Denna hemsida släcks ner den sista mars 2023! Överflyttning av texter till www.mansus.se pågår.

 

Intro till Pilgrimsguiden:

Ett folk vaknar – och byter kurs?

Nu efterlyser allt fler en stor berättelse – ett sorts sjökort att navigera efter. Sekulariseringen har närapå lyckats radera ut den berättelse våra värderingar vilar på. Andlighet har reducerats till privatsak utan relevans för samhället och planetens framtid.

Idag lever vi i den epok som kallas antroposcen – människans tidsålder. Hon har själv tagit rodret och säger sig styra efter förnuft och vetenskapsbaserad forskning. Samtidigt är det fråga om en skrämmande förnekelse av vad tusentals klimatforskare säger. Enligt dem är vi likt Titanic på en katastrofkurs som bara accelererat de senaste trettio åren. Det går raka vägen mot ragnarök, i värsta fall ett kollektivt självmord i Vintergatan.

Sången om livet aktualiserar den stora berättelse som varit grunden för vår kultur och våra värderingar. Där finns en profetisk helhetssyn och ett trotsigt hopp som lägger ut en annan kurs. Pilgrimsguiden hjälper oss att tillsammans återerövra detta arv som utlöst andliga uppvaknanden och befrielserörelser i historiens mörkaste stunder.

Sången om livet och Pilgrimsguiden utgör en helhet, men för att delta i existentiella samtal räcker det att läsa Pilgrimsguiden – förutsatt att ledarna fördjupat sig i huvudboken.

 Läsguide:

* Man kan tända ett ljus och fördjupa sig i Pilgrimsguiden enskilt på tider som passar. Läs meditativt och ta gärna pauser för reflektion och inlevelse i de erfarenheter texterna vill förmedla.

* I en samtalsgrupp  berikas man av andras tankar och erfarenheter. Ta gärna initiativet till en existensgrupp då du inbjuder dina vänner till en, två eller fler träffar. Det behöver inte vara i kyrklig regi, det går lika bra spontant i ett hem – gärna med en enkel måltid eller förstärkt fika.

* En kyrka eller annan aktör kan inbjuda till temakvällar med föredrag – följt av öppna samtal. Det blir mer spännande och berikande om kompetens och rörelser från bygden inbjuds att medverka och utmana. Engagera gärna en lokal kör, Gospelkör eller sånggrupp som bidrar kulturellt med några sånger!

 

Tack för feedback och omdömen!

Rolf Gustafson, diakon och dialogpionjär:  Läs mer.

Mary Philipson, präst och etisk rådgivare: Läs mer.

Björn Wiedel, teol. dr med inriktning mot religionspsykologi och pedagogik:   Läs mer. 

Torhild och Yngvar Ruud, hon är diakon och han präst – med retreater i Norge:
Harry Månsus har genom sina nya böcker gett oss ett livstestamente som kommer att stå sig länge. Det är en god balans mellan fakta/bibelstoff och personliga erfarenheter. Det gör det lättare att bjuda på sig själv i gruppsamtalet. Läs mer.

 

Tidsanalys och vår framtid

Sången om livet presenterar en tidsanalys och framtidsfrågor som lämpliga när kyrkor och andra aktörer samarbetar (miljörörelser, kulturlivet, vårdsektorn, sociala myndigheter, folkhögskolor och högskolor):

* Klimatet och de unga – en existentiell kris (sid 34-48).
* Fossilberoendet, förnekelsen och vår framtid (sid 49-58).
* Exodusfolket, King och medborgarrättsrörelsen (sid 80-82, 86-94,112-117).
* Pilgrimsfolket – en profetisk alternativrörelse för vår tid (sid 59-79).

 

INNEHÅLL: Pilgrimsguide

* Intro till Pilgrimsguiden

* Kap 1: Andlighetens ABC

* Kap 2: Exodus – om uppbrott och vägen hem 

 * Kap 3: Profeterna – när allt står på spel 

 * Kap 4: Profeterna – när allt ligger i spillror 

* Kap 5: Jesus och kristen andlighet

* Kap 6: Passionshistorien  – genom död till liv  

* Kap 7: Sångerna från Mindre Asien

Kapitel 1:

ANDLIGHETENS ABC

• Sången om livet (sid 14-41).

What A Wonderful World – om förundran och tacksamhet

Vi lever i hemtama städer och byar. Samtidigt är vi medborgare i ett kosmos med svindlande proportioner. I den frostiga Vintergatan svävar en planet där livet och vi fått en hemvist. Om vi tar en stund för stillhet och reflektion över vår kosmiska hembygd överväldigas många av livets rikedom och vishet in i minsta detalj. Vi står öga mot öga med ett flöde av livsenergi från okända källsprång som förnyar jorden, människorna och alla levande varelser.

I sådana ögonblick grips många av förundran och tacksamhet. Sedan urminnes tider är det i denna förundran och tacksamhet som andligheten föds. Ibland kan det rent av kännas som om något eller någon anropar oss – i skogen, på fjället eller ute i havsbandet. Det är livet självt och kosmos som provocerar människor att ge sig ut på en existentiell, andlig resa. Både Sången om livet och Pilgrimsguide för livsresan vill ge en adress och teckna ett personligt Ansikte som vi kan rikta vår tacksamhet till.

Alla är gudsstämda och kan berika samtalet

Så långt tillbaka som människor efterlämnat bilder och texter har de försökt tolka detta stora pulserande sammanhang. Tar vi bibelns människosyn på allvar är alla – överallt på jorden – Guds avbilder. Det betyder att varje människa har en inre klangbotten för sången om livet och musiken i den kosmiska katedralen. En konsekvens av detta är att varje människas livserfarenhet, varje seriös livsfilosofi och varje religion innehåller ett visst mått av insikt om den stora verklighet som omger oss. Det är detta som gör existentiella samtal i grupp så spännande – speciellt när kyrkfolket möter sökare.

Det finns idag många aktörer på livsåskådningstorget som erbjuder tolkningsnycklar till dessa djupupplevelser. Även bibeln låter oss lyssna till röster som tusentals år före oss levde och tolkade sina liv och erfarenheter under samma höga himmel. Därför kan våra liv berikas när vi delar de insikter vi själva uppfattat och lyssnar till andras – även dem som levde långt före oss.

Dialog innebär inte att vi för fridens skull söker minsta gemensamma nämnaren. Nej, det är när vi tillsammans fördjupar oss i vårt andliga arv och delar våra erfarenheter som vi berikar varandra mest. Det är så vi bygger broar och skapar en värld i fred, försoning och demokrati – även i ett mångkulturellt samhälle.

Katedralen har fått ett kvävande ”mellantak”

I västvärlden har vi steg för steg berövats stillheten och rymden över våra liv. Katedralen har förvandlats till en supereffektiv produktionshall och en gigantisk stormarknad. Här räknas sådant som kan vägas och mätas, köpas och säljas. Kosmos och våra kroppar reduceras till urverk som tickar vidare tills de slits ut och dör. Enligt detta paradigm tillmäts naturen, djuren och även människor i hög grad det värde de har för produktionen och konsumtionen. De som inte levererar känner sig värdelösa – ibland som snyltgäster.

Denna ”utveckling” skulle gå friktionsfritt om inte människan hade sitt gudagivna inre sensorium. Guds avbild inom oss sänder existentiella varningssignaler när vi står i fara att missa djupet, meningen och målet med vår stund på jorden. Ibland kan dessa själens varningssignaler utlösa en oro. När människor samlas och delar denna oro kan den bli en kollektiv revolutionär kraft som driver oss upp ur hjulspåren och leder utvecklingen in i en ny strömfåra. Det är detta som skett i historiens mörkaste stunder genom folkrörelser, reformationer och andliga uppvaknanden.

En förändring på gång?

Det finns en växande existentiell oro i folkdjupet – inte minst bland känsliga unga. Alltfler ger uttryck för att livet måste vara något mer och djupare. Därför har det blivit rumsrent att tala om andlighet i litteratur, på kultursidor och vid välbesökta konferenser. Produktionshallen och stormarknaden upplevs av alltfler som ett fängelse. Ett ”exodus” (uttåg) och en ny befriande alternativrörelse kan ligga i luften.

Kyrkan står inte längre mitt i byn och har monopol på sanning och livstolkning. När västvärlden nu söker byggklossar till ett nytt paradigm välkomnas livsfilosofier och andligheter från världens alla hörn. Många i kyrkan upplever detta hotfullt och åtskilliga väljer att förskansa sig inom de egna väggarna. Men situationen är ingalunda ny.

Ursprungskristendomen spred sig som en löpeld genom det romerska imperiet. Då var den själv en av den tidens alternativa andligheter och livsåskådningar. Deras trumfkort var ett budskap om försoning och en Försonare. De levde ut denna tro i små alternativa gemenskaper där slavar och fria, judar och hedningar, levde sida vid sida. De kallades Vägens folk, därför att de fortsatte det liv deras Mästare levde på norra Galiléens stränder.

Andlighet är ett liv i relationer

Mina två första böcker – Shalom Jord och Vägen hem – förändrade mitt liv radikalt. Jag hade levt och verkat i ett hörn av kyrkans värld, men plötsligt kom jag i kontakt och dialog med tusentals sökande människor – många hade knappt satt sin fot i en kyrka. Det förbryllade mig att sökare som avfärdat kyrkan plötsligt berördes av bibeltexter med tusentals år på nacken.

Förklaringen är att shalom – bibelns helhetsbegrepp – ligger nära vad många menar med andlighet idag. Budskapet fick en resonansbotten hos moderna människor när de läste att  shalom når oss på tre våglängder:

* Den första är jordnära och full av brusande liv. Det är genom naturen som skapelsens liv och förnyande energi når oss. För många är naturen dessutom en katedral för stillhet, reflektion och skönhetsupplevelser – ett tempel med en förnämlig akustik och resonans i ”katedralen” (gudsavbilden) inom oss.

* Den andra våglängdens liv når oss genom gemenskapen med andra människor. Redan som små behöver vi få uppleva värme, kärlek och trygghet för att utvecklas till levande och varma personligheter. Lika viktigt är det att vi själva visar andra ömhet, tillit och kärlek om vi ska förbli levande. Annars stannar livsflödet och vi blir inkrökta, själviska och till slut avstängda. Vi blir vad vi är ämnade till i relation till naturen och varandra.

* Den tredje våglängdens liv kommer till oss när vi öppnar oss för tillvarons bärande verklighet – Livet med stort L, Skaparen själv, som älskar planeten och allt levande. Så här uttrycker aposteln Paulus denna osynliga gudsnärvaro i ett tal till sin tids sökare på Areopagen, ett välkänt livsåskådningstorg i Aten:

– Gud har skapat världen och allt den rymmer … han som själv ger alla liv och anda och allt. Det har han gjort för att de skulle söka Gud … han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom. (Apostlagärningarna 17:24-28).

Grundskadan och brustenheten

Det gudagivna, dynamiska livsflödet är förutsättningen för allt liv på jorden. Tyvärr finns det också en annan verklighet som påverkar våra liv. Vi kan kalla den parasitmakten. Parasitmakten kan inte själv skapa liv, men den har en kuslig förmåga att skada, hota och till slut ta ett struptag på livet på vår planet. Den destruktiva verkligheten angriper livets bärande relationer:

* Vi vet att vårt förhållande till livsmiljön är skadat och att vårt jordiska hem är hotat. En betydande del av planetens mångfald och brusande liv har redan tystnat för gott. Ingen kan överblicka de långsiktiga och allt ödesdigrare konsekvenserna av människans övermod och framfart mot naturen, Moder Jord.

* Alla är vi också smärtsamt medvetna om att mänskliga relationer kan skadas och brista ibland. Bakom fina fasader bär många på bitterhet, sorg och oläkta sår efter svek och brustna relationer. Mångas liv förstörs av missbruk och destruktiva medberoenden. Det är tragiskt att hundratusentals oskyldiga barn drabbas och lider i tysthet – de kallas de glömda barnen. För att nu inte tala om skriande orättvisor, torka och översvämningar som hemsöker fattiga länder och tvingar både barn och vuxna på flykt.

* Även många människors relation till den bärande verkligheten (som vi kallar Gud) har skadats och brustit. På våra breddgrader är det inte så konstigt att folk ”gjort slut” med Gud – eftersom en nidbild presenterats i mer än hundra år. Till slut blir gudsbilden så förvriden att han framstår som en fiende till ett sant mänskligt liv. Gudsbilder som binder människor vid skuld och skam florerar både i och utanför kyrkorna.

Vilken gudsbild har vi tagit ställning till?

En ateist förnekar Guds existens, en agnostiker hävdar att vi inget vet med säkerhet, en sökare är öppen för andlighet och en troende tror på en Högre Makt/Gud. Efter ett liv som teolog och etisk rådgivare i behandlingsmiljö upplever jag uppdelning problematisk och vilseledande. För mig blir beteckningarna närmast meningslösa om jag inte vet vilken gudsbild min samtalspartner tagit ställning till.

Jag har samtalat med ateister och känt att även jag hade varit ateist om det en sådan gudsbild jag fått som min dialogpartner nu förnekar. Jag har också suttit i samtal med troende då jag inte önskat vara troende – om det är en sådan gudsbild jag ska tro på och företräda. Det är därför den ärliga och lyhörda dialogen är så viktig för att vi ska mötas på djupet och börja växa tillsammans.

Redan för hundra år sedan hävdade AA:s föregångare (Oxfordgrupperna) att även ateister och agnostiker kan ge sig ut på en andlig resa – förutsatt att de är ärliga och lyssnar till andras erfarenheter. De uppmuntrade att man i vetenskapens tidsålder börjar med ett experiment, om Gud finns eller inte. Man kan testa förslagsvis under ett halvt år: Fungerar bön? Kan man urskilja Guds röst i sitt inre om man har stilla stunder och lyssnar inåt? Kan bergspredikans livsprinciper förändra relationerna i en familj och på en arbetsplats?

Synd, brustenhet, helande

I århundraden har kyrkans vanligaste ord för grundskadan på livet varit – synd, syndafall och arvssynd. Om jag börjar ett föredrag med de orden idag, då går rullgardinen ofta ner direkt. Men om jag i stället skildrar skadegörelsen på livet, då är åhörarna med för det mesta och några får tårar i ögonen när jag skildrar konkreta exempel. Ingen tycker att det är bra att insjöar och världshav försuras, att korallreven dör och att fisken blir oätlig. Inte heller att relationer brister, att människor mobbas och ratas och får sår för resten livet.

Det är denna brustenhet som är människans existentiella dilemma och religionernas utgångspunkt. De försöker var och en på sitt sätt visa en väg till helhet, helande och försoning. I kyrkans terminologi kallas denna hemkomst frälsning.

Andlighetens två sidor

Mot denna bakgrund är det viktigt att skilja på två sidor av andligt växande – den kunskapsmässiga och den känslomässiga. Trons intellektuella sida är att få kunskap om Gud, människosynen, brustenheten och helande/frälsning. Lika avgörande är den känslomässiga sidan – att släppa taget och öppna sig för livsflödet i de tre relationerna. Man kan vara fullfjädrad teolog i huvudet och ändå avstängd från livsflödet känslomässigt i sitt hjärta.

Bakom fina fasader döljer många att de är rädda, kränkta och sårade. Somliga har mobbats i tidiga år och andra har ratats i relationer de satsat sin kärlek på senare i livet. Att utmana dessa kantstötta människor att genast släppa taget och ge sig hän åt livet, människor och Gud – det är att tillfoga dem ännu ett slag i ansiktet. Här behöver tilliten få tid att växa i en trygg och accepterande miljö och i sin egen takt. Först då vågar de åter glänta på grinden till sin inre trädgård och låta någon komma nära.

Inte minst när man samtalar och delar erfarenheter i en grupp är det viktigt att respektera att mänskligt/andligt växande äger rum både i hjärnan och i hjärtat. Om några i gruppen har djupare insikter kan de bidra till att andra växer i kunskap. Samtidigt finns faran att intellektuella resonemang döljer en hjärtats fattigdom – en flykt från egna känslor och smärtsamma erfarenheter. Därför är det viktigt att den talföre ibland avstår från att driva samtalet och i stället lyssnar och tar chansen att ”landa” i processen, att växa känslomässigt. Det är när vi både ger och tar emot som vi kan mogna tillsammans i mänskligt och andligt hänseende.

EXKURSER:

 Skapelsetro eller evolutionsteori?

 Det har hänt att jag avbrutits när jag i ett föredrag använt ordet skapelse och någon har deklarerat: Jag tror inte på skapelsen utan på evolutionen! Många tycks tro att om man har en biblisk skapelsetro, då måste man förkasta evolutionstanken. Jag vill helt kort säga var jag som teolog står i frågan. Som utvecklingsläran framställdes i gymnasiet tyckte jag att den krävde mer tro än skapelsetanken. Det sade jag till en något chockerad lärare. Men han tog inlägget på allvar och började berätta om vad han kallade “nya spännande tankar” – att evolutionen kanske inte är slumpmässig utan sinnrikt styrd av ett högre medvetande.

För mig är det en smaksak om vi väljer att tro att Gud skapade arterna färdiga (som man ofta uppfattar skapelseberättelsen) eller om Han låter världen utvecklas som en symfoni från några enkla temata. Jag tror att Skaparen överlåter åt varje ny generation att följa honom i spåren med sin tids alla till buds stående medel. Det hade varit brutalt om Gud för tusentals år sedan lyft ut alla troende och gett dem en helt annan världsbild än den omgivande befolkningen. Gud uppenbarade inte relativitetsteorin för Abraham. Därför tror jag att alla generationer får uttrycka bekännelsen och lovsången till Livet och Skaparen genom den världsbild det släktledet har.

 För mig innebär skapelsetron att jag ser världen och tar emot livsflödet som en gåva ur Guds hand. Att vara troende är ingen teori om världens tillblivelse utan att öppna sig för ett djupare liv – som ges mig i tre relationer. Skapelseberättelsen ger mig en adress för min tacksamhet och min lovsång (Första Moseboken 1-2).

Människosynen – både bräcklig och gudslik

 En av 1900-talets främsta bibelteologer, Hans Walter Wolff, har skrivit ett standardverk om Gamla testamentets människosyn (Anthropologie des Alten Testaments). Han visar att texterna lyfter fram två paradoxala drag. Å ena sidan betonas att människan är en behövande, beroende och förgänglig varelse. Då används begrepp som “kött” och “livsanda”. Å andra sidan skildras människan som utrustad med kraft, myndighet, förnuft och valmöjligheter. Det sker med hjälp av begrepp som “hjärta” och “ande”.

Samma paradoxala drag i människans existens uttrycks i en psalm som sjöngs i Templet i Jerusalem och som reflekterar skapelseberättelsens människosyn. Det är märkligt att vi än idag kan tolka våra liv i ljuset av en text som är så gammal:

När jag ser din himmel, som dina fingrar format,
månen och stjärnorna du fäste där
vad är då en människa att du tänker på henne,
en dödlig att du tar dig an honom?

Du gjorde honom nästan till en gud,
med ära och härlighet krönte du honom.

Du lät honom härska över dina verk,
Allt lade du under hans fötter … (Psalm 8:4-7)

FÖR SAMTALET:

 Det viktiga i en samtalsgrupp är att utgå från de frågor som deltagarna vill ta upp efter ett föredrag eller en text som alla läst. Här finns några frågor som man kan fortsätta med i gruppen – om tiden medger det:

* Vilka tankar och känslor väcker orden andlighet och Gud hos dig? Vad tycker du om definitionen av andlighet som ett liv i relationer? Hur vill du själv definiera andlighet?

 * Har du smultronställen ute i naturen som du gärna återvänder till? Har du någon gång känt en speciell närhet till naturen – en existentiell beröring? Om du anat närvaron av en kraft och ett livsflöde större än dig själv, vilka ord ligger närmast för sådana erfarenheter?

 * Hur kan vi gå från rädsla till större tillit – om livet tillfogat oss skador och sår? Var finns trygga och accepterande miljöer, där helandet kan äga rum i sin egen takt?

 * Vilken gudsbild har vi tagit ställning till i unga år och hur har den förändrats? Är det sant som Oxfordgrupperna hävdade att även ateister och agnostiker kan ge sig ut på en andlig resa?

 

Kapitel 2:

EXODUS – OM UPPBROTT OCH VÄGEN HEM

• Sången om livet (sid 80-94).

Det är märkligt att vi kan läsa färgstarka berättelser om pilgrimer som levde för fyratusen år sedan. Minst lika märkligt är att deras berättelser – om vi byter ut namnen till svenska – passar in i moderna forskarrapporter om vår tids privatreligiositet och de s.k. intensiverfarenheterna . Närmare en tredjedel av människorna i Sverige och västvärlden säger sig ha haft sådana upplevelser någon gång i livet. Som teolog ställer jag mig frågan: Går patriarkernas ursprungsupplevelser i repris i vår egen tid? Uppenbarar sig Gud på ett liknande sätt för ett folk som förlorat bibelns stora berättelse om hans vandring med mänskligheten genom historien?

Intensiva existentiella erfarenheter

På åttiotalet publicerades böcker, forskningsrapporter och tidningsreportage om människors privatreligiösa upplevelser utanför kyrkans värld. Då fanns nyandliga center i Stockholm där läkare, forskare och kändisar höll föredrag om bland annat nära-döden-upplevelser. Några tolkade dem som ett belägg för att livet fortsätter efter döden – i en värld av frid och ljus. Jag som dittills levt i kyrkans värld konfronterades med exotiska upplevelser, ofta framförda med samma nyfrälsta entusiasm som vittnesbörden i min hembygds tältmöten. Det kändes i början som att besöka ett Zoo med brokiga djur från fjärran länder.

Då hände något på min nya arbetsplats. Som etisk rådgivare på ett behandlingshem skulle jag hjälpa patienterna att hitta en andlig grund som gjorde att de stod rycken när suget efter alkohol och droger satte in. Plötsligt satt jag öga mot öga med männskor som haft just de existentiella erfarenheter jag läst och hört om. Det som först verkat akademiskt och exotiskt visade sig vara helt vanliga människors erfarenheter i sekulariserade storstäder och ute på landsbygden.

Ofta blev jag berörd av deras berättelser. Ett återkommande inslag handlade om märkliga sammanträffanden då de anat ledning av Försynen, en god Högre Makt. Några hade räddats mirakulöst i sista stund genom ”tillfälligheter” när de redan tagit tabletterna eller klivit upp på en svindlande hängbro för att avsluta sina liv. Andra hade oväntat besjälats av ett inre lugn i hotfulla och kaotiska situationer. En långtradarchaufför tvingades köra nattetid på en beryktad, farlig väg i den arabiska öknen när han får motorstopp. Han gick ut ur hytten, blickade upp mot stjärnhimlen och fylldes av ”frid” och en förvissning om övernaturligt beskydd. Nu sitter han på stolen i mitt samtalsrum och vill bli nykter.

Bibelns patriarker blir ”privatreligiösa”

Medan jag lyssnar kommer jag att tänka på patriarkernas gudsbild. De vandrade i samma trakter tusentals år tidigare. Patriarken Abraham och hans far Terach var de första som bröt upp från en högkultur och en institutionell religion med tempel, präster och religiösa traditioner. De hade urskiljt ett personligt anrop som fick dem att lämna staden Ur i Mesopotamien och bli nomader. Terach dog kort därefter, men Abraham vandrade vidare med sin släkt och sina hjordar över enorma vidder – först från Irak till Turkiet och sedan ända ner till Egypten.

Under dessa vandringar växer en ny gudsbild fram. Här uppenbarar sig Gud inte i ståtliga, stationära tempel, utan på berg och slätter längs färdvägarna. Han följer dem som deras herde och beskyddare. Därför vilar patriarkerna i tron att deras öden – trots många faror – ligger i goda händer.

Det är ett gripande ögonblick när den tredje, då ålderstigne patriarken Jakob får återse sin älsklingsson Josef i Egypten, som han trodde rivits ihjäl av vilddjur för länge sedan. Då får han för första gången se sina barnbarn som fötts där och han kan välsigna dem. När han talar till Josef lyser fädernas gudsbild tydligt fram:

– Nu kan jag dö, nu har jag sett dig och vet att du lever … Jag trodde inte att jag skulle få se dig igen, och nu har Gud låtit mig se dina barn också … Den Gud som mina fäder höll sig till, Abraham och Isak, den Gud som varit min herde från min första stund till denna dag, den ängel som löst mig från allt ont, han må välsigna dessa barn … (Första Moseboken 46:29-30; 48:11, 15-16).

Herren är min herde

Samma gudsbild tecknas senare i en av Israels psalmer som sjöngs i templet i Jerusalem. Numera tillhör den världslitteraturen och är en av de mest citerade och älskade andliga texterna:

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.
Inte ens i mörkaste dal fruktar jag något ont,
Ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.
(Psalm 23: 1-4)

Existentiell beröring i naturens katedral

Jag lyssnar på ett religionsprogram i Sveriges Radio som handlar om Skogen som tempel och varför vi nordbor sällan går i kyrkan och allt oftare ut i naturen för att uppleva en existentiell beröring och ett andligt rum. En religionsvetare bidrar med resultat från ett nordiskt forskningsprojekt om privatreligiositeten. Vi får lyssna till människor som upplever ett inre lugn och som får kontakt med helande krafter i naturen.

Någon säger sig besjälas av ”en närapå andlig känsla”. Några vittnar om att de blir en del av ett större kosmiskt sammanhang och upplever sig inte som ensamma, separerade individer. Någon tangerar mystikens värld genom att dela sin upplevelse av att upplösas i sitt jag och förenas med allt levande. Det är ju sådana upplevelser religionsforskarna kallar intensiverfarenheter. Vi tar ett exempel (inte från programmet).

Solnedgång på norra Öland

På Ölands norra stränder sitter Marie och betraktar den flammande solnedgången över fastlandet. Hennes inre är ett stort, svart hål av kaos och smärta. Det har nyss rivits upp och kommer kanske aldrig att läka. Det gör ont att se den vackra solnedgången och speciellt att se människor vandra hand i hand. Även hon minns somrar med en arm om sin midja när hon gick här bland blåklinten med sin livskamrat och sina barn. Nu sitter hon ensam och ratad på samma strand. Hon har ingen aning om att hon i nästa ögonblick kommer att uppleva en värld av ljus, skönhet och harmoni som sannolikt ingen annan på stranden har tillgång till den kvällen.

Plötsligt i ett ögonblick förvandlas allt. Tillvaron blir besjälad och luften tycks vibrera av liv. Marie upplever en sällsam enhet med naturen och kosmos. Det känns som om hon ”badar” i ett hav av kärlek och försonande ljus. Hon upplever att världen, trots det som hänt, vilar i goda händer och att det finns en mening med allt – även hennes eget liv. Såret läks inte på en gång, men hon känner sig bekräftad och älskad på djupet och vågar påbörja bearbetningen av det svåra som hänt.

Möter man Gud i kaos?

Religionspsykologen Antoon Geels har utforskat detta andliga landskap och människors intensivupplevelser i boken Att möta Gud i kaos. Han ställer frågan vad det är för slags krafter som på några minuter kan förvandla ett människoliv och ge det en ny inriktning?  Som forskare tar han dock inte ställning till om det är Gud eller det mänskliga psykets förmåga att skapa ordning ur kaos.

Geels visar att dessa upplevelser är lika vanliga och lika starka, även om personerna inte vuxit upp i ett religiöst sammanhang. Men här finns en avgörande skillnad – nämligen tolkningen. De som har en kyrklig bakgrund tolkar oftast upplevelsen som ett möte med Gud, Jesus, änglar eller jungfru Maria. En sekulariserad västerlänning däremot tolkar upplevelsen i mer opersonliga kategorier – som ett genomflöde av ljus, kärlek och försoning. De senare säger sig inte uppleva Gud, men ofta enhet med naturen, livet och kosmos. Båda kategorierna har dock en sak gemensam: De flesta har kort före sin upplevelse genomgått en svår kris.  Mystikerfarenheten är ett svar eller en lösning på deras livskris.

Ett folk av sökare

Det är dessa existentiella erfarenheter som satt miljoner människor i västvärlden i rörelse i existentiellt, andligt hänseende. Hos andra har resan börjat i samband med djupa terapiprocesser. Tolkningsramarna för verkligheten sprängs och tvingar dem till ett uppbrott och en omorientering. Den mekaniska världsbilden stämmer inte längre med deras erfarenhet – de blir ett folk av sökare!

Många är så varsamma med dessa inre klenoder att de väljer att inte berätta för någon alls. Andra är villiga att dela sin andlighet och lyssna till andras erfarenheter. De enda sammanhang som attraherar dessa sökare är trygga och accepterande miljöer där deras erfarenheter respekteras och inte omedelbart korrigeras utifrån någon traditionell tro.

Att lyssna in och betjäna processen

Som bibelteolog hyser jag en ödmjuk respekt för dessa mystik- och intensivupplevelser. På något sätt har dessa människor, mitt i kaos och smärta, förunnats nåden att för några ögonblick andas in dofterna och atmosfären från Edens lustgård. De har fått ”bada” i det shalom-flöde som enligt bibeln genomsyrar allt levande och som alltid vill ett helande av brustenheten i skapelsen.

Därför är det min bön och min strävan att inte för snabbt klampa in med min teologi och störa den process som Gud begynt i dessa moderna pilgrimers liv, som lever långt bortom Eden. Jag tror att Gud som skapat och älskar alla människor för en kort stund låtit dem få uppleva den verklighet som bär universum – just när de desperat behövde det. Problemet är att vi lever i en tid när det är snabba resultat som räknas, men om Gud hade tålamod att låta den bibliska uppenbarelsen växa fram i mer än tusen år, då måste också vi ha tid att lyssna in och betjäna andliga processer i vår egen tid.

Det är tragiskt att delar av kyrkan i årtionden ställt sig skeptiska inför sökares upplevelser och i värsta fall avfärdat dem som den Ondes bländverk. Klyftan fördjupas av att nyandliga bästsäljare ofta utgår från dessa intensivupplevelser och ger dem en helt annan tolkning. Marie och många med henne har därför funnit en hemvist i den alternativa andligheten där man tar mystikupplevelsen på allvar och ger den en fantasieggande tolkning. Dessutom erbjuder man nya intensiva erfarenheter och spännande terapeutiska paket.

Håller fädernetron i mötet med verkligheten?

Efter de tre patriarkerna och berättelsen om Josef i Egypten tystnar bibeln helt plötsligt. Det förblir tyst i mer än fyrahundra år. När ridån går upp igen är Abrahams ättlingar inte längre bara en storfamilj – utan ett stort folk enligt Andra Moseboken (1:7). Värst av allt, de har hamnat i tvångsarbete och värsta slaveri hos dåtidens mäktigaste imperium Egypten. Bland annat sliter de med väldiga stenblock till monument och pyramider under den obarmhärtigt heta solen. Då är det sannerligen inte så lätt att hålla fast vid tron på fädernas Gud – han som likt en herde beskyddar dem från allt ont. Det känns inte alls som om deras liv vilar i goda händer.

Nej, deras brutala öde tycks hellre tala för att fädernas Gud glömt dem och att det nu är Farao och imperiets gudar, som bestämmer över deras liv och död. Vi vet att det även nu fanns kretsar som bevarade patriarkernas gudserfarenheter till eftervärlden, men för många slogs deras fäderneärvda tro i spillror – när verklighetens brottsjöar kastade sig över dem.

Gudsuppenbarelse vid smärtpunkten

Det är vid det förslavade folkets definitiva smärtpunkt – mitt i vanmakten och hopplösheten – som den gudsuppenbarelse äger rum som sedan dess är grundvalen för Israels tro. Varje påsk firar de befrielsedramat när deras folk med hast fick lämna träldomshuset i Egypten – ledda av profeten Moses och Guds mäktiga hand. Här föds en ny revolutionerande gudsbild i skarp kontrast till Egyptens gudar. Här står Gud inte på imperiets och den styrande elitens sida – i stället lystrar han till smärtan och klagoropen från ett folk som drabbas och lider under den befintliga ordningen.

Här föds en ny profetisk alternativrörelse, som skiljer sig från Faraos och de egyptiska gudarnas totalitära anspråk och värderingar. Här är det i stället rättvisa, medkänsla och barmhärtighet som är grundvalen. Det leder till nya sociala strukturer och mellanmänskliga relationer – världsunika innovationer, som fortfarande har positiva följdverkningar i historien och i många människors liv än i dag.

Därför har berättelsen om uttåget från Egypten attraherat förtryckta människor och folk i alla tider. Jag läste teologi i Schweiz när kontinenten kokade av revolutionär hetta kring 1968. Det var i den hetluften den latinamerikanska befrielseteologin gjorde ett outplånligt intryck på många av oss. I den mötte vi Exodusguden verksam i vår egen tid – även nu på de förtrycktas och fattigas sida.

Vi läste om hundratusen basgrupper, som hämtade mod och kraft ur den gamla berättelsen. Många hade tvingats lämna sina bästa jordar åt de multinationella storbolagen. De som protesterade hämtades ibland om natten och försvann – ingen vet vart. Mitt i denna brutala verklighet möttes basgrupperna med bibeln i hand och delade maktlösheten, oron och det livgivande hoppet. Utan denna gemenskap hade deras dröm om frihet och mänskliga rättigheter slocknat.

Alternativrörelser föds vid smärtpunkten

Inte minst de svarta slavarna under den brännande solen på Söderns heta bomullsfält identifierade sig med Exodus-berättelsen. I sin utsatthet anropade de samma utpost i tillvaron med sina brinnande böner och gripande spirituals. Det är därför den profetiska alternativrörelse som föddes under Moses ledning har fått en av sina främsta efterföljare i medborgarrättsrörelsen under Martin Luther Kings ledning. Det är den rörelsen som ligger som ett tolkande raster över Sången om livet.

Det är vid historiens smärtpunkter, när människor fått nog, som exodus-rörelser föds. Det var när Rosa Parks fick nog och vägrade lämna sin plats i bussen som gnistan tändes för de svartas uttåg från ”träldomshuset” och deras långa marsch mot friheten – ibland med livet som insats. Nyligen fick en svensk tjej nog och satte sig med en skylt utanför Riksdagshuset. Det dröjde inte länge förrän vi såg hundratusentals unga och en del äldre ringla sig i långa marscher genom världens städer.

Det hade aldrig blivit någon mäktig folkrörelse om inte Martin Luther King, de svarta pastorerna och deras kyrkor samt välkända artister och kulturpersonligheter ställt sig till förfogande. Idag bevittnar vi hur pilgrimer sätter sin kurs mot avgörande klimatmöten och hur kyrkor vaknar och utlyser klimatnödläge på planeten. Kanske närmar vi oss än en gång smärtpunkten då en ny profetisk alternativrörelse föds, som är beredd att betala priset för drömmen om ett rimligare liv och en frisk jord?

Mörkret är kompakt – före gryningen

I min utbildning till etisk rådgivare läser jag några av Anonyma Alkoholisters grundböcker. Jag läser om hur AA:s blivande grundare, Bill Wilson, tappar kontrollen och sjunker allt djupare ner i det han själv kallar ”ett alkoholistiskt helvete”. Efter otaliga beslut och lika många återfall känner Bill i mörka stunder att självmordet är enda utvägen.

Under den sista avgiftningen på sjukhuset slår depressionen sina klor i honom och från sjukhussängen ropar han rakt ut i tomma intet – till en Gud, som kanske inte finns. Då gör han den andliga upplevelse som får till följd att han aldrig mer drack en droppe alkohol i sitt liv. Så här skildrar han sin intensivupplevelse:

– Plötsligt lystes rummet upp av ett vitt sken. Jag fångades i en extas som inte går att beskriva med ord. Bildligt talat kändes det som om jag befann mig på toppen av ett fjäll, där det blåste en vind, inte av luft utan av ande. Och sedan kom det med kraft över mig att jag var en fri man.

Sakta tonade extasen ut. Jag låg på sängen men för en stund befann jag mig i en annan värld, en ny medveten värld. Omkring mig och i mig fanns en underbar känsla av närvaro, och jag tänkte för mig själv ”så detta är den Gud prästerna talar om!” En stor frid kom över mig och jag tänkte: ”Det spelar ingen roll hur illa saker och ting verkar vara, det är ändå som det ska vara. Det är bra med Gud och hans värld.” (AA blir myndigt, sid 66)

– För första gången kände jag att jag tillhörde världen. Jag insåg att jag var älskad och kunde ge kärlek tillbaka. Jag tackade Gud som gett mig en glimt av sitt absoluta jag. Även om jag var en pilgrim på färd utefter en osäker väg behövde jag inte längre oroa mig, för jag hade sett storheten därbortom. (För det vidare, sid 117)

Att bevittna mirakler

Jag fick snart själv se mirakler med egna ögon på Noor och i Stockholms tolvstegsmöten, dit jag följde patienterna i en minibuss. Som teolog blev jag tvungen att ställa frågan: Vilken är Kraften som befriar missbrukare från slaveri och ger dem ett liv i frihet? Det är då jag inser att här – långt utanför kyrkans väggar – står jag åter öga mot öga med Exodusguden. Även idag hör han människors oartikulerade rop på hjälp och befriar dem vid vägs ände. Inför honom behöver de inte uttrycka sig religiöst – han lystrar närhelst nöden är verklig och en liten människa ber om hjälp.

Det gick upp för mig att mina föredrag om de tolv stegen är exodus-teologi – uttryckt med religiöst neutrala ord. I likhet med Exodus-berättelsen börjar AA:s grundbok Anonyma Alkoholister vid smärtpunkten – när människor nått vägs ände. Boken innehåller mer än hundra gripande berättelser om vägen från slaveri till frihet. Och precis som Israels folk får tillfrisknande alkoholister behålla sin nya frihet, om de lever i en alternativrörelse och följer sitt program. I AA:s fall är det inte Guds tio bud – men väl deras tolv steg tillbaka till livet.

Guds nåd och gemenskapens kraft

Jag vill avsluta med en delning jag hörde på ett s.k. temamöte om Andlighet på ett AA-konvent någonstans i norr. Jag kommer sent att glömma den unge mannens ord inför människor som kände honom väl:

– Många av er känner mig från tiden när jag var mest nergången. Socialen gav upp hoppet och jag tror min familj också gjorde det. En kväll mådde jag så dåligt att jag tänkte nu får det vara slut – jag orkade inte kämpa längre. Jag befann mig på stationen och som en sista desperat åtgärd gick jag in på toaletten, böjde mina knän vid toastolen och ropade ut min nöd. Tack vare Guds stora nåd och ert stöd har jag inte behövt dricka en droppe alkohol sedan dess. Jag försöker ta en dag i taget, ber om Guds vilja på morgonen, tackar och ber Sinnesrobönen om kvällen. Det är det här som är andlighet för mig.

 

FÖR SAMTALET:

Det är viktigt att utgå från frågor som deltagarna har efter ett föredrag eller en text som alla läst. Deltagare kan också välja att lyfta fram någon av frågorna nedan som intresserar dem – eventuellt också förbereda den genom att googla på nätet. Det är inte meningen att alla frågor tas upp och allra minst besvaras.

* Många nordbor älskar naturen och har starka upplevelser där. Var tredje person har dessutom en s.k. intensivupplevelse av tillvaron någon gång i sitt liv – vad tror du att det rör sig om? Har du själv upplevt något liknande?

* Vid dessa tillfällen upplever åtskilliga ett försonande ljus över sina liv och känner sig bekräftade på djupet – är det inbillning, psykets förmåga att skapa ordning i kaos eller rent av en kärleksfull Gud?

* Vilka tankar har du om de mycket omskrivna nära-döden-upplevelserna? Säger dom dig något om ett liv efter döden?

* Har du själv varit med om märkliga sammanträffanden någon gång, till exempel möten med människor du just tänkt på eller viktiga insikter du fått i absolut rätt tid? C.G. Jung kallade sådana tillfällen ”synkronicitet”. Tror du att det är slumpen eller kan det möjligen vara en Regissör bakom skeendet?

* Tror du att det kan vara Gud själv som sätter människor i rörelse genom existentiella och andliga erfarenheter så att de blir ett folk av sökare? Vilken inställning skall i så fall kyrkans folk inta till sökares erfarenheter och vad kan kyrkan lära av dem?

* Tror du att Gud på ett liknande sätt kallar och inspirerar unga människor – och en del äldre – att dra ut på gator och torg i den profetisk alternativrörelse som nu växer sig allt starkare?

* Vi vet att det är i historiens mörkaste stunder, när människor fått nog, som andliga uppvaknanden och folkrörelser föds och förändrar historien gång. Tror du att vi närmar oss en sådan smärtpunkt på planeten och vilken roll skulle du själv vilja spela i befrielsedramat?

*  På vilka sätt kan vi ta till oss Kings ord som nyvald ledare (endast 27 år) efter rörelsens första massmöte, när Rosa Parks ställdes inför sina domare i Montgomery:

– Den kvällen började en rörelse, som skulle slå förtryckaren med häpnad och bringa ett nytt hopp till de förtryckta. Den kvällen var Montgomerys ögonblick i historien. Någonting i protestaktionen var irrationellt – det kan inte förklaras annat än den gudomliga dimensionen … Gud verkar fortfarande i historien för att utföra sina under (Vägen till frihet, sid 58).

Kapitel 3:

PROFETRÖSTER – NÄR ALLT STÅR PÅ SPEL

• Sången om livet (sid 95-111).

Alternativ:

Kap 3-4 handlar om Israels profeter före och efter exilen. Det är en utvidgning av den ursprungliga Grundkursen i andlighet. Här kan man därför välja att gå direkt till kap 5-7. Det går också bra att läsa om profeterna efter Grundkursen – den slutar ju med en profetbok (Uppenbarelseboken).  

*** *** ***

I Sången om livet skildrar jag chocken när jag mötte Amosbokens profetgestalt och budskap nere på kontinenten. Jag valde Amoskursen därför att ”teologi” för mig på den tiden betydde att studera vad profeterna säger om tidens tecken och apokalyptiska föreställningar om tidsålderns avslutning. Det blev en chock att Amos knappast hade något att säga om framtiden, allra minst vår avlägsna framtid – men oerhört mycket om sin egen samtid. Den såg han i ett skarpare ljus än någon annan.

Professor John D. W. Watts var en dynamisk lärare och predikant. Han hade nyligen publicerat en bok om Amos. Med sin pedagogiska talang tvingade han mig att bit för bit ta in den radikala samhällskritiken hos denna första profet i bibeln, som efterlämnat en skrift (760 f.Kr.). För mig var det obegripligt att den unge Amos vågade konfrontera regimen, rättsväsendet (5:10-12), religionen (5:4-7) och hela gudstjänstlivet(5:21-24) på detta radikala sätt. Utan tvivel satte han sitt liv på spel för budskapets skull. Jag hade aldrig hört något liknande från predikanter och ”profeter” hemma i Norden.

Den skrämmande tystnaden

Det var Sydstatsbaptisterna som finansierade det teologiska seminariet där vi studerade. Det låg på en sluttning i en välmående förstad till Zürich. Under klara dagar var utsikten över Zürichsjön och de vitklädda Alperna magnifik. Genom stipendier kunde studenter från hela världen mötas, studera och leva tillsammans i en ”storfamilj”. Lea och jag är djupt tacksamma för de sju åren i denna berikande, internationella smältdegel.

Under dessa år skakade Martin Luther King och medborgarrättsrörelsens protestaktioner Sydstaterna i grunden. Protesterna hämtade kraft och vägledning från Israels profeter, uttåget från Egypten, Mahatma Gandhi och Jesus bergspredikan. King och de flesta vid hans sida var baptistpastorer som jag ville bli. Genom att engagera sina församlingar tog de enorma risker och flera av dem fick sätta livet till.

Först senare började jag reflektera över att dr Watts, som själv kom från Sydstaterna, aldrig nämnde King och hans proteströrelse – vad jag och andra kan minnas. Ändå var Amos Kings förebild och favoritprofet. Hur kan man förklara en sådan kompakt tystnad hos våra professorer trots att flera av dem kom raka vägen från hetluften i Södern?

Den frågan skrämmer mig lika mycket i dag efter Trumps starka stöd i dessa stater. Nu fanns det ett lysande undantag, en radikal professor i praktisk teologi och retorik. Tyvärr fick vi behålla honom bara en kort tid. Han var en eftersökt, kraftfull talare och kallades till en av de största vita kyrkorna i Södern. Senare fick vi höra att han var nära att förlora sin tjänst. Han chockade nämligen hela församlingen, när han på eget bevåg startade kyrkklockorna – då Martin Luther King mördats.

När världen blir större

Långt senare står jag i Nobelmuseet och ser hur berörda människorna blir när de lyssnar till Kings tal I Have A Dream inför Frihetsmarschens 250.000 deltagare vid Lincolnmonumentet. Filmen projiceras på en hel vägg. Det blir så tydligt att han talar med samma glöd, hängivenheten och språkliga spänst som när Frank Mangs grep människorna i min hembygds missionshus. Samtidigt målar King en radikal dröm inspirerad av profeterna som berör stockholmare än i dag.

Den sista och mycket avgörande pusselbiten blev Romklubbens första rapport Tillväxtens gränser (1972). Den gjorde ett enormt intryck och förändrade livsstilen i vår lilla familj för resten av livet. Plötsligt insåg jag att Amos budskap till ett litet land på Medelhavets östra kust nu gällde hela planeten.

Efter bästa förmåga sammanfattade jag intrycken från profeterna, bergspredikan, King och Romklubben i min första bok Shalom Jord (1983). Den spreds i många upplagor och sprängde mina frikyrkliga gränser för gott. Plötsligt blev miljörörelsen och Nordens lutherska kyrkor mina huvudarenor. När jag skalade bort kyrkspråket i Vägen hem (1986) föddes en rörelse som berörde tiotusentals sökare, miljöaktivister, tolvstegare och kyrkligt engagerade i Norden. Amos som bäddades ner i Österlandets mull för mer än 2700 år sedan fortsatte att tala.

Klimatforskarna – vår tids profetröster

Amos budskap gällde inte en avskild religiös, andlig nisch, som odlades i tempel och teologi. Hans röntgenstrålar avslöjade hur falskt vågarna var inställda på marknadsplatsen, hur rättsskipningen gick till i rättssalarna och vilka fina viner och delikatesser som dukades fram i palatsen, medan de fattiga runt hörnet gick till sängs hungriga om kvällen. När man lyssnat till honom i ”kyrkan”, då fortsatte lyxkvarteren och kåkstäderna att predika under hemvägen – och de fortsätter än i dag.

Israels profeter talar in i samma verklighet och värld där vi alla lever våra liv. De talar om hur övermodet mot den ekologiska ordningen och förbrytelser mot de svaga får allvarliga konsekvenser för människor, djur och natur. Nu när det är sent på jorden har Gud gett klimatforskarna rollen som vår tids profetröster. Precis som Israels profeter genomlyser de verkligheten och ger oss vetenskapliga fakta, som kallar oss till besinning och omställning. Deras alltmer ”apokalyptiska” scenarier är lika allvarliga, ja skrämmande, som profeternas.

Greta Thunberg är en sådan ung profetröst som med stort personligt engagemang lyfter fram budskapet från FN:s klimatpanel. När hon talade i FN och med tårar i ögonen försökte bemästra den uppvällande sorgen och indignationen över en värld som stulit de ungas framtid, då slog det mig – närmare Israels profeter kan man knappast komma i lidelsen för en beboelig planet.

När religion och teologi blir Guds fiender

Karl Marx var inte först på plan med insikten att religion kan bli ”opium för folket”. Redan Amos insåg att religion och rökelsedoft kan svepa in verkligheten i en dimridå som döljer våldet, förtrycket och lidandet hos de fattiga. Det blir otroligt tydligt i hans konfrontation med översteprästen Amasja (Amosboken 7:10-17).

Vi ser två teologer på samma scen i precis samma historiska verklighet, ändå befinner de sig i två helt skilda världar. Översteprästen tolkar Exodustraditionen som ett bevis för att Gud utvalt och alltid kommer att välsigna Israel. Det är ju därför Norra Riket upplever en sådan blomstringstid under Jerobeam II. Hos översteprästen finns det inte en tillstymmelse till profetisk kritik av den samhällsordning som nu drabbar de utsatta så skoningslöst.

Även Amos utgår från den ursprungliga Exodustraditionen, men för honom är Gud inte allierad med eliten och makthavarna – utan med de drabbade, de som lider under trycket av den befintliga ordningen. Amos representerar den profetiska alternativrörelse som under Moses´ ledarskap hade rättvisa och barmhärtighet som ledstjärnor.

För Amos är det uteslutet att acceptera Amasjas förslag att i stället framföra budskapet i Sydriket. För Amos är det ett specifikt budskap till Norra Riket i nationens ödestimma. Israels profeter företräder inte en teologi, som passar lika bra överallt. Deras budskap har en bestämd adress och att förväxla adresserna kan göra budskapet genomfalskt.

Sista profetrösten före katastrofen

Amos budskap var radikalt och han blev utvisad direkt. Då träder en av Norra Rikets egna söner fram. Hosea är den sista inträngande profetrösten före rikets fall år 722. Det finns betydande likheter mellan dessa profetgestalter – men kontrasten är också bjärt.

Amos möter Gud som det rytande Lejonet ute på stäppen, som med obetvinglig kraft kallar honom till profet. Hans förkunnelse är idel åskviggar och blixtnedslag. Hos Hosea möter vi däremot en Gud i besvikelse och vånda. Jahwe är den hängivne älskaren som förde sin unga brud ut ur fångenskapen i Egypten. Den långa bröllopsresan gick genom den ogästvänliga öknen till deras nya hem – landet som flyter av mjölk och honung.

Nu är Gud övergiven och dumpad till förmån för den mer attraktiva fruktbarhetsguden Baal, som lovar folket guld och gröna skogar. För att fånga det språk och den innerliga ton som behövs för att nå folket i historiens sista skälvande timmar sätts Hosea i den märkligaste av profetskolor. Han kallas att ingå ett äktenskap med en prostituerad, sannolikt en av de ”tempelflickor” som ställde sina kroppar till förfogande i den kananeiska fruktbarhetskulten. De begåvas med tre barn, men en dag blir suget för starkt och hon återvänder till utlevelsen i tempelkulten.

Det är som övergiven och ensam pappa med tre barn som profeten börjar ana och leva sig in i Guds egen övergivenhet, när Israel löper efter fruktbarhetsgudarna. Hans dyrköpta erfarenhet gör att han som ingen annan av Israels profeter kan skildra Guds lidelse, sorg och kamp i försöken att nå sin älskade och hela deras brustna förhållande. Här är det inte åskviggar och blixtnedslag. Här talar i stället längtan, sorgen och en kärlek som aldrig ger upp hoppet.

Exodusguden förvisas till en religiös nisch

Amos kastade ett obarmhärtigt ljus över våldet och orättvisorna i Norra Riket. Han avslöjade hur exodustraditionen förvridits till sin motsats. Samtidigt är det mycket märkligt att han aldrig nämner eller fördömer avguden Baal och tjurstatyn som tronade mitt i centralhelgedomen där han håller sitt brandtal.

Hosea fullföljer det profetiska uppdraget genom att från första stund ställa in full skärpa på fruktbarhetskultens segertåg och Exodusgudens reträtt i Norra Riket. Enligt landets ursprungsbefolkning är det Baal som levererar, när livet återvänder om våren och fälten mognar till skörd på hösten.

Det kändes naturligt att dyrka Fädernas Gud som kringströvande nomader. Likaså att dyrka Exodusguden, när de vandrade genom öknen och han försörjde dem. Men nu lever de mitt i Kanaans blomstrande jordbrukskultur och då får Jahwe nöja sig med en ”söndagsnisch”, medan Baal tackas och hyllas för livet i vardagens verklighet.

Dessa gamla avgudar har en otrolig förmåga att finna rätt skyddsfärg i nya omgivningar och nya tider. I vår tid avstår de gärna från sina gamla gudanamn, men inte desto mindre driver Marknaden, Tillväxten, Framstegstron och Mammon mänskligheten som aldrig förr – och med allt ödesdigrare konsekvenser. I dag driver dessa gudar vår planet allt närmare avgrundsstupet. Våra efterkommande tvingas då skörda vad vi sått när upp emot en miljard måste fly från sina förtorkade och översvämmade jordar.

 Hoppets teologi – men inget medberoende

Livet blev ingen dans på rosor för Hoseas livskamrat. Hon hamnade i livegenskap eller regelrätt slaveri. Då lägger sig Gud åter i profetens äktenskapsaffärer. Hosea beordras att köpa henne fri. Men inte nog med det, han ska ta henne till sitt hjärta och älska henne igen. Här skrivs teologi – hoppets teologi, men det är inte fråga om medberoende eller billig nåd (Bonhoefer).

Nej, de skoningslösa assyriska arméerna kommer att utföra sitt blodiga verk och offerröken kommer att sluta bolma mot himlen från Baalstempel och rikshelgedomar. Här är det inget daltande med förtryck och orättfärdighet som fördärvar människornas och planetens liv. Men när allt de levt för ligger i spillror, då får profetens äktenskap än en gång spegla Exodusgudens glödande kärlek till sitt folk.

Slutet är inte slutet, utan gryningen till en ny dag och en ny förälskelse. Jag sitter i Barkarby 2700 år senare och klänger mig fast vid profetens ord. När allt hotfullare molnsystem tornar upp sig över vår horisont väljer jag att tro, att Guds lidelsefulla kärlek till livet aldrig kan glömma sången från jorden. Enligt bibelns sista bok ger han inte upp kampen för denna skimrande pärla i kosmos – förrän segern är vunnen, ondskans parasitvälde är nedkämpat och skapelsen får andas ut.

FÖR SAMTALET:

Vi utgår från deltagarnas frågor och funderingar kring det de läst. Här finns fler frågor och möjligheter:

* Vilka förhållanden och frågor hade Amos adresserat om han levt i dag?

* Vilka personer tycker du påminner om Amos i vår tid – i kyrkan och utanför?

* På vilka sätt kan religion, teologi och andlighet bli en dimridå som döljer verkligheten även nu?

* Hur reagerar Gud enligt profeterna om han förvisas till en ”söndagsnisch”?

* Vilka talare, författare och teologer i vår tid påminner om Hoseas språk, ”ton” och budskap?

* På vilka sätt kan man se klimatforskarna som vår tids profetröster?

Kapitel 4:

PROFETRÖSTER – EFTER KATASTROFEN

• Sången om livet (sid 118-134).

Profeterna använde dramatiska ord och bilder för att väcka sitt sovande folk. Några tillgrep också drastiska symbolhandlingar – de var sin tids Extinction Rebellion. Ändå misslyckades de, folket vände inte om. Förnekelsen och fruktbarhetsgudarnas attraktion var för stark.

Lyckas vår tids profetröster och den vetenskapsbaserade klimatforskningen bättre? Nej, tyvärr fortsätter förnekelsen och tillväxtgudarnas struptag på oss. Vi pratar hela tiden om behovet av att nyktra till, men gasar ändå på i fossilberoende och konsumtion på vägen mot fördärvet.

När profeterna tystnar, då talar verkligheten

När profeterna före exilen tystnar fortsätter verkligheten att tala ett ännu kraftfullare språk. Först när konsekvenserna drabbar med full kraft spricker förnekelsens pansar. Det kan också miljoner tillfrisknande alkoholister vittna om.

De grymma assyriska arméerna intog Norra Riket och huvudstaden Samaria år 722. Många avrättades och en stor del av befolkningen deporterades till Assyrien. Vid slutanfallet mot Södra Riket och Jerusalem skyr babylonierna inga medel. År 588 slår de en järnring kring huvudstaden och skär av livsmedelsförsörjningen.

Det sammanbitna motståndet kan inte rädda staden. Smärtsammast av allt är ögonblicket när Salomos tempel, symbolen för Guds närvaro och beskydd, sticks i brand och lågorna slår upp mot himlen. Då inser alla att profeterna hade rätt. Då drabbar de teologiska frågorna med full kraft: Har Gud lämnat Sion och övergett sitt egendomsfolk? Finns det över huvud taget en framtid och ett hopp?

När sorgen och skulden har sin tid

Många hade stupat i striderna eller avrättats på Jerusalems gator. De ledande skikten hade deporterats och tvingats påbörja den långa vandringen till Babylonien. Vi har en unik möjlighet att lyssna till de kvarblivnas sånger och böner bland ruinerna. Bibelforskarna tror att Klagovisorna sjöngs vid de förkolnade resterna av Salomos tempel. De skildrar Sions berg som en övergiven kvinna som gråter bittert om natten.

Sakta tar dessa människor till sig insikten från profeterna att det är Gud själv som låtit konsekvenserna drabba dem. Läser vi dessa texter i sitt historiska sammanhang speglar de en speciell form av teologi – en erfarenhetsbaserad reflektion och process. I dem möter vi teologer som brottas med verkligheten och söker en mening i spillrorna av sina liv och sin stad.

En grundlig och orädd inventering

Ett antal levitiska präster fanns kvar i Jerusalem. Efter katastrofen är de förvånansvärt tysta, men de är inte sysslolösa. De analyserar hela sitt folks historia för att få svar på brännande frågor: Har Gud övergett Sion och förkastat sitt folk för gott? Gäller inte längre hans löften till Sion om beskydd ”till evig tid”? Kan man skönja ett hopp vid horisonten?

Nu föds Israels största historieverk (Josuaboken till Andra Kungaboken). Det är en grundlig och orädd inventering som det heter i AA:s fjärde steg. Trots den enorma arbetsinsatsen säger de i stort sett ingenting om hoppet – och det finns ett skäl. Om något ska sägas om framtiden efter all förnekelse och folkets alla svek, då måste det komma från Gud själv, när hans tid är inne.

Grundstämningen bland de deporterade i Babylonien är minst lika dyster. Även deras ögon har slocknat och de har redan begravt en generation i den främmande mullen. Psalm 137 skildrar varför det sjungande folket tystnat:

Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion. I pilträden som växte där hade vi hängt våra lyror. De som höll oss fångna bad oss att sjunga, de som släpat bort oss bad om glada visor: ”Sjung för oss en sång från Sion!” Men hur kunde vi sjunga Herrens sånger i ett främmande land?

Avbryt inte processen – med hoppet!

Det är sent på jorden och idag söker människor efter strimmor av hopp i den accelererande klimatkrisens tid. Även klimatforskare uttrycker oro att deras rapporter blivit så skrämmande att folk stänger av. Någon måste inge hopp. Alltfler vänder sina blickar till kyrkan och teologin som hoppets bärare.

Här lurar emellertid en fara. Teologerna kan lockas att alltför snabbt avbryta den viktiga sorgeprocessen och den nödvändiga skuldinventeringen. Det är genom dessa processer vi tar till oss den verklighet vi förnekat och varit på flykt ifrån i årtionden. Ett framtidshopp utan verklighetskontakt är förödande för våra efterkommande, jordens fattiga och en allvarligt sjuk planet.

Nu lever vi i en kultur där ingen ska skuldbeläggas. Före millennieskiftet vällde nyandliga böcker in över västvärlden som passade som hand i handske i en kultur på flykt från skulden och verkligheten. En av de många bästsäljarna bar titeln Farväl till skuld. Enligt grunddokumentet Mirakelkursen är Jesus korsdöd ett missförstånd och talet om skuld kyrkans stora misstag, som binder människor vid skuld och skam.

När förnekelsens pansar brister

Jag arbetade som etisk rådgivare på ett behandlingshem när dessa böcker spred sitt ”evangelium” att det inte finns någon skuld. I mitt arbete ingick att hålla föredrag för patienter och anhöriga – om sorg, skuld och skam. Framför mig satt idel goda människor som ville så väl med sina liv och sina relationer. Först hade flaskan förhöjt stämningen i glada vänners lag, men sedan tog den överhanden och nu ligger stora delar av deras liv och relationer i spillror.

Genom föredragen och genom att lyssna till andras erfarenheter i grupperna fick de hjälp att inse hur de stuvat ner obehagliga och smärtsamma känslor ”under locket”. När år lades till år hade de fjättrats vid sin drog för att kunna förtränga hur de skadat de människor de älskat mest på jorden. Inte minst i familjeveckan blev det tydligt när de anhöriga – utan att anklaga – berättade om sina smärtsamma erfarenheter genom åren.

Även vi fossilberoende är goda och moraliska varelser som älskar naturen, våra barn och barnbarn. Därför blir det allt svårare att ta in vad klimatforskare säger om de ödsliga konsekvenserna av vår livsstil. Precis som alkoholisten blir vi tvungna att förtränga och förneka verkligheten som blivit så sorglig och skuldtyngd.

Vi förfasas över morden i Knutby och över att sektledare kan ta med sina anhängare in i döden. Att vi själva genom vår överdådiga livsstil kan vara på väg att dra med oss miljarder människor i ett plågsamt, kollektivt självmord – den tanken är outhärdlig.

Att komma till besinning – och hem till sig själv

Största delen av min tid i behandlingen gick åt att följa upp föredragen och under tystnadsplikt samtala med patienterna om deras förluster, sorg, skuld och skam. Många hade också själva blivit kränkta och sårade under livsresan. Ju mer de vågade sätta ord på vad som hänt, desto lättare fick de att andas. Ju ärligare de blev, desto mer släppte drogen sitt grepp om dem.

Det hade varit cyniskt om vi bara bett alkoholisterna lämna flaskan, men inte varit beredda att följa dem in i det ångestladdade landskap som band dem vid drogen. Tolvstegsfolkets stora hemlighet är deras accepterande gemenskap, där man kan säga som det är och där sår läggs till sår. Om vi ”peppat” patienterna med budskapet att det inte finns någon skuld, då hade vi fjättrat dem vid slaveriet och förnedringen ännu mer.

Kyrkans och teologins utmaning idag är inte bara att leverera hopp – utan att som hoppets bärare gå in i det ångestladdade själsliga landskap som vårt stegrade fossil- och konsumtionsberoende skapat. För detta har inte minst bibelteologer en unik kompetens. Nu behövs kyrkans krisgrupper, själavård, diakoni och profetiska helhetssyn som aldrig förr.

Lyckoprofeterna är seglivade

En dag kom profeten Jeremia in i templet i Jerusalem med ett stort ok kring halsen. Han ville varna sitt folk för den stundande fångenskapen. Då sliter lyckoprofeten Hananja av honom oket och bryter sönder det inför öppen ridå – mitt bland präster och gudstjänstfirare. Det dröjde dock inte länge förrän Jeremia fick rätt.

Även efter katastrofen framhärdar denna lyckoprofet i sin optimism. Hananja profeterar om ett snabbt återvändande från exilen – inom två år. Då sänder Jeremia ett brev till de deporterade och ber dem ignorera lyckoprofeternas ”drömmar”. Enligt honom kommer processen att ha sin gång och folket att stanna i Babylonien – i sjuttio år. Hans brev andas en förvånansvärd realism och solidaritet med det folk som höll dem fångna:

– Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten av dem … Gör allt för att den stad dit jag har deporterat er skall blomstra och be till Herren för den. Ty dess välgång (shalom) är er välgång (shalom) … Jag vet vilka avsikter jag har med er … välgång (shalom), inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp … Jag skall låta er återvända till den plats jag har förvisat er från (Jeremia 29:5-7, 11, 14).

Profeternas Gud är inte medberoende

Israels profeter erbjöd ingen snabbfil undan konsekvenserna av folkets olydnad och förhävelse. De fick också själva dela sitt folks öde. Hesekiel tvingades följa med den första deportationen till Babylon och Jeremia togs emot sin vilja till Egypten.

Faran är överhängande att teologer och predikanter sällar sig till lyckoprofeterna och erbjuder vår generation en billig nåd (Bonhoeffer) – ett hopp utan omvändelse och omställning. Då blir andligheten åter en dimridå och rökelsedoft som döljer en orättfärdig verklighet – precis som på Amos tid.

Även om inflytelserika västländer framhäver hur kristna de är, så vägrar Gud att bli medberoende till nationer som behöver fyra jordklot för sin livsstil. Gud står fortfarande på de utsattas sida och välsignar ingen fromhet som vältrar över konsekvenserna på barnbarnen, jordens fattiga och Moder Jord. Jesus är tydlig på den punkten:

– Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda som får men som i sitt inre är rovlystna vargar … Inte alla som säger ”Herre, herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja (Matteus 7:15,21).

Guds stormfåglar lyfter i motvind

Det är exilens modlösa och sörjande människor som får ta emot löftet om en framtid och ett hopp – men först när tiden är inne. Precis som i Egypten tänds hoppets båge över ett lidande folk i ett främmande imperiums grepp.

Bibelforskarna urskiljer två litterärt begåvade profetröster i Jesajaboken. Den första (kap 1-39) verkade i Jerusalem vid samma tid som Amos och Hosea i Nordriket. Den andra kallas Andra Jesaja (kap 40-55) och finns bland de deporterade i Babylonien.

Profeterna är inte bara Guds spårhundar som först får upp vittringen av Guds nya aktivitet i deras egen tid. De är också Guds stormfåglar som lyfter i motvind. Före exilen aviserade de krig och fångenskap när ännu ingen annan såg någon fara på taket. Exilens profeter ges ett minst lika halsbrytande uppdrag. De ska förkunna ett nytt exodus för människor som gett upp drömmen om en framtid på fädernejord.

Andra Jesaja målar med starka färger ett storslaget scenario för sina trötta och modlösa åhörare. Han skildrar en febril aktivitet ute i öknen, där höjder schaktas ner, så att vägen från Babylon och hem till Jerusalem blir jämn och bekväm. Han uppmanar Jerusalems bebyggare att redan nu bestiga Sions berg för att hälsa Gud och hans befriade folk, när de anländer hem igen:

– Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud. Ge nytt mod åt Jerusalem, kungör att hennes träldom är över, att hennes skuld är sonad … Gå upp på ett högt berg med ditt glädjebud, Sion … säg till Judas städer: Er Gud kommer … Som en herde vallar han sin hjord. Han tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar, han driver tackorna varligt (Jesaja 40:2,9-11).

Ett framtidshopp – förankrat i verkligheten

Gick de storslagna profetiorna i uppfyllelse? Svaret är både ja och nej – åtminstone på kort sikt. Perserkungen Kyros intog Babylonien år 538 och utfärdade ett edikt, som öppnade vägen för den judiska befolkningen, och även andra folk, att återvända till sina hemländer. Men judarnas exodus blev långt ifrån så glamorös som profeten utmålat. Det var relativt små kontingenter som valde att återvända. Enligt samtida krönikörer var deras nya liv fyllt av kamp och motgångar.

Den första kontingenten tog genast itu med det allra viktigaste. Enligt Moses föreskrifter byggde de upp altaret på Sions berg och började offra igen. De lade grunden för ett nytt tempel och hyrde för ändamålet yrkeskunnigt folk från andra länder, bland annat för transporten av cederträ från Libanon. När grunden var färdig klädde prästerna och leviterna sig i festskrud. Trumpeter och cymbaler ackompanjerade folkets jubel och lovsång vid invigningen.

Men alla stämde inte omedelbart in i glädjen och lovsången. De gamla som hade sett Salomos stolta tempel grät högljutt. De insåg att Israels storhetstid med det ståtliga templet i centrum var förbi. Så här skildrar en samtida krönikör invigningen:

– Många … som var så gamla att de hade sett det förra templet grät högljutt. Men många jublade och ropade ut sin glädje för full hals, så att det inte gick att urskilja gråten i det väldiga jublet. Folket jublade så högt att det hördes vida omkring. (Esras bok 3:12-13)

King Baby, kliv ner från tronen!

Behandlingsarbetet har sin egen terminologi. Där kallas missbrukspersonligheten King Baby, en kung som styr sitt imperium och samtidigt är en bebis, som ska ha sina behov tillfredsställda omedelbart – annars skriker han. Familjen dras in i medberoendet och går på tå när kungen mår dåligt och andas ut när han är på bättre humör. Tolvstegsfolket daltar inte med den uppblåsta personligheten, utan ger ett rakt besked: Kliv ner från tronen och bli en del av mänskligheten!

Jag hyser fortfarande ett hopp att det uppblåsta och fossilberoende imperium vi själva lever i ska abdikera i tid och inte dra in hela världen i ett så katastrofalt medberoende – att denna fantastiska planet förvandlas till en starröken. Vårt ekonomiska övertag och våra omättliga behov omsluter och suger ut världen med sina bläckfisksarmar. Tyvärr kapitulerar många inbitna missbrukare först vid vägs ände – med döden för ögonen – och väljer livets väg.

Jag hyser ett hopp om ett rimligare liv och en tillfrisknande planet för kommande generationer. Men jag föreställer mig inte att den radikala omställningen sker utan rejäl baksmälla och födslovåndor. Kanske blir det som när tempelgrunden invigdes i Jerusalem för länge sedan? De unga med uppkavlade ärmar sjunger ut sin glädje, medan andra gråter högljutt – att imperiets storhetstid är förbi.

Den gåtfulla lidande profeten

Israels profeter börjar alltmer inse vilken djupverkan ondskans parasiter och förnekelsens kraft har på människor och samhällen. Det kom en tid, när de själva började tvivla på sitt folks förmåga att vända om. Ändå slocknar inte glöden i deras pupiller. De tycker sig ana en gestalt i fjärran som kan förmedla ett djupare helande – en gestalt i en hemlighetsfull relation till Gud.

Otaliga böcker och artiklar har försökt identifiera vem denna tjänare-profet är, men den säregna gestalten glider ur händerna på dem alla. Ändå, med de bilder profeterna gav oss var det inte svårt att känna igen honom – när han kom:

– Detta är min tjänare som jag ger kraft … Jag låter min ande komma över honom, han skall föra ut rätten till folken … Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte … Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken. Du skall öppna de blindas ögon och befria de fångna ur fängelset (Jesaja 42:1-7).

– Som en späd planta växte han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark … Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån … Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.

– Han blev fängslad och dömd och fördes bort … Han blev utestängd från de levandes land, straffad för sitt folks brott … Herrens vilja skall förverkligas genom honom … Min tjänare, den rättfärdige, ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld … (Jesaja 53).

FÖR SAMTALET:

Gruppen utgår från de tankar och frågor som väckts hos deltagarna under läsningen/föredraget eller från frågor nedan som känns viktiga.

* Varför lyckas inte vår tids profetröster och klimatforskare väcka oss och vända utvecklingen? Måste konsekvenserna drabba oss ännu kraftfullare för att det ska ske?

* Är vi och vår kultur på flykt undan sorgen, skulden och skammen över den värld och den framtid vi skapat åt våra efterkommande genom vår överdådiga livsstil?

* Finns det motsvarigheter i dag till den kultur och gemenskap vi möter i Klagovisorna där man tillsammans tar in verkligheten och säger som det är och känns – även i vår tids ödesfrågor?

* På vilka sätt äÄr vi i kyrkan beredda att möta och dela smärtsamma känslor som sorg, skuld, skam och klimatoro/ångest? Det är ju vid sådana smärtpunkter folkliga rörelser föds som kan ändra historiens gång.

* Hur undviker vi att det bibliska hoppet blir en ny flyktväg från verkligheten? Vad innebär det att vara hoppets bärare i en ödesmättad tid och där bevisa hoppets kraft?

* Vad skulle det kunna betyda rent konkret om den rika delen av världen klev ner från tronen och blev en solidarisk del av mänskligheten? Hur föreställer vi oss att en sådan värld ser ut och är vi själva beredda att leva i den?

Kapitel 5:

JESUS OCH KRISTEN ANDLIGHET

• Sången om livet (sid 135, 144-5, 149-156).

De troendes gemenskap är större

I min hembygd frågade man på femtiotalet: Är du troende? Alla visste att det rörde sig om kristen tro. Så enkelt var det i enhetskulturen. Men redan i bibeln är frågan mer komplicerad. Abraham är ”trons fader” i tre världsreligioner – för kristna, judar och muslimer. Men varken Abraham, Mose eller Israels profeter var kristna. Ändå tillhör samtliga de troendes gemenskap.

I vår tid frågar många i stället: Är du religiös? Åtskilliga svarar då: Nej, jag är inte religiös, men andlig. Som teolog vill jag inte heller kallas religiös – utan kristen. Redan profeten Amos såg att religion kan urarta och bli Guds fiende. Att kalla Jesus ”religiös” är totalt missvisande. Det var ju religionen och politiken som ville tysta och till slut lyckades avrätta honom. Orsaken var att hans gudsbild och hans måltidsgemenskap med syndare var totalt förkastlig för de religiösa.

Kriteriet för kristen andlighet

Kriteriet för en genuin kristen andlighet är vår relation till denne Jesus och hans profetrörelse, som den skildras i evangelierna. Att vara kristen är att vilja leva inför Ansiktet som avtecknar sig i den berättelsen. En kristen ser Jesus som Immanuel (Gud med oss) och har en önskan att vandra i hans fotspår. Därför kallades de första kristna Vägens folk (Apostlagärningarna 9:2; 24:14,22).

Kristen andlighet står inte och faller med hur många lärosatser vi omfattar. Min relation till min fru hänger inte på om jag accepterar alla hennes idéer – och vice versa. Gud är inte så småskuren att han avvisar oss om vi inte förstår allt eller har problem med både det ena och det andra i bibeln. Även Jesus lärjungar visade prov på rätt befängda tankar om Gud och hans rike. Ändå fick de fortsätta att växa i hans gemenskap.

Man kan underminera en bra parrelation om man tar alltför starka intryck av vår kulturs romantiska idealbilder om kärlek. Livskamrater kan övermannas av mindervärdeskänslor och i värsta fall börja tvivla på sitt förhållande. Samma fara finns på det andliga området. I vissa kristna miljöer krävs långtgående renlärighet och i andra är en exalterad hängivenhet stilbildande. Då är det viktigt att vi vågar vila i vår egen relation till Jesus, som vi fått i mötet med berättelsen om honom.

Gåtan Jesus pockar på ett svar

Sången om livet (sid 135-182) är berättelsen om Jesus från Nasaret. Pilgrimsguiden ger ingen kortversion av den berättelsen här, utan kompletterar endast med reflektioner och frågor som inte passade i den löpande texten. Vill du möta och ta ställning till Immanuel, lev dig då meditativt in i de tre kapitlen i boken och lyssna till ditt hjärta – kanske möts vi på Vägen?

Han växte upp bland enkla, fattiga människor i en liten avkrok av världen. Största delen av sitt liv tillbringade han som obemärkt hantverkare. Några år före sin död steg han in i offentlighetens ljus och lyste då så klart att ingen annan människa har haft en sådan djupverkan på mänskligheten.

Idag räknar den världsvida kristenheten två miljarder människor. Vårt kulturarv och våra värderingar har i hög grad sina rötter hos honom och de profeter han vägleddes av. Åtskilliga av världens skarpaste hjärnor och eldsjälar för fred och rättfärdighet, som nu finns i Nobelmuseet, har haft honom som sin eggande förebild. Oavsett vilken livsåskådning vi har, gåtan och fenomenet Jesus pockar på ett svar.

Vi är alla Guds avbilder med en unik kombination av gener och livserfarenheter, som format vår personlighet. Vår Skapare kommer aldrig att våldföra sig på någon av oss. Han vill att vårt gensvar ska få mogna fram i sin egen takt och uttryckas med ord som är naturliga för oss. Detta blir tydligt i Jesus möte med sin tids människor. De kände att han såg dem och att de kom hem – till sig själva och sitt ursprung i Gud.

Befrielseteologi – från verkstadsgolvet

Jesus var hantverkare i närmare två årtionden. Om han var snickare, timmerman, murare eller stenhuggare kan man inte avgöra från ordet som används. Det är under denna tid hans teologi och förkunnelse utmejslas i mötet med många människor och livsöden. Det är en mycket avgörande och kreativ tid, då himlen och jorden knyts samman igen – bit för bit. Teologerna kallar det inkarnation.

Först när teologin, strategin och det nya språket är utmejslade träder han in i offentligheten. Han svävar inte på målet vid sitt första framträdande i hembygdens synagoga, utan gör genast ett starkt intryck på åhörarna. Nasaret är en by där alla känner alla, men nu är byborna så överväldigade av hans ord att de frågar sig – är inte detta Josefs son? (Lukasevangeliet 4:22)

* Från kyrkspråk till vardagsspråk.

Eftersom religionen tryckte ner människorna på den tiden undviker Jesus det traditionella religiösa språket. Med idel öppna öron har han lyssnat in deras vardagsspråk under åren som hantverkare. Därför doftar hans kärnfulla förkunnelse och sprakande liknelser människornas egen värld och plötsligt upplever de att gudsriket även är deras arvedel – de känner sig välkomna hem till Gud.

Det är bara en glänsande retoriker som Martin Luther King som kan gestalta sitt budskap som Jesus gör. Med sin genialiska liknelse om pappan och hans två söner ger Jesus ett pregnant och träffsäkert svar till de religiösa ledare, som attackerar honom för att han umgås och äter med syndare. Hans kaxiga svar får deras religiösa grundvalar att vackla: Jag gör det därför att Gud är sådan!

Gud är som pappan som kramar sin förlorade son ute på slätten – trots att sonen slösat bort hela sitt arv från hemgården. Enligt Jesus kan ingen människa hamna så långt bort och bli så förnedrad i skuld och skam att det inte finns en dörr på glänt därhemma (Lukasevangeliet 15:11-32).

* En ny alternativ gemenskap.

Jesus väljer inte sina adepter från den religiösa eliten, som rabbinerna gör. Nej, i stället ger han sig iväg ner från höglandet flera mil till Gennesarets stränder. Där kallar han fem-sex unga fiskare till sina lärjungar. En av de första är Petrus, ett till synes riktigt stolpskott. Petrus är trosviss och passionerad, men sviker bedrövligt när allt står på spel. I dessa kallelsescener står vi åter öga mot öga med den stora gåtan. Vad är det för utstrålning och inneboende auktoritet som gör att ynglingarna genast bryter upp från sina näringar – när han kallar på dem?

Ju mer vi lär känna den tidens religiösa ideal, desto skarpare blir kontrasten till den alternativa gemenskap Jesus formar. Han distanserar sig inte från besudlade yrken och syndiga människor, utan delar deras måltider i hemmen. Han bryter de strikta renhetsreglerna på löpande band. Över hela linjen konfronterar han den religiositet som förslavar människor och separerar dem från varandra. Därmed går han medvetet rakt in i det minfält som kommer att kosta honom livet.

Hans programförklaring är klockren från första stund: Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare (Markusevangeliet 2:17). Det är skapelsetexternas gudsbild och människosyn, som nu gestaltas på Gennesarets stränder och hemma i husen. Guds rike är enligt Jesus inget renhållningsverk, utan ett fältsjukhus, där sårade förbinds och helandet kan börja. Precis som vid Exodus från Egypten börjar helandet vid smärtpunkten, där såren svider mest och nöden är störst.

* Bergspredikan – rörelsens befrielsemanifest.

Det är sant att Jesus visar syndare, tullindrivare och prostituerade en oerhörd kärlek. Men det är lika sant att han vill att de svarar med samma mynt. Det är även till dem han riktar bergspredikans djärva utmaning: Ni är jordens salt och världens ljus. Bergspredikan är en vision om helade relationer i den enskildes, familjens, samhällets och hela skapelsens liv. Den är lika jordnära som förlagan – Israels profeter.

Bergspredikans gudsrikesvision är inte något ”religiöst” – utan befrielse till ett sant mänskligt liv på den här jorden. Frälsningen förandligar oss inte, utan hjälper oss att bli djupt mänskliga som det var tänkt i skapelsens morgontimma. Att det nya livet kallas ”andligt” beror på att vi behöver Andens hjälp för att bli sant mänskliga.

Bergspredikans värderingar ingår i mänsklighetens etiska världsarv och är en grundval även för vår kultur. När allt mörkare orosmoln tornar upp sig över vår horisont är det hög tid för besinning och att än en gång lyssna till bergspredikans livsprinciper – för livets och planetens skull (utförligare i kapitlet om pilgrimsfolket, sid 68-79). Här finns en helhetssyn, ett rättvisepatos och ett profetiskt hopp som hjälper oss att navigera i tider av vilsenhet, förnekelse och verklighetsflykt. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det (Johannesevangeliet 1:4-5).

FÖR SAMTALET:

Även denna gång utgår vi från reflektioner och frågor som väckts hos gruppens deltagare under läsningen (eller föredraget). Här finns ytterligare några frågor – om tiden medger det:

* Vad lägger du in i beteckningarna kristen, troende, religiös och andlig?  Håller du med om att de troendes gemenskap omfattar fler än kristna och kyrkligt aktiva?

* Varför tror du att en hantverkare från den lilla ”hålan” Nasaret har fått en sådan djupverkan på mänskligheten?

* Vilka uttalanden och handlingar i Jesusberättelsen stöter bort dig – och vilka attraherar dig?

* Tycker du att ribban sätts för lågt att frälsningen gör oss sant mänskliga? Behöver vi verkligen Andens hjälp för att lösas från vår egoism och bli djupt medmänskliga – som Jesus?

* Om tiden medger det, samtala gärna om följande citat:

– När människans behov och nöd krockar med de religiösa traditionerna, då står Gud på människans sida … Därför drar Jesus den teologiska slutsatsen Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten.

– Korset restes i världen som en konsekvens av att Jesus ständigt överskred gränserna för att förmedla Guds kärlek, helande och försoning. (Sången om livet, sid. 154-155).

* En djupt personlig fråga (som vi inte behöver besvara i gruppen, om vi inte är mogen för det): Vill jag leva mitt liv inför Immanuels ansikte och slå följe med hans Vägens folk?

 

EXKURS:

Relationen till min livskamrat innebär inte att jag talar nedsättande om alla andra kvinnor i världen eller förnekar givande samtal med mina kvinnliga kolleger. Om du blir kristen behöver du inte förneka rika erfarenheter i andra sammanhang på din andliga resa. Minst av allt ska du bli Guds ställföreträdare och döma ut andra pilgrimsvägar som människor färdas längs i sin längtan efter ett djupare liv. Lev i stället nära Ansiktet och för den utstrålningen vidare så gott du kan – Gud tar hand om resten.

Kapitel 6:

PASSIONSHISTORIEN – GENOM DÖD TILL LIV

• Sången om livet (sid 161-182).

Det som börjat med tolv efterföljare växte på ett par år till en av Galiléens starkaste folkrörelser. Jesus var en magnetisk folktalare och regionens många fattiga längtade efter en förändring. De lystrade till hans glädjebud för de fattiga och att profeternas löften nu skulle gå i uppfyllelse. Även lärjungarna kände att något stort var på gång.

När det är som bäst gör emellertid Jesus sina efterföljare bekymrade. Först berättar han om sin plan att de ska fira årets största högtid i Jerusalem – den judiska påsken. Där har Jesusrörelsens farligaste fiender sitt starkaste fäste. Dessutom börjar han i gåtfulla ordlag tala om sitt lidande och sin förestående död. Det stämmer inte alls med deras ljusa framtidsbild av gudsrikets seger.

Petrus vill avvärja en katastrof och ber om ett enskilt samtal med sin Mästare. Han protesterar mot talet om lidande och död, men får Nya testamentets mest chockerande svar: Håll dig på din plats, Satan. Dina tankar är inte Guds tankar, utan människors (Markusevangeliet 8:33). Enligt Jesus ingår lidandet och döden i Guds plan med hans livsgärning.

Vi omhuldar Jesusbilder efter egen smak

Det är inte bara Petrus och de tolv som fick anledning att korrigera sina Jesusbilder. Det ligger nära till hands för oss alla att vi skapar bilder utifrån våra egna önskningar och föreställningar. I vissa tider och teologier har Jesus stannat kvar och alltid vandrat fridfullt på Galiléens soliga stränder. För dem är han vishetsläraren som uppmanar oss att betrakta ängens blommor och himlens fåglar. Han förmedlar en oförgänglig filosofi om kärlek, harmoni och försoning i ett själens inre rike, som inte är av denna världen.

Hur annorlunda är inte den Jesusbild evangelierna tecknar när han nu sätter kurs mot Jerusalem. Här är det sannerligen inte fråga om något fridfullt inre rike, utan om en jordnära och utmanande alternativrörelse som väcker motstånd – en ny världsordning. Det leder till allt farligare konfrontationer med den befintliga religiösa och politiska ordningen. Vi följer med på pilgrimsfärden och bevittnar vad som händer enligt Lukasevangeliet.

För att inte befläckas av samarierna går de flesta galileiska pilgrimer den längre vägen genom Jordandalen ner till Jeriko. Därför sticker det i ögonen på de rättrogna att Jesus väljer vägen genom det besudlade och halvhedniska Samarien. Där håller han och lärjungarna inte heller distans till de besmittade. I stället befriar de människor som plågas av demoner, helar deras sjuka och förkunnar att Guds rike nu kommit till Samarien.

Men Jesus spänner bågen ännu hårdare. I en annan berättelse framställer han en samarier i ett avgjort fördelaktigare ljus än en judisk präst och levit. Det handlar om ett rövaröverfall på den beryktade vägen mellan Jeriko och Jerusalem. Samariern liknar Gud själv när han fylls av medlidande och hjälper den nerslagne, rånade och blödande mannen på vägen. Prästen och leviten som kom först skyndade däremot förbi på sin väg till templet.

Vem står riktigt nära Gud?

Jesus är inte ute på någon charmoffensiv för att i sista stund blidka sina fiender i Jerusalem. Nästa provocerande berättelse om en farisé och en tullindrivare på bönetimma i templet är ett frontalangrepp på den religiösa ordningen. Hans slutsats att tullindrivaren går hem från bönestunden rättfärdigare, dvs. närmare Gud, än representanten för landets religiösa elit, det är ren och skär hädelse! Enligt Jesus står ingen så nära Guds hjärta, som en människa vid vägs ände som ber om hjälp – en människa med ett förkrossat och bedrövat hjärta som Psaltaren 51 uttrycker det.

Varför kunde inte Jesus göra gemensam sak med fariséerna, som mer än de flesta levde ett rättfärdigt liv i profeternas efterföljd? Svaret är att endast en religiös elit orkade leva enligt deras krävande program med 613 regler. Ju bättre eliten lyckades, desto mer misslyckade och fjärran från Gud kände sig vanligt folk. Det är därför Jesus tar upp striden med varje form av religiös utövning som förstärker brustenheten i den värld han kommit för att hela och försona – då och i alla tider.

I Jeriko går skammen på torra land

För Jerikoborna är det en av årets höjdpunkter när tusentals pilgrimer från Galiléen anländer till deras stad. Här äter de sina kvällsmåltider, sover över natten och provianterar följande morgon för den strapatsrika vandringen till Jerusalem. Den här gången är det en särskild spänning i luften, eftersom den nya folkledaren från norr är på ingående med sitt följe. Alla vill få en skymt av honom och därför kryllar det av folk på de trånga gatorna.

När Jesus anländer banar han sig snabbt och beslutsamt väg genom folkmassan. Som styrd av en osynlig GPS går han fram till ett av stadens åldriga sykomorträd. Där sitter den hatade högsta tullchefen uppkrupen i lövverket. Han är kort till växten, men vill ändå få en skymt av den andliga ledare, som enligt ryktet umgås med tullindrivare och lär ha intagit måltider i deras hem. Jesus tittar upp i lövverket och säger: Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.

Folkets reaktion låter inte vänta på sig. Att Jesus väljer att gå in och äta en måltid med den värst besudlade syndaren i Jeriko, det kan ingen varken förstå eller tolerera i den här landsändan. Inne i huset sker ett mycket jordnära mirakel, som kommer att mätta många munnar i de fattiga kvarteren för lång tid framöver. Mitt i måltiden reser sig nämligen Sackaios och deklarerar:

– Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen fyrdubbelt. Jesus sade till honom: Idag har räddningen (frälsning) nått detta hus … Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det (Lukasevangeliet 19:9-10).

Den lidande tjänarens väg

Här sluts cirkeln kring Jesusberättelsen. Den började med en måltid i tullindrivaren Levis hus. Då gav Jesus sina motståndare också en teologisk motivering: Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare. Den gången var det bara ett fåtal som skuggade honom. När de nu ska lämna Sackaios hus är gatan full av arga människor som ”mumlar” hotfullt. Lärjungarna upplever situationen synnerligen obehaglig.

Det är i detta läge Jesus kommer med sin tredje och sista förutsägelse om sitt lidande och sin förestående avrättning. Stämningen är nu radikalt annorlunda än när Petrus begärde ett enskilt samtal med sin Mästare efter den första förutsägelsen. Så här beskriver Markus situationen:

– De var fyllda av bävan och de andra som följde med var rädda. Då samlade han de tolv och talade om för dem vad som skulle hända: Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna … (10:32-34).

När förväntningarna kolliderar

Det låter allvarligt, men det visar sig snart att lärjungarna inte förstått. Efter den tunga vandringen uppför bergen kommer de först fram till staden där allt började – Betlehem. Väl en timme senare är det stora ögonblick, när de trötta galileiska pilgrimerna rundar Olivberget och får syn på Jerusalem och templet på Sions berg. Som alla generationer före dem stämmer de upp en välkänd vallfartspsalm.

Plötsligt händer något som aldrig hänt förr – jublet övergår i en hyllning till Jesus som den efterlängtade Messias, ättling till storkonungen David. Palmkvistarna vajar, folket breder ut sina mantlar framför honom och sången brusar:

Hosianna Davids son!
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.
Hosianna i höjden.

Inne i Jerusalem är beredskapen hög för att äntligen göra upp räkningen med den hädiska rabbinen från norr. Fansens hosiannajubel mjukar inte precis upp de låsta positionerna. Det blir inte bättre följande dag, när Jesus med ett profetiskt patos välter omkull penningväxlarnas bord inne på tempelområdet och utropar:

Det står i skriften ”Mitt hus skall vara ett bönens hus”, men ni har gjort det till ett rövarnäste.

Påskmåltid i exodusnatten

Hela eftermiddagen pågår den blodiga föreställningen när tusentals lamm slaktas på tempelområdet. Då solen går ner och stjärnhimlen tänds börjar påskmåltiden. Det är nu barn, unga och gamla tillsammans lever sig in i nationens svåra födelsestund – natten då deras fäder befriades och drog ut ur imperiets järngrepp. Även lärjungarna känner historiens mäktiga vingslag över sina liv.

Som varje annan husfar leder Jesus måltiden enligt liturgins givna moment. Han bryter det osyrade brödet i bitar och ger åt de tolv som följt honom hela vägen. Det är nu han förväntas skildra exodusnattens dramatik. Men plötsligt säger han något helt annat: Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig.

När han senare lyfter och välsignar bägaren, då säger han inget om blodet som ströks på dörrarna i Egypten. I stället säger han något som ingen någonsin hört förr:  Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många. Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.

Den sista striden

Efter den sista bägaren sjunger de lovsången och lämnar våningen de fått låna. De hör hur sången från många hushåll inne i staden blir allt avlägsnare, när de går genom Kidrondalen till en mörk lund vid Olivbergets fot. Den kallas Getsemane.

Där drabbas Jesus av oro och ångest inför det som väntar. Inget är oss så kärt som livet, denna spröda låga som tänds och brinner bara en gång. Jesus är sann människa, som en trosbekännelse uttrycker det, och älskar livet precis som alla andra. Han säger till sina lärjungar: Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka.

Själv går han in bland träden och kämpar ensam med sin kallelse och sin ångest. Läkaren Lukas målar hans kamp med starka färger: I sin ångest bad han allt ivrigare, och svetten droppade som blod ner på marken. Jesus anropar himlen om en lättare väg: Abba! Fader! För dig är allting möjligt. Ta denna bägare från mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.

Döden har inte sista ordet

Jesus sista vägsträcka är en ensam vandring längs Via Dolorosa – genom förhör, hån, tortyr och slutligen samtidens mest plågsamma avrättningssätt. Vi skulle komma verkligheten närmare om vi bytte ut alla förgyllda kors mot handbojor, läderpiskor, törntaggar och tortyrjärn på kyrkornas altarväggar.

Ändå är det inte de romerska soldaterna, de hånande fariséerna, de flyende lärjungarna, tortyren och spikhålen som är det tyngsta för Jesus denna långfredag. Nej, det är upplevelsen av det mystikerna kallar själens dunkla natt – Guds totala frånvaro och tystnad. Därför slutar han sitt liv med ett högt rop rakt ut i det existentiella mörkret: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Så drar han sin sista suck. Politikens och religionens företrädare kan andas ut och återgå till påskfirandet.

Men slutet är inte slutet. När påskdagens morgon gryr sträcker dramats Regissör ut sin hand över graven och uttalar sitt stora JA till Jesus – hans liv, död och försoningsrörelse. Genom hans liv i lydnad för Guds vilja har en ny möjlighet för mänskligheten öppnats – en exodusväg från slaveri till frihet. Den alternativrörelse han skapat bland Galiléens marginaliserade människor kan nu påbörja sitt segertåg genom imperiet som avrättade honom.

 

EXKURS: TOLKNINGSMODELLER

Ingen mänsklig hjärna och inga ord kan någonsin få grepp om försoningens mysterium fullt ut. Gud är alltid större än våra ord, religiösa symboler och lärosatser. Därför används i bibeln olika bilder och bildspråk – teologerna kallar det modeller – för att skildra försoningens mysterium. Vilket bildspråk som berör människor mest varierar från tid till tid och från kultur till kultur. Kort och summariskt, här är de två viktigaste:

Offermodellen

Offermodellen kan tala till människor som har god kännedom om Gamla testamentets prästerliga funktioner och blodiga offer. Detta bildspråk finns även i vissa delar av Nya testamentet, men saknas nästan helt i evangelierna – även om många läser in det där.

Modellen betonar Guds upphöjdhet och absoluta helighet. Gud varken kan eller vill umgås med syndare, om inte deras synd först sonats genom ett blodigt offer. Det är därför Jesus måste dö på korset för att avvända Guds vrede från oss människor. Detta bildspråk används i bibeln och jag vill inte stänga denna väg in i försoningens mysterium för kristna som vuxit upp i en sådan fromhetstradition och föreställningsvärld.

När offermodellen renodlas på bekostnad av andra bilder blockerar den tyvärr vägen för många människor, som saknar kännedom om och inlevelse i denna offersymbolik och mystik. Modellen kan i värsta fall förvrida Guds kärleksfulla ansikte till oigenkännlighet och blockera vägen till en kristen andlighet i vår tid. Framför allt rimmar renodlingen av offermodellen väldigt illa med den gudsbild Jesus själv förmedlar enligt evangelierna.

Där skildras en helt annan gudsbild sida upp och sida ner. Det mest chockerande inslaget i Jesus förkunnelse och handlande är Guds gränslösa kärlek till syndare – långt före korset restes på Golgata. Jesus åt och drack med tullindrivare och syndare för att uppenbara att Gud är sådan, här och nu! För religionens företrädare var detta helt oacceptabelt. Det var därför korset restes i världen.

Kamp–seger modellen

Markusevangeliet öppnar med texter som bibelforskarna kallar konfliktberättelser. Jesus tar omedelbart upp kampen både med demoner och med religiösa ledare – inte minst om de heliga sabbatsreglerna. Denna modell skildrar en Gud som ända från uttåget ur Egypten kämpar på de utsatta människornas sida och befriar dem från destruktiva krafter. Evangelierna är fulla av berättelser om hur Jesus befriar människor med samma makt och myndighet – han kastar ut demoner, helar de sjuka och förlåter synder. Hans anletsdrag känner vi igen från Exodusberättelsen.

Det är ingen slump att Jesus går upp till Jerusalem och tar den sista striden mitt under påskfirandet, då hela folket lever sig in i exodus-dramatiken. Inte heller att nattvardens instiftas och tolkas i ljuset av den befrielse, då det ursprungliga påskalammet slaktades. Teologen och biskopen Gustaf Aulén är en internationellt känd företrädare för denna försoningsmodell, som han kallar den klassiska eller dramatiska:

– Jesus Kristus har nyckelrollen i hela det drama som bibeln skildrar. Han är den befriare som vinner seger över de gudsfientliga, destruktiva makterna i tillvaron … Han förverkligade Guds avsikt med människan – människan som ”Guds avbild”. Den seger han vann hade universell betydelse: den betydde att Gud i honom ”försonade världen med sig själv” eller m.a.o. ett genombrott för Guds rike, för hans agapes herravälde (Kristen gudstro i förändringens värld, sid 22, 1967, 3:e upplagan 1972).

FÖR SAMTALET:

I bokens två kapitel kan många frågor och reflektioner dyka upp som fyller hela samtalstiden. Kanske någon väljer att ta upp en av nedanstående frågor:

* Varför utmanar Jesus så konsekvent den religiösa och i viss mån den politiska ordningen – trots uppenbara risker för hans liv?

* Vilken Jesusbild ligger närmast – vishetsläraren, etisk förebild (bergspredikan), revolutionär befriare eller frälsare-försonare? Vill vi kanske kombinera flera av dem?

* Hur vet Jesus vad som ska hända honom i Jerusalem? Kan det bero på att han identifierar sig med Herrens lidande tjänare i Jesajaboken 53? Varför har lärjungarna så svårt att ta in vad han förutsäger?

* Hur kommer det sig att Sackaios ändrar sitt liv så radikalt under måltiden? Det är ju en sådan omvändelse vår värld behöver som aldrig förr.

* I vår tid hängs kyrkliga ledare ut och det skrivs om höga ideal för andligt ledarskap. Hur kommer det sig att de tolv och urkyrkans ledare skildras så brutalt ärligt – deras brister, svek och förnekelse? Evangelierna liknar på denna punkt delningarna i ett tolvstegsmöte.

* Då Jesus instiftade nattvarden var den en del av måltiden – och så fortsatte det länge. I Korint två årtionden senare används samma instiftelseord, ändå vill aposteln sätta stopp för nattvardsfirandet därför att de fjärmat sig från ursprunget. Under måltiden äter de rika sig mätta och dricker sig berusade, medan de fattiga i församlingen sitter hungriga och skamsna (Första Korinthierbrevet 11:17-29).

Kapitel 7:

SÅNGERNA FRÅN MINDRE ASIEN

• Sången om livet (sid 183-202).

Jesus talade arameiska och hans rörelse begränsades nästan helt till Galileen. Även församlingen i Jerusalem började som en inomjudisk företeelse. Lukas, den första kyrkohistorikern, skildrar i Apostlagärningarna hur dessa snäva gränser sprängs och på kort tid utvidgas till världens ände. På den tiden var Spanien sista utposten i väster.

Från judisk sekt till världsreligion

Det dominerande språket i det romerska imperiet är grekiska. Efter pingsten väller grekisktalande judar in i församlingen i Jerusalem – de kallas hellenister. Några av dem har en större vision. Filippos dyker tidigt upp som evangelist bland de föraktade samarierna och många kommer till tro. Två apostlar åker dit för att ”inspektera” och finner en genuin Jesusrörelse på gång. På hemvägen förkunnar även Petrus och Johannes evangeliet i några samariska byar.

Livsåskådningsmässigt är det en omvälvande tid i imperiet. Många hade fjärmats från den officiella religionen – precis som i vår tid. De traditionella gudarna kunde inte beskydda dem när imperiernas härar svepte fram och skrev om historien. Demokratin föddes i Grekland och bidrog till känslan att det är medborgarna själva – inte gudarna – som styr och har framtiden i sina händer.

Bland de intellektuella sprider sig ny kunskap om kosmos och planeternas rörelser. En ny, större världsbild växer fram. Många grips då av känslan att vara utslängda i ett stort och blint kosmos, där Ödet styr med obevekliga lagar. Tillvaron börjar te sig skrämmande – ja, ibland meningslös och ångestladdad. Det är därför idéhistoriker talar om den hellenistiska ångesten.

Stoisk livsfilosofi förmedlar livsmod

För att fylla tomrummet efter de traditionella gudarna gör alternativa andligheter entré på livsåskådningsscenen. Mysteriereligionerna utlovar pånyttfödelse och frälsning. Astrologin och oraklen erbjuder vägledning. Helbrägdagörare utlovar mirakler och healing. Den unga kristenheten – Vägens folk – är en bland dessa alternativrörelser. De möts i hem, lärosalar och synagogor. Ingen kyrka hade ännu byggts under de två första århundradena.

Den i särklass viktigaste livsåskådningen är den folkliga stoiska populärfilosofin. Dessa livsfilosofer gav sig ut på gator och torg för att återge människorna ett grundförtroende för livet. Deras budskap var att Logos (Ordet) – ett universellt förnuft – genomströmmar allt och leder hela tillvaron med sin vishet. Därför hänger allt samman och samverkar till det bästa.

Vi omges inte bara av denna gudomliga verklighet, varje människa har en gnista av Logos inom sig. Om vi är lyhörda för denna inre röst kan våra liv bli meningsfulla och etiskt hållbara. Oavsett om vårt liv blir långt eller kort har Logos gett oss en viktig roll i livets drama. Enligt dessa livsfilosofer lever vi i den bästa tänkbara av världar.

Människans främsta uppgift är enligt dem att tacka och lovsjunga Logos. Det står var och en fritt att se Logos som en universell filosofisk princip eller att identifiera Logos med någon av de personliga gudarna – såsom grekernas Zeus eller judarnas Jahwe. Det säger något om lyskraften i denna ”ekosofi” att man än idag kan köpa böcker av Seneca och Epiktetos i Pocket Shopen på Stockholms Central.

När livsåskådningarna möts och bryts

Många judiska synagogor ute i den hellenistiska världen välkomnade den stoiska livsfilosofin och vävde samman den med sin egen skapelseteologi. Det föll sig naturligt eftersom Logos beskrevs närapå identiskt med den gudomliga Visheten i deras egna skrifter. I Alexandria, imperiets näststörsta stad, bodde långt fler judar än i Judéen. Där verkade Filo av Alexandria, samtida med Paulus, som skapade den mest stringenta syntesen mellan stoisk filosofi och Moses religion.

Även i Paulus hemstad Tarsus fanns ett välkänt stoiskt lärosäte och en livskraftig synagoga. Det var i denna dynamiska kulturella smältdegel den blivande världsmissionären formades som ung. Senare började han ofta sitt missionsarbete i synagogan bland de gudfruktiga – dvs. de hellenistiska sökare, som redan intresserade sig för judisk tro. I sitt berömda tal till sökare på Areopagen, Atens livsåskådningstorg, använder Paulus formuleringar som han kan ha hört redan som ung i sin hembygds synagoga.

Våldtar Gud sina viktigaste budbärare?

Hade den unge Amos något alternativ, när kallelsen drabbade honom som ett lejons rytande om natten – och lejonet är Gud? Kunde Hosea välja en annan livskamrat, när Gud bad honom äkta en prostituerad? Ingen profet drabbas av ett så ensamt och livslångt öde som Jeremia. Därför slungar han rakt i ansiktet på Gud: Du förförde och våldtog mig! När han tar beslutet att lägga av … då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta. Jag försöker stå emot men förmår det inte (Jeremia 20:7-9).

Vad hade det blivit av den unga kristenhetens snabba spridning och teologi – om inte Gud lagt beslag på Paulus? Han hade ett skarpt intellekt och en gedigen utbildning i Jerusalem hos tidens främsta och mest kända teolog – rabbi Gamaliel. Denne rabbin var vidsynt, ändå ”radikaliseras” Paulus och blir en hatisk förföljare av kristna. Han skyr inga medel, för honom är det fråga om allt eller intet.

Det är när han hängiven Gud och med ett glödande hat mot de kristna närmar sig Damaskus  som han drabbas av en omskakande intensivupplevelse. Ljuset är så bländande att han faller till marken. Han hör då en röst: Varför förföljer du mig? Paulus frågar vem det är som talar? – Jag är Jesus, den som du förföljer. Stig upp och gå in i staden, så får du veta vad du skall göra. Paulus teologi kastas nu över ända och han får börja om från början igen. Gud använder hårda nypor när han kallar sina oersättliga tjänare.

Paulus talar till sin tids sökare

Paulus är svaret på den unga kyrkans behov. Efter bearbetningen av Damaskus-upplevelsen kan han som ingen av de tolv apostlarna se var gränsen går mellan rättfärdighet genom laggärningar och det evangelium Jesus förkunnade och levde ut (Galaterbrevet 2:11-14). Minst lika viktig är en annan erfarenhet: Genom sin uppväxt i skärningspunkten mellan synagogan och stoicismen kunde han som ytterst få översätta kristen tro till de hellenistiska sökarnas språk- och tankevärld. Areopag-talet är ett strålande exempel på detta.

Det finns ingen bandupptagning av talet på Areopagen. Men om någon ska kunna spegla hur Paulus uttryckte sig, då är det Lukas som följde aposteln på predikoresorna i Mindre Asien och Grekland. Här visar Lukas hur Paulus anknyter till det gudomligas närvaro i kosmos och till klangbottnen inom varje människa – precis vad de stoiska livsfilosoferna lärde ut. Han citerar också en av deras egna poeter, Aratos från Soloi.

– Gud som har skapat världen och allt den rymmer … han som själv ger alla liv och anda och allt … Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunde treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom … (hela talet finns i Apostlagärningarna 17:22-31).

Johannesprologen – en hymnisk trosbekännelse

Precis som Paulus på Areopagen knyter Logoshymnen samman den stoiska filosofins Logos med bibelns skapelseberättelse (Johannesevangeliet 1:1-18). Dess budskap till människor som drabbats oro och ångest är livsbejakande – mörkret har inte sista ordet:

-I begynnelsen fanns Ordet (Logos) … Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet (Logos) var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Det här är inledningen till Johannesevangeliet, men namnet Jesus Kristus nämns först mot slutet. Först talar hymnen rakt in i den hellenistiska kulturens språkvärld och existentiella utmaningar. I hymnens senare del blir den teologiska avsikten tydlig:

– Och Ordet (Logos) blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet … och han var fylld av nåd och sanning … Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus.

Här byggs broar och utgår inbjudningar åt olika håll. Till populärfilosofins många sökare säger hymnen: Här har Logos fått ett ansikte och det är fullt av nåd och sanning! Till den hellenistiska ångestens människor: Här lyser Ljuset och mörkret har inte övervunnit det! Och till judendomen: Här har Skaparordet och Visheten inkarnerats i världen!

Det hörs en sång i natten

När skymningen lagt sig över Mindre Asien möts enkla människor och slavar efter den långa arbetsdagens slut för att sjunga och be tillsammans. De har inga kyrkolokaler och institutioner till sitt förfogande, men deras tro och deras sånger sprider sig genom imperiet. Sångerna är Kristus-hymner med en förvånansvärd teologisk pregnans – de är trosbekännelser i hymnens form. Vi känner igen språket och budskapet från Areopagen och Johannesprologen:

– Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden … allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom … han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen. (Kolosserbrevet 1:15-20)

Han antog en tjänares gestalt

När aposteln Paulus skriver till församlingen i Filippi i norra Grekland citerar han en äldre hymn från Mindre Asien. Den skildrar Jesus ödmjukhet och lydnad precis som Passionshistorien gör. Hans beslut att i allt underordna sig Guds vilja leder till uppståndelsen och upphöjelsen – med ett namn som står över alla andra namn:

– Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.

När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.

Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn … (Filipperbrevet 2:6-11)

En världsmakt i profetisk belysning

De frön som Paulus sådde under tre års verksamhet i Efesos på 50-talet hade en enastående växtkraft. Redan på 90-talet är staden och regionen det starkaste fästet för kristenheten i världen. Efesos är en kulturmetropol på Turkiets västra kust och imperiets tredje största stad. Det är här i Efesos och Mindre Asiens församlingar som konfrontationen mellan kejsaren i Rom och de kristna blossar upp och blir akut.

Kejsarna hade skapat ordning, välstånd och fred – den berömda Pax Romana. Därför krävde de tacksamhet och tillbedjan av medborgarna. När Dominitianus bestiger tronen befaller han att alla skall tillbe honom som gud – åtminstone en gång om året. För ändamålet finns speciella tempel och ett prästerskap som registrerar allt.

En appell till bojkott

Det är nu profeten Johannes, församlingsledare i Efesos, mönstrar de kristna till motstånd. För honom är det otänkbart att tillbe en människa som gud. Regimen svarar med att skära av varje förbindelse mellan den inflytelserika profeten och församlingarna. Han förvisas till den grekiska ön Patmos – ett fångläger för imperiets värsta förbrytare.

Att Uppenbarelseboken över huvud taget såg dagens ljus är ett mirakel. Hur kunde profeten författa detta glödande revolutionära dokument mitt i imperiets förvisningsläger? Och vem vågade smuggla den stora pergamentrullen den sju mil långa sjöresan till fastlandet? Vi vet att varje länk i stafetten över havet och genom Mindre Asiens sju församlingar satte sina liv på spel.

Här lästes budskapet i skydd av natten i just de städer där kejsarkulten hade sina ståtligaste tempel. För dessa pilgrimer fanns det något som var viktigare än det egna livet, nämligen vittnesbördet om det frambrytande gudsriket – Lammets herravälde.

Lammets seger är historiens vändpunkt

Historien tog en dramatisk ny vändning genom ett brohuvud på Gennesarets norra strand och påskens avrättning i Jerusalem. Enligt profeten är det övermodiga imperiets dagar räknade och redan står Lammets folk i kulisserna. Även den lidande skapelsen anar att befrielsens timme är nära och finns med i den himmelska lovsången:

– Du är värdig att ta boken och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och genom ditt blod, har du friköpt åt Gud människor och språk och länder och folk … Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som finns hörde jag säga: Den som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och härligheten och väldet i evigheters evighet. (5:9-10)

De flesta av Mindre Asiens kristna är fattiga och åtskilliga är slavar som hunsas, utnyttjas och förnedras. Men i profetens visioner får deras liv och lidande en ny mening och värdighet. De är redskap för jordens och folkens befrielse. De är jordens salt och världens ljus som bergspredikan uttrycker det. Hur mörkt och hopplöst det än må se ut – de vet att de är med på den vinnande sidan.

Vällustens Babylon förför världen

Ondskans parasitvälde når sin mest imponerande höjd i slutskildringen av det stora Babylon – ett täcknamn för Rom, kejsaren och imperiet. Likt en oemotståndlig sköka förför Babylon jordens alla nationer till att acceptera hennes överdådiga och vällustiga livsstil. Alla blir små skökor som berusar sig tillsammans vid den stora köpfesten. Profeten ute på Patmos skildrar Rom som en världsomspännande stormakt där jordens köpmän har blivit rika genom hennes makt och lyx … ty alla folk förfördes av din trolldom.[1]

Man behöver inte vara speciellt begåvad för att inse att dessa profettexter talar rakt in i vår egen tid. Nu är Babylons globala charmoffensiv desperatare än någonsin. Vi bevittnar hur en livsstil marknadsförs som planeten definitivt inte orkar bära. Enligt klimatforskarna drabbar nu förhävelsens bumerangeffekt jorden som aldrig förr – våra barnbarns hem i Vintergatan.

Berusningens tid är förbi

Stormfågeln ute på Patmos avslöjar att vällust-Babylons orättfärdighet ”har tornat upp sig ända till himlen” och att Gud ingalunda ”glömt det onda hon har gjort”. Berusningens solskensdagar är till ända när det globala handelsutbytet plötsligt kraschar. Köpmännen och fartygens kaptener står handfallna inför det oväntade sammanbrottet. De sörjer när de ser röken bolma upp från den oövervinneliga staden:

– Och jordens köpmän gråter över henne och sörjer över henne eftersom ingen längre köper deras skeppslaster … Alla skeppare och alla som seglar med sina varor … stannade på avstånd och ropade när de såg röken från bålet: Var fanns maken till denna stora stad?

Och de strödde jord på huvudet och ropade, gråtande och klagande: Ve, ve, denna stora stad, som gjorde alla som har skepp på haven rika med sitt överflöd … Dina köpmän var jordens herrar, ty alla folk förfördes av din trolldom. (18:11-23)

Dra ut från henne, mitt pilgrimsfolk!

Mitt i skildringen hörs plötsligt ett dramatiskt exodusrop: Dra bort från henne, mitt folk, så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor. Givetvis menar inte Johannes att de kristna ska lämna sina städer och byar – endast Babylons överdådiga livsstil som ”fördärvar jorden”. De utmanas att leva som Lammets befriade exodusfolk.

Uppenbarelsebokens slutvision låter oss blicka in framtidslandet. Himlen och jorden har åter funnit varandra tack vare Jesus försoning. När Lammets folk träder fram och sjunger jordens sång, då är det änglarnas tur att häpna och deras skimrande klanger tystnar för en stund. En av dem går fram till den kosmiske Kristus och frågar: Varifrån kommer detta folk och dessa toner – med ett djup vi aldrig tidigare hört? Då svarar Lammet på tronen:

– Detta folk kommer från ett land med brustenhet, lidande och onda bråddjup. Där fattade de varandras händer och sår lades till sår. Det har inte varit förgäves – först nu är kosmos fulländat!

Det är en värld som åter brusar av liv och rörelse. Anspelningarna på den ursprungliga skapelsen är uppenbara. Profeten Johannes ser hur en ström med livets vatten flyter från Guds tron och sätter fart på hela den försmäktande skapelsen. Han ser hur jordens folk använder trädens blad som läkedom för de sår som livet och historien tillfogat dem.

När pilgrimer slår sina rötter djupt i denna framtida värld kan inga larmrapporter och katastrofprognoser knäcka dem för gott. De har sett gryningsljuset bortom natten. De vet att jorden har en framtid och att sången om livet aldrig tystnar.

FÖR SAMTALET:

Vi utgår som vanligt från de reflektioner och frågor som deltagarna vill ta upp. Här kan det visa sig att vi ser ganska olika på framtiden. Inte minst när det gäller tolkningen av Uppenbarelseboken skiljer sig olika kyrkliga traditioner och fromhetsinriktningar åt. Här är ytterligare frågor och reflektioner:

* På Nya testamentets tid hade många fjärmats från de traditionella religionerna och tomrummet fylldes av alternativa andligheter. Vilka likheter ser du med vår tid och vilka är alternativen idag?

* Många synagogor i den hellenistiska världen välkomnade den stoiska filosofin och vävde in den i sin skapelseteologi. Det skapade en språklig bro för många sökare in i judisk tro. På Areopagen sänder aposteln Paulus det kristna budskapet på samma djärva språkliga våglängd. Undrar hur Paulus hade uttryckt om han talat på vår tids livsåskådningstorg?

* Tidiga kristna hymner besjunger Jesus Kristus både som Visheten och som Logos – ursprungsordet. En av 1900-talets främsta bibelteologer (Ernst Käsemann) lär ha sagt att kyrkans språk förändrades innovativt mer de första femtio åren än vad det gjort under hela tiden sedan dess. Fattar folk som inte rör sig i kyrkorna vad vi takar om idag? Hur kan vi ändra på det?

 * Uppenbarelseboken representerar en radikal profetisk strömning med källflöden någonstans i Syrien. Den skiljer sig markant från andra böcker i Nya testamentet som riktar sig till den hellenistiska omvärlden, framför allt därför att den dryper av anspelningar på Gamla testamentet, inte minst exodus från Egypten.

* Lever vi i ”Babylons tid”, då man berusar sig vid en köpfest som jorden inte orkar bära? Vad innebär i så fall profetens uppmaning att pilgrimsfolket skall dra ut från Babylon idag?

* Finns det profetröster också i vår tid – i så fall vilka? Vad säger dom som berör dig starkast?

INNEHÅLL – Sången om livet:

* Preludium (förord)

Pilgrimer i den kosmiska katedralen

* Kap 1: Sången om livet
* Kap 2: Vart tog musiken vägen?
* Kap 3: Pilgrimsfolket – en alternativrörelse i tiden
* Kap 4: Konsumismen, fossilberoendet och jordens framtid

 

Exodusfolket – när allt står på spel

* Kap 5: Exodusfolket – en profetisk alternativrörelse
* Kap 6: När allt står på spel – profetröster före katastrofen
* Kap 7: Att dela Guds patos – om profetisk andlighet idag
* Kap 8: Sorg, skuld och hemlängtan – i katastrofens skugga
* Kap 9: Att spåra upp vittringen av Gud idag

 

Guds patos och en ny befrielserörelse

* Kap 10: Den profetiska Jesusrörelsen – då och nu
* Kap 11: Pilgrimsvandringen till Jerusalem 
* Kap 12: Guds patos – en passionshistoria 
* Kap 13: Sången om livet sprider sig
* Kap 14: Pilgrimsfolket och himlajordens befrielse

PRELUDIUM

Sakta vi går genom stan …

När jag kommer upp från den mörka tunnelbanan badar Kungsträdgården i vårsol och de japanska körsbärsträden har slagit ut i blom. Jag instämmer med Monica Zetterlund att det är skönt, när mitt Stockholm är grönt och vinden drar in från fjärdar och öar. Jag slår mig ner på en bänk och njuter av vårens färger och dofter.

Än en gång är jag här för att minnas den islossning och andliga vår som började här i Engelska Kapellet på 1830-talet. När kyrkklockorna dånade över Stockholm på den tiden tvingades varenda svensk medborgare till regelbundna kyrkobesök och nattvardsgång – vid försumlighet hotade straff. Religionen på den tiden har förvisso efterlämnat spår i folkdjupet. Ett undantag från tvånget var de engelska diplomater, företagare och industriarbetare som firade gudstjänst här i kapellet med samma frihet som metodisterna hemma i England.

Här föddes den svenska folkväckelsen, som tillsammans med arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen bröt isen och gav oss den frihet och demokrati vi tar för givna idag. Många av dem fick betala ett högt pris. Unga baptister från Dalarna stod i kö till fängelset i Gävle och nyutbildade lärarinnor tvingades lämna sina tjänster.

På Västkusten landsförvisades ledaren och många valde att emigrera till friheten i USA. Det är detta som skildras i musikalen Kristina från Duvemåla. Församlingarna var spjutspetsar för demokrati, där män och kvinnor hade lika rösträtt – sjuttio år före Sverige i övrigt. Men enhetssamhället var starkt och kontrollen stenhård. Endast två tidningar vågade föra pionjärernas och religionsfrihetens talan.

Det är fredag och jag vandrar sakta vidare mot Slottet och Mynttorget. För inte så länge sedan satte sig en svensk tjej med en skylt utanför Riksdagshuset. Det blev genast rabalder, ingen får med vett och vilja strejka från skolarbetet. Nu rullar svallvågorna från Mynttorget över världen och demonstrationstågen ringlar sig genom stora städer. Bevittnar vi födelsen av en ny global folkrörelse? Kommer unga i Sverige än en gång att gå i spetsen för en alternativrörelse som är lika genomgripande som på 1800-talet – då när Sverige aldrig mer blev sig likt?

I vår tid har enhetssamhället skyddsfärg och våra politiker tvingats bli demagoger, som överbjuder varandra med ständig tillväxt, ökat välstånd och allas individuella valfrihet. Det är sannerligen inte lätt att upptäcka pytonormen, som slingrat sig in i paradiset och nu sakta, sakta kramar vår planet till döds – våra barnbarns hem i kosmos. Vi lever mitt i en epok, då den ekonomiska tillväxtens paradigm härskar från kontinent till kontinent och ve den politiker, som på allvar vågar ifrågasätta Titanics kurs mot fördärvet.

Kyrkan är inte längre lika såld åt makten som förr. Biskoparna skriver radikala miljömanifest och ifrågasätter vapenexporten och behandlingen av flyktingar. När jag passerar Mynttorget ser jag goda vänner med sina vita kragar både från Svenska Kyrkan och frikyrkorna bland skolstrejkande ungdomar. Jag har hört att de ibland delar matsäck, sjunger tillsammans och inspirerar varandra att omställning är möjlig. Kanske någon pekar bort mot Kungsträdgården och berättar om den alternativrörelse, som spred sig som en löpeld genom Sverige – när flera folkliga rörelser kämpade sida vid sida?

Besök i Nobelmuseet – förnuftets högborg

Jag vandrar vidare till Gamla Stan. Här sträcker Storkyrkan och andra katedraler sina spiror långt upp mot himlen.  Även borta på Söder är det tätt mellan monumentala kyrkor. De vittnar om en tid, när de var välbesökta och kyrkan en maktfaktor i samhället. Trots att befolkningen mångdubblats sedan dess är det numera ganska glest i bänkarna i många av dem. Stockholm är en av världens mest sekulariserade städer, sägs det. Här har Förnuftet och Vetenskapen intagit Guds och kyrkans plats.

Enligt färska rapporter ifrågasätts och trakasseras troende ungdomar allt oftare i skolorna av både elever och lärare. Många av dem är ättlingar till de pionjärer, som bröt isen för demokrati och religionsfrihet i Sverige. Kanske den epoken inte finns med i lärares och journalisters utbildning i idéhistoria? Ibland känns det som om den börjar först kring 1968? Jag blev upprörd, när jag lyssnade till en ensamkommande muslimsk tonåring och moskébesökare, som delade sin förvirring och sorg. Han såg upp till sin lärare, men denne sade att nästan ingen tror på Gud längre här i Sverige. Läraren tillade dessutom att många moskéer och kyrkor är bakåtsträvande ”ankdammar”.

Jag är framme vid Nobelmuseet och utställningen om Martin Luther King. Redan i entréhallen blir jag ödmjuk, när jag betraktar fredspristagarna på väggarna. Hur hade vår värld sett ut idag utan Gandhi, Söderblom, Schweitzer, Mandela, Tutu, King, Malala och alla de övriga? Här känns det som om jag hamnat in i en annan andlig klimatzon mitt i Stockholm. Över 95 procent av dessa banbrytare för mänsklig värdighet tror nämligen på Gud. Till råga på allt är Jimmy Carter och King baptister och de två senaste pingstvänner.

Även bland de övriga Nobelpristagarna i Förnuftets och Vetenskapens tempel är det tunnsått med ateister och agnostiker. Endast litteraturpristagarna sticker ut där en av tre har en ateistisk livsåskådning. Den vittra skaran representerar många länder, världsdelar och religioner. Plötsligt slår mig tanken: Är det kanske rent av vi i ”det gudlösa folket” (David Thurfjell), som är den verkliga ankdammen på planeten?

Eller är det kanske så att det finns en andlighet i Norden, som går under radarn på fyrkantiga enkäter om folks inställning till religiösa begrepp och antalet kyrkobesök? Till och med benämningar som ateist och agnostiker är ganska meningslösa – om vi inte vet vilken gudsbild vederbörande sagt nej till. Efter möten med tusentals sökare på Brommadialogen, i behandlingsmiljö och på temadagar runtom i Norden är jag övertygad om att det sjuder av andlighet under ytan. Ja, nu på sistone sprider sig ett rykte i kulturlivet om Guds återkomst (Joel Halldorf).

Stockholm lyssnar – när King talar

Femtio år efter skotten i Memphis öppnar Nobelmuseet en stor utställning om Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen. Vid den inledande pressträffen och panelen (28/9 2018) deltar Bernice A. King, paret Kings yngsta dotter. Hon är ledare för The King Center i Atlanta, Georgia. Vi får veta att av alla Nobelpristagare är King den mest sökta på museets Online.

Jag har i årtionden läst, talat och skrivit om den alternativrörelse King ledde och lär mig egentligen inget nytt. Ändå besöker jag utställningen fyra gånger och tar god tid på mig varje gång. Jag är plågsamt medveten om att vårt folk förlorat kunskapen om den bibliska berättelsen. Därför vill jag med egna ögon se hur besökarna tar till sig Kings budskap, som har sina rötter i berättelsen om Israels uttåg ur Egypten (1200 f Kr), profeternas social-etiska patos och Jesus bergspredikan?

Det går inte att ta miste på uppmärksamheten och respekten hos dem som lyssnar till Kings tal I Have A Dream, som projiceras på en hel vägg. Inga skolelever kollar sina mobiler. Högskolestudenter från Sverige och världen är påtagligt berörda. Jag anar att åtskilliga studerar Mänskliga Rättigheter och är på väg till internationella insatser.

Hur kommer det sig att de blir så berörda, trots att de inte är det minsta bibelsprängda? Jag tror det beror på att King själv talar med en profets glöd och har en unik förmåga att relatera budskapet till åhörarnas existentiella situation. Många av de 250.000 som deltar i Frihetsmarschen vid Lincolnmonumentet i Washington hade rest långt och lyssnat i timmar. Ändå speglar deras ansikten att de är ett folk på väg mot sin frihet. Besökarna i Nobelmuseet berörs av deras ansikten och den lysande retoriken, men de känner också till verkningarna från sina skolböcker och tidningarna.

Vi behöver en stor berättelse

Jag följer flera guidade turer på både svenska och engelska. Jag lyssnar till vad de kompetenta guiderna säger om Kings idéhistoriska rötter. Ingen tycks skygga för att King, hans pappa och flera medarbetare var svarta baptistpastorer. Däremot hör jag ingen nämna att King var inspirerad av berättelsen om exodus från Egypten, profeterna och bergspredikan.  Jag drar slutsatsen: När King talar, då lyssnar Stockholm – men bibelns stora berättelse förblir stum!

Jag är pinsamt medveten om att bibeln, religion och fromhet kan förkrympa ett människoliv och stänga in oss i sektliknande bubblor. Media har i tusentals timmar på bästa sändningstid påmint oss om detta med rapporter från en liten församling i Knutby i Uppland. Min egen erfarenhet är dock en helt annan. Det var mötet med bibelns profeter, som sprängde loss mig ur traditionens grepp och förde mig ut i ett öppet andligt landskap.

När jag sammanfattade vad jag lärt från profeterna, bergspredikan, King och Romklubben i min första bok Shalom Jord (1983), då sprängdes mina frikyrkliga ramar. Miljörörelsen och Nordens lutherska kyrkor blev snabbt mina huvudarenor. Jag fick tala på stora kyrkodagar tillsammans med mina förebilder – i Norge med befrielseteologen Leonardo Boff och i Danmark med ärkebiskop Desmond Tutu. Shalom Jord kom dessutom att kallas den första ekoteologin på svenska.

När jag senare skalade bort kyrkspråket i boken Vägen hem blev det väldigt tydligt att de tusenåriga texterna har en resonansbotten – även hos ett så kallat sekulariserat folk. Böckerna spreds i 140.000 exemplar och lästes av sökare långt utanför kyrkväggarna. En rörelse föddes som kom att beröra tiotusenstals sökare, miljöaktivister, tolvstegare och kyrkligt engagerade i Norden. Brommadialogen blev den gemensamma eldhärden, som spred gnistorna över landet.

Det är dags för bibelns befrielse

I planetens utsatta läge är det dags att än en gång lyssna till dessa skapelse- och profettexter under den höga himmel, där de en gång föddes. Det är dags att befria bibeln från kyrklig instängdhet, europeisk provinsialism och västerlandets fyrkantiga paradigm. Idag ställs alla ideologier, religioner och vetenskapen inför sitt eldprov. Vem har helhetssynen, värderingarna och tillgång till en kraft och ett hopp, som kan bryta dödläget och sätta ord på vår dröm om en rimligare värld?

Det är i detta gemensamma sökande boken lyfter fram det andliga arv, som genererat starka frihetsrörelser i historien och som bidrog till vår egen dyrköpta demokrati. Vi kommer också att få möta några av de modiga förkämpar för mänskliga rättigheter, som hängde på väggarna i Nobelmuseet och som inspirerades av detta arv. Inte minst Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen visar att dödlägen kan brytas i vår värld än idag.

Drömmen om en större pilgrimsrörelse

Boken speglar drömmen om en större pilgrimsrörelse. Som bibelteolog känner jag en djup förpliktelse att lyssna in och finna anknytningspunkter även hos ett folk, som är på väg att förlora sitt andliga arv och sina kulturella rötter. Lyckligtvis uppstår det en beröring, om vi börjar där Gud själv började – med naturens besjälade andlighet och sången om livet i den kosmiska katedralen.

Det är ute under de höga valven vi upptäcker beröringen mellan bibelns tusenåriga texter och den folkliga andligheten i Norden i vår tid. Även bibelns första pilgrimer var privatreligiösa. Ingen av dem hade en färdig tro eller teologi, men erfarenhet fogades till erfarenhet under deras existentiella pilgrimsresa. Det har ofta slagit mig under samtal med sökare på Stockholms caféer, på våra konferenser och som etisk rådgivare på ett behandlingshem hur nära besläktad bibelns skapelseandlighet är med Nordens folk idag. Kanske kan vi rent av återanvända en av våra deviser från tidigare år:

Brommadialogens vision är att vi ska slå oss ner en stund – där vägarna möts – och dela våra erfarenheter. När vi delar vad vi lärt under livsresan och var vi hittat källsprången, som ger oss kraft att vandra vidare, då är vi med och bygger en värld av fred, försoning och demokrati – även i ett mångkulturellt samhälle.

Kapitel 1:

SÅNGEN OM LIVET

Vi vill tacka livet – i Roslagens famn

Det är ute i den kosmiska katedralen vi inser att det inte bara är i kyrkor man upplever något religiöst. Nej, livet självt har en existentiell, religiös dimension. Det ges ögonblick när en stor vördnad och tacksamhet överväldigar oss. Det upplever nyblivna föräldrar när de står med en ny liten sprattlande människa i sina armar, som sprungit fram ur deras kärlek.

Om jag frågar om de tror på Gud är svaret ofta: Nej, jag är inte religiös! Men ute i naturen med alla kyrkspiror på behörigt avstånd visar det sig att många tror på en vishet och en livsenergi som genomsyrar allt. Ja, åtskilliga vänder sig till en Högre Makt och ber om hjälp när livet kärvar. Man använder kanske inte ordet Gud, men man talar om Livet på samma sätt som bibeln talar om Gud.

Det är därför sånger som Jag vill tacka livet av Violeta Parra och Gabriellas sång av Py Bäckman griper lika djupt som finstämda psalmer berör kyrkfolket. Stockholm må vara en av jordens mest sekulariserade städer, men inte desto mindre är den existentiella beröringen påtaglig, när stockholmarna sjunger Evert Taubes Vi gå till Utö för natten – alltunder det att sommarens upplevelser i skärgården passerar revy.

Orsaken är att Roslagens kobbar, skär och höga himmel inte är tysta. Den som glider fram med vita segel och öppna sinnen i denna värld av klippor, hav och himmel vet att en musik vibrerar i luften därute. Man behöver varken vara buddist eller baptist för att känna suget från evigheten ute i havsbandet. Långt bortom dogmer och kyrkspiror laddas här många nordbor med lågmälda andliga erfarenheter.

Dessa upplevelser av livet och naturens brusande symfoni ligger vidöppna för alla, som besöker livets egen ”högmässa”. Det är hemligheten till att så många tror och ber i det tysta. Det slog många med häpnad när de första undersökningarna om privatreligiositeten kom på åttiotalet. Det visade sig att nästan hälften av svenskarna sade sig vara religiösa – men på sitt eget personliga sätt. Det var författaren Marianne Fredriksson och Svenska Dagbladets Idag-redaktion som gjorde begreppet känt.

Forskarna påstod till och med att det bes mer utanför kyrkorna än innanför. Lystrar Gud till sådana böner ur folkdjupet? Vi låter Mikael Agricola, Finlands reformator och det finska språkets fader, besvara frågan. I en tid när finnarna tvingades att umgås med Gud på latin hävdade han: Han som ser i allas hjärtan neder, nog förstår han ock vad finnen beder.

Är naturen Nordens nya tempel?

Jag lyssnar på ett religionsprogram i Sveriges Radio med rubriken: Är skogen svenskarnas egentliga tempel? Det handlar om varför vi nordbor alltmer sällan går i kyrkan och allt oftare ut i naturen för att uppleva en existentiell beröring och ett andligt rum. En religionsvetare bidrar med resultat från ett nordiskt forskningsprojekt om privatreligiositeten.

Jag blir upprörd och beklämd. Programmet gör det tydligt hur teologi och traditionell förkunnelse misslyckats att förmedla bibelns jordnära våglängd till andlighet. Teologerna skrämdes av den massiva religionskritiken, som avfyrades mot dem från akademiska högborgar, kulturpersonligheter och media – inte minst från Ingemar Hedenius (Uppsala universitet) och Herbert Tingsten (Dagens Nyheter).

Teologerna sökte skydd i en mera abstrakt begreppsvärld och en transcendent, filosofiskt oantastbar gudsbild. I andra delar av kristenheten stämde man i stället upp lovsånger, som upphöjde Gud på den himmelska tronen, men även deras gudsbild hade allt mindre med naturen, livet och jordens nöd att göra. I programmet redovisades det förödande resultatet.

Vi fick lyssna till människor som upplever naturen och skogen som sitt tempel. Där känner de ett inre lugn och får kontakt med helande krafter, ja, några besjälas av en närapå andlig känsla. Andra vittnade om att de i naturen upplever sig som en del av ett större kosmiskt sammanhang och inte som ensamma, separata individer. Någon tangerar mystikens värld genom att dela sin upplevelse av att upplösas i sitt jag och förenas med allt levande.

En ekopsykolog hävdar att människan evolutionärt tillhör skogen, vidderna och havet. Där mår vi enligt henne bra och hittar oss själva.  Jag är bibelteolog och känner en djup släktskap med hennes jordnära andlighet. Det är därför vi tillbringar så många timmar vid Ålands hav och i Roslagens naturreservat med uråldriga ekar. Alltfler nordbor ger sig också ut på pilgrimsvandringar och besöker retreater, där naturen och hjärtat får tala.

När religionsvetaren får frågan om de intervjuade relaterar sina erfarenheter till Gud svarar han att ytterst få nämner ”en transcendent Gud” och ”utomvärldsliga verkligheter”. De flesta undviker enligt honom ”religiöst geggiga” begrepp. För mig är det ett tidens tecken att en religionsvetare och Sveriges Radios religionsredaktion behandlar ämnet och försöker besvara frågan varför det blivit så – utan att ens i en bisats nämna att alla dessa djupupplevelser finns beskrivna i bibeln sedan urminnes tid.

Det skulle vara hopplöst att beskriva storheten hos Mozart, Sibelius, Verdi och Puccini för människor som aldrig upplevt när en orkester, kör och solister svetsas samman i en opera eller konsertsal. Det är minst lika svårt att ge ordet Gud en gudomlig klang om man inte vet att det är honom vi möter i den musik som berör oss – i skogen, på fjället och ute i havsbandet. Inte minst för planetens framtid är det tragiskt att denna jordnära våglängd till biblisk andlighet berövats våra nordiska folk.

Bibelns första pilgrimer var privatreligiösa

Skymningen faller över slätten och floden, som likt en huvudpulsåder ger liv och bördighet åt landet. Marknaden har stängt och sorlet på stadens gator tystnar. Det är fullmåne och alla är på väg mot det gigantiska templet nere vid floden. Här bor ett folk med rika religiösa myter från forntidens Summerien, kulturens och religionens vagga. Här dyrkas många gudar, men ingen har en sådan plats i deras hjärtan som månguden Nanna och hans maka Ningal. Denna magiska kväll är alla med facklor i hand på väg för att tacka gudarna för Eufratdalens välsignelse och välstånd.

I fullmånens sken liknar det väldiga templet en egyptisk pyramid med olika avsatser. På den översta platån med vidunderlig utsikt är det månguden Nanna som hyllas. Mitt i skaran står en yngling och hans unga hustru, känd för sin utsökta skönhet. Det syns i deras ansikten att här är det fråga om allt eller intet. När de prästerliga fanfarerna ljuder i natten stämmer de in i sången med full hals.

När vi ser den hängivna ynglingen mitt bland alla gudar är det märkligt att han skulle gå till historien som ”anfader” för tre monoteistiska religioner. Han heter Abraham och är trons fader inom judendomen, kristendomen och islam. I ett tal påminns Israel senare om den brokiga religiösa bakgrund deras tro vuxit fram ur:

– På andra sidan floden bodde era fäder i forna tider. Så gjorde också Tera, Abrahams och Nahors fader. Och de tjänade där andra gudar. Men jag hämtade er fader Abraham från andra sidan floden.

När Evigheten först anropar Abraham (omkring 2000 f Kr) uppfattar han det som en uppbrottsorder. Deras vallfart börjar med att hans släkt bryter upp från staden Ur, en kulturell högborg. De vandrar genom Eufratdalen, från södra Irak ända till östra Turkiet. Bibelvetenskapen tog lätt på historiciteten i dessa gamla berättelser ända fram till arkeologernas spektakulära fynd i Nusu, Mari och Ugarit-Ras Shamra. I fynden finns belägg för de avvikande seder och religiösa föreställningar som finns i patriarktexterna.

Men precis som för flyttfåglarna börjar rymdens klockor åter kalla Abraham till uppbrott och rörelse. Pilgrimerna drar vidare ända ner till Egypten. Därmed knyter deras vandringar samman Mesopotamien, Syrien-Palestina och Egypten, de områden där den kulturella och andliga utvecklingen hunnit längst på den tiden. Här föds en ny form av dynamisk religion, som inte längre är statiskt bunden till bestämda kultplatser och tempel. I stället följer den Osynlige med på deras vandringar som vägledare och beskyddare.

När erfarenhet fogas till erfarenhet

Här finns ännu inget teologiskt lärosystem, utan erfarenhet fogas till erfarenhet av gudomlig närvaro och beskydd. Därför börjar dessa forntidens pilgrimer kalla den osynlige medvandraren för Abrahams Gud. När nya generationer tillförde sina andliga erfarenheter blev gudsepitetet – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.

Privatreligiositeten är alltså ingen modern uppfinning. Tvärtom, det är precis så Guds tusenåriga vandring med mänskligheten börjar enligt bibeln. Som teolog är det spännande att leva i en tid, när det som skildras i dessa texter tycks gå i repris i vår egen tid. Därför börjar min bok med dessa tidiga texter och berättelser, som hjälper oss att förstå vår egen tids andlighet.

Det är denna djupt personliga och erfarenhetsbaserade gudstro, som var grunden för tre av världens stora religioner. Tryggve Mettinger, professor emeritus vid Lunds universitet, har forskat i patriarkernas värld och sammanfattar:

Gudsförhållandets personliga art träder i dagen. Här handlar det inte om religionen som massfenomen. I stället är det fråga om personliga möten med Gud. Abraham, Isak och Jakob var de som först mottog uppenbarelser från denne ”fädernas Gud”, och det är detta som gör att man sedan minns dem århundrade efter århundrade (Namnet och närvaron, 1987 sid 60).

Det är slående med vilken öppenhet och respekt ett av bibelns första religionsmöten skildras i patriarkberättelsen. Abraham möter den kanaaneiske kungen Melki-Sedek, som regerar i Jerusalem långt före staden erövrades av kung David. Melki-Sedek är inte bara kung utan också präst åt Gud den Högste (El Eljon), skaparguden som stod över alla andra gudar i deras panteon. Abrahams högstämda ord visar att han anar sambandet mellan denne himmelens och jordens skapare, som dyrkades i Jerusalem och den Gud (Jahve), som kallat honom ut från det kaldeiska Ur och lett honom ända hit:

Jag lyfter min hand upp till Herren (Jahve),
till Gud den Högste (El Eljon),
himmelens och jordens skapare …

Jag känner gripenhet och tacksamhet för att Gud valt att uppenbara sig på det sätt som dessa tidiga texter speglar. Utifrån sin obändiga längtan att återknyta kontakten med Edens ättlingar slänger Gud inte deras religiösa myter och livsåskådningar på sophögen. I stället låter han uppenbarelsen vävas samman i djupet av deras egen historia och kultur – under en vandring genom tvåtusen år.

Därför känner jag som teolog en förpliktelse att lyssna in och finna anknytningspunkter även hos ett sekulariserat folk långt bortom Eden. Det är dags för kyrka och teologi att börja där Gud själv började – med naturens besjälade andlighet och den eviga sången om livet.

Den kosmiska trosbekännelsen

Under sju års studier i Schweiz bodde min livskamrat Lea och jag på Zürichsjöns strand med snöklädda Alper i bakgrunden. Där föddes våra två döttrar och Schweiz blev för oss känslomässigt vårt andra hemland. Landskapet var ett storslaget komplement till hembygdens skärgård och den österbottniska slätten. Otaliga veckoslut längs slingrande passvägar och bland bönder och betande kor i dalarna har laddat vårt inre med skönhet och tacksamhet.

Låt mig plocka fram ett minne från den tiden, en nattlig vandring uppför det populära berget Rigi (1800 m). Vi börjar vid midnatt i Arth-Goldau och söker oss i fullmånens sken med en lykta i handen upp för de branta, slingrande stigarna. Efter fyra-fem timmar når vi toppen. Det är rysligt kallt och det känns som om svetten fryser till is på ryggen. Vi kurar ihop oss så nära varandra vi kan på en vindpinad stock och betraktar de böljande dimmorna över Zugsjön och Vierwaldstättersjön. Därnere sover människorna fortfarande.

Sakta märks det hur mörkret släpper sitt grepp och hur gryningsljuset ger alperna allt tydligare konturer. Plötsligt dyker solskivan upp, börjar värma oss och solstrålarna spelar på dimbankarna. Här under de höga kosmiska valven får bibelns första trosbekännelse en säregen akustik:

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet … Och Gud sade: ”Varde ljus”, och det vart ljus.

Vi är inte ensamma på berget. När solen börjar värma reser sig korna och deras klingande skällor bekräftar att skapelsen fortfarande fungerar och att en ny dag har grytt. Under dessa mäktiga valv är det lätt för två unga människor att känna sig som futtiga stoftkorn i ett oändligt universum. I Leas mage bärs ett nytt liv, som ska bli vår första dotter och alla tre får vi plats i trosbekännelsen:

Och Gud skapade människan till sin avbild …Till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem. Och Gud sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er …”

Som teolog vet jag att dessa skapelsetexter vävts samman i historiens sköte och befruktats med färgstarka inslag från de omgivande folkens berättelser och religioner. Just denna bibelns första skapelseberättelse fick sin slutliga utformning femhundra år före Kristus. Den speglar språket och tankarna inom prästkretsar i Jerusalem.

Även Psalm 8 i bibeln kommer från samma tid och samma gudstjänstfirande församling. Den slår en bro mellan tempelberget i Jerusalem och två unga människor på en alptopp 2500 år senare. När jag jämför språket och den existentiella horisonten med hällristningarna i Norden vid samma tid grips jag av ödmjukhet och djup respekt:

När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna, som du har berett,Vad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom? Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen, med ära och härlighet krönte du honom.

Jordens sång och planetens framtid

Åren har gått, jag är morfar och ligger i en hammock i norra Roslagen. Småfåglarna flyger och flänger mellan björkarna för att skaffa mat åt små vidöppna munnar. Två ekorrar leker i träden och i vagnen bredvid sover mitt yngsta barnbarn. Från badstranden hörs ljudet från de äldre barnbarnen.

Jag tror inte att ekorrarna och fåglarna var förgyllda i Edens lustgård. Därför tror jag att den värld jag just nu upplever är vad bibelns skapelseberättelser skildrar som shalom, ett hebreiskt ord för helhet, harmoni, frid/fred och livets mening. Här i hammocken föds en tacksamhet och en lovsång till livet. Jag delar denna andlighet med många i ett så kallat sekulariserat folk under Polstjärnan.

När jag njuter i mitt Eden är jag i gott sällskap. Det står att Gud själv vilade på den sjunde dagen (sabbaten) och gladdes över skapelsens liv. När familjen återvänder från badstranden och vi njuter av kaffe, saft och färska bullar, då kanske Skaparen rent av blickar ner från sin himmel mot norra Roslagen och utbrister – precis som i skapelsens morgontimma: Tänk, så fint det blev!

Människans rikaste stunder är när vi delar denna Guds glädje över det myllrande livet i naturen. Vi står i djup förundran inför en värld, som föddes långt före oss och fungerade till fulländning utan oss. Vi känner tacksamhet att få slå upp vårt lilla tält på den vida tältplatsen och njuta av frukterna och de friska källsprången.

Det är detta perspektiv på tillvaron skapelsetexterna vill förmedla till oss – en gåva från generationer, som levde under samma himmel tusentals år före oss. Frågan är om vi lyckas pejla in den långsamma våglängden och är tillräckligt ödmjuka för att ta emot gåvan? Den frågan kan bli avgörande och slutgiltigt besegla planetens öde.

För dessa tidiga teologer och psalmdiktare är skapelsen inget mekaniskt urverk, som tickar vidare tills det slits ut och dör. Det är inte heller primärt fråga om teologiska formuleringar – utan om en brusande symfoni som måste upplevas. Därför glider de nästan alltid över i hymnens, poesins och bildernas språk.

För dem är det inte tillräckligt att analysera partituret. De vill föra ut sitt folk under de höga valven för att uppleva musiken en stjärnbeströdd österländsk natt. I vår tid, när livet står på spel, räcker det inte heller att begripa. Nej, vi behöver gripas och kavla upp ärmarna – precis som Gud själv.

Ekologisk vishet – men kan naturen hämnas?

När Stefan Jarls film Naturens hämnd (1983) dokumenterade förstörelsen av den svenska naturen väckte den starka känslor och livlig debatt. Långt senare hävdar oceanforskaren Wally Broecker att planeten nu slår tillbaka mot mänskligheten som ett ilsket vilddjur.

Är det sant att naturen kan hämnas? Lever vi som ordspråken säger i ett etiskt universum, där högmod går före fall, där synden straffar sig själv och där vi får skörda vad vi sår? Finns det en sanning bakom Österlandets karmalag? I själva verket tillhör dessa insikter världsarvet sedan tusentals år tillbaka.

I sitt sista stora verk skildrar Gerhard von Rad, en av 1900-talets teologiska giganter, vishetstänkandet i det forna Israel (Weisheit in Israel, 1970). Boken väckte stor uppmärksamhet långt utanför de teologiska disciplinerna. Han skildrar Visheten som en inomvärldslig sinnrik ordning och gudsnärvaro i allt som lever och rör sig. Enligt honom är vishetsteologin en forskande och ibland lekfull gudstro – en positiv tillit och vila i naturens vidöppna famn.

Med nyfikenhet och öppet sinne vände sig dessa tidiga livsfilosofer mot det pulserande livet i naturens och människornas värld. Först tedde sig allt som en myllrande myrstack, ett virrvarr utan mönster. Men det dröjde inte länge förrän de upptäckte regelbundenheter i myrstacken. Ju mer de upptäckte, desto tydligare anade de att regelbundenheterna var glimtar av en större ordning – både i naturen och i samspelet mellan människor.

Det var inget mekaniskt urverk de vise upptäckte, utan en dynamisk värld av pulserande liv och besjälad andlighet. Dag och natt anropar den människan genom sin skönhet och ändamålsenlighet. Den provocerar henne att ge sig ut på en existentiell resa. Eftersom anropet är så personligt och värvande kom de på idén att skildra Visheten som en kvinnlig gestalt: Hör, visheten ropar … Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna möts … (Ordspråksboken, kapitel 8).

Gud talar genom naturen – och sin kvinnliga partner

Ofta framställs Gamla testamentets gudsbild som patriarkalisk. Gud påstås diktera von oben dogmer vi ska tro på och lagar vi ska leva efter. Då missar man Visheten, Guds graciösa partner i skapelsen, som samspelar med honom. Bibelforskarna har slagits av hur sällan Guds namn nämns i vishetslitteraturen. Enligt dessa livsfilosofer talar Gud så tydligt genom naturens vishet att man inte hela tiden behöver förtydliga det med teologiska begrepp.

Vishetstänkarna formulerade sina insikter i små pregnanta ordspråk, som var lätta att minnas och föra vidare till nästa generation. Därför kunde varje familjefar åka snålskjuts på deras ordspråk i det stora folkbildningsprojekt, som pågick i det forna Israel – både vid hovet och i varje familj. Syftet var att lära de unga orientera sig i en storslagen men också förrädisk värld. Denna helhetssyn genomsyrar Gamla testamentet, men den har också paralleller hos de omgivande folken, inte minst i Egypten.

Att handla stick i stäv med Vishetens ekologiska lagar får allvarliga konsekvenser.  De övermodiga, själviska och giriga samlar en ”aura” omkring sig, som sakta drar ner dem i olycka och fördärv. Att inte respektera naturens och livets ordning kallar de vise inte synd – utan dårskap.

Livet är en skola, där insikt och ödmjukhet leder till framgång och välsignelse, men där vi också får svidande bakläxor. Det sker när våra ”dåraktiga” handlingar slår tillbaka och drabbar oss som en bumerang. Och ändå, även de smärtsamma konsekvenserna kan bli vår räddning. De kan leda till besinning, insikt och ett liv på skapelsens villkor.

Jobs bok i bibeln tillhör världslitteraturen. Den speglar en radikal uppgörelse med vishetstänkandet. Job lever ett rättfärdigt liv, men drabbas ändå av lidande och svåra motgångar. Hans tre vänner representerar vishetsteologin och ifrågasätter Jobs fromhet, men Job viker sig inte och på slutet ger Gud honom rätt. Predikaren är den vishetsbok, som vågar ta ut svängarna mest. Den ifrågasätter inte bara vishetstänkandet, utan livets mening – utifrån upplevelser av människolivets tomhet och förgänglighet.

Hur får dessa böcker finnas sida vid sida med Ordspråksboken i samma bibel? Svaret är att i det forna Israel bedrevs inte filosofi och systematisk teologi i västerländsk mening, där tanken och tron måste vara en logisk och begriplig helhet. Här möter vi i stället en erfarenhetsbaserad andlighet, där olika mänskliga erfarenheter får stå oretuscherade sida vid sida. Det är samma ärlighet vi möter i Israels sångskatt. Enligt Psaltaren får människor uttrycka de mest motsägelsefulla erfarenheter av livet inför Guds ansikte i templet på Sions berg i Jerusalem. Det är därför människor i de mest utsatta livssituationer kan identifiera sig med dessa gamla psalmer än idag.

Bibelns befrielse

Ju mer jag reflekterar över vishetstänkandet i Israel, paralleller hos de omgivande folken och hos ursprungsfolken idag, desto mer övertygad blir jag: Det är dags att befria bibeln från kyrklig instängdhet, europeisk provinsialism och västerlandets fyrkantiga paradigm. Med tanke på de utmaningar mänskligheten nu står inför är det hög tid att läsa dessa skapelse- och vishetstexter under den höga himmel där de en gång föddes.

Västvärldens kristenhet skyggar ofta för allt österländskt, men faktum är att patriarken Abraham föddes i Mesopotamien – inte i Rom, Wittenberg eller Stockholm. Det är ingen slump att Gud valde att uppenbara sig mitt i österlandets kultur och helhetssyn. Därför kan dialogen med olika helhetssyner hjälpa oss att återupptäcka den jordnära andlighet, som finns i det judiskt-kristna arvet sedan urminnes tid. Då blir det också lättare att ”docka” kyrkans budskap, både till skogsandligheten och den nya världsbilden med kosmisk horisont.

Edens barn längtar hem

Den andra skapelseberättelsen (1 Mosebok 2:5ff) kommer från en tidig teolog med en förvånansvärd psykologisk insikt. Här är dock scenen en helt annan. Här börjar inte skaparverket med att Gud betvingar de vilda och farliga kaosvattnen som täcker jorden, ett scenario som hör hemma i översvämningarnas Mesopotamien. Här blickar vi i stället in i ett torrt och livsfientligt ökenlandskap, som hör hemma i Syrien och Palestina. Först när regnet bevattnar den torra jorden kan livet göra entré.

Som teolog tror jag att varje folk och kultur får skildra skapelsen utifrån sin egen plats på jorden och sin givna kunskapshorisont. Om jag fått uppgiften att skriva en skapelseberättelse i hembyns skola, då hade jag börjat varken med torra öknar eller översvämningar – utan med den isande kylan på den vintriga österbottniska slätten. När jag som liten kämpade mot den bitande nordanstormen på mina skidor var det svårt att begripa hur det någonsin kunde växa vete, äpplen och blommor på denna gudsförgätna slätt. Men när vårsolen satte in sin väna kraft, då fick vi uppleva en explosion av liv och grönska som många andra folk på jorden aldrig får uppleva.

I den andra skapelseberättelsen ligger fokus på människosynen, det gåtfulla djupet i vårt väsen. Författaren är en driven teolog, men förvisar inte Gud till abstrakt teologi. Han skyggar inte för att skildra Gud med mänskliga drag och livet på en överblickbar miniatyrscen – en trädgård. Vi ser Skaparen i fullt arbete vid en lerpöl, när han konstnärligt modellerar den första människan (på hebreiska: adam) av lera och stoft (adama). Enligt berättelsen är vi alla stoftvarelser, djupt förbundna med jorden och en dag ska vi lämna ifrån oss stoftpartiklarna till att betjäna nya former av liv.

Men vi är också evighetsbarn. I sin kärlek böjer Gud sig ner över den vackra men ännu livlösa människokroppen och blåser in sin livsande i henne. Hon blir en levande varelse, hans egen avbild – ja, nästan ett gudaväsen som Psalm 8 uttrycker det. Det är denna släktskap med Gud, som är upphovet till vår existentiella längtan och den obändiga livstörst som driver oss – på gott och ont. Gudsbilden inom oss är ett känsligt sensorium, som sänder varningssignaler när vi står i fara att missa djupet, meningen och målet med vår stund på jorden.

Andlighet är ett liv i relationer

Gud och djuren i all ära, men enligt berättelsen hemsöks Adam fortfarande av en besynnerlig ensamhetskänsla. Trots att alla brokiga varelser går i parad framför honom blir han inte kvitt sitt djupa kontaktbehov. Då gör Gud ett mästerligt drag när han skapar kvinnan. Det märks på Adams kroppsspråk, när han får syn på Eva, att det är en fullträff. Kärleken dem emellan speglar Guds och universums innersta väsen.

Enligt dessa texter finner vi livets mening i tre relationer – med jorden, med varandra och med Gud (livskällan). På hebreiska kallas det shalom, en gudagiven ekologisk ordning, där alla ger och alla tar emot och ingen är självtillräcklig. Det är därför som minnen av att ha hållit en hand, krupit upp i en famn eller gått längs en strand med någon man älskat kan ge oss ett människovärde i tider av djupaste förnedring. Det är klenoder som visar att vi en gång levt, älskat och varit människor på jorden.

Hur vilse vi än må gå i livet, så kommer Edens barn alltid att längta hem till sitt ursprung i evigheten. Inget annat kan på sikt mätta vår djupa existentiella hunger. Vi tycks bära med oss ett kollektivt minne (C G Jung) från en tid, då livet flödade mellan källan i Gud och människor, djur och växter i en finstämd ekologisk ordning. Det påminner om den grönskimrande snäcka min älskade morfar skaffade på Stilla Havets kust. Jag var bara fyra år, men glömmer aldrig det högtidliga ögonblick i hans röda stuga, när han räckte mig snäckan och bad mig lyssna:

Harry, när det är alldeles tyst i rummet och du lägger snäckan mot örat, då kan du alltid höra oceanens brus i fjärran.

Tony och Maria – i Sångernas Sång

En sångsvit i det forna Israel kallades Sångernas Sång (Höga Visan) och låter våren i naturen och kärleken mellan två unga människor mynna ut i ett gemensamt ackord. Här är det fråga om äkta blodfylld kärlek mellan man och kvinna, men både Israel och kyrkans mystiktradition har också låtit sångerna spegla kärleken mellan Gud och människan.

Hur annorlunda hade inte mötet mellan kyrkan och vår tids andlighet blivit om sådana texter fått befrukta kristenheten? Här finns en vibrerande förening mellan jord och himmel, sinnlighet och andlighet, immanens och transcendens, som berör och skapar kontakt. Här är några sekvenser ur duetterna mellan två älskande 2500 år före Leonard Bernstein gav oss sin West Side Story:

Tony:

Stå upp, min älskade, du min sköna och kom hit ut. Ty se, vintern är förbi … Blommorna visar sig på marken … och turturduvan låter höra sin röst i vårt land.

Maria:

I vinsalen har han fört mig in, och kärleken är hans banér över mig … Hans vänstra arm vilar under mitt huvud, och hans högra omfamnar mig. Jag besvär er, ni Jerusalems döttrar …  Oroa inte kärleken, stör den inte, förrän den själv så vill.

Tony:

Vad du är skön, min älskade … Dina ögon är duvor, där de skymtar genom din slöja … Må dina bröst då vara mig som vinträdets klasar och doften av din andedräkt som äpplens doft och din mun som ljuvaste vin!

Maria:

Ja, ett vin som lätt glider ner i min vän och fuktar de slumrandes läppar.
Jag är min väns och till mig står hans åtrå.

Kom, min vän, låt oss gå ut på landsbygden och stanna i byarna över natten.

Tidigt må vi gå ut till vingårdarna, för att se om vinträden slagit ut … Där vill jag ge min kärlek åt dig.

Kapitel 2:

VART TOG MUSIKEN VÄGEN?

När gudsbilden förvrids

Jorden är full av musik. Det är vad Evert Taube, skapelsetexterna och Höga Visan vill öppna våra sinnen för. Det liknar magin som uppstår när en stor dirigent lyfter en orkester till oanade höjder. I livets symfoni är vi människor instrumentalister och konsertsalen med förnämlig akustik – ett kosmos med svindlande valv.

Plötsligt fångar någon längst bak i orkestern upp en eggande röst som viskar: Ser ni inte att han där uppe på dirigentpulten berövar er friheten och utnyttjar er för sina syften? Är det inte rent av en pekpinne han håller i handen, som pekar ut den som gör fel och skambelägger folk? Ju mer ryktet sprids, desto mer förvrids bilden av ”dirigenten”. Han framstår inte längre som den som berikar ett människoliv och svetsar samman en gemenskap, utan som en despot med ett stort Ego, som man helst undviker med blicken.

Konsekvenserna låter inte vänta på sig. Sammanhållningen i orkestern börjar svikta och ersätts av konkurrens och avundsjuka. I vår del av världen har individens frihet och potential drivits till sin spets. Nu ska vi själva både komponera och dirigera våra liv utan inblandning. Men djupt inom oss bär vi aningen om en större symfoni. Därför spelar vi alltmer frenetiskt på vårt lilla soloinstrument i ett desperat försök att ge våra liv en symfonisk klang. Men hur vi än går ”all in” upplever många att lyckan inte infinner sig. Redan för tretusen år sedan tog en författare upp samma ämne.

En livsfarlig parasit invaderar lustgården

Jag njöt av att vandra i Alperna, men hade starkt obehag för stigar med branta stup. Om jag tittade ner greps jag lätt av svindel och en tvångstanke att störta. Själva möjligheten att falla sög in mig i ett förhäxande grepp.

Skapelseberättelsen skildrar ett liknande sug i paradiset. Lustgården dignar av frukter, vinrankor, blommor och hälsobringande örter, men Adam och Eva har fått två träd på hjärnan – de enda de inte skall äta av. Äter de av dem kan de lämna sin mänskliga begränsning och bli såsom Gud. Den suggestiva möjligheten tränger sig in i deras medvetande. Varför i all världen ska vi nöja oss med att vara förvaltare, när vi kan bli jordens herrar? Tanken svindlar, suget ökar och snart knastrar frukten mellan deras tänder. (Första Mosebok 3)

Enligt texten är Gud en relationsvarelse, som längtar efter kontakt med sina avbilder. Han älskar hela skapelsen, men på ett unikt sätt kan han kommunicera med människorna. Sin vana trogen kommer han promenerande i lustgården för att hälsa på människorna. Men den här kvällen är ingen hemma. När Adam och Eva kryper fram ur sitt gömställe är blicken skygg och undvikande. En störning i relationen har ägt rum.

För första gången känner de dessutom att de måste skyla sig för varandra. Adam tar ett stort kliv, när han lägger skulden på sin livskamrat för att han åt av frukten. Han sätter igång en lavin av undanflykter och skuldbeläggande, som rullat vidare genom historien. I följande kapitel vidgar sig sprickan till en ravin då Kain mördar sin lillebror – av ren avundsjuka. När Gud frågar Kain vad som hänt, svarar Kain med ord som fortfarande ekar kring vår jord: Ska jag ta vara på min bror?

Det är en orm som testar människornas lojalitet och utlöser ”syndafallet”. För oss uppstår frågan om vi måste tro på talande ormar i fjärran paradis för att vara troende idag? Knappast, här presenteras ingen bokstavlig teori om hur det onda kom in i världen. Däremot vill texten öppna våra ögon för hur egoism, avundsjuka och hybris skadar livets bärande relationer.

Dessa skadeverkningar är inga myter, utan ohyggliga verkligheter som vi bevittnar i nyhetsflödet varje kväll. Många bär idag på en växande oro att egoismen, girigheten och människans övermod driver oss allt närmare det sugande avgrundsstupet – mänsklighetens kollektiva självmord på sin ensamma färd genom den frostiga Vintergatan.

Parasiten drabbar Österbotten

När häggarna slog ut i blom steg spänningen i min österbottniska hembygd. Alla väntade på beskedet: Nu leker braxen. Det är ett av mina starkaste barndomsminnen att få följa med pappa ut på fjärdarna och under försommarnatten bevittna det oförglömliga skådespelet.

När braxarna leker simmar de i vild fart långt upp i de grunda vikarna så att vattnet stänker i kaskader. Att bevittna denna explosion av liv i vårens tid, det är att stå öga mot öga med något stort. Suget från evigheten är starkt ute på fjärdarna med en pappa, som nyss återvänt från döden i de karelska skyttegravarna.

Om jag återvänder till min barndoms paradis så blommar häggarna som förr, men braxen leker inte längre. Gäddorna slår inte heller i vasskanten efter sommarregnen och abborrarna går inte i stim på hösten. Det är miljöförstöringens parasiter som tagit hem spelet. Jag glömmer aldrig den tysta vår, när alla stränder fylldes med död fisk. En av mina vänner bar bort tolv hinkar från stranden där hans sommarstuga låg.

Än idag känner jag hettan och indignationen välla upp inom mig över att naturens liv ebbat ut på detta sätt. Jag känner en djup sorg att aldrig kunna ta mina barnbarn till en magisk försommarnatt, när häggen blommar och braxen leker. Och skulle Gud inte reagera med sorg och helig vrede inför skadegörelsen, då skulle jag inte vilja tro på honom heller. Därför är det så befriande att bibeln så tydligt talar om Guds glödande patos i kampen mot djävulskapet, som släcker livet på vår planet.

När tystnaden talar

När föräldrarna dog ebbade resorna till hembygden ut. I stället flyttade jag över min kärlek till en liknande bygd i Roslagen. Vi köpte en stuga vid en insjö nära Ålands hav. Det kändes som att komma hem igen, ty här slog gäddorna i vasskanten och det fanns gott om abborrar, när jag metade med barnbarnen.

Faktum är att fiskandet blev min nisch, där jag kände mig behövd på gamla dagar. Jag är nämligen den enda i storfamiljen som vågar sätta mask på kroken och ta loss sprattlande fiskar från reven. Jag stortrivdes, även om det blev lite stressigt ibland av att hålla koll på tre-fyra metspön och hinna få på mask och ta loss alla fiskar.

Men så kom den ödsliga vår, när ondskans parasiter hemsökte vårt nya paradis. När isen gick fylldes stränderna av död fisk precis som i min hembygd. Efter några veckor var stanken så intensiv att ingen ville gå nära den strand dit vinden fört fiskarna. Det var där vi upplevt livets höjdpunkter med våra metspön.

Jag kände återigen en djup sorg och en het, helig vrede välla upp inom mig, när jag såg gäddorna ruttna i vårsolen. Jag tror att Gud, allt livs källa, kände precis samma sak. Sedan dess har jag spanat och lyssnat längs stränderna, men inga gäddor slår längre i vasskanten. Det blir så ödsligt tyst när parasitväldet tar hem spelet – både i naturen och i våra relationer.

Glädjande nog fick vi Ålands hav med på stugköpet. Det glittrar lika fint som förr, men även där hörs ett dovt Kyrie, eleison (Herre, förbarma dig) utifrån havet. Det kommer från fiskar och andra levande varelser, som inte bara tar svalkande sommardopp, utan som ska leva där året om. De mår dåligt och några utrotas i allt snabbare takt. Enligt forskningen har fenomenet fått globala proportioner:

Under de senaste femtio åren har andelen havsvatten helt utan syre fyrdubblats globalt, vilket har gett oss över fyrahundra ”döda zoner”. De syrefattiga zonerna har utökats med flera miljoner kvadratkilometer, en ungefär lika stor yta som hela Europa, och hundratals kuststäder ligger nu vid stinkande, dåligt syrsatta vatten (Den obeboeliga planeten, sid 113-114).

Att slungas mellan hopp och förtvivlan

Hur når klimatforskningens angelägna budskap in i vår tids existentiella landskap? Tar våra klimatprofeter de existentiella frågorna på allvar och ger de oss verktyg att bearbeta dem? Eller förstärker deras budskap känslan av instängdhet och att loppet redan är kört?

Johan Rockström har stigit fram som en av klimatets inträngande profetröster i Sverige och världen. Han har varit sommar- och vinterpratare i Sveriges Radio 2015 och 2020. Då ger han oss på ett oöverträffligt sätt klimatforskningens senaste rön i ett nötskal. Jag är tacksam och har lärt mig mycket. Men för varje gång jag lyssnar, känner jag hur musklerna spänns och desperationen lurar kring hörnet. Utmaningen växer för varje år som går, medan tiden krymper på ett oroväckande sätt. Sommaren 2015 hade vi femton år på oss, nu har vi bara tio.

Det är sant, Rockström slutar alltid med ett hoppfullt anslag, dvs räknar upp allt det positiva som skulle kunna hända, t ex före 2030. Däremot noterar jag en långtgående tystnad kring de existentiella och känsloladdade frågor, som rimligen följer i miljöförstörelsens kölvatten – frågor om rädsla, sorg, skuld och skam. I värsta fall förstärker klimatkunskapen känslan av instängdhet och ensamhet med dessa stora frågor, som är människans adelsmärke.

Det finns en annan ung svensk profetröst, som är ännu mera känd över världen – Greta Thunberg. På en avgörande punkt skiljer hon sig från de flesta andra. Vi lever i en kultur som skyggar för brustenhet, skuld och skam. Att skuldbelägga någon och bli ansedd som moralist är det värsta som finns. Men Greta skyggar inte för att nämna skulden och skammen vid namn och att lägga ansvaret där det hör hemma. Inför världens ledare i FN vågar hon visa sin sorg och indignation och ställa dem till svars: Hur kan och vågar ni stjäla de ungas framtid?

Som sommarpratare 2020 tar hon oss med på sin hisnande, informativa studieresa genom Nord- och Sydamerika. BBC följer henne över Atlanten och på resan och gör en dokumentär. Några futtiga minuter på slutet ägnar hon åt hoppet. När alla ledare har svikit hänger hoppet på folket och folkliga rörelser. Jag håller med och har som arvtagare till folkrörelserna gjort det hela livet. Greta är en hoppets symbol och påminner om Rosa Parks, som också var den tändande gnistan för en viktig folklig rörelse.

I sitt sommarprogram nämner Greta MeToo-rörelsen, Fridays For Future, Extinction Rebellion och skolstrejkande ungdomar som exempel. Jag skulle vilja tillfoga pilgrimsrörelsen och kyrkornas rikstäckande diakoni och omställningsarbete. De kan komplettera Greta och andra profetröster, när det gäller den avgörande existentiella bearbetningen. Inte minst kyrkornas erfarenheter av krisbearbetning, sorggrupper, själavård och kontakten med tolvstegsrörelsen kan fördjupa klimatarbetet och göra det uthålligt.

Det är nu David Wallace-Wells blir ett bevingat namn och hans bok Den obeboeliga planeten en bästsäljare över världen. Precis som Rockström och Greta sammanfattar han som driven journalist klimatforskningen. Boken sägs vara ett ”måste” och jag kastar mig över den med frejdigt mod. Resultatet blir en sömnlös natt, då jag vrider mig i sängen. Jag är hjärtpatient och blodtrycksmätaren visar hur trycket stiger medan jag läser. Jag älskar livet och himlajorden och till råga på allt är jag morfar – det är ju outhärdligt att denna fantastiska planet är på god väg att bli obeboelig. När jag lägger ifrån mig boken känns det som om loppet redan är kört.

Lämnar vi de unga i sticket?

På åttiotalet lade professor Hans Åkerberg vid Lunds universitet fram sin gedigna forskning om svenska gymnasieungdomars existentiella värld. Den fick stor uppmärksamhet och gjorde honom till sommarpratare i Sveriges Radio tre år i följd. Det tog mig mer än en månad att plöja igenom Livet som utmaning – existentiell ångest hos svenska gymnasieelever (1987). Boken förändrade min syn på de unga för all framtid. Åkerberg hävdar att Sverige förlorar många unga, som vi behöver allra mest, därför att de lämnas ensamma med sina existentiella frågor och begår självmord. Några av hans gripande exempel kommer jag aldrig att glömma.

Enligt Åkerbergs djupintervjuer är det fråga om en radikal inre protest, men också en känsla av maktlöshet, inför en samhällsutveckling, som berövar de unga inflytandet över sina liv och hoppet om att få leva i en frisk värld.  Under studentrevolten 1968 tyckte man sig fortfarande kunna identifiera fienden, gå till attack och tro på seger. Idag är det långt svårare att lokalisera och allra minst rå på de anonyma krafter, som styr samhällsutvecklingen och den globala ekonomin.

Åkerberg beskriver hur de vuxna, både föräldrar och lärare, lämnar dessa känsliga ungdomar i sticket. De vuxna uthärdar inte att lyssna på, än mindre besvara, de ångestladdade frågor de unga brottas med: Vad är det för mening att utbilda sig och kämpa ett helt liv för en samhällsutveckling, som man upplever går åt fel håll? Vem kan besvara frågan – om vi är födda för sent och om det är bra att sätta barn till världen som den ser ut? Enligt Åkerberg är de vuxnas reaktion: Om ni inte rycker upp er och gör bra studieresultat, då kommer ni inte att få ett jobb och en framtid.

Vi stannade på en skogsväg i Jämtland och lyssnade på den gripande skildringen av en ung, begåvad människas ensamma uppgörelse med livet. De frågor han ställde och de känslor han beskrev kunde vi identifiera oss med över hela linjen. Därför var det svårt att skaka av sig slutet. Han tar sin pappas bil, åker ut till en vacker strand vid havet, ansluter en slang till avgasröret, sätter på sin favoritmusik och startar motorn. Det är där polisen och de anhöriga hittar honom. Sverige hade förlorat ytterligare en ung människa, som vår tid behöver allra mest.

Mari: Tack alla, jag älskar er!

Mari har en fin uppväxt med sina föräldrar i samma kvarter och rondeller, där jag arbetade på den tiden. De har fritidshus både på Öland och i Dalarna. Mari är begåvad, livsbejakande och har lätt att få kamrater. Men som 16-åring drabbas hon av den existentiella ångesten, svindeln över djupet i tillvaron, som mer än hälften av våra unga drabbas av någon gång i övre tonåren. Varför lever jag? Varifrån kommer jag och vart är jag på väg? Varför måste människor och djur lida?

I detta intensiva ljus blir konturerna skarpa, precis som när blixten lyser upp ett nattligt landskap med sitt blåljus. Det är då de unga upplever att de vuxna ryggar tillbaka och lämnar dem ensamma med livsfrågorna och ångesten. De tycker sig se en vuxengenerationen, som sövts ner i en naiv tro på teknik och materiell tillväxt. Så här skriver Mari i en uppsats:

I varje bil kunde jag tydligt se stadsmänniskornas hårda, tomma ögon. Förlorade människor, som inte hade kärleken kvar i sig och som tappat bort sina känslor på väg till materialismens hägrande mål.

Sådana existentiella insikter och känslor orkar varken yngre eller äldre bära i längden utan att stänga av – om vi inte får dela dem med andra. Mari skildrar en förödande ensamhetskänsla, trots att hon är omgiven av familj och kamrater. Inte ens föräldrarna och nära vänner anar räckvidden av hennes inre uppgörelse med livet. Inte förrän den torsdag föräldrarna hittar sin dotter dinglande i ett rep på vinden. Bredvid stolen ligger hennes brev:

Jag har varit på väg att göra det här så många gånger men när det kommer alltför nära den slutliga handlingen blir jag alldeles lamslagen. Det som håller mig kvar vid livet är den starka känsla av kärlek som strömmar genom mig. Jag är i sådant onaturligt behov av kärlek och stöd att ingen någonsin kommer att kunna orka ge mig det. Man måste stå på egna ben. Det gör inte jag.

Jag vet att det jag gör mot er är helt oförlåtligt. Det är idiotiskt att säga det men FÖRLÅT. Mamma och pappa, ni har gett mig allt stöd jag kunnat önska så klandra er inte. Det är en sak som kommer inifrån mig själv oberoende av er eller någon annan människa. Det är bara så att vissa människor inte har styrkan och viljan att kämpa.

Robban, jag älskar dig och vet att du är stark och klarar det här. Du är den person som har gjort att jag skjutit på denna handling så länge och som kanske kommer i mina tankar just när jag ska sparka undan stolen.

Tack alla. Jag älskar er. Mari

(Mari och Marianne Uddberg, Till minnet av Mari, sid 176-177, Bonniers 1981)

Klimatkrisen – en existentiell kris

Det är nordisk högsommar 2018. På vår tomt i Roslagen är berget brunbränt och rallarrosorna vissnar långt före blomning. Gräsmattan är sönderbränd och från björkarna singlar de gula löven ner mitt i sommaren. Det har inte regnat på månader och aldrig varit så torrt på 260 år. Det känns obehagligt att befinna sig i landets torraste och brandfarligaste region. En dag tvingas vi ta en omväg, då brandkåren bekämpar en skogsbrand alldeles i närheten.

Som alla andra följer vi rapporteringen från 70-80 skogsbränder i landet. De bekämpas med hjälp från både Norden och Europa. Men det är inte bara Sverige som brinner. I Kalifornien rasar ohyggliga bränder och hela samhällen utplånas. I Grekland har åttio barn och vuxna fått sätta livet till, när de inte hann undan lågorna på turistorter utanför Aten. I Portugal härjar förfärliga bränder och befolkningen varnas där, och i Spanien, för temperaturer som aldrig tidigare uppmätts – uppemot 50 grader!

Det är väl inte så underligt att alltfler reflekterande människor börjar känna oro inför framtiden. Inte minst för ett växande antal unga blir de existentiella frågorna brännande, ibland ångestladdade. Enligt klimatforskningen höjs ju havsnivåerna och temperaturen stiger hela tiden. De hör att planetens lungkapacitet försämras, när regnskogar i Amazonas och på Filippinerna bränns ner – allt för den kortsiktiga ekonomiska tillväxtens skull. Var kan de dela denna sin oro och känsla av instängdhet?

Samma heta sommar går kulturchefen på landets största dagstidning, Björn Wiman, på en grusväg vid Sollenkroka i Stockholms skärgård. Det har han gjort sedan han var liten, men nu drabbas han plötsligt av att björken vid vägen är färglös och förbränd och att de gula löven ligger på marken. Det är många som läst och berörts av hans existentiella texter, men denna sommar får de en djupare och mer inträngande ton. I förordet till sin bok ger han förklaringen:

För mig har klimatkrisen, i synnerhet efter sommaren 2018, också blivit en existentiell kris … Man är ömsom livrädd, ömsom förbannad, ömsom bedövad av sorg. Den vardagliga verkligheten blir en påminnelse om allt som riskerar att gå förlorat, ofta upplever man sig klaustrofobiskt ensam om sin insikt.

En tanke bakom denna bok är att visa att vi inte är ensamma. Liksom under tidigare stora omvälvningar i historien kan människors engagemang ta formen av ett andligt uppvaknande. Den akuta klimatkrisen är en sådan ödesstund. Den tvingar oss att möta några av de djupaste och svåraste frågorna om oss själva och vårt samhälle – och att försöka besvara dem så fort och så bra vi kan.

Hopp behöver inte … handla om optimism eller om förvissningen om att allt ska gå bra. Hopp är framför allt övertygelsen att det finns en mening i det som sker … Just nu känns det som om det är sent på jorden – och just därför är det vår plikt att försöka göra världen till en så anständig plats som möjligt, nu och i framtiden (Sent på jorden, sid 12-13).

När det gäller frågan om jordens framtid är Sången om livet en dialog med Johan Rockström, Greta Thunberg, Björn Wiman och Stefan Edman – dvs med aktuell klimatforskning. När det gäller helhetssynen och de existentiella frågorna är boken ett försök att lyssna in vår egen tid och röster i de tusenåriga texter, som ligger till grund för vårt kulturarv och våra värderingar.

Berusning, avgiftning och tillfrisknande

Vi lever i berusningens tid och kultur. Allt ska bli effektivare, lönsammare och snabbare. Det är lätt att ryckas med och börja tro att livets processer kan speedas upp.  Men skär vi oss i fingret tar läkningen lika lång tid som på stenåldern. På samma sätt är det om vi tillfogas ett sår i själen. Inte heller våra skogar, sjöar och hav tillfrisknar i bredbandshastighet. Ingen av oss är opåverkad av denna beroendeframkallande höghastighets- och tillväxtkultur. Därför behöver vi alla – precis som patienter i behandling – avgiftas för att kunna varva ner och börja tillfriskna.

I berusningens tidevarv mår allt fler och allt yngre dåligt och många sjukskrivs på grund av psykisk press, kroppslig ohälsa och utmattning. De känner sig ofta odugliga, när de inte klarar av livstempot och kraven. Men de är ofta människor med ett känsligt inre sensorium, som sänder febersignaler från ett sjukt samhälle och en sjuk planet. Det ligger nära till hands att stänga av de störande signalerna och rösterna. Om vi ska leverera på den ekonomiska tillväxtens villkor, då finns det ingen tid att grubbla och deppa – för då kan samhället rasa ihop, sägs det.

Vår tid behöver en profetisk motkultur, som genomskådar denna livslögn och åter börjar respektera livets långsamma processer för vår hälsa och planetens tillfrisknande. När skymningen faller över Norden och media strålar ut sina larmrapporter är det lätt att antingen stänga av eller förlamas av rädsla och uppgivenhet. Men krisen kan förlösa en revolutionär kraft, som driver oss upp ur hjulspåren och får oss att bilda nätverk, som leder historien in i en ny strömfåra. Det är detta som skett genom folkliga rörelser och andliga uppvaknanden i historiens mörkaste stunder.

Ett av de bästa sätten att varva ner och påbörja avgiftningen är att ge sig ut på en pilgrimsvandring i den vackra nordiska naturen. Ny forskning visar att naturen bidrar till sinnesro och har läkande effekter på både kropp och själ. När pilgrimer vandrar och delar erfarenheter i lågmälda samtal – eller går under tystnad – då hörs hjärtats röst och naturens musik tydligare. Då grips vi av förundran inför livets storhet och gåva, som ger oss nya perspektiv.

När vi sätter oss ner i gräset eller på klipporna vid havet och lyssnar till pilgrimsfolkets nyckelord och meditativa texter, då får vi också perspektiv på vår egen livsresa. Under lyckliga stjärnor kan vandraren i delningarna komma i kontakt med inslag av brustenhet i sitt liv – speciellt om tolvstegare är med och bidrar. I ett samhälle på högvarv döljer vi ofta brustenheten bakom fina fasader. Men ska vi orka engagera oss för jordens och samhällets sår, då behöver vi också en plats där våra egna sår kan helas.

Mänskligheten står inför större utmaningar än kanske någonsin tidigare i historien. Samtidigt har våra möjligheter att lösa problemen aldrig varit större än nu. Vi har tillgång till en verktygspool för friskvård, stresshantering, relationers helande och ny kunskap och teknik som saknar motstycke i historien. Det är precis som om livets Ande svept fram över jorden och samlat redskap från alla håll för en utsatt tid som denna.

Det är bråttom – men inte kört

Det finns knappt en nyinköpt möbel i vårt hem. Ända sedan Romklubbens rapport Tillväxtens gränser (1972) har vi försökt leva enkelt. Därför ger vi oss frejdigt i kast med Världsnaturfonden klimatkalkylator tillsammans med den del av storfamiljen, som lever mest miljömedvetet, äter vegetariskt och kör elbil. Resultatet blir en chock för oss alla – samtliga behöver vi nästan tre jordklot!

Hur i all världen är det möjligt? För Lea och mig är det vårt HSB-radhus med fjärrvärme, som är den tredje största utsläppskällan. På andra plats kommer samhället, dvs hur Järfälla kommun belastar klimatet för vår service. Största miljöboven är våra resor. Ändå har vi mer än halverat bilkörningen. Men de tolv milen till stugan i Roslagen och den årliga flygresan till Grekland är vårt absolut största klimatavtryck. Sedan dess har vi inte bordat något flygplan.

Det är nu jag upptäcker att vännen Stefan Edman ger sig in i hetluften med en debattartikel på självaste DN Kultur (27.2.2018). Tonen är kaxigare än vanligt och han går rakt på fakta och problemets kärna:

Man blir nästan gripen när man som ärrad klimat- och miljödebattör bevittnar hur mediakändisar och kulturredaktörer nu äntligen insett att de med sin starka genomslagskraft både kan och måste delta i samtalet om planetens och mänsklighetens framtid. Jag gläds åt engagemanget, vi är många som längtat efter det i årtionden!

För vår generations största utmaningar kan ju inte lösas med enbart teknik och politik, de handlar innerst inne om kultur i vid mening – värderingar, människosyn, rättvisa, estetik – och hur vi ser på vårt ansvar som relativt välmående individer och nation i den globala byn.

Kändisdebatten har hittills handlat om flygresor och nötkött. Också det är ok, det gör diskussionen konkret och begriplig. Men det kan också få oss att tro att biffen och flyget är de största klimatproblemen. Men så är det ju inte. Flyget står för 4-5 procent av världens nuvarande klimatpåverkan och metangasutsläppen svarar för cirka 5 procent (Källa IPCC).

Den största globala klimateffekten, cirka 70 procent, orsakas av utsläpp från oljedrivna verksamheter, bland andra världens drygt 4 miljarder vägfordon samt från kolbaserad elproduktion till industrier och hushåll. Bästa receptet för en vanlig individ är helt enkelt att minska sin eventuella överkonsumtion av materiella ting. I stället kan man ersätta den med dokumenterat klimatsnål ”konsumtion”, som sätter minst lika mycket guldkant på tillvaron: Musik, konst, naturupplevelser, mänsklig gemenskap.

Stefan och jag möttes och blev ”parhästar” i kölvattnen efter en av de största folkliga rörelserna i Sverige i modern tid – kärnkraftsdebatten och folkomröstningen. Vi ville fånga upp det folkliga engagemanget och inbjöd till miljökonferenser. Den första i Småland fyllde anläggningen till bristningsgränsen. Vi bokade då en konferensplats för 350 på Västkusten, men engagemanget var stort och över 500 anmälde sig. Vi blev helt enkelt tvungna att göra en repris. Kyrkorna vaknade och båda fick vi ett generöst utrymme i programmet vid det stora Kristna Riksmötet i Jönköping (1983). Jag fick skriva förordet till Stefans första bok Jord att älska och han skrev en baksidestext till min första bok Shalom Jord.

Sporadiskt har vi mötts privat och samarbetat vid konferenser sedan dess. Men när jag börjar bli klar med den här boken tar jag kontakt och hör att han snart är klar med sin 50:e bok – Bråttom men inte kört (2020). Det uppstår en djup, men också utmanande dialog mellan oss. Hans bok grundar sig på precis samma klimatforskning som Den obeboeliga planeten, men det är en himmelsvid skillnad mellan dem. Det är oerhört mycket lättare att andas, när jag lägger ifrån mig Stefans bok. Det är min förhoppning att våra böcker ska få komplettera varandra. Här är några smakprov ur boken:

Efter de senaste åren av domedagsstämning i den mediala klimatdebatten fick jag lust att göra en ny bok för alla som vill ta sig ur den förlamande känslan av hopplöshet. En bok som ger fakta och överblick i det enorma informationsflöde som sköljer över oss. Klimatdebatten i Sverige har på sistone varit välgörande intensiv. Men ibland också förlamande svartsynt.

Larmen behövs, sannerligen. Men minst lika viktigt är att vi ser möjligheterna och stakar ut vägar framåt. Och upptäcker positiva trender som trots alla skriande problem pågår runtom i världen … Den här boken handlar om kriser, men framför allt om lösningar. Och att 2020-talet kan och måste bli handlingens tid. Den realistiska klimatoptimismens årtionde.

… Sverige och världen behöver förändras. Och förändringarna pågår redan och kan plötsligt komma att löpa snabbare än vi anar. När tekniken lagt grunden för ett omvälvande paradigmskifte och våra ledare tydligt inser att ekonomin krackelerar om de inte radikalt byter kurs, ja, då kommer vi förhoppningsvis att se en klimatpolitisk tipping point. Lika oväntat som när slaveriet avskaffades, mot alla odds. Eller som när Berlinmuren föll. Till dess måste vi bejaka oron men framför allt det trotsiga hoppet som drivkraft (sid 6, 10f, 200f).

Han har utöver alla kapitel om teknikens roll en avslutning om den inre andliga resan, där han åberopar såväl modern lyckoforskning som Franciskus, påven, Augustinus och bergspredikan. Och så en final om förundran som källa till livslust (sid 19).

Har vi framtiden i våra händer?

Balansgången är känslig och ytterst svår mellan att tala ärligt om vårt allvarliga läge och att samtidigt stå på livets sida i kampen om jorden. Jag vill inte förneka att skymningen lägrar sig över planeten, men som teolog och troende är jag kallad att bära vittne om gryningen – att förmedla tro, hopp och kärlek. Att dra slutsatsen att det redan är för sent skulle vara att förneka min tro och kapitulera för den destruktiva parasitmakten. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Om vi vill bevara tron på livets seger måste vi ha ett starkt gränsskydd mot medias flöde av elände och katastrofprognoser. Där varvas de med underhållning och massiv distraktion, så att vi snabbt ska kunna skaka av oss obehaget, skratta och lösa mordgåtor – och effektivt förtränga allvaret. Däremot är det tunnsått med positiva rapporter och sällan ges vi verktyg att bearbeta oron, sorgen och skulden – när vi inser att vi stjäl de ungas framtid.

Det är ju den existentiella bearbetningen, som är människans adelsmärke och den bästa grunden för en levande demokrati och för att vi själva ska förbli levande, varma och sanna människor. Därför vill den här boken förmedla verktyg för livstolkning och hoppets bilder – en dröm om en folklig rörelse underifrån.

Enligt biblisk helhetssyn har ondskan och parasitmakten ingen egen skapande förmåga och kraft. Dess enda makt består i att skada och förstöra det goda liv som Gud skapar och uppehåller. Precis som en livsfarlig parasit tränger in i en frisk människokropp och börjar nedbrytningen ända tills livet är hotat, så tränger destruktionen in och skadar livsflödet i naturen – ända tills planetens liv är hotat. Enda inkörsporten i alla tider är myndiga människors beslut och handlingar.

Jag är inte oraklet i Delfi och överlämnar ytterst frågan om planetens framtid till Regissören, den enda som kan överblicka historiens väldiga drama. Vad jag med säkerhet vet är att flyttfåglarna och skatorna i Barkarby ännu inte nåtts av någon kontraorder. De sliter och drar i vår häck för att få loss kvistar till sina bon, där ungarna ska kläckas. På andra sidan staketet ligger en förskola, där barnen är fullt upptagna med lekar och projekt. Jag tror inte på en Gud, som är så cynisk att barn fortsätter att födas till en värld, där det är för sent att vara människa, bli förälskad och kämpa för mänsklig värdighet. Så länge hjärtat slår och vitsippsmattan rullas ut i Norden vill jag därför inta min plats på Livets barrikader.                                 

Kapitel 3:

PILGRIMSFOLKET –
EN ALTERNATIVRÖRELSE I TIDEN

 

Pilgrimsrörelsen är större än vi tror

Kyrkan har kidnappat bibeln. Idag framstår den för många som en kyrklig bok för religiöst intresserade. I själva verket är åttio procent av bibeln gemensam för två världsreligioner, judendomen och kristendomen – och i långa stycken även islam. Patriarken Abraham är de troendes förebild inom dessa tre monoteistiska religioner. Hans liv var en enda lång pilgrimsvandring.

Även i vår tid fortsätter pilgrimsfärderna till Mecka med oförminskad styrka. Vi har sett hur miljoner muslimer från hela världen år efter år trängs på de heliga platserna och ibland trampas några ihjäl. Även i Europa har miljoner människor genom århundradena gett sig ut på pilgrimsvandringar till Jerusalem, Rom, Assisi, Santiago di Compostela, Lourdes och många andra heliga platser och katedraler.

Även i Norden vandrade pilgrimer till de stora vallfartsorterna – Vadstena i Sverige och Nidaros i Norge. Ända fram till dråpslaget 1545, då Gustav Vasa tog struptag på rörelsen och förbjöd pilgrimsvandringar.

Pilgrimer under Polstjärnan

Efter en lång tids dvala upplever pilgrimstanken en ny renässans i Norden. Eldsjälen och stigfinnaren Hans-Erik Lindström har bidragit med inspiration och vägledning. Vi låter honom skildra källsprången och erfarenheterna, som ledde honom fram till den nordiska pilgrimsrörelsens kännetecken idag – inre fördjupning och diakonalt samhällsansvar:

– Så hände något när jag nyss fyllt 20 år. Fortfarande vet jag inte varför jag vek av in mot kyrkan och ställde cykeln mot en björk och gick in i halvdunklet i Dala-Järnas kritvita kyrka. Jag minns väldigt lite från gudstjänsten, det var inte många i kyrkan och jag kände mig främmande inför alltihop. Då – när jag var på väg att gå ut – så läste prästen dagens predikotext. Den handlade om den barmhärtige samariern – han som på vägen mellan Jerusalem och Jeriko bistod en vilt främmande människa som hade blivit nerslagen.

– Berättelsen slog ner som en bomb i hjärtat. En spricka öppnade sig i själen. In strömmade en våg av hänförelse. Om Gud var som denna samarier, då ville jag vara med. Omtumlad vacklade jag ut ur kyrkan och satte mig i ett dike och försökte förstå vad som egentligen hände. I backspegeln förstår jag att jag hade fått en begynnande gudstro. Jag blev kristen.  Som själv ville gå ut bland människor som samariern. Som själv ville följa i hans fotspår. Som nu hade funnit den stora meningen med mitt liv. Att bli en pilgrim.

Många kan identifiera sig med Hans-Eriks upplevelse av att inte bli berörda i kyrkans gudstjänster. Men när han är på väg att lämna kyrkan slår en blixt ner i Dala-Järna från en annan tid – från pilgrimsrörelsen på Gennesarets norra strand tvåtusen år tidigare. Samma sak hände med nobelpristagaren Albert Schweitzer, när han mötte den Okände på stranden och hamnade i djupet av Afrikas djungelskog. Hans-Erik fördes i stället ut i Stockholmsnatten.

Franciskus av Assisi

Efter Dala-Järna kyrka finner Hans-Erik samma höst ännu ett stort föredöme i en blå bok på biblioteket i Solna:

– Jag satt en hel dag på en hård stol med den nyfunna boken i min hand och läste. Och läste. Till dess bibliotekarien meddelade att det var dags att stänga. Jag hade hittat Franciskus av Assisi – Guds lille fattige. Sommarens himlastormande upplevelse fick hos honom färg, substans och innehåll. Jag visste redan då att hans livsberättelse skulle komma att påverka min framtid och mina livsval, min gudsbild, min människosyn, min världsbild och mitt värderingssystem.

– Han var en vandringsman han med. En pilgrim, som älskade att gå, men som aldrig gick förbi. Som den barmhärtige samariern. Så ville jag nu försöka leva. Gå ut, men inte gå förbi. Tidigt fick jag denna längtan efter det som alltmer kommit att prägla den nygamla pilgrimsrörelsen: en andlig fördjupning och ett diakonalt samhällsansvar. Vad jag än har gjort av mitt liv, har jag dessa två gestalter att tacka för att de visade mig vägen till Gud. Som ledde mig ut på gator och torg för att söka upp människor i utsatta livssituationer. Där fördjupades pilgrimstanken.

I vår tid har 1100-talets Franciskus åter hamnat i blickfånget genom nuvarande påve Franciskus, ledare för världens 1,2 miljarder katoliker. Påven fick snabbt något av rockstjärnestatus genom sin enkla livsstil och sin miljöencyklika Laudato si (2015). I sitt sommarprogram sade Johan Rockström, Sveriges egen miljökändis: Jag är ateist, men jag älskar påvens encyklika. Så här motiverar påven varför han antog helgonet Franciskus namn:

Han var särskilt angelägen om Guds skapelse och om de fattiga och utstötta … Han var en mystiker och en pilgrim som levde i enkelhet och i underbar harmoni med Gud, med andra, med naturen och med sig själv. Han visar oss hur oskiljaktiga banden är mellan omsorg om naturen, rättvisa för fattiga, samhällsengagemang och inre frid.

För honom var varje skapelse en syster som förenades med honom genom ömhetens band. Det var därför han kände sig kallad att ge omsorg om allt som existerar. Om vi närmar oss naturen och miljön utan denna öppenhet för vördnad och förundran, om vi inte längre talar broderskapets och skönhetens språk i vår relation till världen, då blir vår attityd herrarnas, konsumenternas, samvetslösa exploatörers, oförmögna att sätta gränser för sina omedelbara behov.

Om vi däremot känner oss intimt förenade med allt som existerar kommer besinning och omsorg att strömma fram spontant … Den helige Franciskus inbjuder oss att se naturen som en storslagen bok genom vilken Gud talar till oss och skänker oss en glimt av sin gränslösa skönhet och godhet (Om klimathot och ojämnlikhet, pocketutgåva, sid 12-14).

Ny Gemenskap – en diakonal rörelse

Hans-Erik berättar vidare: – Under min tid som fältarbetare i Stockholm och Linköping, då jag packade en ryggsäck med kaffe, mackor, plåster, bussbiljetter och en vattenflaska för att söka upp människor i hemlöshet, ensamhet och sorg, så har jag nu, så här efteråt, förstått att pilgrimsidentiteten var stark redan då, utan att jag använde själva begreppet pilgrim om mig själv. Min identitet präglades av det ”ID-kort”, som sedan blev alltmer tydligt för mig – en längtan efter en Inre fördjupning (I) och en diakonal hållning (D). Det identitetskortet blev också min tolkning av själva pilgrimsbegreppet – ”människan är gjord för att gå, men inte gå förbi”.

I över 50 år har Ny Gemenskap – en alternativrörelse från 1968 – arbetat med människor i utsatthet. Hans-Erik Lindström, präst i Svenska Kyrkan, var med och grundade rörelsen . Han menar att det är ett litet mirakel att Ny Gemenskap finns kvar med tanke på att i 30 år bestod allt arbete av frivilliga insatser. I dag möter Ny Gemenskap dagligen ca 500 personer som behöver stöd och gemenskap av olika slag.

Pilgrimscentrum i Vadstena

Pilgrimscentrum i Vadstena startade 1997, det första i Norden i sitt slag. Kjell Karlsson, kyrkoherden i Vadstena, tog med sig visionen från England om ett pilgrimscentrum i heliga Birgittas stad. Den nya biskopen i Linköping, Martin Lind, hade också målsättningen att utveckla pilgrimstanken och tog idén till stiftsstyrelsen. Hans företrädare, Martin Lönnebo, hyste sedan länge en pilgrimssjäl och skapade Frälsarkransen, som många pilgrimsvandrare bär med sig.

Hans-Erik Lindström anställs på halvtid för att bygga upp ett pilgrimscentrum i Vadstena. Här låg Sveriges mest kända pilgrim begraven, Birgitta Birgersdotter, som kallats pilgrimernas pilgrim. Här fanns Klosterkyrkan, landets främsta pilgrimskyrka, som under senmedeltiden hade flest pilgrimsbesökare i Norden. Här på Vätterns strand fanns vacker natur och en stark andlig atmosfär.

När Vadstenas pilgrimsled blev klar, Klosterleden (ca 20 mil), började alltfler vandra på den – dagsetapper, helgvandringar eller veckovisa vandringar. Även Pilgrimssommar och retreater blev samlande tilldragelser. Pilgrimscentrum blir alltmer en mötesplats också för agnostiker, nyfikna, trötta, vilsna, längtande och andligt sökande människor.

– Att vara pilgrim handlar ju även om att leva som en sådan – en livsstilsfråga, skriver Hans-Erik. Vi har märkt att många söker efter en hållbar livsstil idag. Vi tror att den nygamla pilgrimsrörelsen kan bidra till detta. De ofrivilliga pilgrimerna – flyktingar, hemlösa och rotlösa människor – har med tiden blivit en allt viktigare målgrupp, som pilgrimsrörelsen har känt en särskild solidaritet med. Den inre vandringen har haft ett behov att kompletteras med en yttre, samhällstillvänd sida. Det handlar om att människan är gjord för att gå, men inte gå förbi.

Varför lockar pilgrimsvandrandet idag?

Varför vill så många pröva på att gå en vandring i det nordiska natur- och kulturlandskapet? Hans-Erik lyfter fram några inslag som han tror bidrar till det växande intresset:

Naturen: Allt färre går i kyrkan, medan allt fler går ut i naturen för att finna ro och stillhet. För många blir det en andlig erfarenhet. Naturen har blivit de mångas katedral. Med tanke på vad den betyder för stora delar av svenska folket behöver vi i kyrkorna använda oss mycket mer av naturens språk, bilder och miljö. Naturen är ju av hävd det näst bibeln största vittnesbördet om Gud.

Kroppen: I pilgrimsrörelsen får kroppen vara med. Vi är psykosomatiska varelser eller som kristen tro uttrycker det – vi är kropp, själ och ande. Det inträffar ofta när vi går i tystnad och memorerar ett ord på vägen att man åker hiss från huvudet till mage och hjärta. Kroppens rörelse befruktar den andliga upplevelsen.

Enkelheten: Ute på vandring behöver man normalt inte bära med sig mer än ca sju – åtta kilo i ryggsäcken. Man lär sig efterhand att skala av onödiga bördor, som man egentligen inte alls behöver. Att leva enkelt blir en frihetsupplevelse. Det mesta och bästa i livet är gratis. Lusten att konsumera och äga avtar och ersätts av enkelhetens välsignelser. Det blir som en katarsisupplevelse – en rensning i både yttre och inre mening.

Delandet: Det är lätt att samtala under vägen. Att ”byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå” (Hjalmar Gullberg). Under mina snart femtio år som präst har jag aldrig varit med om så många personliga delanden som under mina år som pilgrimspräst. Ibland har det varit som att delta i ett öppet AA-möte. Pilgrimsvandringen underlättar ett delande på djupet.

Pilgrimens ledstjärnor

Genom åren har sju nyckelord utkristalliserat sig som beskriver den nutida pilgrimens själ och längtan efter ett annat sätt att leva. De påminner oss om vår längtan efter mer frihet i en alltför tidskomprimerad livssituation, mer enkelhet i en alltför konsummistisk kultur, mer tystnad i en tillvaro präglad av bild och ljudbrus, en dos av bekymmerslöshet där livspusslet slukar så mycket av vår energi, mer långsamhet i en tid av snabbhet och stress, mer andlighet i en kroppsfixerad tillvaro och mer delande i en tidsepok av självförverkligande och ytliga kontakter.

Pilgrimens livshållning beskrivs i Hans-Eriks Lindströms bok, Pilgrimens sju nyckelord – inspiration för din livsresa, numera en klassiker i den nordiska pilgrimsrörelsen. Den finns också som vacker och prisvänlig pocketbok, lämplig som ”blomma” till vänner man besöker. Pilgrimsrörelsen kan bidra till en vitalisering av våra kyrkor. För att travestera den heliga Birgittas bön: Herre visa din kyrka vägen och hjälp henne att vandra den!

Mer information om retreater, pilgrimsleder och andra möjligheter: www.pilgrimscentrum.se

---

Meditation – bevingade pilgrimer

Utanför vårt fönster i Barkarby växer två björkar. Varje sommar tjänar de som predikstol för små predikanter – flyttfåglarna. Jag skulle vilja leva mitt liv lika intensivt som dem, utan att tappa helhetsperspektivet. Det är fantastiskt hur de flyger och flänger, när de kommer om våren. De sliter och drar i små kvistar och strån, när de bygger boet. Längre fram på sommaren är det samma fart, när små skrikande munnar ska mättas.

Och ändå, de tappar aldrig perspektivet. Inte en enda av dem får för sig att boet måste göras större och bekvämare för varje år som går. Ingen kämpar för att till varje pris överträffa grannen i björken intill. Det är därför dessa små bevingade varelser hinner få ut så mycket av den korta nordiska sommaren. Ingen av dem har hunnit halvvägs och grips av panik, när hösten är inne och rymdens klockor kallar till uppbrott.

Det är då – i uppbrottets stund – som det allra märkligaste med flyttfågeln visar sig. Den lilla lövsångaren föds en tidig sommardag och lever intensivt i en liten värld av husknutar och björksnår. Men när uppbrottets stund är inne, då är lövsångaren plötsligt lika hemma i en annan, långt större värld som den aldrig tidigare sett.

Forskarnas radarskärmar kan följa den lilla kroppen på sju gram, där den flyger fram i natten på tretusen meters höjd över de schweiziska alperna. På andra sidan Medelhavet gör den ett uppehåll. Den äter upp sig ett par veckor för att klara två dygns oavbruten flygning över Saharaöknen till sitt andra, varmare hemland söder om ekvatorn.

Det är så jag ville leva. Bygga bo, bilda familj, se hur ungarna flyger ur boet och intensivt ge mig hän åt allt som Skaparen ämnat med vår stund på jorden. Men när hösten kommer och rymdens klockor kallar till uppbrott, då vill jag vara lika hemmastadd i en annan större värld. Eller som Selma Lagerlöf uttrycker det i sin bok Körkarlen: Låt min själ komma till mognad innan den skall skördas!

Men det är svårt för oss människor att bevara helhetsperspektivet. Vi liknar ofta en av tre flyttfåglar, som enligt en legend kom till marknaden för att köpa mat. En försäljare sade att de kunde spara pengarna om de gav honom en av sina fina fjädrar i stället. En fågel nappade på erbjudandet och skaffade en massa saker under sommarens lopp. Men när hösten kom och de tre samlades till avfärd, då var det bara två som lyfte mot höjden. Den tredje var omgiven av fina saker – men vingarna bar inte längre.

Givetvis kan man också hamna i andra diket. Pilgrimsperspektivet har i vissa tider lett till världsfrånvändhet, ja ett förakt för jordens glädje. En sådan inställning liknar en flyttfågel, som resonerar så här: Eftersom jag ändå ska flytta är det inte mödan värt att bygga bo och ge mig hän åt den korta nordiska sommaren. I stället drar jag mig undan här i lövverket fram till hösten och betraktar hela sommarspektaklet med upphöjd distans.

Att vara gäst och främling, som bibeln uttrycker pilgrimsperspektivet, är inte att bli främlingar för jorden och för varandra. Tvärtom, det finns inget som ger en sådan tyngd och värdighet åt ett människoliv som evighetens horisont. Då spelar det inte längre någon roll om man är gatsopare eller direktör, lutheran eller frikyrklig, vän eller fiende. Då är vi plötsligt bara människor på väg mot samma mål – vårt eviga ursprung. Biskop Nils Bolander skildrar perspektivet i en av sina dikter:

De lätta orden blir så tunga
och tystnaden så besjälad …
Huvudsak blir bisak
och man får ett ögonmärke
bortom alla nära och kära:
hemlandet.
När man skall till att dö
kommer resfebern över en
som en nordisk skymning
och en iver att få trycka händer
till tack och förlåt
före avfärden.

Bergspredikan – ett freds, miljö och pilgrimsmanifest

Jesusrörelsen för tvåtusen år sedan var också en pilgrimsrörelse. Under några år var vandringsfolket med Jesus som ledare en vanlig syn i städer, byar och längs stränderna. Han helade sjuka längs vägen och undervisade folket på berg och slätter. I bergspredikan (Matteus 5-7) finns ledstjärnor för ett sant mänskligt liv på himlajorden.

Genom sin ”predikan” och bönen Vår Fader leder Jesus sina efterföljare i alla tider in i en pilgrims livshållning och värderingar. Denna jordnära andlighet är ett liv i tre relationer – med jorden, med varandra och med den stora Verkligheten. Det kallas andligt därför att det inte hänger på våra spända muskler, utan på Guds Ande, som sätter fart på björkarna när det är vår i Norden.

* Vår relation till den ekologiska ordningen

Bönen Vår Fader leder oss in i ett tillitsfullt och ansvarfullt förhållande till jorden och dess resurser: Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Bergspredikan ställer frågan om vår primära lojalitet på sin spets: Ingen kan tjäna två herrar … både Gud och mammon (dvs pengar). Vår relation till jorden och dess begränsade resurser speglar allvaret i vår tro och tillit. Miljöfrågan är därför en djupt andlig fråga. Den som tror på Skaparen och Livgivaren hyser också tillit och respekt för livets ekologiska ordning.

Det innebär att vi människor åter går in i den förvaltarskapsroll, som skapelseberättelsen tilldelar oss. Vi sällar oss till den långa raden av människor, djur och växter vars ögon blickar upp mot himlen: Allas ögon är vända mot dig och du ger dem föda i rätt tid. Du öppnar din hand och stillar allt levandes hunger (Psaltaren 145:15f). I den kön finns inga styvbarn och inga gunstlingar – alla hungriga varelser har ett värde i Skaparens ögon. Det betyder att de kortsiktiga ekonomiska lagarna måste underordnas de långsiktiga ekologiska lagar, som lagts ner för allt liv på planeten.

Egentligen presenterar Jesus inga nyheter på det här området. Denna helhetssyn genomsyrar bibelns skapelse- och vishetstexter sedan urminnes tid. Är Jesus en Sörgårds-romantiker, när han uppmanar åhörarna att se på himlens fåglar och liljorna på ängen? Nej, det fanns inget utrymme för idyll och nostalgi i dessa fattiga människors liv i det forna Galileen. Majoriteten levde ur hand i mun. Det fanns en välmående elit i vissa städer, men de flesta levde ett enkelt liv i samklang med naturen – ungefär som ursprungsfolken.

I dag är situationen i vår del av världen radikalt annorlunda och mer komplex. Därför behöver vi dialogen med klimatforskare, experter och olika rörelser för att precisera vad bergspredikan utmanar pilgrimer till idag. Lyckligtvis finns det mycket kompetens inom olika yrkesgrupper och rörelser i de flesta samhällen och församlingar runtom i Norden.

När vi gemensamt söker vad bergspredikan utmanar oss till idag kommer en pilgrimsrörelse att ta form, som är mycket större än kyrkan. Vi inser då att Guds verkstad alltid är större och att vi har bundsförvanter, där vi minst anar. Det är dags för drömmen om en ny folklig rörelse underifrån, där församlingshem, missionshus och Folkets Hus än en gång blir kreativa visionshus – för helhetssyn, demokrati och mänsklig värdighet . Det är dags för en pilgrimsrörelse, som navigerar efter ledstjärnor till ett djupare liv och en rimligare värld.

 * Vår relation till varandra

Redan som barn behöver vi få uppleva värme, tillit och kärlek i samspel med andra för att utvecklas till levande och varma personligheter. Lika viktigt är det att vi själva visar andra tillit och ömhet, om vi ska förbli levande och varma människor. Om inte, stagnerar livsflödet och vi blir inkrökta, själviska och till slut avstängda. Vi blir vad vi är ämnade till – endast i relation till varandra.

Inte heller här presenterar Jesus nya idéer om mänsklig samvaro. Till och med den ”gyllene regeln” – allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, det skall ni också göra mot dem – har paralleller i andra religioner och livsfilosofier. Det radikalt nya med Jesus är att kärleken, barmhärtigheten och försoningen inte har några gränser – inte ens vid dödsfiender.

Det var detta han gjorde tydligt från första stund genom att kalla dödsfiender in i den inre lärjungkretsen. Han höll fast vid samma linje in i det sista, när han under det mest plågsamma dödsstraff som tillämpades på den tiden bad för exekutionspatrullen vid korsets fot: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör. Hade han respekterat sin tids skarpa kulturella och religiösa gränser mellan människor, då hade han aldrig slutat sina dagar på ett kors.

Enligt bergspredikan och bönen Vår Fader finns det ingen gräddfil förbi utmaningen till försoning och förlåtelse. Det finns ingen billig nåd, som ger ett frikort från att ge vidare vad vi själva fått: Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss … om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser (Matteus 6:12-15).

Bergspredikan är en vision om helade relationer i den enskildes, familjens och samhällets liv (5:21-48). Manifestet är lika jordnära som förlagan – Israels profeter. Jag har i årtionden rest runt i kyrkor och hållit föredrag om detta, men plötsligt ser jag det hända på den ena orten efter den andra, ofta långt ut i glesbygden. Det är inte därför att jag och andra predikat där. Nej, det är därför att de ”ofrivilliga pilgrimerna” anvisats till orten och knackat på kyrkans port.

De har kommit i överfulla gummiflottar från Asien till Grekland. Den tonåring som kom till vår storfamilj trängdes i en flotte med fyrtio andra – ingen av dem kunde simma. Tiotusentals andra hade aldrig sett ett hav, när de i norra Afrika stuvades ner i undermåliga farkoster och fick ge sig ut på ett stormigt Medelhav under mörka, skräckfyllda nätter. Åtskilliga nådde aldrig fram till målet för sina drömmar. De begravdes i ökensanden eller i Medelhavet.

Nu lyser det i kapell och församlingshem under långa, mörka vinterkvällar i Norden. Där pågår språkcaféer och gemenskap över alla gränser. Många kommer från de länder där Abraham vandrade som pilgrim. De flesta som kommer därifrån är muslimer. Andra kommer från Afrika och förföljda folkgrupper i Asien. Många av dem är mer hängivna kristna än vi nordbor.

Det lyser inte bara i kapellfönstren, utan också i många trotjänares fårade ansikten. Visst är det slitsamt och tålamodsprövande ibland, men det har inte känts så meningsfullt och spännande på länge att baka bullar och servera kaffe. Och trots att det ofta är rörigt, så känns det ändå fint med alla färggranna barn springande mellan bänkarna. De egna barnbarnen är ju så långt borta i de större städerna. Vad de kanske inte tänker på är att deras församlingar än en gång skriver historia – när en interkulturell framtid tar form i våra norrfångna länder?

* Vår relation till Gud – den stora Verkligheten

Vi vet inte varför lärjungarna kom på idén att fråga Jesus om han ville lära dem be? Vi kan bara gissa att det var hans unika gudsrelation som var orsaken, då han kallade Gud Abba (det familjära Pappa)? Tilltalet gjorde starkt intryck på de första kristna, så de behöll det arameiska ordet även ute i den grekisktalande världen.

I bönen Vår Fader leder Jesus sina efterföljare in i samma personliga och förtröstansfulla gudsrelation. Även de får närma sig Gud som ”vår Far”. Bergspredikan vimlar av uttryck som ”din far”, ”vår far”, ”er far”. En av Nya testamentets starkaste skildringar av denna gudsbild är liknelsen om pappans möte med sin förlorade son ute på slätten (Lukas 15:11-32). I den liknelsen är vi tillbaka i skapelseberättelsens morgontimma, när Gud i kärlek böjde sig ner och blåste in sitt liv i människorna. De blir då hans barn, inte ett litet urval – utan alla!

Livet på denna våglängd får vi del av, när vi öppnar oss för tillvarons bärande verklighet – Skaparen och Livgivaren, som älskar och har omsorg om oss och allt levande. Den har i olika tider uttryckts på olika sätt. Så här beskrev aposteln Paulus gudsnärvaron i ett tal till sin tids sökare på ett livsåskådningstorg i Aten:

– Gud har skapat världen och allt den rymmer … han som själv ger alla liv och anda och allt. Det har han gjort för att de skulle söka Gud … han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom. (Apostlagärningarna 17:24-28).

Bergspredikan tillhör världsarvet

1900-talet är inte bara militär upprustning, världskrig, förintelse och orättvisor. Det är också epoken för starka frihetsrörelser med kärlek, ickevåld och mänskliga rättigheter som ledstjärnor. Ett viktigt källsprång är ”bergspredikoväckelsen”, som började med greve Leo Tolstoy, Rysslands store författare. Han blev känd över världen för sina storverk Anna Karenina och Krig och fred. Mindre känd är den bok han arbetade med i trettio år, The Kingdom of God is Within You (1894), baserad på bergspredikan. Den fick stor betydelse för Mahatma Gandhis livsfilosofi och aktioner, men även Martin Luther King tog starka intryck, likaså vandrarprästen David Petander, kallad en svensk Franciskus.

I sin närmaste omgivning var adelsmannen Tolstoy inte känd för sina upphöjda moraliska värderingar, utan för sina många personliga problem, inre konflikter, missbruk och spelberoende. I mogen ålder drabbas han av budskapet i Jesus bergspredikan. Det resulterar i en personlig omvändelse, nya värderingar och en radikal samhällssyn med inslag av anarkism, socialism, pacifism och vegetarianism. I stället för att bli kyrkans frontfigur blir han dess vassaste kritiker. Enligt honom har den officiella kyrkan svikit Jesus och allierat sig med den korrupta politiska makten – baserad på militärt våld och förtryck av miljoner livegna bönder i Ryssland.

Tolstoys revolutionära bok förbjöds i Ryssland, men publicerades på andra språk och spreds illegalt även i hemlandet. En motståndsman i Indien ber Tolstoy om hans stöd i deras befrielsekamp från det brittiska imperiet. Tolstoy författar då Ett brev till en Hindu (1908), som hamnar i händerna på Gandhi i Sydafrika. Denne berörs starkt av budskapet att enda vägen till Indiens frihet är kärlekens och icke-våldets kraft. Under Tolstoys sista år brevväxlar veteranen och den unge Gandhi, som senare skriver: När jag läste Tolstoys bok blev jag så överväldigad att alla andra böcker i ämnet förbleknade.

Som ung teologiestudent lyssnar Martin Luther King till en predikan av en universitetsrektor, som nyss besökt Indien och som talade om Gandhis liv och lära. King blir så tagen att han köper ett halvt dussin böcker om Gandhi och fascineras av hans ickevåldskampanjer. Bussbojkotten i Montgomery några år senare vägleds i början av bergspredikans kärleksbudskap, som förenar de svarta pastorerna.

Men en dag dyker en artikel upp i Montgomery Advertiser, som skrivits av en vit kvinna som sympatiserade med deras bojkott. Hon skildrar initierat likheterna med Gandhis kampanjer i Indien. Plötsligt blir Gandhi ett bevingat namn även i medborgarrättsrörelsen och King drar senare slutsatsen: Kristus gav oss glöden och motivationen, medan Gandhi gav oss metoden.

Mitt sista besök på King-utställningen

Strax före Nobelmuseets stängning lyssnar jag ännu en gång på utdrag från två av Kings sista tal. Ingen anade att det var hans sista predikan inför sin församling i Montgomery Baptist Church, där allt hade börjat. Han ville att de skulle minnas honom – inte för Nobelpriset och andra stora händelser, utan som en liten trumslagare (drummer boy) för de fattiga och för fred och rättvisa. Två månader senare spelades utdraget upp vid hans begravning i kyrkan.

Jag lyssnade också på utdraget från hans sista tal kvällen före skotten i Memphis. Det var då han yttrade de bevingade orden att han fått följa sitt folk genom ”öknen”, men att han inte visste om han skulle få följa dem ända in i ”löfteslandet”? I Nobelmuseet var det fullt med folk omkring mig och jag försökte behärska känslorna – men det visade sig svårt. Uppenbarligen hade någon sett att jag kämpade med tårarna.

När jag tar bort hörlurarna frågar en försynt, mörkhyad man om han får ställa en fråga, vilket han givetvis får. Allra först utbrister han: Tänk att det funnits en man på den här jorden som Martin Luther King! I nästa ögonblick pekar han på väggen, där Gandhi presenteras och fortsätter: Och tänk att en son av mitt eget folk finns med på utställningen – men vet du varför? Jag kunde berätta att medborgarrättsrörelsen aldrig fått det genomslag den fick, om inte King mött Gandhis livsfilosofi, som gav dem metoden.

Mannen är från Indien, talar perfekt svenska och bor nu med sin familj i New York. På några minuter kommer vi nära varandra och han frågar när vi skiljs åt, om han får ge mig en kram. Sedan ser jag världsmedborgaren från tre kontinenter försvinna i vimlet mot utgången. I det ögonblicket inser jag ännu tydligare att bergspredikan, King och Gandhi tillhör världsarvet – och att arvet behöver glöda igen på alla kontinenter.

Ledstjärnor för en utsatt mänsklighet

När Hitler och nazismen kastar mörka skuggor över Europa växer en rörelse i styrka. Även Norden dras med i det andliga uppvaknandet med bergspredikans livsprinciper i centrum. Hösten 1934 samlas över tusen ledande personer i tio dagar på ett stort konferenshotell i norska fjällen. De kommer från näringslivet, politiken, kulturlivet och kyrkorna och försöker pejla in vad dessa livsprinciper kan betyda idag – för enskilda, familjer och hela samhällen.

Tre år senare, sommaren 1938, äger ett liknande så kallat Houseparty rum i Visby. Då talar rörelsens ledare, Frank Buchman, till 3.000 deltagare på kyrkoruinen mitt i staden. Han översätts av författaren Sven Stolpe, ett affischnamn inom Oxfordgrupprörelsen. I USA samlas 10.000 deltagare till ett Houseparty, där AA:s grundare Bill Wilson och hans hustru Lois är med. Och vid ett stormöte i Hollywood Bowl lyssnar 30.000, medan 15.000 stod i kö, när portarna stängdes.

Oxfordgrupperna började bland studenter vid de anglosaxiska universiteten. Rörelsen ändrade inriktning på trettiotalet, då Buchman drabbas av en ödesmättad insikt. Han upplever att Europa rustar sig militärt till tänderna och befarar att ett förödande världskrig kan stå för dörren. Enda räddningen är enligt honom en lika målmedveten moralisk upprustning, som då blir rörelsens nya namn. Buchman utser Norden och det neutrala Schweiz som brohuvuden för att nå Europa med budskapet. På kort tid får rörelsen ett genomslag som saknar motstycke. Hur kom det sig?

 

Även en ateist kan bli pilgrim

Buchman hade en unik förmåga att befria bergspredikan från det sekeltyngda kyrkpaketet. Grupperna möttes på neutrala platser – i universitet, hotell, kursgårdar och privata hem. Bergspredikan kokades ner till kortfattade deviser och de fyra absoluterna: Absolut ärlighet, absolut renhet, absolut osjälviskhet och absolut kärlek. Alla utmanades att under en stilla stund varje morgon granska sina liv i denna spegel. Då lyssnade man till den inre rösten för att utröna Guds vilja med ens liv just den dagen.

Alla människor, som ödmjukt lyssnar inåt kan urskilja Guds röst. Även ateister och agnostiker kan ge sig ut på en andlig resa. I vetenskapens tidsålder kan resan börja som ett experiment, då man testar ”arbetshypoteserna”: Talar Gud när jag är tyst och lyssnar? Fungerar bön? Kan de fyra absoluterna förändra livet vid köksbordet och på arbetsplatsen? Andligheten får tid att växa i en ömsesidig process, när man delar sina erfarenheter och ödmjukt lyssnar till andras. Denna erfarenhetsbaserade andlighet attraherade studenter och sökare, som brottades med de existentiella frågorna och kände oro inför en osäker framtid.

Idag finns rännilar kvar av denna mäktiga vårflod under namnet Initiatives of change (IofC). Men i sin krafts dagar föddes ur dess sköte en annan världsvid rörelse, som än idag ger miljoner människor ett nytt liv på andlig grund. Anonyma Alkoholister och övriga tolvstegsrörelser bär det dynamiska arvet vidare – men i en religiöst neutral förpackning.

Historiens första legendariska AA-grupper var i själva verket Oxfordgrupperna i Akron, Ohio, och i New York. Det dröjde några år innan AA:s tolv steg såg dagens ljus och då tjänade de fyra absoluten, bönen Vår Fader, Franciskus Bön och bergspredikan som program för tillfrisknande. Tolvstegsfolkets ursprungliga källflöden skildras utförligt i boken Guds verkstad är större. Läs mer

Två legendariska pilgrimer berikar tolvstegsfolket

AA:s grundare, Bill Wilson och dr Bob Smith, ansåg i början att de behövde stora summor pengar för att ge ut böcker och starta egna sjukhus. De vände sig då till den generösa miljardären John D. Rockefeller, som residerade i en egen skyskrapa i New York. Han lät undersöka rörelsen och blev mäkta imponerad. Han gav ett litet startkapital, men samtidigt ett bryskt besked: Be mig inte om mer, ty jag tror att pengar kan förstöra denna viktiga rörelse! Det är i denna kris grundarna upptäcker Franciskus, som får stor betydelse för AA:s framtid. Bill skriver:

En viktig del i vårt sätt att tänka på den här tiden var den helige Franciskus filosofi. Han startade också en lekmannaorganisation, där en person vidarebefordrade de goda nyheterna till någon annan … Kollektiv fattigdom var fundamentalt för det samhälle (society), som Franciskus ville bygga upp … Hans organisation krävde inte mycket pengar för att fullfölja sitt uppdrag, på liknande sätt som AA fungerar idag.

Därför anammade AA Franciskus visdom och gjorde den till sin egen. Vi skulle ha minsta möjliga serviceorganisation, men inte nog med det – vi skulle klara oss med minsta möjliga pengar … Den helige Franciskus hade gett oss filosofin, men John D (Rockefeller) tvingade oss i sin visdom att leva upp till den också. Dessa två var det omaka paret som i grund och botten ansvarar för AA:s tradition när det gäller pengar. Tack gode Gud för dem båda! (Anonyma Alkoholister blir myndigt, sid 117-118)

Ett annat lika överraskande tillflöde är den ignatianska andligheten. Ignatius av Loyola skildrar sina erfarenheter och insikter i boken Pilgrimens berättelse (1500-talet). Jesuitpatern Ed Dowling blev förbindelselänken mellan Ignatius och Bill Wilson. Han blev också Bills andliga mentor till sin död tjugo år senare. Bill introducerar jesuitpatern som talare vid AA-konventet i St Louis, när 5.000 firar AA:s första tjugo år (1955), med orden:

Med stor glädje presenterar jag för er Fader Ed Dowling, som bor i Jesuit House här i St. Louis.  Han var den förste prästmannen av sin tro att uppmärksamma den förvånande likheten mellan St. Ignatius´ Andliga Övningar och Anonyma Alkoholisters Tolv Steg … I mitt liv har han varit en vän, rådgivare, ett gott föredöme och en källa till en inspiration som jag saknar ord att beskriva. Fader Ed är gjord av samma virke som helgon. (Anonyma Alkoholister blir myndigt sid. 263-4).

– Under åren har jag i fader Ed funnit mycket av den nåd och förståelse genom vilken jag nu kan växa, om än med små steg åt gången. Han är det finaste levande exemplet på andlighet som jag känner till. Han har många gånger styrt mina steg tillbaka till den rätta vägen, när jag varit på väg ut i det vi kallar en torrfylla … Därför är det med de djupaste känslor, som jag här konstaterar AA:s stora tacksamhet till kyrkornas folk: utan deras arbete för oss skulle AA aldrig kommit till; nästan alla principer vi använder kommer ju ursprungligen från dem … Nästan bokstavligt har vi i AA dem att tacka för våra liv, vår lycka och den räddning som var och en av oss har funnit.  (Hjärtats språk, sid. 251-2).

En andlig släktträff – när vägarna möts

Jag frågade insatta vänner vem som skulle kunna vara fader Ed Dowlings motsvarighet i Norden idag. De hänvisar till nestorn bland jesuiterna i Stockholm – pater Rainer Carls. Sedan går det förvånansvärt snabbt. Jag deltar i hans kurs om Ignatius och efter ett år har vi gemensamma temakvällar och konferenser i Eugeniakyrkan, jesuiternas vackra katedral i Kungsträdgården.

En verklig höjdpunkt är vår release för boken Vägar till befrielse – från Ignatius till de tolv stegen (red: Andreas Carlgren och Torbjörn Freij). Jag skriver där om ”De tolv stegens ursprungskällor och kraft” (läs mer) och pater Carls om ”AA:s tolv steg och Ignatius Andliga övningar” (sid 69-110). Hans bidrag om de två livsverktygen är det bästa jag läst på något språk. Så här står det på bokens baksida:

Det är hisnande att se hur pionjärer och vägröjare från tolvstegsrörelsen och den ignatianska andligheten reflekterade över sin väg genom kriser, dimma och töcken så att miljoner kunnat följa deras ”rösade leder” mot befrielse och nytt liv. Bokens författare skildrar dessa rörelser och befruktningen dem emellan i en djup tilltro att de behåller kraften till befrielse för utsatta människor i vår tid.

Pilgrimers perspektiv vidgas under vandringen

Det är vid dessa konferenser jag tycker mig skönja en större pilgrimsrörelse i Norden. Det är åttio år sedan AA lämnade Oxfordgrupperna i Akron och New York. Därför känner vi historiens mäktiga vingslag över Eugeniakyrkan, när veteraner från AA åter sitter sida vid sida med eldsjälar från Initiatives of Change. Både tolvstegare och kyrkligt aktiva upplever mötet med pater Carls och den ignatianska andligheten berikande.

Även för mig blev det en av mitt livs höjdpunkter att se Stora Salen fylld till bristningsgränsen med tolvstegare, miljöaktivister, jesuiter, nunnor, svenskkyrkliga präster, frikyrkopastorer, diakoner och lekmän – alla i en enda salig röra. Till råga på allt kom samma år påvens profetiska miljömanifest. Jag hade under uppväxten varnats för katolska kyrkan, påvar och speciellt jesuiter, men upptäcker nu att ingen bok jag läst är så djupt besläktad med min Shalom Jord som påvens encyklika – och han är den första jesuiten på påvestolen! När pilgrimer bryter upp och vandrar vidare, då flyttar sig horisonten och vidgas hela tiden.

 Kapitel 4:

KONSUMISMEN, FOSSILBEROENDET OCH JORDENS FRAMTID

Alltfler inser att vi tillägnat oss en livsstil som jorden inte orkar bära. I Sverige behöver vi fyra jordklot och redan i augusti börjar vi tära på framtida generationers kapital resten av året. Vi vet att växthuseffekten får oåterkalleliga konsekvenser för dem vi älskar mest – våra barnbarn och deras efterkommande. Det har forskare och media bränt in i vårt medvetande med starka bilder och skrämmande statistik.

Har vi hamnat i alkoholistens svåra sits?

Men vem orkar leva med insikten att vi saboterar våra barns framtid och livskvalitet? Man kan ju knappt tanka bilen och boka sommarens resor om man börjar grubbla på sådana ödesfrågor. Alkoholisten uthärdar inte att se sig i spegeln och andra i ögonen – om han inte förtränger, förnekar och flyr bort från den verklighet, som blivit så skrämmande och skuldtyngd.

På samma sätt krävs det också för oss konsumtions- och fossilberoende allt häftigare underhållning, kickar, projekt och ett uppskruvat livstempo för att hålla ångesten och de existentiella frågorna ”under locket”. Och ju närmare mullret från en global katastrof kommer, desto mer distraktion måste till. När planeten nu får slagsida klänger vi oss desperat fast vid tron på mirakler – att forskning och ny teknik ska rädda oss i sista stund.

Jag är tacksam för forskning och ny teknik. De räddade mitt liv på Karolinska Sjukhuset för några år sedan. Samtidigt vet jag att deras imponerande kompetens fungerar – endast om de samarbetar med livsflödet och självläkningen i våra kroppar sedan urminnes tid. Spetsforskning och avancerad ny teknik har ännu inte lyckats skapa en enda gnutta nytt liv. Livet självt är gåva, mystik och mirakler från källsprång bortom oss själva.

I planetens utsatta läge är inte heller mer fakta om klimathot och de fattiga folkens oförskyllda lidande någon förlösande faktor – lika lite som moralpredikningar för en missbrukare som sitter fast. De förstärker bara försvaret, avtrubbningen och den nedstuvade klimatångesten. Instängda i själens spökrum växer rädslan, sorgen, skulden och vanmakten. De leder så småningom till handlingsförlamning och resignation. Till slut slocknar hoppet och cynismen tar hem spelet. Då har parasitväldet segrat.

Det är smärtsamt att inse hur vilse vi gått, att vi som den förlorade sonen i en av Jesus liknelseberättelser är på väg att föröda vårt arv – himlajorden. Men under lyckliga stjärnor kan de smärtsamma insikterna leda till besinning. När vi som den förlorade sonen inser hur vilse vi gått och vänder om hem igen, då ställer vår Far till med en paradisisk välkomstfest.

Enligt Skaparen är det nämligen inte konstruktivt för någon, allra minst för vår utsatta jord, om vi släpar på skuldbördan en enda dag till. Därför inbjuds vi till förlåtelsens bord. Efter att ha sovit gott på natten får vi följande morgon kavla upp ärmarna och göra en insats för vår planetariska hemgårds tillfrisknande. Då kan vi stämma in i slavskepparen John Newtons älskade sång, Amazing Grace, han som kom till besinning och blev en förkämpe mot slaveriet:

Oändlig nåd mig Herren gav och än i dag mig ger.

Jag kommit hem, jag vilsen var, var blind, men nu jag ser.

Tolvstegsfolket visar vägen

Jag mötte ett folk med en säregen livsfilosofi. De hade funnit en väg från förnekelse och djup förtvivlan till hoppets port mot en ljusare framtid. Några påstod att de hade tagit hundra heliga beslut att lägga av med sitt destruktiva beroende, men det hade bara förvärrats. Det var då – med ett ödsligt slut för ögonen – som de nådde sin botten och kapitulerade. Där fann de en rösad led från ångestens och dödsskuggans land. Samma väg är löftesrik också för oss fossilberoende. Här är rösena de följde till befrielse och tillfrisknande:

Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen (läs: konsumtions- och fossilberoendet) – att våra liv hade blivit ohanterliga. (Vi) kom till tro att en Kraft större än vi själva kunde återge oss mental hälsa. (Vi) beslöt att överlämna vår vilja och våra liv till Guds omsorg, sådan vi uppfattade Honom. (Anonyma Alkoholister, steg 1-3)

I vår tid används de tolv stegen för tillfrisknande från många missbruk och dysfunktionella beteenden som gör livet ohanterligt. Men den för mänskligheten livsavgörande tillämpningen ligger fortfarande runt hörnet. Alltfler börjar dock inse att det är fråga om samma mentala berusning, tvångsmässiga beroende och djupa förnekelse bakom konsumismen och det ödesdigra fossilberoendet.

Trots hundratals beslut efter FN:s miljökonferens i Rio 1992 tycks ingen riktigt rå på problemen. Alla känner till flygets förödande utsläpp, ändå bokar vi våra resor och de förutspås bli dubbelt fler till år 2030 – mänsklighetens ödesår enligt FN:s klimatpanel. Frågan tränger sig på: När ska den mentala dimman lätta, som nu ockuperar våra hjärnor? Måste vi först se våra barnbarn och deras efterkommande kämpa på en döende planet för att vi ska vakna, kapitulera och byta paradigm?

Alkoholismen kan ödelägga en hel familj och bli ohanterlig på en arbetsplats. Enligt klimatforskningen är fossilberoendet på väg att ödelägga en hel planet – våra barnbarns enda hem i kosmos. Är det inte dags att vi ödmjukt lyssnar till folket, som kan hjälpa oss se smärtsamma verkligheter i vitögat och hitta leden till hoppet och kraften, som förmår bryta dödlägen?

Det är aldrig så mörkt som före gryningen, sade AA:s grundare Bill Wilson utifrån egen erfarenhet. Det är vid vägs ände som även fossilberoende kan släppa det krampaktiga taget om ett paradigm, som fört oss in i återvändsgränden. Men att släppa taget och öppna sig för ett nytt paradigm är en omskakande erfarenhet. Därför behöver vi – precis som tolvstegsfolket – värmen och kraften i en gemenskap. Vi behöver en motkultur av frizoner, där livets långsamma processer respekteras. Där får vi ta rygg på dem som lever i lösningen och vet var rösena finns på vägen mot en rimligare värld.

Ett spärrfilter mot brustenhet

Tommy Hellsten skildrar i sina böcker hur en tystnadens kultur lägrar sig över en missbrukarfamilj med en flodhäst i vardagsrummet. ”Flodhästen” är deras hemlighet och allt överskuggande problem, som ingen längre vill och vågar tala om. Detsamma gäller oss fossilberoende.

Vi känner till klimatforskningen alarmerande slutsatser, men vem vågar framstå som glädjedödare och moralist när vänner möts? Vi vet att klimatkrisen seglat upp som mänsklighetens ödesfråga, men vem vill förstöra stämningen genom att dela sin oro – allra minst ifrågasätta resvanor och konsumtionsnivå? Det är lika laddat som att uttrycka oro för att någon dricker för mycket alkohol i sällskapet.

Vi gör framtiden en björntjänst om vi filtrerar bort smärtan och patologiserar febersignalerna från ett sjukt samhälle och en sjuk planet. Det är nämligen vid historiens smärtpunkter, när människor fått nog, som frihetsrörelser föds och historien oväntat slår in på nya spår. I Montgomery, Alabama, hade generationer av svarta förnedrats ända till den decemberdag då Rosa Parks fick nog – och vägrade lämna sin plats i bussen.

Det blev gnistan som tände 50.000 svarta att resa sig och gå med en ny värdighet under den årslånga bussbojkotten. Svallvågorna från protesten rullade vidare genom Södern och tvingade Vita Huset att beordra ny lagstiftning. Idag finns Rosa Parks monument i Washington bland presidenter och ledare som förändrat USA – även där är hon avbildad sittande. Nyligen fick en svensk tjej nog och satte sig med en skylt utanför Riksdagshuset. Det dröjde inte länge förrän svallvågorna från Mynttorget rullade genom världen.

Sorgen är en del av det kollektiva helandet

Klimatforskarna har in i det längsta försökt peppa oss, att även om vi förlorat trettio år, så kan vi vända skutan på rätt köl igen på tio år. Även om vi just nu har en slagsida på minst 3 grader, så kan vi räta upp den till 1½ grad till år 2030. För att inte tala om lyckoprofeternas tröstande ord att vi kan fortsätta tillväxten precis som förr – bara den blir grön.

Även inom omställningsrörelsen finns det gott om pop-psykologi. Lyckligtvis finns där också profetröster, som ser djupare och ger oss redskap att bearbeta hela verkligheten. På den internationella scenen är Joanna Macy en av de främsta ledstjärnorna. På den svenska scenen är Pella Thiel ett språkrör med en liknande lyskraft. Hon skriver:

Vi har en uppfattning om sorg som något depressivt, men det beror på att vi är så upptagna av att undvika den, menar psykoterapeuten Francis Weller som specialiserat sig på sorgbearbetning. All sorg som inte kommer till uttryck tynger oss. Att undertrycka känslorna inför världens smärta stänger av oss från världen. Vi tappar tillgången till våra autentiska jag; till kreativitet, lust, skönhet, intuition, fantasi.

Sorg är ett sätt för hjärtat att fortsätta vara öppet, säger Weller. När vi undviker sorgen hårdnar våra hjärtan … att släppa in smärtan kan förändra dig för alltid. Din värld kan bli större och vackrare. Systemteoretikern och ekofilosofen Joanna Macy är inne på samma linje: Var inte rädd för att ditt hjärta ska brista, säger hon. Ett brustet hjärta kan rymma hela universum.

Som hos alla organismer har smärtan ett syfte, det är en varningssignal. För att göra stora och krävande förändringar krävs att nuläget är outhärdligt … Därför är det nödvändigt att skapa utrymme för sorgen i våra liv och samhällen. När vi kan dela den blir den lättare att bära; rentav en kraftkälla som hjälper oss att fortsätta vara öppna och kapabla att möta livet och världen i sin helhet med hela oss själva. Sorgen är inte din, den är världens sorg som du bär. När du stannar med den, tillåter dig att känna den, deltar du i det kollektiva helandet av världen. (Landets Fria Tidning den 30 juni 2017)

Men tänk om vi går sönder?

Jag frågade tolvstegsfolket hur de kan leva och behålla sinnesron trots all sorg, skuld och skam som väller upp från deras förflutna? De svarade att det är med hjälp av en gemenskap och stödgrupper, där de kan dela smärtan och skuldkänslorna, men också tacksamheten och hoppet. De sade dessutom att de måste hålla sig till 24-timmarsprincipen – att leva en dag i taget. Om de börjar oroa sig för hur de ska hålla sig nyktra resten av livet, då blir bördan för tung och återfallet hänger i luften. Varje kväll överlämnar de därför sina liv och världen åt en Högre Kraft – åt Livet med stort L. Det är därför de kan sov gott om nätterna.

Jag tror att vi konsumtions- och fossilberoende hamnat i samma båt. Tyngden av alla katastroflarm, all sorg och skuld som väller upp och allt som krävs för att rädda planeten, det orkar ingen av oss längre bära. Ensam är inte stark. Därför behöver även vi en gemenskap av stödgrupper och en tro på en Högre Kraft, Livet självt, som kämpar på jordens och människornas sida. Då är det möjligt även för oss att leva i omställning – en dag i taget.

Men tar inte tolvstegsfolket alltför lätt på de stora frågorna om skuld, ansvar och gottgörelse? Efter hundratals samtal vet jag att det inte är fallet. Men även här gäller deras livsprincip – en dag och en sak i taget. Om de tar itu med hela skuldbördan på en gång, då övermannas de av hopplöshet och står snart i Systemkön igen. Därför söker de upp en människa i taget, ber om förlåtelse och tar upp konkreta frågor om gottgörelse. Det är tufft, ibland mycket tufft, men för varje gång blir skuldbördan lite lättare och hoppet att förändring är möjlig får näring.

Vår gottgörelse mot jorden och de unga

Det är samma väg vi fossilberoende får beträda, dvs inventering och gottgörelse. Vi får vända oss till Moder Jord (Franciskus), som burit och närt oss och som vi tillfogat djupa, blödande sår. Likt Corona-patienter har hon allt svårare att andas och hennes liv kan vara hotat på sikt. Vår gottgörelse består i att minimera skadegörelsen med den bästa kunskapen och de effektivaste verktygen – så att hennes sår kan läka och tillfrisknandet börja. Hennes öde är också vårt.

I gottgörelsen får vi också vända oss till den unga generationen och uttrycka vår sorg och be om förlåtelse för att vi stulit deras framtid (som Greta Thunberg uttryckte det i sitt tal till FN). Det är tufft, mycket tufft, för det är en obegriplig synd vi begår mot kommande generationer. Men under lyckliga stjärnor kan det förunnas oss, att de räcker oss händerna till försoning och samarbete. Då ges vi nåden att sida vid sida få arbeta för en tillfrisknande värld. Här är de rösen AA:s pionjärer lämnade efter sig på resan från förnekelsens töcken till ett andligt uppvaknande och gottgörelse:

(Vi) gjorde en grundlig och orädd moralisk inventering av oss själva. (Vi) erkände inför Gud, oss själva och en annan människa den exakta innebörden av våra fel. (Vi) gjorde upp en lista över alla personer(tillägg: Moder Jord och de unga) vi hade gjort illa och blev villiga att gottgöra dem alla. (Vi) gottgjorde så långt möjligt dessa människor personligen, utom då det kunde skada dem eller andra. (Steg(4-5, 8-9)

Det finns en Golfström i tillvaron

Familjeveckan är Minnesotabehandlingens kraftfullaste verktyg. Det är då missbrukaren får möta sina anhöriga och lyssna till deras smärtsamma minnen från åren som gått. Många patienter upplever det som rena skärselden att sätta sig i ringen och lyssna till sina egna anhöriga. Även de anhöriga skälver inför tanken på att berätta om sin sorg, ilska och besvikelse, som de stuvat ner genom åren.

I min utbildning ingick att delta i en familjevecka. Då fick jag uppleva något av vad vår generation nu står inför i mötet med de unga. Det var starka upplevelser, när de unga i familjeveckan satte ord på åren som de bestulits på. Jag glömmer aldrig vad en tonårstjej sade till sin mamma i allas vår närvaro: Mamma, det var julen året … Det var den julen min syster och jag köpte julgran för egna veckopengar. Vi klädde granen, men när vi skulle fira, då låg du i soffan och var så full, så vi kunde inte nå dig längre. Därför försökte vi fira så gott vi kunde på egen hand.

Det kändes helt naturligt att sända runt en förpackning pappersnäsdukar till varandra för de tårar, som borde ha fått bryta fram för länge, länge sedan. Men vi upplevde också, att när mörkret fick vara mörkt först, då spred det sig under veckans senare del ett säreget försonande ljus över våra liv. Det finns en ”Golfström” och en varm sydvästvind genom tillvaron, som får frusna marker att tina upp och blommor att slå ut – även i familjer och relationer, där tjälen tycktes ha tagit hem spelet för gott.

På fredag blev det ett långt avsked på gräsmattan utanför Familjehuset. Vi hade delat våra liv till långt in på småtimmarna och upplevt, att när sår läggs till sår, då börjar ett helande på djupet. Medan vi kramades utbrast en av kvinnorna: Tänk att man måste vara gift med en alkoholist för att få uppleva något så här fint! En familjevecka borde ingå i de Mänskliga Rättigheterna för alla.

Den varma majsolen lyste över oss och vitsippsmattan hade just rullats ut. Fåglarna och våra hjärtan sjöng – musiken hade återvänt.

Kapitel 5:

EXODUSFOLKET – EN PROFETISK ALTERNATIVRÖRELSE

David Korten är en profetröst för omställning och hållbarhet. Som ekonom var han predestinerad att överta familjens affärsrörelse, men blev i stället professor vid den meriterade Harvard-fakulteten. Snart byter han bana igen och ger sig ut i världen för att bekämpa fattigdomen med stöd av Ford Foundation. Den nya utsiktspunkten förändrar hans världsbild radikalt. Han inser att de rika länderna inte hjälper de fattiga, utan stjälper dem genom den ekonomiska världsordningens dominans.  I bästsäljaren  (1996) redovisar han slutsatserna och blir internationellt känd.

Joanna Macy, professor i buddism, blev tidigt känd för sin envetna kamp mot kärnvapnen. Idag är hon en portalgestalt inom omställningsrörelsen, inte minst genom boken Aktivt hopp (tillsammans med Chris Johnstone). Boken kom ut på svenska 2019 och i Omställningsnätverket anordnas kurser med verktyget som grund. Korten och Macy samarbetar och driver tesen om berättelsens avgörande betydelse.

Berättelser förslavar och befriar

I sitt viktiga verk, The Great Turning – From Empire to Earth Community (2006), hävdar Korten att vi befinner oss vid en vändpunkt i historien. Han lånar uttrycket ”The Great Turning” från Joanna Macy. Enligt dem kämpar två världsordningar (paradigm) om herraväldet på planeten. Den gamla hierarkiska ordningen, som härskat i tusentals år, kallar han Imperiet. Den nya och växande motkulturen kallar han  – Earth Community.

Enligt Korten är det avgörande vilket ”sjökort” vi navigerar efter. I hans terminologi är sjökortet en berättelse (story). Vi styrs av den berättelse, som vår kultur förser oss med. Vi tolkar tillvaron med berättelsens glasögon. Den formar vår människosyn, vår världsbild och våra värderingar. Den som har kontroll över berättelsen styr framtidens vägval. Idag framstår den ekonomiska tillväxtens berättelse för många som enda vägen.

Nu växer emellertid en världsvid rörelse, som genomskådar imperiets uppdiktade berättelse. Då förlorar den sin hypnotiska kraft. En ny generation navigerar i stället efter en annan berättelse – Earth Community. Den inspirerar oss att visualisera och skapa en rimligare värld. För Korten och Macy är Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen det lysande exemplet på berättelsens och visionens kraft. Så här skriver Macy:

Den 28 augusti 1963 höll Martin Luther King Jr ett av historiens mest berömda tal … Han hade hittat ett mål som skulle kunna nås, en verklighet som var möjlig att skapa … Våra drömmar och visioner om framtiden är nödvändiga för att vi ska kunna navigera genom livet eftersom de ger oss en riktning att röra oss i … När vi rör oss mot ett mål som engagerar och inspirerar oss får vi vind i våra segel och kraft att ta oss förbi de hinder vi stöter på under resan … När vi delar en vision med andra kan vi också hämta kraft ur den gemenskap som uppstår (Aktivt hopp, sid 201-202).

Jag har lyft fram Kortens och Macys bidrag i olika sammanhang. Men på en avgörande punkt skiljs våra vägar. Ingen av dem ger utrymme åt den faktiska berättelse, som inspirerade och bar King och medborgarrättsrörelsen genom svåra tider. I stället kidnappar de det eggande exemplet för en annan berättelse och andlighet, som var helt främmande för King och de svarta ledarna. I planetens utsatta läge är det hög tid att lyfta fram ursprungsberättelsen som inspirerade och vägledde King. Vi börjar med förspelet, ett tidigt exempel på berättarkonst i det forna Israel. Du kan också hoppa över Exkursen och gå direkt till avsnittet ”Som slavar på imperiets skuggsida”.

EXKURS:

Finns det en Regissör för våra liv?

I vår tid läses livsberättelser som aldrig förr. Men vad gjorde man, när det inte fanns några böcker och endast ett fåtal kunde läsa och skriva? Även då skapades berättelser, som faktiskt inspirerar författare än idag. Svaret är: Den tidens ”bibliotek” fanns vid lägerelden, när människor samlades för att lyssna på bygdens bästa berättare, visa män och kvinnor.

En av de äldsta är Patriarkberättelsen. Den handlar om tre generationer – Abrahams, Isaks och Jakobs. Den speglar närvaron av en osynlig Regissör, som likt en herde leder och beskyddar dem på deras vandringar som nomader. Den kulminerar i skildringen av Josefs öden och äventyr, men då ställs också tron på gudomlig ledning på sin spets. Josef är nästyngst bland Jakobs tolv söner (hela storyn finns i Första Mosebok 37-50).

Berättelsen har blick för psykologiska processer. Det är närmast obegripligt att texten har sitt ursprung för så länge sedan. Josef är sin fars favoritson vilket inte ses med blida ögon av hans bröder. Syskonens förhållande blir inte bättre, när Josef berättar sina drömmar, där han själv står i centrum och bröderna måste buga sig för honom. Fadern späder på brödernas ilska genom att ge Josef en dyrbar dräkt.

Avundsjukan och hatet kulminerar i beslutet att mörda Josef. Deras plan är att dölja brottet genom att söla ner hans mantel i blod och sända den till fadern med beskedet att ett vilddjur rivit ihjäl älsklingssonen. Alla bröder är dock inte beredda att gå så långt och Josef säljs i stället till en slavkaravan på väg till Egypten. Här dyker frågan upp: Kan man verkligen tro på Guds ledning, när så tragiska händelser inträffar?

Kungen i Egypten kallas Farao. En av hans närmaste män heter Potifar. Denne skickar sina talangscouter till slavmarknaden, där de får syn på en ung och välväxt hebré med ett fördelaktigt utseende. De gör slag i saken och köper Josef, som över en natt får byta nomadernas liv mot maktens korridorer i dåtidens mäktigaste imperium. För den som lyssnar till berättelsen vid lägerelden ställs nu frågan: Är katastrofen mot alla odds på väg att vändas till något gott?

Enligt dåtidens berättare och vishetstänkare går livet inte på räls. Människors beteende och relationer kan trassla till det när man minst anar. Vi vet inte hur manligt attraktiv Potifar var och hur mycket tid han hade för sin hustru på grund av alla ansvarsfulla uppgifter i imperiet, bland annat som chef för Faraos livgarde? Enligt berättelsen börjar i alla fall hustrun ”kasta sina blickar” på den unga, välväxta och spännande ynglingen som rör sig i huset hela dagarna. Snart kommer hennes första inviter att ligga med henne. På sätt och vis är det hon som bestämmer vad Josef ska syssla med på dagarna.

Suget växer och en dag omfamnar hon Josef och vill att de skrider till verket. Men Josef är lojal mot sin herre och vrider sig ur hennes grepp – manteln blir dock kvar på golvet, när han rusar ut ur rummet. Då Potifar kommer hem tar berättelsen en drastisk vändning. I upprörda ordalag berättar hustrun att den hebré han tagit till palatset försökt våldta henne, men när hon ropade för full hals sprang han sin väg. Här ser du hans mantel som blev kvar på golvet. Potifar blir förbannad och ger på stående fot order om att Josef ska kastas i fängelse. Frågan väcks nu: Hur går det med tron på Guds plan och beskydd, när lögnen så uppenbart styr utvecklingen?

Drömmar tycks vara Josefs specialitet och även i fängelset gör han sig känd som drömtolkare. Farao har haft obehagliga drömmar som oroar honom djupt. Han har kallat till sig Egyptens vise män och drömtydare, men alla har gått bet på uttydningen. Då nås han av ryktet att det finns en gudabenådad drömtolkare i fängelset. Plötsligt vänds Josefs öde igen över en natt. Efter att ha blivit tvättad och rakad får han träda fram inför självaste Farao, gudarnas ställföreträdare på jorden. Han lyssnar uppmärksamt på drömmarna och svävar inte på målet: Egypten har sju feta år framför sig med dignande skördar. Sedan följer sju magra år av torka och missväxt. För att rädda sitt folk måste Farao bygga magasin i hela imperiet och fylla dem med säd. Farao är imponerad och utnämner Josef på stående fot till ledare för räddningsaktionen.

Är försoning möjlig i en trasig familj?

Även ute på Kanaans stäppmarker slår den obarmhärtiga torkan och hungersnöden till. Ryktet når Jakob och hans söner att det finns säd att köpa i Egypten och i en sista desperat åtgärd beger sig bröderna dit. De känner inte igen sin bror i den mäktiga general, som nu bestämmer om människors liv och död.

Här stiger spänningen förvisso hos dem som lyssnar till berättelsen. Josef har nu ett enastående tillfälle att ta ut hämnd på dem som sålde honom till slav. Men Josef bryter den onda spiralen och sänder bröderna oskadda hem med välfyllda säckar. De får dock order om att återvända med sin yngsta bror, som är hemma med fadern – dvs Benjamin, Josefs enda bror med samma mamma.

När bröderna återvänder till Egypten inbjuds de märkligt nog till en festmåltid i generalens palats, utan att ana att det är deras egen bror. Det är ett starkt ögonblick när Josef får syn på sin lillebror. Så här skildras det: Och Josef skyndade ut, eftersom kärleken till brodern överväldigade honom och han var nära att brista i gråt. Han gick in i ett annat rum och grät. Sedan tvättade han ansiktet och gick ut igen. Han behärskade sina känslor och befallde att man skulle sätta upp maten.

En kort tid därefter kommer ögonblicket, när Josef avslöjar sin identitet och ger sig till känna. Men bröderna blir inte glada – utan dödsförskräckta. Minnet och skulden har följt dem genom åren: Vi såg hur förtvivlad han var, han bad om förbarmande, men vi lyssnade inte på honom. Därför har vi nu själva drabbats av denna olycka … nu kommer vedergällningen för hans blod.

Det finns ytterst få utsagor om Gud och teologi i berättelsen, men här får vi en viktig tolkningsnyckel. Josef uttrycker en orubblig tro på Guds ledning, att Guds plan syftar till att rädda människors liv och att det finns ett försonande ljus över tillvaron: Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. Men var inte bedrövade för att ni sålde mig hit och förebrå er ingenting. Det var för att rädda liv som Gud skickade mig hit före er … för att bevara  er vid liv och rädda många. Det är alltså inte ni som skickat mig hit, utan Gud …

Kroppsspråket som följer talar tydligt om att försoning är möjlig, även i en familj med skuld och djupa sår. Josef faller sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät i hans famn. Josef kysste alla sina bröder, tog dem i famn och grät. Sedan talade han och bröderna med varandra.

När sönerna återvänder hem till sin gamle far och berättar att Josef lever och vill möta honom i Egypten, då ”levde han upp” efter många år av sorg och saknad. I den långa Josefsberättelsen finns knappt några referenser till kultplatser och offer, men när Jakob passerar sin far Isaks boplats i Beer Sheva, då offrar han till fädernas Gud. Då hör han också Gud tala, regissören som leder deras öden: Jag är Gud, din fars Gud. Var inte rädd att fara till Egypten, ty där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall själv fara till Egypten tillsammans med dig, och jag ska själv föra dig därifrån.

Det är ett gripande ögonblick när den gamle patriarken får återse sin älsklingsson Josef och får uttala välsignelsen över sina barnbarn, som han aldrig tidigare sett. Jag citerar:

– När han nu stod framför honom föll han honom om halsen och grät länge. Och Israel (dvs Jakob) sade till Josef: Nu kan jag dö, nu har jag sett dig och vet att du lever … Jag trodde inte att jag skulle få se dig igen, och nu har Gud låtit mig se dina barn också.

– Den Gud som mina fäder höll sig till, Abraham och Isak, den Gud som varit min herde från min första stund till denna dag, den ängel som löst mig från allt ont, han må välsigna dessa barn. Genom dem skall mitt namn leva vidare, mitt och mina fäders, Abrahams och Isaks. Må de föröka sig och bli talrika på jorden.

**************

Som slavar på imperiets skuggsida

Alla imperier har en solsida och en skuggsida. Patriarkberättelsen slutar med idyllen på Egyptens solsida. Tack vare Josefs livsräddande insatser får Jakobs storfamilj bosätta sig i Gosen, Egyptens bördigaste jord i Nildeltat. Där får de Faraos välsignelse att fortsätta sitt fria nomadiska liv precis som i Kanaan – ungefär som Amish-folket i sina enklaver i USA.

När ridån går ner över idyllen i Första Mosebok (Genesis), då blir det helt tyst om deras öden i mer än fyrahundra år. När ridån äntligen går upp i Andra Mosebok (Exodus), då är idyllen och privilegierna brutalt bortspolade från scenen. Löftet att bli ett stort folk har visserligen uppfyllts, men samtidigt har de hamnat på imperiets värsta skuggsida. I stället för privilegier sliter de nu som slavar från morgon till kväll i imperiets stora byggprojekt.

Detta är inget nytt fenomen i Egypten. Här har människor i århundraden slitit med imperiets stolta monument. Den mäktiga Cheops-pyramiden är 4.500 år gammal och än idag en av världens största underverk och turistattraktioner. Där släpade uppskattningsvis 20.000 människor i årtionden med över två miljoner stenblock. De flesta vägde 2,3 ton, men de största ofattbara 50 ton. Granitblocken transporterades längs Nilen ända från Assuan (800 km).

Än idag kan forskare och arkeologer inte förklara hur dessa människor i det forna Egypten lyckades få de enorma stenblocken 150 meter upp i luften. I projektledningen stod en elit av dåtidens bästa ingenjörer och arkitekter, men grovjobbet utfördes av skaror av slavar och tvångsutskrivna, både invandrare och infödda. Denna gigantiska satsning som krävde oräkneliga människoliv gick ut på en enda sak – att farao Cheops skulle få en grav som motsvarade imperiets och hans egen gudomliga status. Gudarna och faraonerna stod nära varandra och hade en självklar rätt att bestämma över Egyptens befolkning och resurser.

Precis som sina föregångare ville även den mäktige farao Ramses II (1200-talet f Kr) manifestera sin gudomliga betydelse genom monument och stora byggnadsverk. Han beslöt till och med att anlägga en helt ny huvudstad och placera den i Gosen – just där Israels folk bodde. Därför tvångsutskrivs de arbetsföra och placeras i stenbrott, tegelbruk och transportkedjor under Österlandets brännande sol. Familjer splittras och många dyker under. Detta förorsakade inte bara ett oerhört mänskligt lidande, det skakade också grundvalarna för deras tro på fädernas Gud.

I detta utsatta läge är det sannerligen inte lätt att hålla fast vid tron på en Gud, som leder deras öden så att allt samverkar till det bästa. Hur i all världen kan man tro att Gud likt en herde beskyddar dem från allt ont i dessa omänskliga omständigheter? Det hade varit ett hån mot dem som släpade på stenblocken att be dem lovsjunga och njuta av skapelsen – trots magiska solnedgångar i den dallrande kvällsluften över Nildeltat.

Det mesta tycktes ju tala för att fädernas Gud glömt dem och att det är Farao och imperiets gudar, som nu bestämmer över deras liv och död. Vi vet att det även nu fanns kretsar, som bevarade patriarkernas gudserfarenheter till eftervärlden, men för många israeliter slogs tron i spillror – när verklighetens brottsjöar kastade sig över dem.

Befrielsen ur imperiets grepp

Det är mitt i denna utsatthet, vanmakt och hopplöshet, som den gudsuppenbarelse äger rum, som är grundvalen för Israels tro. Varje påsk lever gamla och nya generationer sig in i den dramatiska berättelsen om hur deras folk med hast fick lämna träldomshuset i Egypten. En av världens ledande bibelteologer, Walter Brueggemann, betonar att det är vid tillvarons smärtpunkter som Exodus-teologin föds. Den skildrar en helt ny gudsbild. Här griper Gud in – inte som svar på välformulerade böner och lovsånger, utan på människors klagorop och skrik rakt ut i gudsförgätenheten:

– … och israeliterna suckade över sin träldom. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud. När Gud hörde deras jämmer tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob och tog sig an israeliterna … Herren sade: ”Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare – ja, jag vet vad de får lida …”

Brueggemann betonar två radikalt nya inslag i berättelsen om uttåget från Egypten. Det ena är gudsbilden. Här är inte längre Gud allierad med eliten och imperiets makthavare – utan med de drabbade, de som lider under trycket av den befintliga ordningen. Det andra inslaget är lika viktigt: Under Moses ledarskap föds en ny och unik profetisk alternativrörelse, som dramatiskt skiljer sig från Faraos och gudarnas totalitära anspråk. Här är i stället rättvisa, medkänsla och barmhärtighet som är grundvalen. Det leder till nya sociala strukturer och mellanmänskliga relationer, världsunika innovationer som inte kan överskattas.

En profetisk alternativrörelse

Vem betänker idag, när lediga veckoslut och semestrar är självskrivna rättigheter, vilken oerhörd revolution sabbatsbudet är när det först såg dagens ljus?  Denna grundpelare i den profetiska alternativrörelsen saknar paralleller hos de omgivande folken. Sabbaten är arbetsbefrielse, vila och njutning för alla människor och djur:

– Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller slavinna, din oxe eller din åsna eller något annat lastdjur du har, inte heller invandraren i dina städer … Kom ihåg att du själv var slav i Egypten och att Herren, din Gud, förde dig ut därifrån med stark hand och lyftad arm. Därför har Herren, din Gud, befallt dig att fira sabbatsdagen. (Femte Mosebok 5:13-15)

Berättelsen om exodus ur Egypten har attraherat förtryckta människor i alla tider. De svarta slavarna på Söderns heta bomullsfält identifierade sig med berättelsen om en utpost i tillvaron, som inte glömmer de utsatta. Deras gripande spirituals anspelar ofta på exodus-temat och bar dem genom svåra tider. Även många av medborgarrättsrörelsens frihetssånger speglar samma berättelse. I sitt gripande tal kvällen före sin död påminner Martin Luther King om hur han fått följa sitt folk genom ”öknen” fram till löftets land. Följande morgon stupade han för en dödande kula i ett annat mäktigt imperium.

Imperier har skyddsfärg

Vilket bestialiskt imperium beordrade Afrikas befolkning till samma hänsynslösa slavtjänst som Israels folk i Egypten? Imperierna har en otrolig förmåga att uppträda under allehanda förklädnad, ofta allierade med det bästa inom kultur, filosofi och religion. Det var det europeiska imperiet, som brutalt tömde de afrikanska samhällena på deras bästa arbetskraft, skeppade miljoner likt boskap över Atlanten och sålde dem med god vinst på slavmarknaderna. Triangelhandeln gjorde att England och Europa blomstrade ekonomiskt och kunde bygga sina imponerande monument, slott och katedraler. Där kunde eliten äta delikatesser, dansa Wienervals och fira gudstjänst till Johann Sebastian Bachs odödliga musik.

Tyvärr tycks Europa ha ett svagt immunförsvar mot dessa återkommande imperier och ideologier. När miljoner av det folk, som räddades från Egypten, transporterades som boskap till nazisternas läger och gasades ihjäl, då njöt Adolf Hitler av Richard Wagners majestätiska musik och hans officerare lekte med barnen på gräsmattan under sina permissioner. Idag frågar allt fler med växande oro – är det dags igen?

Befriar Exodus-guden i vår tid?

Jag läste teologi i Schweiz, när kontinenten kokade av revolutionär hetta (kring 1968). Ibland tvingade studenter professorerna att tala ur skägget vilken relevans deras föreläsningar hade för brännande samhällsproblem. Alla akademiker var inte bekväma med frågor om hur deras föreläsningar bidrog till arbetarnas medbestämmanderätt i företag och industrier. Det var i den hetluft den latinamerikanska befrielseteologin gjorde ett starkt intryck på många av oss. I den mötte vi Exodus-guden verksam i vår egen tid.

Vi läste om hundratusen basgrupper, som hämtade mod och kraft ur den tretusen år gamla berättelsen om ett folk i imperiets och diktaturens järngrepp. Många bybor hade tvingats lämna sina bästa jordar åt de multinationella bolagen. De som vågade protestera hämtades ibland om natten och försvann – ingen vet vart. Mitt i denna brutala verklighet möttes basgruppen med bibeln i hand och delade maktlösheten, oron och det livgivande hoppet. Utan denna gemenskap hade deras dröm om frihet och mänskliga rättigheter slocknat.

Dessa frihetsrörelser inspirerade mig, men jag kom till en kritisk punkt. Då räckte det inte att Gud befriade förtryckta i Egypten och Latinamerika eller svarta i USA och Sydafrika. Det var ju i Europa jag levde och skulle tolka dessa texter. Men plötsligt började oväntade saker hända även på vår kontinent. Frihetsrörelser bröt fram och började underminera ett imperium, som länge förtryckt och tvingat folken till tystnad – med början i Polen, Östtyskland och Rumänien. Ofta var kyrkorna revolutionens brohuvud.

Vem av oss som levde då kan glömma den magiska kvällen 1989, när människor från båda sidorna om järnridån klev upp på Berlinmuren och hälsade ett nytt Europa? Inga historiker och framtidsforskare hade kunnat förutsäga detta historiska mirakel i hjärtat av en delad kontinent. Det betydde inte att alla Europas problem och konflikter löstes i ett trollslag – lika lite som genom frihetsrörelserna i Sydafrika och den amerikanska Södern. Ändå skulle Europa aldrig mer bli sig likt.

Exodusfolket är större än vi tror

Jag hade just fyllt femtio år. I hela mitt liv hade jag levt och arbetat i kyrkans värld. Det kändes som ett stort steg att byta ut den religiösa sektorn mot ett arbete i den profana – på ett religiöst obundet behandlingshem för missbrukare och deras anhöriga. Flera vänner och pastorer beklagade mitt beslut och undrade om det verkligen kunde vara Guds vilja? De menade att jag och min teologi behövdes i kyrkan och i Guds rike.

Redan när jag höll mina första föredrag i Kungssalen i Karl XI:s jaktslott i Knivsta insåg jag att det är en annorlunda publik jag nu har framför mig. Många patienter hade i unga år upplevt livets solsida under ljusa sommarkvällar, då livet log och vinet förhöjde stämningen i glada vänners lag. Det var en tid för kärlek, då de ville så väl med sina relationer, inte minst när barnen föddes. Nu hade de hamnat på skuggsidan – i förnedring och slaveri. ”Farao” hade långsamt tagit dem i sitt järngrepp, en skoningslös tyrann och slavdrivare, som slog ut alla deras värderingar och drömmar om livet.

De hade tagit otaliga beslut att dra ut ur ”träldomshuset”, att lämna drogerna och börja ett nytt liv med sina nära och kära. Men Farao var starkare och deras slavtjänst bara förvärrades. För många i Kungssalen låg stora delar av livet och familjen redan i spillror. Det var därför sorgen, skulden, skammen och hopplösheten lyste ur deras pupiller. De tillhörde folket, som lider – ofta bakom fina fasader – i det svenska folkdjupet.

Att komma med en hurtfrisk optimism, att appellera till deras potential och att be dem spänna musklerna ännu mer, det hade varit att ge dem ett slag i ansiktet. Därför går AA:s tolv steg, som låg till grund för behandlingen, i en helt annan riktning. Första steget använder ord som ingen av oss vill ta i sin mun: Inse att du är maktlös, att du mött din överman, att du inte längre kan hantera ditt liv! Inse att farao, Kung Alkohol, är starkare och tagit rodret ur din hand och nu bestämmer om liv och död! Acceptera verkligheten och inse vart allt ditt kämpande fört dig!

De två följande stegen pekar på Kraften, som både vill och kan öppna porten till befrielse. Jag citerade aldrig Andra Mosebok på det religiöst obundna behandlingshemmet, men i mina föredrag uttryckte jag samma budskap med andra ord:

– Ni ser att den Högre Makten i tredje steget kallas Gud. För många av er går rullgardinen ner direkt. Ordet är förknippat med en gudsbild, som avslöjar våra fel och brister och dömer oss. En sådan gudsbild förvärrar bara vår situation och fyller oss med ännu mer skuld och skam, som binder oss till vår drog.

Martin Luther Kings Gud

– Den Gud de tolv stegen talar om är en Kraft som kämpar för oss, när vi inte längre orkar kämpa själva. Det är en kärlek som tror på oss, när vi inte längre vill se oss själva i spegeln. Jag brukar kalla honom Martin Luther Kings Gud. King hävdade att ingen är född till förnedring på grund av sin hudfärg. Här på Noor hävdar vi att ingen alkoholist eller narkoman är dömd till ett liv i slaveri under drogerna. Det finns hopp och vi säger precis som King: Livet självt, tillvarons starkaste kraft, är på vår sida!

Jag fick bevittna mirakler på Noor och i Stockholms tolvstegsmöten, dit jag följde patienterna i en Mini-buss. Jag mötte en värld som jag inte ens visste fanns. Som teolog blev jag tvungen att ställa frågan: Vilken är Kraften som befriar dessa missbrukare från slaveri och ger dem ett liv i frihet? Det är då jag inser att här – långt utanför kyrkans väggar – står jag öga mot öga med Exodus-guden igen. Än idag hör han människors oartikulerade rop på hjälp och befriar dem vid vägs ände. Inför honom behöver man inte uttrycka sig religiöst – han lystrar närhelst nöden är verklig och en människa ber om hjälp.

Det blev allt tydligare för mig att mina föredrag om de tolv stegen är Exodus-teologi – uttryckt med religiöst neutrala ord. I likhet med Exodus-berättelsen börjar AA:s grundbok, Anonyma Alkoholister (ofta kallad ”Stora Boken”), vid smärtpunkten – när människor nått vägs ände. Stora Boken innehåller över hundra gripande livsberättelser om vägen från slaveri till frihet. Och precis som Israels folk får tillfrisknande alkoholister behålla sin nya frihet, om de lever i en alternativrörelse och följer sitt program. I AA:s fall är det inte Guds tio bud – men väl deras tolv steg tillbaka till livet. Läs mer

Kapitel 6:

NÄR ALLT STÅR PÅ SPEL

   – profetröster före katastrofen

 

Amos – när Lejonet ryter

En av de första kurserna jag tog på det teologiska seminariet i Schweiz handlade om profeten Amos. Professorn hade nyligen publicerat en bok om honom och var själv allt annat än en torr akademiker i katedern. Mötet med profeten blev omskakande och förändrade min teologi för resten av livet. Jag ska antyda varför.

Amos är den första av Israels profeter som bevarats i skrift (ca 760 f Kr). Till yrket är han herde och fruktodlare i Tekoa, en garnisonstad sjutton kilometer söder om Jerusalem. Frånsett militärförläggningen är det ett vanligt samhälle, där barnen leker mellan husen, kvinnorna malar sina handkvarnar före måltiderna och männen samlas om kvällen för att dryfta dagens händelser.

Det är inte i Templet eller i en profetskola Amos blir profet. Han är ensam ute på betesmarkerna, när kallelsen drabbar honom med obetvinglig kraft. Han jämför det med nattliga upplevelser, då lejonen ryter och han vakar över de vettskrämda fåren: Vem kan höra lejonet ryta utan att gripas av skräck? Vem kan höra Herren Gud tala utan att bli hans profet?

Amosbokens sjunde kapitel antyder vad som hände. Amos ser bilder på katastrofer som kommer att drabba hans folk. Han blir förfärad och försöker avvärja olyckorna genom att vädja till Guds medkänsla och förbarmande med sitt folk – det är ju så ”litet” och hjälplöst! Faktum är att Gud ändrar sig två gånger efter profetens förbön. Den tredje synen visar emellertid att ondskans mått är rågat och att konsekvenserna kommer att drabba folket.

Detta visar tydligt att Amos inte blir profet och samhällskritiker, därför att han är på kant med samhället eller drivs av en medfödd rättskänsla. Tvärtom, han upplever själv budskapet nytt och skrämmande och grips av djup solidaritet med sitt folk. Det är därför han dristar sig till att försöka avvärja katastrofen genom sin förbön. Israels profeter har en dubbel roll: De är sitt folks representanter inför Gud och Guds representanter inför folket.

Vi vet inte hur männen om kvällen kommenterade Amos´ uppbrott. Vi vet inte heller hur familjen tog det, när han sade farväl och med ränsel på ryggen satte kurs mot centralhelgedomen i norr. Budskapet var så radikalt att det sätter hans liv på spel. Därför vet han inte om han återser den hembygd, som nu badar i morgonsol – men vad gör man, när ”Lejonet” har rutit?

Profeterna ser samtiden i ett skarpare ljus

Att mötet med Amos blev en sådan chock för mig hänger samman med min ursprungliga fromhetsmiljö. Där stod profeterna högt i kurs. De hade ju förutsagt Jesu födelse, liv och död århundraden i förväg. Viktigast av allt, de hade i detalj skildrat världens sista tider – dvs. den apokalyptiska tidsålder vi sannolikt själva levde i? Den förkunnare som gjorde det starkaste intrycket på mig kallades ”lakanspredikant”. I sina eldiga predikningar utgick han från en stor ”karta”, som täckte hela väggen framme i kapellet. På den fanns världshistoriens sista dramatiska händelser med krig och vedermödor inprickade med citat från profeterna och Uppenbarelseboken.

Under Amoskursens gång rasade alla dessa föreställningar samman som ett korthus. Det fanns knappast något om en avlägsen framtid i boken. I stället skildrade profeten sin samtid med skarpare konturer än någon annan på den tiden. Efter Salomos död delades imperiet i två riken. Helgedomen i Betel blev Norra Rikets motsvarighet till Södra Rikets stolthet – Salomos ståtliga tempel. Det är i Betel Amos dyker upp vid en av årets stora religiösa högtider. Hur han lyckas komma på talarlistan förblir en gåta.

Hans första framträdande är en attack på grannfolkens obarmhärtighet och bristande respekt för mänskliga rättigheter. Profeten belägger anklagelserna med exempel på krigsförbrytelser i stil med Amnesty International. Stämningen är på topp i gudstjänstpubliken. Amos är på väg att bli deras favoritprofet från första stund. Hur har de inte längtat efter dagen, då Gud tar itu med dessa besvärliga grannar och visar vem som är hans eget utvalda folk. Nu är äntligen den stora Herrens dag inne.

Men Amos är inte färdig. Plötsligt tar hans bevingade tal en chockerande vändning. Det är glöd och sting i varje ord, när han vänder sig direkt till de begeistrade åhörarna: Även ni har trampat på människovärdet, ja, ni har överträffat era grannar i obarmhärtighet! Medan grannfolken nonchalerat mänskliga rättigheter i krig med andra folk har ni förgripit er på de svaga, fattiga och änkorna inom ert eget folk:

– Brott på brott har Israel hopat … De säljer den oskyldige för pengar och den fattige för ett par skor. De trampar ner de svaga och skuffar undan de hjälplösa … Vid alla altaren vräker de sig på kläder de fått som pant, och i sin Guds hus dricker de vin som de tagit i mät (Amosboken 2:6-8).

Åskviggarna och blixtnedslagen måste ha fått en chockeffekt på den gudstjänstfirande församlingen. Argumentationen var bestickande och de hade själva jublat över att Gud tar itu med grannfolkens omänskliga kärlekslöshet – nu gällde det plötsligt dem själva! Genom applåderna en stund tidigare hade de fällt domen över sitt eget handlande.

När religion och teologi blir Guds fiender

Amos anknyter till grundvalen för Israels tro och existens – uttåget från Egypten. Om det är något folk på jorden, som borde veta att Gud står på de svagas och lidandes sida, då är det ni av Israels folk! Det var ju detta Gud uppenbarade när han hörde era klagorop och befriade er från ”träldomshuset”. När ni utnyttjar de fattiga och svaga, då trampar ni på den gudsuppenbarelse, som ligger till grund för er frihet och existens.

Helgedomen i Betel är direkt underställd kungen i huvudstaden Samaria. Ansvarig på plats är översteprästen Amasja, nära allierad med kungahuset och den politiska makten. Han inser att han måste ingripa och sänder en anmälan till kung Jerobeam II: Amos uppviglar folket mot dig; riket tål inte hans profeterande. Och visst har översteprästen hört rätt. Amos efterlyser en så radikal förändring av rikets politik och ekonomi att kungahuset och hela den välmående eliten skakas i grunden.

Här står två teologer i samma tempel i exakt samma historiska situation – ändå befinner de sig i två helt skilda världar.  För Översteprästen är Exodustraditionen ett bevis för att Gud utvalt och alltid kommer att välsigna Israel. Det är ju därför Norra Riket blomstrar och han själv läser Välsignelsen över den gudstjänstfirande församlingen och den politiska eliten. Hos honom finns inte en tillstymmelse till profetisk kritik av den samhällsordning som drabbar de utsatta så skoningslöst.

Profeten Amos däremot finner ingenting värt att välsigna. Han utgår nämligen från den ursprungliga Exodustraditionen, där Gud inte är allierad med eliten och imperiets makthavare, utan med de drabbade – de som lider under trycket av den befintliga ordningen. Amos är representant för den profetiska alternativrörelse, som under Moses´ ledarskap hade rättvisa och barmhärtighet som sina ledstjärnor.

Ändå föredaller det som om översteprästen tagit ett visst intryck av Amos budskap? I varje fall tycks han vilja undvika att profetens blod ska spillas på Norra Rikets jord. Amasja tipsar Amos om att sätta sig i säkerhet före sändebudet återvänder. Det tar nämligen två dagar tur-retur till Samaria. Hans kompromissförslag lyder: Gå din väg, siare, försvinn till Juda – där kan du tjäna ditt bröd med att vara profet! Men här i Betel får du inte längre uppträda som profet, ty detta är konungens tempel, en rikshelgedom.

Amos svävar inte på målet när han svarar. För honom är profetkallet inget levebröd, han är ju herde och fruktodlare. Men att framföra budskapet i Sydriket är uteslutet, eftersom det är ett specifikt budskap riktat till Norra Riket i just denna historiska situation. Det är detta som utmärker Israels profeter: Deras budskap har en bestämd adress! De företräder inte en teologi, som passar lika bra överallt.  Att förväxla adresserna kan göra budskapet genomfalskt. Vi som läste Gerhard von Rad och tyska bibelteologer fick detta inpräglat i vårt medvetande för resten av livet.

Kriteriet för äkta andlighet

Hur vågar lekmannen Amos angripa gudstjänstlivet vid Norra Rikets centralhelgedom över hela linjen? Varifrån kommer den auktoritet, som gör att han vågar ta följande ord från Gud i sin mun vid en stor religiös högtid:

– Jag avskyr era fester, jag hatar dem, jag står inte ut med era högtider. När ni offrar och kommer med era gåvor vill jag inte veta av dem … Låt mig slippa dina psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel! Men låt rätten flöda fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström! (Amosboken 5:21-24)

Det finns bara en förklaring till profetens mod – mötet med Lejonet, den levande Guden, som värnar om rättvisa och barmhärtighet i alla tider. På Sydlandets ensliga marker drabbades Amos av de ”röntgenstrålar”, som visar att det blomstrande Nordriket i själva verket är orättfärdigt, genomsjukt och på väg mot sin undergång. Det enda som kan rädda folket är ett radikalt kirurgiskt ingrepp.

Varken jag eller mina hjärtläkare visste att det var något allvarligt fel med mitt hjärta. Men efter en halv timme i kranskärlsröntgen på Danderyds sjukhus fick jag ett chockerande besked: Tre av dina kranskärl är svårt skadade och du måste genomgå en bypass-operation med förtur, dvs så snabbt som möjligt! Diagnosen var hemskt obehaglig, men den räddade mitt liv. Det är samma brutala genomlysning av ett samhälle bibelns profeter drabbas av – och efter den chocken blir ingenting mera sig likt i deras liv.

Amos budskap gäller inte en avskild religiös nisch, som odlas i tempel och teologi. Hans profetiska röntgenstrålar avslöjar hur falskt vågarna är inställda på marknadsplatsen, hur rättsskipningen går till i rättssalarna och vilka fina viner och delikatesser som dukas fram i palatsen, medan de fattiga runt hörnet går till sängs hungriga om kvällen. När man lyssnat till Amos i ”kyrkan”, då fortsätter lyxkvarteren och kåkstäderna att predika under hemvägen.

Det är väl inte så underligt att jag som ung teologiestudent drabbades av den kusliga känslan att denne profet, som begravdes i Österlandets mull för 2700 år sedan, talade mera direkt in i Europas och västerlandets situation än jag hört någon predikant eller teolog hemma i Norden. Till råga på allt kom Romklubbens första rapport Tillväxtens gränser (1972), som i hög grad påverkat livsstilen i vår familj sedan dess.

Det var dessa insikter jag ville ge vidare i mina två första böcker Shalom Jord och Vägen hem. Jag visste inte då att profeterna och mångtusenåriga skapelsetexter hade en sådan resonansbotten – både i kyrkan och hos ett sekulariserat folk långt utanför kyrkväggarna. Böckerna berörde många tiotusentals människor och svallvågorna gjorde att även mitt liv i profeternas kölvatten aldrig mera blev sig likt. Jag har skildrat vad som hände i självbiografin Min resa (2008).

 

Hosea – i ett folks ödestimma

Jag var arton år, elev på Betelseminariet och bad hängivet om Guds vilja med mitt liv. Ändå hade jag panikbromsat, om jag plötsligt hört Gud säga: Gå till Malmskillnadsgatan, där ska jag visa dig din blivande livskamrat! Det är precis så drastiskt Hoseas bok börjar.

Amos budskap var så radikalt att han blev utvisad efter sina första framträdanden. Kungahuset och prästerskapet kunde andas ut. Deras politik och gudstjänstliv kunde fortsätta som förr. Då träder profeten Hosea fram, en av Norra Rikets egna söner. Han är den sista inträngande profetrösten före rikets fall. År 722 slår de fruktade assyriska arméerna till mot huvudstaden Samaria med en grymhet, som överträffar IS framfart i våra dagar. Många avrättas och hängs upp längs vägarna. Det ledande skiktet deporteras  till främmande land.

För att fånga det språk och den innerliga ton, som behövs för att väcka ett folk i dess ödestimma sätts Hosea i den märkligaste av profetskolor. Han ska ingå äktenskap med en prostituerad, ”en trolös kvinna”, som heter Gomer. Sannolikt är hon en av de unga kvinnor, som ställde sina kroppar till förfogande i den kanaaneiska fruktbarhetskulten. Dessa ”tempelflickor” låg med de manliga gudstjänstbesökarna inom Baalsdyrkans ram. Den sexuella akten förmedlade kultens innersta väsen – upplevelsen av fruktbarhetsgudens närvaro och livskraft, han som förnyar livet och naturen i vårens tid.

Hosea hyser väl förhoppningen att deras unga kärlek ska lyfta hans älskade ur det gamla livet. I början ser allt bra ut och hemmet begåvas med tre jollrande barn. Men så kommer den ödesdigra dag, när suget blir för starkt och Gomer återvänder till tempelkulten. Efter att ha lagt barnen en kväll står profeten ensam och blickar upp mot den österländska stjärnhimlen. Stjärnorna lyser i sin fulla glans, men Hosea omges av ett kompakt mörker. Barnens fråga bränner i hans inre: När kommer mamma tillbaka, hon har väl inte glömt oss, när hon är borta så länge?

Det är här under de tysta valven profeten börjar ana och leva sig in i Guds egen övergivenhet, när Israel löper efter fruktbarhetsgudarna. Folket ger sig hän åt Baal, guden som ”levererar”, när livet återvänder om våren och fälten mognar till skörd på hösten. Profetens egen erfarenhet av att vara ratad och övergiven gör att han – som ingen annan profet i Israel – kan tala in i den religiösa situationen i nationens sista skälvande timmar.

Utfärda inte dödsattest över gamla avgudar!

Fruktbarhetskulten hade en lång inkubationstid i Norra Riket. Folket hade ett avgjort sämre immunförsvar än Sydriket. Det berodde på ett ödesdigert beslut som deras första kung (Jerobeam I) hade tagit och som sedan refereras till som ”Jerobeams synd”. I Templet i Jerusalem tronade den osynliga Exodusguden ovanför Förbundsarken. I arken (lådan) fanns de tio budorden huggna i sten – riktlinjerna för den profetiska alternativrörelse, som gudsfolket skulle gestalta alltsedan Moses dagar.

Jerobeam fruktade att folkets pilgrimsresor till det ståtliga Templet i Jerusalem kunde leda till avfall från honom. De kunde ju attraheras av kungen, som sitter på den mytomspunna Davids tron. Därför låter han bygga två egna rikstempel, det viktigaste i Betel där Amos framträdde. Problemet var att det fanns bara en enda Förbundsark. Därför bestämde han att Exodusguden skulle trona ovanför två kraftfulla tjurar i Nordriket. Tjurstatyerna hade emellertid en suggestiv ”aura” omkring sig, eftersom de var kultsymboler i Baalstemplen runtom i landet. För vanligt folk var det sannerligen inte så lätt att koncentrera sig på den osynlige Exodusguden, när det enda de såg med egna ögon var de kraftfulla tjurarna med sådan laddning från hembygdens fruktbarhetskult.

Exodusguden frikopplas nu alltmer från den profetiska alternativrörelse, som uttåget från Egypten befriade Israel till att gestalta – nämligen rättvisa och barmhärtighet. Det kändes naturligt att dyrka Fädernas Gud som kringströvande nomader. Likaså att dyrka Exodusguden, när de vandrade genom öknen och han försörjde dem i landet där man inte sår. Men nu levde de mitt i Kanaans blomstrande jordbrukskultur och enligt ursprungsbefolkningen var guden Baal herre över fruktbarheten. Fädernas Gud och Jahwe retirerade till en religiös ”söndagsnisch”, medan Baal hyllades för det pulserande livet i vardagen.

Varför nämna dessa gamla fruktbarhetsgudar, som ingen längre tror på? Man måste ju googla eller bläddra i uppslagsverk för att veta vilka de var. Men vi ska akta oss för att alltför lättvindigt utfärda dödsattest över gamla avgudar. De har en enastående förmåga att finna rätt skyddsfärg i nya omgivningar. I en sekulariserad tid avstår de gärna från sina gamla gudanamn, men inte desto mindre driver Marknaden, Tillväxten, Framstegstron och Mammon mänskligheten som aldrig förr i historien – och med allt ödesdigrare konsekvenser.

Som individer kämpar vi förtvivlat med att prestera vårt värde inför dessa ”gudar” och slavdrivare. Många går på knäna och närmar sig utmattningens gräns. Vissa nationer klarar sig bättre och får en helgongloria, medan andra framstår som snyltgäster och hamnar i skamvrån. Idag driver dessa nygamla gudar oss och hela vår planet – med forskningsbaserad precision – allt närmare avgrundsstupet. Våra efterkommande tvingas då skörda vad vi sått, när kanske upp emot en miljard människor tvingas fly från sina förtorkade och översvämmade jordar.

Slutet är inte slutet

Livet blev ingen dans på rosor för Gomer. Vi känner inte till omständigheterna, men Hoseas livskamrat hamnade i livegenskap eller regelrätt slaveri. Då lägger Gud sig åter i profetens äktenskap. Hosea utmanas att satsa sina pengar och köpa Gomer fri. Ännu mer, Gud ber honom att ta henne till sitt hjärta och älska henne igen. Berättelsen stillar inte vår nyfikenhet hur det kändes, när deras blickar åter möttes? Vi får inte heller veta hur Gomer upplevde ögonblicket, när hon efter år av svek återser sina tre barn?

Nej, här skrivs i stället teologi – hoppets teologi. Men det är inte den billiga nådens teologi – en nåd utan efterföljelse – som teologen Dietrich Bonhoeffer varnade oss för kort före sin avrättning av de nazistiska bödlarna. De skoningslösa assyriska arméerna kommer förvisso att utföra sitt blodiga verk och offerröken från Baalstempel och rikshelgedomar slutar bolma mot himlen. Men när allt de levt för tycks ligga i spillror, då får profetens äktenskap än en gång spegla Exodusgudens glödande kärlek till sitt folk. Slutet är inte slutet, utan gryningen till en ny dag och en ny förälskelse:

– Jag ska skövla hennes vinstockar och fikonträd, som hon tror är den lön hon fått av sina älskare … Jag skall straffa henne för dagarna då hon tände offereld åt baalsgudarna och följde sina älskare. Mig glömde hon, säger Herren.

Därför skall jag locka henne ut i öknen och söka vinna hennes hjärta … Där skall hon svara mig som i sin ungdom, som när hon drog ut ur Egypten.

Den dagen … skall du kalla mig ”min man” och inte längre ”min Baal”… Jag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. (2:12-19)

Guds patos – sorg, helig vrede och evig kärlek

Hosea skildrar en gudsbild med ett glödande patos. Det är inte en Gud, som är medberoende och daltar med förtryck och orättfärdighet – det sataniska parasitvälde, som fördärvar människornas och planetens liv. Samtidigt är det en obändig kärlek, som aldrig ger upp drömmen om skapelsens brusande symfoni. I skildringen av Guds kärlek använder profeten ett känslospråk, som får teologer att rygga tillbaka och inte vilja ta nostalgin i sin mun:

– När Israel var ung fick jag honom kär och från Egypten kallade jag min son. Men ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig. De offrar åt baalsgudarna och tänder offereld åt belätena.

Ändå var det jag som lärde Efraim (Norra Riket) gå och jag tog dem i mina armar men de förstod inte att jag botade dem … Jag var den som lyfter upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ned och gav dem att äta. De skall vända tillbaka till Egypten och Assyrien skall regera över dem …

(Men) hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim, och överge dig Israel … Mitt hjärta är i uppror, all min medkänsla väcks … Jag är Gud och inte människa, den Helige mitt ibland er … Jag skall låta dem återvända hem, säger Herren. (11:1-11)

Jag sitter i Barkarby 2750 år senare och klänger mig fast vid profeten Hoseas ord. Jag följer med växande oro rapporterna från FN:s klimatpanel och inser att det är sent på jorden. Men när allt hotfullare molnsystem tornar upp sig över vår horisont väljer jag att tro, att den Kärlek till livet, som suttit vid planetens vagga genom miljoner år inte kan glömma sången från jorden. Enligt bibelns Credo (trosbekännelse) är Gud en relationsvarelse, som vill oss människor och hela sin skapelse. Och bibelns sista bok visar att han aldrig ger upp kampen för denna skimrande pärla i kosmos – förrän segern är vunnen, parasitväldet är nedkämpat och skapelsen får andas ut.

 

Jeremia – en obeboelig planet?

Profeterna träder in på scenen, när skeendet blir dramatiskt för ett folks framtid. Nordrikets fyra sista årtionden beledsagas av Amos och Hosea fram till katastrofen 722 f Kr. I Sydriket verkar samtidigt profeten Jesaja, också han i fyra årtionden, fram till år 701, då Assyriens arméer slår en järnring kring Jerusalem. Staden räddas mirakulöst och då tystnar Jesajas stämma och det förblir tyst i sju årtionden. Men när Sydrikets historia drar ihop sig mot ett definitivt slut, då träder en ny och mycket ung profet fram – Jeremia, även han i fyra årtionden.

Amos hamnade direkt på kollisionskurs med prästerskapet vid Nordrikets nationalhelgedom. Jeremia däremot föds och växer upp i en prästfamilj i Anatot. Samhället ligger fem kilometer nordost om Jerusalem och här bor präster av levitisk härkomst. De delar sin tid mellan livet därhemma och tempeltjänsten i Jerusalem. Redan med modersmjölken får därför Jeremia god kännedom om Israels Credo – exodus från Egypten och Guds vilja uttryckt i Lagen.

I mer än ett halvt sekel har Sydriket då regerats av kung Manasse. Han öppnade landet på vid gavel för Baals fruktbarhetskult, dyrkan av Himmelsdrottningen och planeterna, samt för allehanda ockultism och vidskepelse. Även i templet lät man tända offereld åt de främmande gudarna och i Hinnomdalen offrades levande barn till guden Moloks välbehag. Så snart Josia blir, sätter han igång en genomgripande reformation. Han rensar ut avguderiet både från templet och landet. Kriteriet är en bok som hittats i templet. Den genomsyras av levitisk teologi och förkunnelse, nämligen Femte Mosebok (Deuteronomium).

En profets ensamma livsöde

Jeremia tycks i början ha sympatiserat med Josias reformation. Det dröjer dock inte länge förrän han drabbas av ”röntgenstrålarna”, som avslöjar att reformationen inte går på djupet och leder till verklig förändring av gudsförhållandet. Den chockerande insikten rycker honom ut ur hembygdens trygga gemenskap och prästerliga fromhetsmiljö. Ingen annan av Israels profeter förvisas till så stor ensamhet och livslångt lidande i uppgiften.

Bland annat tvingas Jeremia utstå häftiga angrepp och konfrontationer vid templet, där hans far går ut och in som präst. Efter ett av sina budskap grips Jeremia, pryglas och sätts i skamstocken utanför templet – allt på order av en av de ledande prästerna. Om hans far fortfarande var i tjänst är det förvisso ett laddat ögonblick, när deras blickar möts. Ingen präst kan uthärda Jeremias gudstjänstkritik till dem som går in i templet: Lita inte på lögner som ´´Här är Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel¨.

Vid ett annat tillfälle dyker Jeremia upp i templet med ett stort ok kring halsen för att illustrera folkets stundande fångenskap. Då sliter profeten Hananja av honom oket, bryter sönder det och avfärdar hans budskap som nonsens – allt inför öppen ridå bland präster och gudstjänstfirare.

Bibelns profeter är människor som oss andra. De älskar naturen, livet och sina familjer. Men Jeremia kan inte längre återvända till Anatot och halstra fisk i solnedgången med sin familj och sina vänner från ungdomstiden. Även där söker man ett tillfälle att mörda den hädiska kättaren, som ifrågasätter det heliga templet, gudstjänsten och prästernas livsgärning som bor här i Anatot.

Jeremias budskap påminner i långa stycken om Amos, Hosea och Jesaja före honom. Här finns ett starkt socialt patos och en skarp kritik av en religiositet, som döljer orättfärdighet och förtryck i en dimridå. Precis som hos Hosea finns angreppet på fruktbarhetskulten och även Jeremia ser Israels tid i öknen som ett hängivet förhållande mellan Gud och folket: Jag kommer ihåg dig till godo, din ungdoms kärlek, hur du älskade mig under din brudtid, hur du följde mig i öknen, i landet där man ingenting sår.

Som inga andra låter Hosea och Jeremia oss blicka in i en profets livsöde. Texterna är gripande och ibland chockerande ärliga. Jeremia upplever att ingen vill lyssna på budskapet och att han trängs av fiender som skränar: Ange honom! Vi skall ange honom! … Alla som stod mig nära väntar nu på mitt fall. Han delar denna ensamhet och utsatthet med Gud och drar sig inte för att anklaga i raka ordalag:

– Aldrig får jag skratta tillsammans med glada vänner. Jag sitter ensam, tyngd av din hand, ty din vrede uppfyller mig. Varför måste jag ständigt plågas, varför är mitt sår obotligt? Det vill inte läka. En sinande bäck har du blivit för mig, ett vatten som sviker (Jeremia 15:17f).

Gud låter profeterna skrika ut sin nöd och sina hämndböner, när redskapet sviktar under kallelsens tyngd. I Jeremias fall går det så långt att han förbannar sin födelsedag med tydlig adress till Gud – givaren av allt liv. När ett folks öde och en planets framtid står på spel lägger Gud beslag på budbärarens hela liv – för de mångas skull. Den svenska översättningen mildrar Jeremias drastiska ord, slungade rakt i ansiktet på Gud – du förförde och våldtog mig! Profeten har lika svårt att slå sig fri som valen, som kämpar för sitt liv i de blodiga arktiska vattnen, när harpunen gått djupt in i kroppen:

– Du förledde mig, Herre … Du blev mig för stark, du fick övertaget. Jag har blivit ett ständigt åtlöje, alla gör narr av mig. Ty varje gång jag talar måste jag ropa, måste skrika ut ”Våld och förtryck” … Men tänker jag: ”Jag bryr mig inte om honom, aldrig mer ska jag tala i hans namn”, då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta. Jag försöker stå emot, men förmår det inte. (Jeremia 20:7-9)

Jag ser en obeboelig planet

Vad är det Jeremia inte förmår hålla tyst om?  Det är föraningen om vad som är på väg att hända, när han i sitt inre hör härskri och krigsbasuner – långt före de babyloniska arméerna dykt upp vid horisonten. Han kan inte hålla tyst om ondskan, girigheten, övermodet och orättvisorna, som redan nu påverkar den ekologiska ordningen i naturen, så att regnen inte längre kommer i rätt tid. I visioner ser han hur stadsbefolkningen förgäves söker efter vatten och hur bönderna återvänder tomhänt från sina odlingar. Till och med det tåligaste bland djuren, vildåsnan, flämtar och försmäktar.

Med tydliga anspelningar på skapelseberättelsen ser han med sorg och förfäran hur jorden drabbas och ödeläggs: Hjärtat vill sprängas … jag kan inte tiga. Jag hör hornstötar och stridsrop … hela landet blir härjat … Jag ser på jorden – den är öde och tom, på himlen – där finns inget ljus … Jag ser – där finns inte en människa, alla himlens fåglar har flytt. Jag ser – det bördiga landet har blivit en öken, alla dess städer ruiner … därför sörjer jorden … Också hinden på fältet överger sin nyfödda kalv då det inte finns något grönt. Vildåsnorna står på de kala höjderna och flämtar som schakaler. Deras ögon är matta, ty det finns inget gräs.

Profeten delar Guds egen vånda och sorg. Även från himlen hörs en klagosång över skövlingen av den lustgård, som skulle vara ett hem för människor, djur, fiskar och korallrev. Det är Guds eget Requiem: Min älskade har jag utlämnat åt hennes fiender … Herdar i mängd har härjat min vingård, trampat ner min åker. Min ljuvliga åker har de gjort till en öde öken. De har ödelagt den, sörjande och öde ligger den framför mig, hela landet är förött, ty ingen bryr sig om det. Över öknens kala höjder rycker förhärjare fram.

Klimatforskarna – vår tids profetröster

Jeremia talar inte om en andlig, religiös nisch av tillvaron, utan om precis samma verklighet och värld där vi alla lever våra liv. Han talar om övermodet mot den ekologiska ordningen och förbrytelser mot de svaga, som får allvarliga konsekvenser för människor, djur och natur. Idag har klimatforskarna klivit fram som vår tids profetröster. De använder inte religiösa termer, utan vetenskapliga fakta. De visar att det är mycket sent på jorden och att det verkligen är dags – för besinning och omställning/omvändelse. Deras ”apokalyptiska” visioner är minst lika skrämmande som profeternas. David Wallace-Wells sammanfattar läget i Den obeboeliga planeten (2019):

* Utsläppen hotar att göra delar av vår planet mer eller mindre obeboeliga för människor vid slutet av detta århundrade. Det är den väg vi så bekymmerslöst gasar vidare på … hela regioner i Afrika, Australien och USA … skulle bli obeboeliga till följd av direkt värme, ökenspridning och översvämningar … Faktum är att hälften av all koldioxid som hamnat i atmosfären genom förbränning av fossila bränslen har släppts ut bara de tre senaste decennierna … Samtidigt som planeten har drivits till klimatkatastrofens gräns inom en enda generations livstid ligger ansvaret att undvika den därmed också hos en enda generation … (sid 12, 15)

* År 1992 fastslog FN sin klimatkonvention och visade upp en otvetydig vetenskaplig samsyn klart och tydligt för världen. Det betyder alltså att vi orsakat lika mycket förödelse fullt medvetna om konsekvenserna som vi under alla år tidigare gjort i vår okunskap … Att vi först i okunskap och sedan i förnekelse har skapat ett klimatsystem som nu kommer att föra krig mot oss i många århundraden framåt, kanske tills det förgör oss fullständigt. (sid 32)

* Det finns ingenting som hejdar oss från fyra grader utom vår vilja till förändring – något som vi ännu inte har visat några tecken på. (sid 25)  Facit på det här området är dessvärre dystert. Tre kvarts sekel efter att den globala uppvärmningen först började uppfattas som ett problem har vi inte gjort någon betydande justering av vare sig produktion eller konsumtion av energi för att ta hänsyn till den och skydda oss själva. (sid 58)

Greta Thunberg är en ung profetröst som med skärpa och stort personligt engagemang lyfter fram budskapet från FN:s klimatpanel. Jag vet inte vilken livsåskådning hon har, men jag känner igen hennes socialetiska patos och glöd hos de hebreiska profeterna. När hon talade i FN och med tårar i ögonen försökte bemästra den uppvällande sorgen och indignationen över en värld som stulit de ungas framtid, då slog det mig – närmare profeten Jeremia kan man knappast komma i lidelsen för en beboelig planet.

Kapitel 7:

ATT DELA GUDS PATOS

– om profetisk andlighet idag

Året är 1907 när Abraham Heschel föds in i en rabbinsläkt i den stora judiska befolkningen i Warszawa. Sinsemellan talar de flesta jiddisch och den begåvade pojken deltar tidigt och hängivet i den judiska mystikrörelsen Hasidismen. Där betonas Guds närvaro i varje människa och i vardagens pulserande liv, speciellt i stunder av glädje. Redan som tonåring vigs han själv till rabbin och skriver djupsinnig hasidisk poesi. Som ingen annan har han fördjupat vår förståelse av profeterna. Senare träder han själv fram som profetgestalt – då hand i hand med en annan och på en annan kontinent.

Den unge Heschel ville vidga sina vyer och studerar vid tyska universitet. Där får han sin doktorsgrad i religionsfilosofi redan vid 26 års ålder. Han konfronteras då med totalt andra gudsbilder än dem han mött i Gamla testamentet och den levande judiska fromheten. Han känner sig främmande för de opersonliga, abstrakta gudsbegreppen vid de akademiska högborgarna. Skapelseberättelsen skildrar ju en gudsnärvaro i naturen och en personlig Gud, som längtar efter kontakt med människorna. Och vid varje påskhögtid lever sig det judiska folket in i berättelsen om en Befriare, som hör de lidandes rop, engagerar sig i historien och räddar dem ur imperiets grepp.

Heschel tar spjärn mot de akademiska gudsbegreppen genom ett fördjupat studium av Israels profeter. Det leder fram till doktorsavhandlingen på tyska (Die Prophetie, 1936). Verket ges senare ut på engelska i två volymer (The Prophets, 1962). Verket har fått en epokgörande betydelse för profettolkningen, som även jag tagit starka intryck av. I fokus står Guds glödande patos för världen och mänskligheten. Begreppet The Pathos of God kom för att stanna på teologernas näthinna.

En ny Farao bestiger tronen i Tyskland

Kontexten är avgörande för den teologi som föds. I Tyskland hade en ny ”farao”, Hitler, intagit tronen och blir allt hotfullare mot det judiska folket, instängda i det nazistiska imperiet. Heschel undervisar vid ett judiskt lärosäte i Tyskland tillsammans med 1900-talets mest kända rabbin – Martin Buber. Båda engagerar sig i kampen mot nazismens ideologi i katedern, föredrag och böcker. De vill ge sitt folk mod och identitet i allt svårare tider. De gängse gudsbilderna som ”The Unmoved Mover” och ”The Ground of Being” (Paul Tillich) är till föga hjälp för ett folk på väg mot gaskamrarna.

Efter ett föredrag mot nazismen utvisas Heschel till Polen, där han undervisar en tid vid ett judiskt seminarium. I sista stund räddas han undan transporterna från Warszawa till Ausschwitz genom en kallelse till professor i USA. Han glömmer dock aldrig de hängivna människor han bett, lovsjungit och firat påskmåltiderna med som stuvades in i boskapsvagnar, gasades ihjäl och eldades upp i utrotningslägren. Därför investerar han all sin tid och kraft som professor vid Hebreiska universitet i New York, som föreläsare runtom i USA och som författare att förmedla det rika judiska idéarvet till eftervärlden. Än idag finns hans böcker på akademiska kurslistor och läses utöver vår värld.

Mitt under arbetet med profetboken lystrar Heschel plötsligt till en radikal och intensiv röst med en profets glöd och rättvisepatos. Det är en svart akademiker och baptistpastor, som inte ens fyllt 30 år, när han väljs till ledare för medborgarrättsrörelsen. Heschel hör Martin Luther King citera Amos, skildra konfrontationen med ”Farao” i Södern och de svartas strapatsrika vandring genom ”öknen” på vägen till löfteslandet – ett liv i frihet, rättvisa och demokrati.

Rabbinen i sin soffa hemma i New York följer teve-sändningarna med stigande spänning. Han känner igen gudsbilden och sin egen teologi i Kings ord redan efter det allra första massmötet, när Rosa Parks ställdes inför sina domare i Montgomery:

Dagen D, måndagen den 5 december 1955, led mot sitt slut … Den kvällen började en rörelse, som skulle slå förtryckaren med häpnad och bringa ett nytt hopp till de förtryckta. Den kvällen var Montgomerys ögonblick i historien. Någonting i protestaktionen var irrationellt – det kan inte förklaras annat än som den gudomliga dimensionen. Gud verkar fortfarande i historien för att utföra sina under. Det ser ut som Gud hade utvalt Montgomery som experimentfält för den segerrika kampen för frihet och rättvisa i Amerika.  (King, Vägen till frihet, sid 58)

De möts på barrikaderna

Efter ett liv i katedern och den stillsamma hasidiska fromheten kliver Heschel plötsligt upp på offentlighetens barrikader. Han möter King första gången i Chikago 1963. Båda är talare på en konferens om ”Religion och ras”, anordnad av kristna och judar. I sitt föredrag säger King att segregationen går stick i stäv med det judisk-kristna arvet och att det är dags att de tillsammans står upp för att varje människa är Guds avbild.

Nästa talare är Heschel, som använder sitt typiska, dramatiska språk: På den första konferensen om religion och ras möttes Farao och Moses. Processen fortsätter än idag eftersom Farao inte vill kapitulera … Det var lättare för Israels barn att gå genom Röda Havet än för svarta studenter att korsa vissa universitetsområden idag. Rasism är satanism, ren och skär ondska. Du kan inte ära Gud och samtidigt se på din medmänniska som en häst.

Den sommaren äger Frihetsmarschen till Washington rum, då King håller sitt berömda tal I Have A Dream, det mest kända och citerade någonsin. Talet är genomsyrat av profeternas framtidshopp, men inte som en avlägsen apokalyptisk tidsålder, utan som en glödande vision om den kamp de 250.000 svarta och vita vid Lincolnmonumentet just nu utkämpar. Jag hade unnat Amos, Hosea, Jesaja och Jeremia att vara med vid detta magiska ögonblick i historien. De verkade i ständig motvind och snålblåst och Amos karriär blev mycket kort, men det är hans ord King citerar explicit 2700 år senare!

Det blodiga slaget vid Selma, Alabama

Ett avgörande ”slag” om de svartas rösträtt utkämpas i Selma, Alabama, i februari-mars 1965. För King är det snabba kast. Han har just tagit emot Nobels fredspris ur den norska konungens hand i festsalen i Oslo. Nu efter den första marschen i Selma grips och fängslas han tillsammans med tvåhundra andra.

Vid den följande marschen stoppas och misshandlas de fredliga demonstranterna brutalt vid Edmund Pettus Bridge – en av pastorerna avlider av sina skador. Teve-kamerorna sänder direkt och miljoner amerikanare hemma i sofforna blir chockerade och börjar inse vad som pågår i ett land med Frihetsgudinnan som sin stolta symbol.

Kort därefter leder rabbi Heschel en marsch genom New York, då 800 ledare från kyrkor och synagogor tågar till FBI:s högkvarter i protest mot våldet i Selma och Södern. I nästa scen ser miljoner teve-tittare baptistpastorn King och rabbinen Heschel marschera sida vid sida i främsta ledet i den berömda marschen från Selma till Montgomery.

Heschel avslöjar I sin dagbok att han redan på flygplatsen blev förfärad över hatet som låg i luften. De svarta ledarna avrådde King från att delta i protesttåget på grund av alla dödshot, men hans samvete fällde ett annat utslag. Framme i Montgomery talar han till 10.000 deltagare, som lägrat sig utanför den baptistkyrka, där han som nybliven pastor valdes till ledare för ickevålds-revolutionen tio år tidigare.

På hemvägen från Nobelfesten i Oslo hade King överläggningar med president Lyndon Johnson i Vita Huset. Presidenten visade stor förståelse för att nya lagar måste till, men han ansåg att tiden ännu inte var mogen. Då åkte King hem till sitt folk i Södern, som inte kunde vänta längre. De arrangerade protesterna i Selma, som fick en kontinent att vakna och plötsligt insåg också Vita Huset – att tiden är inne.

Kings profetiska agenda

På Kings agenda fanns tre huvudfiender: Rasismen, fattigdomen och militarismen. Susannah Heschel, paret Heschels enda barn, är själv teolog och har skrivit artiklar om sin fars och Kings vänskap och samarbete (finns på Youtube). Heschel tog tidigt avstånd från USA:s krig i Vietnam. Susannah minns att de ofta vid måltiderna samtalade om huruvida King skulle utmanas att ta ställning offentligt mot kriget och vilka konsekvenser det kunde få för medborgarrättsrörelsen. Skulle kanske Vita Huset dra tillbaka sitt stöd efter ett sådant landsförräderi?

Den 4 april 1967, på dagen ett år före sin död, håller King ett av sina viktigaste tal, när han tar ställning mot Vietnamnkriget inför media och en väldig publik i Riverside Church i New York. Det är Rabbi Heschel som introducerar honom och King anslår genast tonen med en devis från medborgarrättsrörelsen – To save the soul of America.

I det långa och väl förberedda talet säger han bland annat: Om Amerikas själ blir totalt förgiftad, då kommer vi i obduktionsprotokollet att läsa ordet Vietnam … En nation som år efter år spenderar långt mer av sin budget på det militära försvaret än på att lyfta sina fattiga medborgare ur misären närmar sig sin andliga död. Det känns nästan som om det är profeten Amos, som intagit talarstolen i Riverside Church.

King och Heschel möttes sista gången vid födelsedagsfirandet, som Rabbinical Assembly of America arrangerat för sin mest kända rabbin – Abraham Heschel. King är huvudtalare och introduceras av Heschel med orden: Var i USA kan vi lyssna till en röst så lik Israels profeter? Martin Luther King är ett tecken på att Gud inte lämnat Förenta Staterna. Hans närvaro ibland oss är Amerikas hopp.

De planerade att mötas igen inom kort. Paret Heschel hade ofta hört King tala om Israels uttåg från Egypten och inbjöd därför Martin och Coretta till sitt hem i New York för att få uppleva en äkta judisk seder-måltid. Det är den kvällen det judiska folket över hela världen återupplever exodus-dramat.

Måltiden blev aldrig av. King stupade kort före påsken under en insats för de underbetalda renhållningsarbetarna i Memphis. Det var inför dem och andra han höll sitt sista, gripande tal om hur han fått följa dem från ”Egypten” och genom ”öknen”, men han visste inte om han skulle få följa dem ända in i löftets land. Följande morgon mötte han sitt öde på hotellets balkong i ett annat imperium – på den ”adress” han fått av Amos och Jesus från Nasaret.

Kapitel 8:

SORG, SKULD OCH HEMLÄNGTAN

– i katastrofens skugga

 Profeterna är innovativa när det gäller att kommunicera sitt budskap. Här finns inget invaggande religiöst ”kyrkspråk”, utan dramatiska uttrycksformer i ord och symbolhandlingar. Den ena gången framförs budskapet som en smäktande kärlekssång på torget, vid ett annat tillfälle som dödsklagan över en avliden. Någon gång är det prosa, men ofta lysande poesi. Ändå måste vi konstatera: De når inte fram till sitt folk! Förnekelsen och fruktbarhetsgudarnas attraktion är för stark.

Lyckas vår tids profeter bättre? Vi möter aldrig FN:s klimatpanel på torget med sånger om sviken kärlek eller dödsklagan över Moder Jord. Deras alster är inte heller lysande poesi. De vill nå ett folk, som ersatt känslorna och gudarna med tron på Förnuftet och Vetenskapen. Därför klär de sina fakta i en akademisk, vetenskaplig språkdräkt.

Budskapet är dock lika allvarligt som profeternas. Enligt klimatforskarna står planetens och mänsklighetens framtid på spel. Vi frågar: Har de lyckats tränga igenom förnekelsens pansar och bryta tillväxt-gudarnas hypnotiska kraft? Tyvärr, efter årtionden av rapporter och varningar gasar mänskligheten på i konsumism och fossilberoende som aldrig förr.

När profeterna tystnar, då börjar verkligheten tala

Profeterna satsade sina liv på att väcka sitt folk och avvända katastrofen. När de misslyckas inträder ett nytt skede med ett ännu kraftfullare språk – verklighetens. Först när konsekvenserna drabbar med full kraft spricker förnekelsens pansar. Det är vad miljoner nyktra alkoholister också kan vittna om.

Profeten Jeremia hade långt i förväg förutsagt de babyloniska arméernas ankomst. År 598 tilldelar de Jerusalem ett första förödande slag. Templets dyrbara skatter förs bort och delar av befolkning deporteras, bland dem Jeremias profetkollega Hesekiel. Vid det slutgiltiga anfallet år 587 skyr babylonierna inte längre några medel. De slår en järnring kring Jerusalem och skär av livsmedelsförsörjningen. Andra elitförband gör upp räkningen med de befästa städerna ute i landet.

Jeremia är kvar i den belägrade staden, där hungersnöden och vattenbristen härjar. Återigen hamnar han i hetluften, när han uppmanar befolkningen att desertera och underkasta sig babylonierna (här kallas de kaldeer): Den som går över till kaldeerna, han kommer undan med livet, han får leva. Detta landsförräderi resulterar i en omedelbar dödsdom: Den mannen måste dö, för han sprider modlöshet bland soldaterna som är kvar i staden och bland hela befolkningen. Jeremia kastas i en torr brunn för att sakta dö av brist på föda och vatten, men räddas av en invandrare.

I stadens sista skälvande timmar händer något märkligt. En släkting från Anatot anländer och meddelar att Jeremia, enligt arvsrätten, nu kan köpa ett jordstycke på sin hemort. Profeten tillkallar genast vittnen, skriver under köpekontraktet, betalar och ger instruktioner hur dokumentet ska bevaras: Ty så säger Herren Sebaot, Israels Gud. Än en gång skall hus och åkrar och vingårdar köpas i detta land.

Det sammanbitna motståndet kan inte rädda Jerusalem. Bilderna från de sönderbombade tyska städerna efter andra världskriget kan hjälpa oss att föreställa oss förödelsen. Rökpelarna från brinnande hus och hem stiger upp mot himlen. Utsvultna familjer och barn tillfångatas i desperata flyktförsök. Politiker och präster avrättas eller tvingas påbörja den långa marschen mot Babylonien.

I förvirringen lyckas kung Sidkia fly med sin familj, men fångas in nära Jeriko. Då måste han bevittna hur hans söner arkebuseras, den ena efter den andra. Sedan sticker de ut ögonen på kungen själv och han får som blind påbörja marschen mot Babylonien. Säkert kretsade hans tankar under vandringen kring hur hans liv och Jerusalems öde hade tett sig, om de lyssnat till Jeremia och accepterat Babyloniens överhöghet?

När sorgen och skulden har sin tid

De som lämnats kvar bland ruinerna i Jerusalem hade sett sin stad och sina hem gå upp i rök. De hade bevittnat hur nära och kära avrättats eller tvingats bege sig mot okända öden i främmande land – de skulle aldrig se dem mer. Ändå var det svåraste ögonblicket, när Salomos ståtliga tempel stacks i brand och eldslågorna slog ända upp mot himlen. Då var det läge att ställa de helt avgörande frågorna: Har Gud lämnat sitt folk? Finns det över huvud taget en framtid?

Vi har en unik möjlighet att lyssna till de förtvivlades sånger och böner bland ruinerna. Forskarna tror att sångsamlingen Klagovisorna sjöngs vid de förkolnade resterna av Salomos tempel. De skildrar Sions berg, där templet stått, som en övergiven kvinna som gråter bittert om natten. Texterna speglar också en hungersnöd, som antagit förfärliga proportioner.

Denna äldre och fattiga befolkning som lämnats kvar hade satt sin tro till prästernas och lyckoprofeternas förkunnelse. Nu får dessa ledare ett svidande omdöme: De syner som dina profeter såg var lögn och bländverk. De visade dig inte din skuld, så att ditt öde kunde vändas. Falska och förledande var deras profetord … Profeternas synder och prästernas brott har vållat detta, de lät oskyldigas blod flyta i staden.

Sakta tar dessa människor till sig den smärtsamma insikten, att det är Gud själv som låtit konsekvenserna drabba dem: Mot Jakob uppbådade Herren grannfolken som fiender… Herren har gjort rätt, ty jag trotsade hans bud … Mina unga män och kvinnor har förts bort i fångenskap. Jag kallade på mina älskare men alla svek mig. Mina präster och äldste gick under i staden, då de sökte efter föda för att uppehålla livet.

En sommarkväll i Venedig

Jag minns en fin sommarkväll med min livskamrat på en trappa i Venedig. Vi såg gondolerna med glada människor glida förbi, medan tenorerna längst bak sjöng Verdis och Puccinis odödliga arior. Vi sökte oss närmare varandra, när en gudagiven tenor stämde upp O sole mio med fin akustik mellan husen.

Vi skulle så gärna unna våra efterkommande en magisk kväll i Venedig, när tenorerna ger sin hyllning till kärleken. Det är så overkligt och gör så ont, när forskarna påstår att sångerna kan tystna och att denna kulturmetropol, som en gång behärskade Medelhavet, nu är på väg mot den sista vilan – under havets vågor.

Jag erinrar mig också några fantastiska kvällar på Manhattan med Broadways oförglömliga musikaler. Nu skallar klimatförnekarnas budskap mellan skyskraporna i ett försök att göra ”America Great”. Hur svåra måste konsekvenser bli för att förnekelsen pansar ska brista? I ett av sina favoritnummer besjunger Frank Sinatra sitt älskade New York – staden som aldrig sover. Måste också Manhattan, tillsammans med många miljonstäder, läggas under havet och somna för gott – för att vi ska vakna och ta itu med sorgearbetet?

Nu föds Israels största historieverk

De ledande prästerna hade avrättats eller deporterats, men ett antal leviter fanns kvar i Jerusalem. De äldsta kunde minnas hänförelsens tid under kung Josias reformation. Det var deras ideal som vägledde kungens reformarbete. Efter slaget vid Megiddo, då Josia stupade, hade mycket försämrats. Men så länge Templet och Förbundsarken fanns kvar på Sions berg hyste de ändå en lågmäld framtidstro.

Efter katastrofen är de förvånansvärt tysta, men de är inte sysslolösa. De brottas med de stora frågorna: Har Gud lämnat Sion och förkastat sitt folk? Kan vi lita på Guds löften om beskydd ”till evig tid”? Eller är det som segrarna hävdar att Babyloniens gudar är starkare än Jahwe? För att få svar på frågorna ger de sig i kast med en grundlig och orädd inventering av Israels historia. Även nu är Femte Moseboken deras kriterium.

I katastrofens skugga föds nu bibelns största historieverk, som omfattar allt från Josuaboken till Andra Kungaboken. Till all lycka ger de oss en koncis sammanfattning av vad de kom fram till i Andra Kungaboken 17:7-23. De placerar slutsatserna efter Nordrikets fall, så att vi kan läsa Sydrikets historia i samma ljus. Här är deras slutteser:

* Hela Israels historia kännetecknas av en konstant olydnad mot Gud och en notorisk benägenhet att dyrka fruktbarhetsgudarna vid sidan av honom.
* Historien visar att Gud hela tiden varnat folket genom sina tjänare profeterna.
* Israel har inte lyssnat på profeterna, utan förhärdat sig och fortsatt i orättfärdighet och synkretism.
* Därför har Gud låtit konsekvenserna drabba dem med full kraft – först Nordriket och sedan Sydriket.

Finns det enligt dessa teologer fortfarande en framtid? Trots den enorma arbetsinsatsen säger de i stort sett ingenting – och det finns ett skäl. De har tidigare tagit stora ord i sin mun om framtiden och ifrågasatt olyckskorpar som Jeremia. Nu har Gud själv bringat de stora orden till tystnad, när verkligheten fällt utslaget. Om något ska sägas om framtiden, då måste det komma från en högre instans – från Gud själv, när hans tid är inne.

Har kyrkorna en gräddfil i klimatkrisens tid?

Jag sitter i kyrkan den dag som kallas domsöndagen – den stora inventeringens dag. Om en vecka ska FN:s miljökonferens i Madrid starta med 25.000 deltagare från hela världen. FN:s klimatpanel har just publicerat en larmrapport om stigande havsnivåer och att hundratals miljoner människor kan tvingas på flykt. Enligt dem är det alltså domsöndag – inte bara i kyrkan, utan på hela planeten.

Trots hög svansföring ligger vi i Sverige illa till som en av jordens värstingar. Vi är nämligen så glupska och har sådana krav på livet att vi behöver fyra jordklot. Men det pratar vi inte om. Ve den varelse, som vågar bli glädjedödare och börja moralisera över vår självklara livsstil och konsumtion. Det är ju vi själva som gjort oss förtjänta av välståndet genom vår skicklighet, hårt arbete och konkurrenskraft.

Jag är spänd på vad kyrkan har att säga i detta läge. Gudstjänsten börjar med en psalm, vi hälsas varmt välkomna och får genast ett lugnande besked av mötesledaren. Som kristna behöver vi inte frukta för domen, ty Jesus har redan förlåtit oss. Nattvardsbordet står dukat framme i kyrkan, som säger oss att hans blod sonar och renar oss från våra synder.

Ämnet för predikan är Himlen – ett underskattat resmål. Det är en stark och gripande predikan och församlingens gensvar är överväldigande. Även jag tar budskapet till mitt hjärta, men noterar samtidigt att inget sägs om klimatkris, inventering, gottgörelse och profeternas utmaning – varken bibelns eller FN:s klimatpanel.

Jag lyssnar också på några kända predikanter, som lagt ut domsöndagens predikningar på nätet. En av dem hävdar att kyrkans absolut viktigaste budskap även denna söndag är att Gud älskar oss alla villkorslöst – oavsett hur våra liv ser ut. Egentligen finns det ingen domsöndag i kyrkoåret, spetsar prästen till det. Andra predikanter är mer profetiska och refererar till klimatforskningen, men skyndar snabbt vidare och slår fast: Kyrkans uppdrag är att förkunna hoppet!

De svenska ”lakanspredikanterna” som besökte Österbotten i min ungdom erbjöd oss troende en gräddfil förbi planetens sista stora kriser. Vi som ”Kristi brud” skulle ryckas upp till himlen för att fira bröllop med vår brudgum Jesus, medan vedermödornas tsunamivågor rullade in över våra grannar och släktingar på jorden. Dagens kristenhet målar inte längre ut sådana scenarier, men här i kyrkbänken 2019 undrar jag ändå: Tar inte kyrkan för lättvindigt på vad klimatforskarna och bibelns profeter talar om?

Guds patos och shalomvision

Israels profeter bars av tron på Guds glödande kärlek till sitt folk, men de erbjöd ingen gräddfil förbi konsekvenserna av folkets handlande. Fiendens härar kom och utförde sitt blodiga verk och deporterade många. Inte ens profeterna själva undkom, utan fick dela sitt folks öde.

Profeten Hesekiel tvingas slå följe med den första deportationen från Jerusalem. Jeremia tvingas senare mot sin vilja följa med andra, som tog sin tillflykt till Egypten. Vem hade inte unnat honom att på ålderns höst äntligen få halstra fisk i solnedgången med sina vänner på den nyinköpta jordlotten i Anatot? Efter leviternas stora omvärdering av profeterna hade även dessa gärna suttit med vid kolelden.

Även om de drabbats av katastrofen är lyckoprofeternas optimism seglivad. Hananja, som bröt sönder Jeremias ok i templet, profeterar nu om ett snabbt återvändande från exilen inom två år. Då sänder Jeremia ett brev till dem som förvirras av budskapet. Han uppmanar de deporterade att ignorera lyckoprofeternas ”drömmar”. Enligt Jeremia kommer folket att stanna på främmande jord i sjuttio år. Hans brev andas en förvånansvärd realism och solidaritet med dem som höll dem fångna:

Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten av dem. Ta er hustrur och avla söner … Bli flera där, inte färre! Gör allt för att den stad dit jag har deporterat er skall blomstra och be till Herren för den. Ty dess välgång (shalom) är er välgång (shalom) … Jag vet vilka avsikter jag har med er … välgång (shalom), inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp … Jag skall låta er återvända till den plats jag har förvisat er från.

Vid Babylons floder

Profeterna är Guds stormfåglar som lyfter i motvind. Före exilen aviserade de krig och fångenskap, när ännu ingen såg någon fara på taket. Ekonomin och gudstjänstlivet blomstrade i både Norra och Södra Riket – men historien gav dem rätt.

Exiltidens profeter ges ett minst lika halsbrytande uppdrag. De ska förkunna hopp och framtidstro för ett folk, som drabbats av en stor förlust och sjunkit ner i en djup sorg. De har resignerat. Deras dröm om en framtid på älskad fädernejord har slocknat.

När den överlägsna ryska armén anföll Finland tystnade kantelemusiken och de glada sångerna i kulturmetropolen Viborg och Karelen. I hast fick 400.000 packa sina viktigaste förnödenheter och fly – med tunga krevader och brinnande byar bakom sig. De spriddes över landet och några kom till min österbottniska hemby, men vi förstod inte deras språk. Det är smärtsamt att ryckas upp från sina rötter, sitt språk, sin kultur och tryggheten i en gemenskap.

Det är samma grundstämning vi möter bland de deporterade i djupet av det babyloniska imperiet: Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion. I pilträden som växte där hade vi hängt våra lyror. De som höll oss fångna bad oss att sjunga, de som släpat bort oss bad om glada visor: ”Sjung för oss en sång från Sion!” Men hur kunde vi sjunga Herrens sånger i ett främmande land? (Psalm 137)

Profeten Hesekiel hade förvisats med sina landsmän till en plats vid floden Kevar. Även deras ögon hade förlorat sin glans.  Så här uttrycker de sin grundstämning: Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, vi är förlorade. Det är den existentiella bakgrunden till Hesekiels vision och dialog med Gud.

I visionen ser profeten sitt folk som en slagen armé av stupade utspridda över en dal. Tiden har gått och bara skeletten är kvar i solgasset – och de är helt förtorkade. Gud frågar Hesekiel om benen kan få liv igen och profeten svarar, att det är bara en som kan besvara den frågan, nämligen Skaparen själv.

Förkunna ett nytt exodus!

Då får denna stormfågel uppdraget att spänna ut vingarna i sin fulla bredd och börja predika för skeletten nere i dalen. Medan han profeterar uppstår ett säreget rasslande ljud. Ben fogas till ben, skeletten får senor och kött och det börjar blåsa en säregen vind genom dalen. Vi bevittnar hur Israels barn åter reser sig upp på benen, sträcker ut armarna i solskenet och riktar blickarna mot Jerusalem och Sions berg. Det är dags för det nya exodus, som profeterna före exilen anade vid horisonten.

Jag minns en oförglömlig kväll på operan i Zürich, när Kari Nurmela från Finland kraftfullt gestaltade kung Nebukadnessar i Verdis opera Nabucco. Jag hade hört Fångarnas kör hundratals gånger och kände varenda nyans, men jag var inte beredd på kroppsspråkets kraft, när crescendot kom. Då klev hela den trasklädda kören ett steg framåt på scenen, lyfte händerna och vände sina ansikten fulla av längtan mot Sion och Jerusalem. Det är precis detta profeten Hesekiel får i uppdrag att förkunna – att deras långa hemlängtans tid är till ända!

Exodusfolkets paradgata genom öknen

Vi vet inte var den andra stormfågeln häckade. Bibelforskarna urskiljer två mycket litterärt begåvade profetröster i Jesajaboken. Den första (kap 1-39) verkade i Jerusalem vid samma tid som Amos och Hosea i Nordriket, den andra som kallas Andra Jesaja (kap 40-55) någonstans i Babylonien.

Även denna profet målar ett storslaget scenario för sina trötta och modlösa åhörare. Han skildrar en febril aktivitet ute i öknen, där höjder schaktas ner, så att vägen från Babylon till Jerusalem görs jämn och bekväm. Han uppmanar dem som är kvar i Jerusalem att bestiga Sions berg för att hälsa Gud och hans befriade folk, när de anländer hem igen:

Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud. Ge nytt mod åt Jerusalem, kungör att hennes träldom är över, att hennes skuld är sonad … Gå upp på ett högt berg med ditt glädjebud, Sion … säg till Juda städer: Er Gud kommer … Som en herde vallar han sin hjord. Han tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar, han driver tackorna varligt.

De får vingar som örnar

Profeten vet att hans folk redan bäddat ner en generation i den främmande mullen. Han vet att hans åhörare räknar med att sluta sina dagar i det babyloniska imperiets grepp. De kan inte skönja något vid horisonten, som skulle kunna ändra deras bittra öde. Men profeten vet också att hans folk befunnit sig i ett främmande imperiums järngrepp tidigare – i träldomshuset Egypten. Därför spänner även denna stormfågel ut sina vingar under de kosmiska valven och utmanar sina landsmän med de slocknade pupillerna att lyfta blicken:

Lyft blicken mot skyn och se: Vem har skapat allt detta? Han som mönstrar stjärnornas här … han som ropar upp dem alla. Så väldig är hans makt och hans styrka att ingen av dem uteblir … Han blir inte trött, han mattas inte … Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka. Unga män kan bli trötta och mattas, ynglingar snava och falla, men de som litar på Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas.

Den första Jesaja hade långt i förväg identifierat Assyrien som redskapet för Guds handlande. På samma sätt hälsar nu Andra Jesaja perserkungen Kyros som Guds smorde att utföra det förestående befrielseverket: Så säger Herren till sin smorde, till Kyros, vars högra hand jag har fattat för att lägga folken under honom … Han skall bygga upp min stad och släppa mitt bortförda folk utan betalning och utan lön, säger Herren Sebaot.

Såg profeterna två horisonter?

Gick dessa storslagna profetior i uppfyllelse? Svaret är både ja och nej – på kort sikt. Kyros intog Babylonien år 538 och utfärdade ett edikt, som öppnade vägen för den judiska befolkningen att återvända till sitt hemland. Men deras exodus blev långt ifrån så glamorös som profeten utmålat. Det var relativt små kontingenter som valde att återvända. Enligt samtida krönikörer var deras nya liv i Jerusalem fyllt av motgångar, besvikelser och även återfall till gamla avgudar. Många valde att stanna kvar i Babylon.

Det förefaller som om Israels stora profeter hade två horisonter för ögonen. Det påminner om våra upplevelser i det schweiziska alplandskapet. När vi rörde oss bland bönder och kor i dalarna låg horisonten nära. Men när vi kom upp på alptopparna hade den förflyttat sig så att vi nästan tappade andan. Även profeterna tycks ha haft två horisonter för ögonen – en nära, som de såg med full skärpa, och en annan längre bort, som de blott anade.

Nu behövs ett kirurgiskt ingrepp

Profeterna börjar alltmer inse vilken djupverkan ondskans parasiter och förnekelsens kraft har på människor och samhällen. Det kom en tid, när de börjar tvivla på sitt folks förmåga till omvändelse: Kan nubiern ändra sin hudfärg eller leoparden sina fläckar? Då skulle också ni kunna göra det goda, ni som vant er vid att göra det onda. (Jeremia 13:23)

Ändå slocknar inte profeternas framtidshopp, men de famlar efter ord och bilder, som kan uttrycka vad de anar. Hesekiel föreställer sig ett kirurgiskt ingrepp som var helt omöjligt på den tiden – en hjärttransplantation. Gud opererar bort det förhärdade ”stenhjärtat” och sätter in ”ett hjärta av kött”, dvs ett som kan känna och reagera igen (36:26f). Jeremia tänker sig ett lika radikalt ingrepp, men uttrycker det annorlunda:

Det skall komma en tid, säger Herren, då jag ska sluta ett nytt förbund … Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan … De skall inte längre behöva undervisa varandra och säga ”Lär känna Herren”, ty de skall alla känna mig … Jag skall förlåta dem deras skuld och deras synd skall jag inte längre minnas. (31:31-34)

De gåtfulla sångerna om den lidande Tjänaren

Något av det märkligaste i Gamla testamentet är sångerna om Herrens lidande tjänare. I dem sprängs alla föreställningar och vi anar en gestalt i en hemlighetsfull relation till Gud. Vi känner igen Tjänarens profetiska uppdrag – att förkunna rätten och barmhärtigheten. Men nu har medkänslan, ömheten och helandet fördjupats och perspektivet är globalt:

Detta är min tjänare som jag ger kraft … Jag låter min ande komma över honom, han skall föra ut rätten till folken … Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte … Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken. Du skall öppna de blindas ögon och befria de fångna ur fängelset (Jesaja 42:1-7).

Tjänaren öppnar vägen till helande och rättfärdighet, när han själv drabbas av ondskan och besegrar den genom den lidande kärleken. Otaliga böcker och artiklar har försökt identifiera vem Tjänaren är, men den säregna gestalten glider ur händerna på dem alla. Stora kompositörer har inspirerats till odödliga musikverk, t ex Händels Messias. Här är ledtemat i den viktigaste sången, som senare återkommer i Nya testamentets flerstämmiga kör:

Som en späd planta växte han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark  … Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån … Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.

Vi gick alla vilse som får, var och en av oss tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun.

Han blev fängslad och dömd och fördes bort … Han blev utestängd från de levandes land, straffad för sitt folks brott … Herrens vilja skall förverkligas genom honom… Min tjänare, den rättfärdige, ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld … (Jesaja 53)

Här lämnar vi Gamla testamentets profeter för denna gång. Men om min röst kunde nå dem genom årtusendena, då skulle jag vilja säga dem två saker. Jag skulle vilja tacka dem för glöden i deras böcker, en glöd som berört mitt hjärta och fört mig upp på freds- och miljökampens barrikader i ett norrfånget land, som ännu inte fanns på deras karta.

Det kom en dag, när ni profeter drog slutsatsen att er kamp och er förkunnelse inte längre kunde rädda ert folk. Och ändå ser jag er vända blicken mot framtiden och med allt större tillförsikt spana efter en gestalt, som både vill och kan rädda jorden. Därför vill jag hälsa er: Ni spanade inte förgäves! Och med de bilder ni gav oss var det inte heller svårt att känna igen honom – när han kom (ett citat från Shalom Jord, 1983, sid 136f).

Kapitel 9:

ATT SPÅRA UPP VITTRINGEN AV GUD IDAG

Profeterna är Guds spårhundar, som känner vittringen av Guds aktivitet i sin egen tid. Om Andra Jesaja fortsatt att förkunna samma budskap som Jesaja i Jerusalem före exilen, då hade han saboterat Guds nya plan och handlande. De sorgsna, skuldmedvetna och modlösa i babylonisk fångenskap hade blivit ännu mer förkrossade. Bådas budskap finns i samma profetbok, men att förväxla tidpunkten och adresserna gör det genomfalskt.

Nu var vintern förbi och våren låg i luften. Varma vindar fick öknen att blomma och ett modlöst folk att räta på ryggarna och vända sina blickar mot Jerusalem. Domsbudskapet hade förbytts i ett glädjebudskap (evangelium) – om tröst, försoning, helande och hemkomst. Därför säger Gud: Glöm det som förut var och tänk inte på det förgångna. Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte? Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken (Jesaja 43:18f).

Under studietiden greps jag av Amos och Jesajas profetiska patos före exilen och upplevde att deras social-etiska budskap talade rakt in i vår egen tid. Jag var inte ensam om den känslan. När jag skildrade deras budskap i ljuset av Romklubbens rapport i Shalom Jord, då strömmade kallelser in till konferenser och temadagar i Sverige och Norden – långt fler än almanackan rymde. Kristna tidningar slog upp budskapet med stora rubriker.

I boken skildrade jag också hur Jerusalems katastrof 587 speglas i Klagovisorna, hur exilens profeter förkunnar tröst och aviserar ett nytt exodus. Men det som slår mig idag är att det inte finns några tillämpningar på vår egen tid i den delen av boken. Idag upplever jag att just Klagovisorna och exilens profeter har ett viktigt budskap till oss. Det beror på att den existentiella situationen, inte minst bland unga, är en helt annan än när studentrevolterna och den första miljövågen svepte fram över Europa.

Vi hade framtiden i våra händer

Då bars de unga och framtidsrörelserna av grundkänslan att samhället kunde förändras och att vi hade framtiden i våra händer. Jag blev studentkårens ordförande på det teologiska seminariet nere i Schweiz, när revolutionsåret 1968 brakade loss. Då var vi studenter representerade endast i den kommitté, som arrangerade sociala events på campus. När året var slut, efter protester och en strejk från föreläsningarna, hade vi rösträtt i samtliga kommittéer – även om seminariets ekonomi och tillsättningen av professorer. För den amerikanska rektorn blev situationen olidlig och han valde att avgå. Det var han som lärt mig älska Amos och profeterna.

Jag studerade samtidigt vid Zürichs universitet. Där fanns många tyska och en del franska studenter och tonen var ännu kaxigare, ibland obehagligt arrogant. Det var då brandkåren fick sätta in sina högtryckssprutor för att rensa gatorna, när studenterna stoppade spårvagnarna mitt i den fredliga staden. Deras honnörsord var medbestämmande. På journalfilmer från Kårhusockupationen i Stockholm vid samma tid ser jag avlidne vännen Anders Carlberg leda konfrontationen – med samma kaxiga trosvisshet som nere på kontinenten. Ännu vid de kristna miljökonferenserna efter kärnkraftsdebatten 1980 bars vi av tron att samhället och världen kunde – ja, höll på att förändras.

De har stulit vår framtid

Idag bevittnar vi åter hur en ny miljövåg rullar in över Sverige och världen. Demonstrationstågen genom världens storstäder är sannolikt ännu längre än 1968. Men när vi lyssnar på intervjuer med unga deltagare är tonen en annan och trosvissheten som bortblåst.

Deras ansikten speglar i stället besvikelse, sorg och ibland uppgivenhet. De upplever att deras framtid har stulits av den vuxna generationen och deras politiker. De blir inte gladare när politiker vill ta selfies med dem och kallar dem framtidens hopp. De lyssnar ju inte på oss – och inte heller på vetenskapen om vår tids ödesfråga!

Ändå fortsätter de att marschera och kämpa för sina ideal och sin mänskliga värdighet – även om mjölksyran sprider sig i benen och maktlösheten ibland lurar runt hörnet. Greta Thunberg satte ord på deras grundkänsla i sitt oförglömliga tal inför världens ledare i FN. Med tårar i ögonen visade hon sin sorg och indignation, när hon med en profets patos ställde de ungas fråga: Hur kan och vågar ni stjäla vår framtid?

En ung generation går i exil

Redan på åttiotalet visade Hans Åkerberg hur begåvade, känsliga svenska ungdomar går in i en inre exil, när de drabbas av de existentiella frågorna med full kraft. De flesta hittar inget sammanhang, där de kan dela sina brännande frågor och de starka, ångestladdade känslor de ger upphov till. Ju ärligare de unga är mot sig själva, desto mer blir de främlingar i sin egen kultur och sitt samhälle. Upplevelsen stegras då till en klaustrofobisk ensamhet, som gör att de känsligaste tar sitt liv.

Idag matas begåvade, känsliga ungdomar med alarmerande vetenskapliga fakta om klimatkrisens konsekvenser, som kommer att drabba människor, djur och korallrev under deras egen livstid. Ju mer de tar in dessa fakta, desto svårare blir det att bevittna hur den vuxna generationen lever i förnekelse och gasar på med tillväxtideal, konsumism och fossilberoende. De känner sig som fångar i ett cyniskt imperium, som lagt jorden under sig, där ”Farao” styr med järnhand efter sina egna lagar.

Nedsövda i imperiet behöver de vuxna allt starkare doser av distraktion och berusning för att ”må bra” och bevara illusionen att de har kontroll. Därför presenterar de på sociala medier de finaste fasader: Läckra maträtter, smaskiga bakverk, exotiska resor, nya köksinredningar, inglasade uteplatser och glada människor i solnedgången – ofta med vinglas i handen. Som följare är man totalt oförberedd, när det plötsligt slår ner som en blixt från klar himmel: Vi ska skilja oss! Så effektivt filtreras oro och brustenhet bort i vår kultur.

Om människor på en annan planet följde klimatpanelens rapporter och samtidigt alla rafflande underhållningsprogram på bästa sändningstid – om dieter, kärlek, sex, våld, mord och åter mord, då skulle de dra slutsatsen: Människorna på jorden måste ha tappat förståndet. De påstår att de tror på Vetenskapen, men lever i djupaste förnekelse – precis som värsta alkoholist! De saboterar den värld deras egna barn och barnbarn ska leva i.

Nu har livet en bundsförvant inom oss alla – ett känsligt sensorium, som sänder febersignaler närhelst människans och naturens liv är hotat. Mikael Kurkiala kallar det själen och bibeln Guds avbild inom oss alla. Det får ödesdigra konsekvenser, om vi överröstar och patologiserar dessa inbyggda varningssignaler. Läs gärna Kurkialas skarpa tidsanalys i boken När själen går i exil. Vi har båda vuxit upp i samma österbottniska mylla.

Ta för livets skull de ungas känslor på allvar!

Maria Ojala, docent i psykologi vid Örebro universitet, har i mer än tio år forskat om ungas existentiella känslor och ångest inför klimatförändringarna. Både hon och Åkerberg betonar känslornas avgörande roll. I en tid av förnekelse och flykt från brustenhet, sorg och skuld är det dags att ta deras utmaning på allvar. Här är Ojalas slutsatser i en text riktad till pedagoger, men den är lika relevant för oss alla – i media, katedern, predikstolen och hemma vid köksbordet:

* Klimatförändringarna är ett av de mest allvarliga hållbarhetsproblem som mänskligheten står inför. Genom dess existentiella, politiska och moraliska/etiska karaktär är klimatfrågan värdeladdad och förknippad med en mängd känslor …

* Forskningen visar att klimatförändringarna väcker känslor av exempelvis oro, sorg, skuld och hopplöshet, inte minst bland unga. I värsta fall kan undervisning om dessa frågor bidra till att dessa känslor ökar.

* I detta sammanhang menar sociologen Zygmunt Bauman att människors svårigheter att möta plågsamma moraliska känslor i relation till olika samhällsproblem har att göra med ett neoliberalt samhälle, som inte tillåter människor att känna några andra känslor än positiva känslor, känslor som lättast kan främjas genom utökad konsumtion.

* Man riskerar att landa i en kritisk syn på känslor och känslohantering, en terapeutisk syn där anpassning till den nuvarande sociala ordningen står i fokus. Genom en individualiserad syn på känslor hålls de unga på plats och hindras från att formulera en kritisk och alternativ samhällssyn. Sopas då inte samhällsproblem som orsakar denna oro under mattan?

* Fokus bör inte vara på att göra sig av med oro och andra negativa känslor i klassrummet. I stället gäller det att hjälpa unga att möta sin oro och hantera den på ett konstruktivt vis … och att använda den som grund för kritiska diskussioner och i förlängningen kanske också konstruktivt handlande.

* Meningsfokuserade strategier handlar inte i första hand om att göra sig av med negativa känslor utan om att aktivera positiva känslor av exempelvis hopp som kan existera sida vid sida med negativa känslor och hjälpa personen ifråga att konfrontera dessa känslor och göra något konstruktivt av dem. Det är viktigt att aktivera positiva känslor, som kan hjälpa en att fortsätta vara engagerad trots att ingen lösning är i sikte inom den närmaste framtiden.

I denna forskning vänds vedertagna synsätt upp och ner. Är det rent av så att de unga, som anses må dåligt och behöva terapeutisk hjälp, i själva verket är de friskaste i vårt samhälle? Är det så att de som nu demonstrerar i Fridays For Future, Extinction Rebellion och strejkar från skolan inte är överdrivna och hysteriska – utan de som verkligen tagit till sig vetenskapen, som vi alla borde ha gjort för länge sedan?

Ja, är de spektakulära aktionerna på gator och torg i själva verket profetiska symbolhandlingar, som vill väcka ett nedsövt folk – precis som när profeten Jeremia kom in i templet med ett ok kring halsen i sitt folks ödestimma? Är det så att dessa känsliga unga – och ett växande antal äldre – härbärgerar ett existentiellt lidande, som vi alla borde dela och bära? Eller som Pella Thiel, en annan profetröst, uttrycker det:

Som hos alla organismer har smärtan ett syfte, det är en varningssignal. För att göra stora och krävande förändringar krävs att nuläget är outhärdligt … Därför är det nödvändigt att skapa utrymme för sorgen i våra liv och samhällen. När vi delar den blir den lättare att bära; rentav en kraftkälla som hjälper oss att fortsätta vara öppna och kapabla att möta livet och världen i sin helhet med hela oss själva. Sorgen är inte din, den är världens sorg som du bär. När du stannar med den, tillåter dig att känna den, deltar du i det kollektiva helandet av världen. (Landets Fria Tidning den 30 juni 2017)

Ett folk som delar sorgens sånger

Hur sjunger ett folk, när det är sent på jorden och hotfulla moln tornar upp sig över planeten och kommande generationer? Det är begåvade och folkkära artister, som leder det svenska folket i allsång om sommaren, medan flaggorna vajar och skymningen lägrar sig över Norden. Redan när de gör sin entré ropar de exalterat och fortsätter hela kvällen – för att vi alla ska få känna att vi verkligen lever. Jag har lyssnat i årtionden, men kan inte påminna mig några allvarsord om vad som faktiskt är på gång med den natur och himlajord, som vi så hänfört besjunger år efter år. Det skulle förstöra stämningen och kvällens behållning.

Hur annorlunda är inte det folk vi möter i Klagovisorna. När förnekelsens pansar brustit och de tagit in verkligheten, då möts de vid templets förkolnade ruiner och förenas i sorgens sånger. Inte heller deras landsmän ute i exilen kan förmå sig till att ta ner instrumenten från pilträden och sjunga Sions glada sånger – när sorgen, skulden och verkligheten hunnit ifatt dem. De känner sig som en slagen armé utspridda i dalen i främmande land – utan framtid och utan hopp.

Det är i dessa sörjande människors händer löftet om framtiden läggs. Än en gång – precis som i Egypten – tänds hoppets båge över ett folk i imperiets grepp. Det är inte änglar, utan människor, som ges det halsbrytande uppdraget att förkunna gryningen till en ny dag för ett folk, som vandrar i djupaste mörker. I Jesajaboken möter vi två av den tidens språkliga giganter. Den förstas odödliga ord om befrielsen läses än idag i alla kyrkor runt hela vår jord, när adventsljusen tänds och fladdrar i mörkret. Den andra tar kosmos till hjälp, när han skildrar ett nytt exodus och det befriade folkets hemfärd längs paradgatan genom öknen. Då har de tagit ner lyrorna och sjunger åter Sions glada sånger.

Kapitel 10:

DEN PROFETISKA JESUSRÖRELSEN – DÅ OCH NU

Han växte upp bland enkla, fattiga människor i en liten avkrok av världen. Han skrev ingen bok. Största delen av sitt liv tillbringade han som obemärkt hantverkare. Några år före sin död steg han in i offentlighetens ljus och lyste då så klart att ingen annan människa har haft en sådan djupverkan på mänskligheten. Vårt kulturarv och våra värderingar har i hög grad sina rötter hos honom och de profeter han vägleddes av. Var finns förklaringen? Vi följer två tidiga författare, Markus och Lukas, som ville ge världen utanför Palestinas gränser svar på den frågan.

Bibeln är ett bibliotek med 66 böcker. Idag kan vi ta med den på resan – i portföljen eller i mobilen. Om apostlarna tagit med bibeln på sina resor, då hade de fått dra en kärra efter sig genom Mindre Asien. Papyrusrullarna var både stora och dyra. Det är märkligt att Lukas har råd att skriva två böcker till sin vän Teofilus, först evangeliet och sedan Apostlagärningarna.

Apostlagärningarna skildrar Jesusrörelsens snabba spridning från det lilla Medelhavslandet genom det stora romerska imperiet. Sedan dess har det fortsatt, från kontinent till kontinent. Idag är kristendomen världens största religion. Min bok handlar om ursprungsrörelsen för två tusen år sedan, men också om vår tids ”apostlagärningar”. Apostlarna hittade jag på utställningen i Nobelmuseet. Du avgör själv om du vill läsa endast om ursprunget – eller också om verkningarna i vår tid.

Sedan dess har det blivit sent på jorden och mörka skuggor faller över planeten. Då kan det vara värt att än en gång lyssna till mannen från Nasaret och de profeter han vägleddes av. Där finns en helhetssyn, ett rättvisepatos och ett trotsigt hopp, som kan inspirera och hjälpa mänskligheten att navigera i tider av vilsenhet, förnekelse och verklighetsflykt. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

 

Den nya alternativrörelsen – med Markus ögon

Markusevangeliet är den äldsta berättelsen om Jesus skriven omkring 70 e Kr. Vi vet inte mycket om denne Markus, men sannolikt följde han aposteln Petrus på predikoresor ute i det romerska imperiet. Han riktar sig till en hellenistisk läsekrets utanför Palestinas gränser. Därför finns det få anspelningar på Gamla testamentet, som de flesta inte känner till där. I det avseendet kommer Markus nära vår kultur idag, där den bibliska berättelsen håller på att gå förlorad. Hur går han till väga i den situationen?

Markus tar helt enkelt sina läsare med på en vandring längs Gennesarets stränder. I stället för att servera teologiska begrepp och citera bibeln skildrar han gudsriket genom konkreta händelser och människors olika reaktioner. Han överlämnar till sina läsare att själva gå in i berättelsen och ta ställning till Jesus och det han kallar glädjebudet (evangelium).

Idag är evangelium ett slitet religiöst ord, men för de ursprungliga läsarna var det förknippat med goda nyheter, till exempel att en ny arvinge fötts i palatset eller att kejsaren återvänt efter seger över fiendehärar. Det är ett genialt ledtema, eftersom också Markus skildrar en kamp på liv och död och en seger över människans fiender.

Även inom judendomen hade ordet evangelium positiva associationer. Där leddes tankarna till glädjebudskapet hos Andra Jesaja – att Gud förlåtit sitt folk, att befrielsens timme är inne och att ett nytt exodus står för dörren. Trots att Markus undviker anspelningar på Gamla testamentet döljer han inte att evangeliet börjar med Jesajabokens bevingade profetord.

Första gången Markus zoomar in Jesus är när han står i dopkön hos Johannes Döparen – den tidens stora profetgestalt. Denne förberedde Guds återkomst till sitt folk genom att förkunna omvändelse och döpa de botfärdiga i Jordanfloden nära Jeriko. Efter sitt dop beger sig Jesus åter raka vägen till sin hembygd i Galiléen.

Det börjar idylliskt och fridfullt

Jesus promenerar på stranden, när han får syn på två ynglingar som kastar ut sina nät. Han går fram och utmanar dem att lämna fisket och följa honom. Han påminner dem inte om hur orena och syndiga de är, som religionen ofta gjorde på den tiden. I stället säger han att han behöver dem – som ”människofiskare”, vad nu det kan betyda?

Det märkliga är att de genast bryter upp. Längre bort upprepar sig samma scen med två andra fiskare. Redan här ställs läsaren inför den gåtfulla auktoritet, som får de unga männen att lämna tryggheten mitt i arbetslöshetens Galileen. Detta är fröet till den rörelse, som är på väg att erövra världen och som fört Petrus och Markus på predikoresa ända till Rom – imperiets maktcentrum.

Det är från första stund en alternativrörelse, där människor svetsas samman av ett ömsesidigt förtroende. Utan minsta garanti visar Jesus ynglingarna ett enastående förtroende och de svarar med samma mynt. Deras teologiska kompetens är bedrövligt låg i det halvhedniska Galileen med uppblandade folkslag och livsåskådningar. Den skulle så förbli till det bittra slutet enligt Markusevangeliet. Ändå får de uppleva verkligheten ända in i kroppen. Man kan se gudsriket promenera med brunbrända ben på Gennesarets norra strand.

Försoningen känner inga gränser

Något av det mest förhatliga i Galileen är de ideliga tullstationerna. Tullindrivarna hade ropat in rätten på öppen auktion och sedan gällde det att driva in summan från sina landsmän och även få en utkomst själva. Därför hatades dessa ”rövare”, som sålt sin hembygd dyrt – och även sig själva – åt den orena romerska ockupationsmakten.

När Jesus närmar sig en av dessa vägspärrar kan man inte skönja något förakt eller hat i hans ansikte. I stället händer det förfärliga att han går fram till Levi bakom tulldisken och säger sitt: Följ mig! De första lärjungarna är chockerade. Finns det inga gränser för gudsriket? Vad ska folk tänka om de börjar stryka runt här i bygderna med en förhatlig landsförrädare?  Det var denna gränslöshet, som senare skulle kosta Jesus livet.

Hela folket är vid denna tid en kokande häxkittel av frihetslängtan och revolutionära strömningar. Allra radikalast är den selotiska gerillarörelsen. För dem är det en helig plikt att sätta sina vassa dolkar i den romerska fienden och landets förrädare. Det sägs att om en selot och en tullindrivare gick in i en mörk park tillsammans, då var det bara en som kom ut med livet i behåll.

Därför stelnar formligen blodet i ådrorna på lärjungarna – och speciellt på tullindrivaren Levi, när Jesus välkomnar en selot in i lärjungakretsen. Här skriver Markus teologi tydligare än med teologiska begrepp. Alla börjar inse att detta vulkanutbrott av Guds kärlek och mänsklig försoning inte har några gränser – inte ens vid dödsfiender!

Ett renhållningsverk eller ett fältsjukhus?

Att Jesus kallar tullindrivaren Levi in i gemenskapen är inget olycksfall i arbetet enligt Markus. Redan samma kväll sitter Jesus med ett helt sällskap av tullindrivare och syndare på fest hemma hos Levi. Då börjar mörka moln torna upp sig och kasta en hotfull skugga över den unga rörelsen. Fariséer ses stryka runt huset och skugga vad som händer därinne. Frågan som hänger i luften är hur Jesus kan äta med orena syndare, som är strängt förbjudet? Det saboterar visionen om ett rent och avskilt gudsfolk, som håller Mose lag och de äldstes 613 stadgar.

Jesus svarar klockrent och avslöjar att han vägleds av en helt annan vision och gudsbild: Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare (Markus 2:17). Enligt honom firar gästerna kring bordet i Levi hus ett glädjebud, att Skaparen stigit in i sin svårt sargade skapelse – inte som domare, utan som läkare.

Jesus har kommit för att hela de sår livet tillfogat människorna i Galiléen. Precis som vid exodus från Egypten börjar helandet underifrån, vid smärtpunkten, där såren svider mest och nöden är störst. Guds rike är enligt honom inget renhållningsverk, utan ett fältsjukhus, där sårade förbinds och helandet kan börja.

Det är skapelsetexternas gudsbild och människosyn, som nu gestaltas på Gennesarets stränder och hemma i husen. Människorna får möta ett Ansikte, som utstrålar barmhärtighet och respekt och befriar dem från skuldens och skammens slaveri.

Eftersom även religionen tryckt ner dem undviker Jesus det gängse religiösa språket i mötet med dessa kantstötta varelser. I stället använder han ord och liknelser, som doftar deras egen värld och plötsligt inser den ena efter den andra – vi har kommit hem.

Kärlekens lavaström flyter vidare

Lavaströmmen vällde fram genom det romerska imperiet så fullt av orättvisor, förtryck, slavar och olika etniciteter. Arbetsdagen för de flesta började vid solens uppgång och slutade vid dess nedgång. Men före solen gick upp samlades en ung alternativrörelse, som saknade motstycke i den dåtida världen. Den hade sin upprinnelse på Gennesarets norra strand och aposteln Paulus fångar deras grundsyn i orden: Alla är ni genom tron Guds söner … Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus (Galaterbrevet 3:26f).

Genom historien har ständigt nya människor gripits av visionen och satsat sina liv i denna icke-våldets befrielsearmé – för en enad och försonad mänsklighet, där alla har samma gudagivna värde. I den våldsdrabbade amerikanska Södern kämpade Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen för de svartas mänskliga rättigheter. Sannolikt räddade de sitt folk från ett blodbad. Det finns många hoppets bärare i vår värld, som vittnar om att ljuset är starkare än mörkret – att sanning, rättvisa och försoning kan segra än idag.

 

Desmond Tutu: Mörkret är kompakt – före gryningen

Det vilar ett dok av lidande, förtryck och våld över det vackra, solbelysta Sydafrika på åttiotalet. Den vita minoriteten lever och äter gott i sina paradis bakom murar och staket. I kåkstäderna runt hörnet kämpar den mest utsatta befolkningen med fattigdom, förnedring och polisbrutalitet. Religionen är för det mesta tyst eller allierad med regimen. Det är väl inte så underligt att de svartas förtvivlan och uppdämda längtan efter frihet närmar sig kokpunkten.

Nyheten når Sydafrika att en svart ledare artikulerat en dröm om frihet vid en marsch, då 250.000 demonstrerade framför Vita Huset. De fattiga och förtryckta i Sydafrika kan identifiera sig med sina afro-amerikanska syskon i Frihetsmarschen. Även dessa kom raka vägen från våldets blodiga smärtpunkter i den heta amerikanska Södern. Martin Luther King ingjöt en tro att universums starkaste kraft fortfarande kämpar på sanningens, rättvisans och de förtryckta människornas sida.

Hur kommer det sig att uppgivenheten och bitterheten inte slår rot hos en Nobelpristagare och ärkebiskop, som förvägras delta i demokratiska val i sitt eget hemland? Hur kommer det sig att Desmond Tutu förblir en ”hoppets fånge” i ett folk, som ständigt jagas med tårgas, bits av polishundar, slås med batonger, fängslas, torteras, tvingas till landsflykt och döms till döden – därför att de längtar efter frihet och rättvisa? Svaret är att han, precis som King, har sina rötter i en alternativrörelse, som fick ett första brohuvud i världen på Gennesarets norra strand.

En osynlig Regissör

Det tycks finnas en Regissör bakom historiens drama, som griper in i handlingen när långfredagens mörker är som mest kompakt. Apartheid har ett järngrepp om Sydafrika på åttiotalet, när regimen stoppar ett massmöte i Kapstaden. Då sätter Tutu allt på ett kort och utlyser i stället en gudstjänst i katedralen, som fylls till bristningsgränsen. Utanför patrullerar kravallpoliser och inne längs katedralens väggar står poliser, som noterar och spelar in varje ord som sägs.

Spänningen är olidlig när den kortväxte ärkebiskopen går upp i predikstolen. Med ett profetiskt patos förkunnar han att dagarna är räknade för apartheids ondska och förtryck. Han pekar mot poliserna och utropar: Ni är mäktiga, oerhört mäktiga – men ni är inte Gud! Och det går inte att gäcka levande Gud. Därför har ni redan förlorat.

Sedan kliver han ner från predikstolen och går – med sitt smittande leende – rakt mot poliserna med en inbjudan: Välkomna att förena er med den vinnande sidan! Då reser sig församlingen och börjar sjunga och dansa, medan poliserna försvinner ut genom katedralens portar.

Dramat accelererar

Tutu är inte ensam om att se ett annat Sydafrika för sin inre syn. Avskuren från sin familj och det politiska skeendet i 27 långa år finns Nelson Mandela ute på Robben Island. Han har ingen garanti att han någonsin ska få lämna fängelseön. Ändå stiger han upp tidigt varje morgon och förbereder sig själv och omgivningen på livet i det nya, fria Sydafrika.

På fastlandet ökar pressen på regimen, inte bara från den svarta befolkningen, utan från stora delar av världen, däribland Sverige. Inte minst de ekonomiska sanktionerna börjar ta skruv. Till slut tvingas regimen till ett historiskt beslut och den 11 februari 1990 lämnar Nelson Mandela fängelseön. Han slår världen med häpnad genom sin spänst, sitt leende och sin moraliska resning. Någon gav förklaringen: Han kom inte ut till friheten – han hade levt i den hela tiden!

Samma kväll återförenas Nelson och Winnie Mandela hemma hos Desmond Tutu. Följande morgon ringer ärkebiskopen till sin svenska husläkare, Ingrid Le Roux, som vigt 40 år av sitt liv åt utsatta kvinnor och barn i Sydafrikas fattigaste områden. Hon undersöker Mandelas hälsotillstånd, som visar sig vara förvånansvärt gott. Samma dag möter han 200 journalister från hela världen – och resten är världshistoria.

Jag såg människorna i ett nytt ljus

Fyra år senare kan det svarta Sydafrika och nobelpristagaren Tutu för första gången avlägga sin röst i ett demokratiskt val i sitt hemland. Tutu skriver: Det svindlade för ögonen. Det var som att bli kär … Jag såg människorna i ett nytt ljus … De var skapade till Guds avbilder men hade varje dag trampats ner av apartheids hejdukar och av dem som påstod att de var emot apartheid – men likväl fortsatte att åtnjuta de privilegier apartheid gav dem.

Två veckor senare är det dags för en ny historisk höjdpunkt, då 150.000 jublande sydafrikaner deltar i Nelson Mandelas installation som landets första svarta president. Den dagen tycks alla ha förenat sig med den vinnande sidan. Det är nu det nya ledarskapet slår världen med häpnad genom ett djärvt initiativ – tillsättandet av sannings- och försoningskommissionen.

Ingen framtid utan försoning

Att fly från sanningen och det förflutnas makt över våra liv skapar ingen varaktig fred och försoning – varken hemma vid köksbordet eller i djupet av en plågad nation. Därför utser president Mandela ärkebiskop Tutu att leda sanningskommissionens arbete. I stället för segrarnas hämnd ges amnesti åt alla som är beredda att offentligt erkänna sina brott, i detalj berätta vad de gjort och sedan be om nåd.

Som i en familjevecka får också offren skildra sina hemska erfarenheter i de offentliga förhören som pågår i månader. I boken Ingen framtid utan förlåtelse skildrar Tutu processen. Det är ett viktigt kapitel i vår tids ”apostlagärningar”:

Sedan hörde vi deras historier och undrade hur de kunnat överleva så länge när de burit på en sådan börda av bedrövelse och ångest, så stilla, försynt, värdiga och enkelt. Vår skuld till dem är omätlig. Deras motståndskraft mot fasansfulla utmaningar och plågor … fick åhörarna att till sist tappa andan.

 Så ofta blev vi i kommissionen helt bestörta över det djup som människorna i sin inneboende ondska kunde sjunka till, och vi skulle, de flesta av oss, säga att de som begick sådana lömska dåd var monster. Men teologin hindrade oss från att göra det. Teologin säger att de fortfarande, trots det avskyvärda i deras gärningar, är Guds barn med förmåga att känna ånger och kunna ändra sig. Enligt denna teologi får vi aldrig ge upp någon, eftersom vår Gud är särskilt svag för syndare!

En högexplosiv entré enligt Lukas

Enligt traditionen är Lukas läkare och hans språk har litterära kvaliteter. Han har forskat i källorna och hittat berättelser, som saknas i de andra evangelierna. Han är ensam om att skildra när Galileens nye kändis, cirka trettio år gammal, har lämnat verkstan och gör entré i hembygdens synagoga i Nasaret.

Regionen kännetecknas av notorisk arbetslöshet, fattigdom och förödmjukelsen under en utsugande ockupationsmakt. Därför vibrerar folkdjupet av en het längtan efter den messias, som enligt profeterna ska befria dem. Ingen är oberörd, när Jesus med en sällspord auktoritet läser från Jesajaboken:

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig till att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren (Lukas 4:18f). Han rullar ihop boken och riktar sig till åhörarna med ett dramatiskt besked: Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig. Lukas skriver att alla är tagna av hans ”ljuvliga ord”.

Profeternas radikala social-etiska vision går som en röd tråd genom hela Lukasevangeliet. Redan i den inledande Marias lovsång, som tonsatts av stora kompositörer, hälsas Jesus med orden: Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med gåvor, och de rika skickar han tomhänt bort.

Hos Lukas finns det inga kryphål att förandliga Jesus-orden. Nej, denna proklamation om rika och fattiga är revolutionär dynamit – inte bara för åhörarna i Galileen, utan varhelst hans evangelium läses i det romerska imperiet så fullt av orättvisor, slavar, våld och förtryck. Det är väl inte så underligt att ockupationsmakten genast sätter Jesus under sin bevakning. I sitt tal inför en större publik skärper han tonen ytterligare:

Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta … Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta. Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde deras fäder med de falska profeterna (Lukas 6:20-26).

En ny exodusrörelse

Jesus flyttar tidigt sin verksamhet från den avsides ”hålan” Nasaret till den sjudande knutpunkten Kafarnaum. Hamnstaden på Gennesarets norra strand har kontakt med den stora världen genom Via Maris (Havsvägen), som förbinder Medelhavet med städerna och marknaderna i det inre av Asien. Även här får hans framträdande i synagogan djupverkan och en rörelse ur de undre skikten uppstår.

Det ligger ett dok av lidande, förtryck och skam över dessa människor i det vackra, solbelysta landskapet. Ockupationsmakten suger ut dem ekonomiskt. Religionen trycker ner dem som mindervärdiga i Guds ögon. Dessutom härskar föreställningen att alla som lider av en sjukdom har syndat, övergetts av Gud och nu ockuperas av demoner. Här i synagogan driver Jesus demoner på flykten och helar deras sjuka. Befrielsekampen mot den invaderande djävulska parasitmakten har börjat.

Alla som drabbats av spetälska måste på den tiden leva isolerade i skräckfyllda getton utanför samhället. Jag berördes starkt av ett reportage från Indien, där denna plåga fortfarande hemsöker människor. Bakom taggtrådsmurar utanför Delhi fanns ett 30-tal leprakolonier med i snitt 100 familjer i varje. På en av bilderna sitter en ensam man. Rädslan gör att hans hustru inte vill möta honom mer och han har aldrig fått träffa sitt femåriga barn.

Trots rädslan och de religiösa förbuden berör Jesus dessa olyckliga varelser. Han sätter livet på spel, när han tar upp striden med de religiösa ledarna och deras renhetsregler, som sorterar folket i rena och orena, syndiga och fromma. En ny befriande exodus-rörelse har lämnat startblocken. Det är väl inte underligt att också religionens väktare blir oroliga över hans växande popularitet och sätter honom under bevakning.

Albert Schweitzer – Lukas´ sentida kollega  

Det är inte bara över människorna i det forna Galileen, som det vilar ett dok av lidande, orättvisor och förtryck. Romimperiet är inte heller den sista ockupationsmakten, som lade världen under sig och tvingade människorna i sin tjänst. Albert Schweitzer, som fick Nobels fredspris 1952, är redan som ung akademiker en av kolonialismens vassaste kritiker:

Å denna ”ädla” kultur vi kallar vår. Den talar så fromt om människovärdet och mänskliga rättigheter och i nästa ögonblick struntar den i dessa principer och trampar miljoner människor under sina fötter, därför att de bor på andra sidan haven och har en annan hudfärg … Vi berövar dem deras land och gör dem till slavar …

Vem är läkaren med samma social-etiska patos som kollegan Lukas? Schweitzer är intellektuellt och musikaliskt rikt begåvad. Redan vid nio år spelar han orgel i sin pappas kyrka och blir en av 1900-talets främsta Bachtolkare. Vid 24 års ålder tar han en doktorsgrad i filosofi vid Strasbourg-universitetet och senare två till – i teologi och medicin. Den röda mattan ligger utrullad för detta framtidslöfte som professor, forskare, författare och Bach-specialist.

Då väljer Schweitzer plötsligt att bli missionsläkare, där behovet är störst – bland fattiga, sjuka och spetälskedrabbade i djupet av Afrika. Han bygger sjukhuset Lambaréné i nuvarande Gabon, som vid hans död har 350 bäddar och en leprakoloni för 200. Han säger att det är hans svar på kallelsen Följ mig. Han vet vad han talar om efter att ha skrivit en bok om den historiske Jesus, som teologer utmanas av än idag:  

Han kommer till oss som en okänd, utan namn, från en annan tid, vid kanten av sjön … Nu talar Han till oss med samma ord: ”Följ mig” och utmanar oss att fullborda det uppdrag han måste förverkliga i vår tid … för dem som väljer att lyda Honom, vare sig de tillhör de kloka eller de enfaldiga, kommer Han att uppenbara sig själv, i det slit, konflikter och lidande de kommer att gå igenom i Hans närhet. Och genom ett obeskrivligt mysterium kommer de genom sin erfarenhet att förstå Vem Han är (översättning: Pekka Mellergård).

Ett annat skäl till att han lämnar karriären i Europa är att han vill göra gottgörelse för de europeiska kolonisatörernas övergrepp mot Afrika. Han skriver: Om de vitas brott mot de svarta samlats i en bok, då skulle vi få bläddra förbi många blad, som vi inte uthärdar att läsa … Vi måste gottgöra för alla förfärliga brott vi läser om i tidningarna och även för brott som är ännu värre och som vi inte läser om – de som är fördolda i den mörka djungelnatten.

Vördnad för livet

Redan som liten känner Schweitzer medlidande med alla levande varelser, inte minst djuren. Han begriper inte varför aftonbönen bara handlar om människor. När hans mamma bett färdigt och kysst honom god natt, då ber han tyst vidare: Himmelske Fader, beskydda och välsigna alla varelser som andas och låt dem sova i ro.

Schweitzer söker intensivt efter en universell formel för etiken och livsfilosofin, men stöter ständigt på en järnport som vägrar öppna sig. Under en tre dagars flodresa har han gott om tid att reflektera och skriver ner olika formuleringar. Till sist ger han upp, men då händer något:

På tredje dagens afton, just som vi i solnedgången färdades genom en hjord flodhästar, stod plötsligt för mig orden ”Vördnad för livet”. Järnporten hade gett vika; stigen i snårskogen hade blivit synlig. Nu hade jag trängt fram till den formel, vari såväl världs- och livsbejakelsen som etiken är inneslutna … Jag är liv som vill leva och jag existerar i ett myller av liv där alla vill leva.

Denna etiska grundsyn gör Schweitzer till en skarp kritiker av den civilisation, där tekniska och materiella framsteg tillåts skena utan etisk reflektion kring konsekvenserna för allt annat liv på planeten. Han ger sitt bidrag till framtiden genom skarpsynta böcker och genom att bygga ett sjukhus för de mest utsatta – allt i sin Mästares efterföljd. Det var för detta han fick Nobels fredspris. Pengarna investerade han i Lambarénés arbete för de spetälska.

Efter fredspriset ägnar sig Schweitzer, tillsammans med Albert Einstein och Bertrand Russel, alltmer åt engagemanget mot kärnvapnen. Den sista delen av Philosophy and Culture – The World-view of Reverence for Life föregriper den moderna miljörörelsen. Därför tillägnade Rachel Carson Schweitzer sin epokgörande bok Tyst vår (1962). Han dör 1965 och ligger begravd på flodstranden vid Lambaréné – en sällsynt orchidé, som blommade djupt inne i den afrikanska djungelskogen.

 

En radikal kommunitet i öknens hetta

Uttåget från Babylon blev ju inte så storslaget som Jesajaboken utmålat. Därför levde drömmen vidare i fromma kretsar om ett större gudomligt ingripande i historien. Ingen tog den drömmen på så blodigt allvar som de tvåhundra, som drog ut i öknen för att förbereda Guds återkomst. De levde i Qumran-kommuniteten på Döda Havets västra strand.

En beduinpojke är ute och söker ett vilsegånget får, när han upptäcker en spännande grottöppning på en av höjderna. Han gör som pojkar alltid gör, kastar in en sten i öppningen och hör då ett märkligt klirr. Det leder till den spektakulära upptäckten av Dödahavsskrifterna, som gömdes i lerkrukor när den romerska hären närmade sig under det judiska kriget (66-70 eKr). Först år 1947 upptäcks skrifterna och världen får kännedom om dessa hängivna människor, som levde och verkade här i det ogästvänliga landskapet i mer än hundra år.

Döda Havet är jordklotets lägsta punkt (400 m under havet) och ökensanden gör hettan olidlig under sommaren. Trots att det var tidig förmiddag upplevde jag själv värmen nästan outhärdlig på en studieresa, när vi guidades runt bland utgrävningarna under några timmar. På gravplatsen har arkeologerna funnit 1100 skelett och kunnat konstatera att medelåldern inte ens nådde upp till trettio år. Men vad utstår man inte, om man förbereder Guds stora segertåg, när han längs paradgatan genom öknen återvänder till sitt folk enligt profeternas löften.

Avskild från syndare – för Guds skull

Kommunitetens ledare kallas Rättfärdighetens lärare och var ursprungligen präst i templet i Jerusalem. Tillsammans med likasinnade begav han sig i protest ut i öknen, när templets prästerskap besudlades av den hellenistiska kulturen, som erövrade noblessen i Alexander den stores imperium. Mackabeerböckerna skildrar kampen och de stora offren i försöken att stoppa det hellenistiska inflytandet.

Qumran-kommuniteten är en spjutspets i kampen mot det hedniska inflytandet. De lever till punkt och pricka efter Mose lag och disciplinen är stenhård. Inget orent tolereras och idealet är total avskildhet från syndiga människor. Snart skulle dessa möta sitt öde, när Gud kom för att rensa ut all orenhet genom ett heligt krig. Utspridda i landet fanns fyratusen esséer, som sympatiserade med Qumrans ideal. De levde sida vid sida med fariséerna och den unga Jesusrörelsen.

Ju mer vi lär känna den tidens religiösa ideal, desto skarpare framträder kontrasten till Jesusrörelsen. Efter dopet beger han sig raka vägen – inte till de heliga i Qumran, utan till det halvhedniska Galileen, där det hellenistiska inflytandet är starkt i många samhällen. Han väntar inte heller som andra rabbiner på att en religiös elit ska anhålla om att få bli hans adepter. I stället går han ut till vanligt folk på stranden och bakom tulldiskar och kallar dem till sina lärjungar.

Han distanserar sig inte från orena och syndiga människor, utan väljer deras sällskap och delar deras måltider. Han bryter de rituella renhetsreglerna på löpande band och vidrör de värst besmittade. Över hela linjen utmanar han den religiositet, som förslavar människor under paragrafer och separerar dem från varandra. Därmed går han rakt in i det minfält som kommer att kosta honom livet. Kontrasten mellan Jesusrörelsen och fariseerna, esseerna och kommuniteten på Döda Havets strand kan knappast bli bjärtare!

Amazing Grace – mitt i konfliktens hetta

Lukas är återigen ensam om att skildra Jesus på måltid hemma hos Simon och några andra fariseer. Jesus har talat i synagogan med sedvanlig utstrålning och kraft, som väckt en fråga hos de religiösa ledarna. I Moseböckerna finns ett löfte att det en dag ska uppstå en profet lika stor som Moses. Kan det möjligen vara Jesus från Nasaret? Det är den frågan de vill få svar på under måltidens gång.

Det är då något förfärligt inträffar, som får de fromma runt bordet att stelna till av avsky. In i huset rusar en ökänd prostituerad med en parfymflaska i högsta hugg. Hon väter Jesus fötter med sina tårar och kysser dem. Sedan torkar hon dem varsamt med sitt mörka, böljande hår och smörjer dem med den dyrbara oljan. Nu kan de få svart på vitt om han är profet eller inte. Profeterna är mästare på att avslöja synd i varje form och vad det här är fråga om är väl inte svårt att fastställa – som hon åbäkar sig på golvet framför honom.

Nej, någon profet är han definitivt inte. Han föser inte bort henne, utan verkar uppskatta hennes tillgivenhet. Vi frågar oss: Varför är Jesus så totalt kompromisslös i dessa konfliktsituationer? Kan han inte för en gångs skull pricka in en annan tid för henne, när han äntligen fått gehör hos det andliga ledarskapet? Förklaringen ligger i hans kallelse att under inga omständigheter dölja Guds kärleksfulla ansikte, som han kommit för att uppenbara.

Nådens perspektivförändring

Men Jesus försöker också nå Simon och hjälpa honom att förstå vad som just nu händer i hans hus. Som vanligt griper han till en liknelse, när teologiska resonemang blockerar. Han vänder sig till sin värd med en liten berättelse: Det var två män som måste låna pengar. Den ene en liten summa, den andre motsvarande två årsinkomster. Tiderna blev kärva och ingen kunde betala tillbaka. Då händer något oerhört – båda får sina lån efterskänkta. Simon, vilken av dem tror du var gladast i det ögonblicket?

Simon tyckte nog att det var lätt att besvara frågan. Den som fick en sådan enorm skuld efterskänkt måste ju ha varit vild av glädje. Då gör Jesus ett av sina mästerliga drag. Han låter berättelsen kasta ett nytt ljus över kvinnan på golvet:

Simon, vad du ser är inte oanständighet, utan en människa som drabbats av den vilda glädjen – att hennes stora skuld är efterskänkt! Även hon fanns med i synagogan och greps av mina ord. Förnedrad, utstött och hemlös i tillvaron uppfattade hon hälsningen från ett hem och en Far, som hon förlorat kontakten med för länge sedan. Först visste hon inte vad hon skulle ta sig till, men så kom hon ihåg den dyrbara parfymen hemma i skåpet. Simon, nu är hon här och hon är inte längre bygdens ökända sköka, utan en ny liten syster i Gud familj på jorden. (Berättelsen finns i Lukas 7:36-50.)

Två experiment med Guds nåd under Polstjärnan

De finaste åren av mitt liv var när jag halv nio på morgonen höll föredrag om Andlighet i Kungssalen på behandlingshemmet Noor. Jag har aldrig förunnats uppleva en sådan värme och tacksamhet som efter dessa föredrag och de efterföljande samtalen. Men en dag ställs jag plötsligt inför ett problem. Patienter som berörts av föredragen frågar till vilken kyrka de ska gå efter tiden på Noor? Jag ger adressen till några jag har förtroende för.

Snart visar det sig att några kommer tillbaka – besvikna. De tycker inte att de funnit samma budskap, som de berörts av under föredragen. De menar att predikanterna använder abstrakta ord som inte berör dem eller ger den kraft de behöver. Det talas mycket om kärlek, gemenskap och försoning, men det är inte lätt att få kontakt och att uppleva att försoning är på gång med människorna som sitter i bänkarna.

Mötet med Claes blev en vändpunkt i mitt liv. När behandlingen var slut kom han för att säga adjö. Ansiktet lyste när han berättade om sitt beslut att gå ”hem” igen. Han syftade på den frikyrka han tillhört som ung, men där han inte passade in då han utvecklade sin alkoholism. När jag ett halvt år senare möter honom igen, då lyser inte ansiktet längre. Han berättar:

Jag gjorde några försök att komma in i gemenskapen, men misslyckades. När gudstjänsten var slut rusade alla till kyrkkaffet och tycktes ha så trevligt, var och en i sin grupp. Ingen såg mig och då slog den gamla skammen till igen – jag hör inte hemma här!

När jag hörde orden och såg det sorgsna ansiktet kände jag hur det började glöda i mitt inre. Om Claes och patienterna inte känner sig hemma i kyrkorna, då är dessa inte längre bärare av den atmosfär som besjälade ursprungsrörelsen bland fiskebryggor och vid måltiderna för två tusen år sedan. Det mest kännetecknande för Jesus var att trasiga och skamtyngda människor drogs till honom och fick en ny värdighet i hans närhet. Det var för dem han offrade sitt liv.

Mötet med Claes ledde till ett djärvt experiment med evangeliet i Bromma – de så kallade sinnesrogudstjänsterna. Många av oss som var med glömmer aldrig höstkvällarna 1992, när vi reste oss, lade händerna på varandras axlar och vaggade med i refrängen till Tove Janssons Höstvisa:

Skynda dig älskade, skynda att älska,
Dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
Snart är den blommande sommaren slut.

Sedan avslutade vi med Sinnesrobönen och gick ut i höstmörkret, där marschallerna fortfarande brann ner mot Drottningholmsvägen. Ingen av oss anade då att Sinnesrofolket femton år senare skulle tända sina marschaller på 150 platser i Sverige – alltifrån Arvidsjaur i norr till Ystad i söder. Läs mer

Kort därefter börjar ett annat djärvt experiment med Guds villkorslösa kärlek i en träkyrka på Söder. Även därifrån sprider sig marschallerna över Sverige och Norden. Både Allhelgonamässan och sinnesrogudstjänsterna har sprungit fram ur samma erfarenheter med inspiration från de tolv stegens andlighet. I båda fallen sänds evangeliet på brustenhetens våglängd. Läs mer

Jag tror att varje kyrka behöver ”växthus” där brobyggare vågar testa nya frön till framtidens kyrka. Deras kriterium är inte den kyrkliga traditionen utan berättelserna om hur Jesusrörelsen för tvåtusen år sedan mötte människors längtan, behov och inre nöd. Precis som i en tonårsfamilj kommer det att uppstå spänningar mellan det nya och det gamla, när människor med andra kulturer och erfarenheter väller in i kyrkan. Även då Jesus uppenbarade Guds villkorslösa kärlek blev det turbulens – och slutade med korsfästelse.

Guds kärlek är ingen dans på rosor

Vi återvänder till Markus. Det är sabbat, när Jesus och lärjungarna tar den upptrampade stigen genom en åker. Trots att det är förbjudet på sabbaten river lärjungarna åt sig av axen och äter. Vi vet inte om det var i protest mot de äldstes 613 stadgar eller om de som galiléer inte visste bättre? Jesus ber inte fariséerna om ursäkt, utan tar lärjungarna i försvar med en bibeltolkning, som måste ha tett sig halsbrytande för de skriftlärda. Han frågar, om de inte läst att kung David och hans krigare åt av det förbjudna skådebrödet i en helgedom – därför att de var hungriga?

Slutsatsen är chockerande för sin tid: När människans behov och nöd krockar med de religiösa traditionerna, då står Gud på människans sida! Hans tolkning ligger helt i linje med den ursprungliga Exodus-traditionen, som vägledde profetrörelsen. Där var sabbaten en social innovation för både människor och djur – utan parallell i den dåtida världen. Därför drar Jesus den teologiska slutsatsen: Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten (Markus 2:27).

Redan i nästa text drar det ihop sig till ett nytt rejält åskväder, när fariséerna och Jesus möts i synagogan på sabbaten. Högspänningen i luften beror på att en handikappad man är med bland åhörarna. Endast om en människa befinner sig i akut livsfara är det tillåtet att bota någon på sabbaten. Om Jesus skrider till verket är fallet kristallklart: En man med en förlamad hand kan definitivt vänta till nästa dag!

Spänningen blir olidlig, när Jesus kallar fram mannen och vänder sig direkt till fariséerna med en provocerande fråga: Är det lovligt att döda eller göra levande på sabbaten?  Han nämner inte ens fariséernas position, nämligen att inte göra något alls – för Guds skull! Jesus å sin sida är helt övertygad om att mannen måste få hjälp omedelbart – för Guds skull. Annars tillåts religiösa paragrafer skymma Guds kärleksfulla ansikte, som han kommit för att uppenbara.

Här använder Markus så känslomässigt starka ord för Jesus reaktion att de andra evangelierna ryggar tillbaka och mildrar ordvalet. Enligt Markus uppfylls Jesus av Guds glödande patos – precis som profeterna: Då såg han på dem fylld av vrede och sorg över att de var så förstockade. Men där finns också kärleken och barmhärtigheten, när han vänder sig till den lidande mannen: Håll fram handen! Mannen lyder och när han ser hur handen återfår sin spänst börjar hans ansikte stråla. Nu kan han återgå till jobbet och försörja sin familj.

Här börjar enligt Markus Jesus via dolorosa (smärtornas väg). Från och med nu kastar korset och den stundande avrättningen en allt mörkare skugga över hans väg. Döden på korset är ingen isolerad offergärning på slutet för att avvända Guds vrede från människorna. Nej, korset reses i världen som en konsekvens av att Jesus ständigt överskred gränserna för att förmedla Guds kärlek, helande och försoning. Markusevangeliet har kallats en enda lång passionshistoria – med en kort inledning.

Fariséerna och Herodes hantlangare hade vanligtvis inte mycket till övers för varandra. Men nu svetsas de samman för att bli kvitt en gemensam fiende, få Jesus avrättad och släcka den växande profetrörelsen för gott. Markus skriver: Fariséerna gick bort och började genast överlägga med Herodes anhängare om hur de skulle röja Jesus ur vägen (Markus 3:6).

Denis Mukwege – läkare och profet i smärtornas land

Vem kunde ana att pojken, som springer omkring på gatorna i Bukavu i Östra Kongo är en blivande Nobelpristagare? Tidigt är Denis klar över vad han vill bli – en man med vit rock, som delar ut mediciner. Han hade följt sin pappa, pingstpastorn, på besök till sjukhuset. Hans eget liv balanserade på en knivsegg efter en illa skött förlossning. Kanske bidrog det till hans livsvision att hjälpa kvinnorna i de omgivande, natursköna Lemerabergen?

Mukwege utbildar sig till läkare i Burundi och studerar sedan gynekologi och förlossningsvård i Frankrike i fem år. När familjen återvänder hem försämras det politiska läget dramatiskt i Östra Kongo. Missionärerna från Norden evakueras på grund av det instabila läget och Mukwege blir ansvarig chefsläkare på Lemerasjukhuset.

Gamla stamfejder blossar åter upp. Mukwege och delar av personalen drivs bort från sjukhuset. Samtidigt väller 100.000-tals hutuer in över gränsen efter folkmordet i Rwanda. Till råga på allt bryter kriget i Kongo ut. Även sjukhuset anfalls och de patienter, som inte hinner fly, mördas brutalt – många skjuts i sina sjukhussängar.

Mukwege får nu starta om från början. I hemstaden Bukavu byggs det numera välkända Panzisjukhuset med stöd från svenska Pingströrelsen, SIDA och Läkarmissionen. Första operationen äger rum 1999. Kvinnan har allvarliga skottskador och flera frakturer i ena lårbenet. Motvilligt berättar hon vad som hände. Sex soldater våldtog henne i hemmet och sedan sköt de henne i benet. Den natten får inte Mukwege tag på sömnen. Kombinationen av våldtäckt och stympning är ett nytt fenomen för honom – men det är bara början på en lång mardröm.

Våldtäkter – ett effektivt vapen i kriget

Snart väller våldtäktsoffer in på Panzisjukhuset från hela regionen. Förövarna tillhör olika soldatförband och milisgrupper. Mukwege och hans team står vid operationsbordet från morgon till kväll. I början lyssnar han till offrens berättelser, men inser att det blir allt svårare att behålla koncentrationen under de svåra kirurgiska ingreppen. När treåriga flickor kommer in med trasiga underliv blir det för mycket – han tvingas stänga av känslomässigt.

Våren 2006 besöker vice generalsekreteraren i FN, Jan Egeland, Panzisjukhuset. Då finns 1100 kvinnor i deras vård. Han håller ett tal till kvinnorna och beskriver senare intrycken: Det var patienter i alla åldrar, allvarliga och mycket värdiga i sina vackra och färgglada kläder. Jag insåg att alla bar på sin egen fruktansvärda historia. Då jag såg dem – detta hav av kvinnor – kunde jag också förstå omfattningen av övergreppen i regionen.

Egeland lyssnar till några av kvinnornas berättelser. En av dem är 26 år och hade gått in i skogen för att hämta ved till matlagning åt sin familj. Där togs hon till fånga av en milisgrupp. De band henne vid ett träd med armarna utsträckta och benen isär. Sexövergreppen skedde flera gånger om dagen i tre veckors tid. Repen hade stoppat blodflödet och skadat nervbanorna. Nu är hon är förlamad i händer och fötter.

Ibland begås våldtäkterna inför ögonen på maken och barnen. Övergreppen är ett vapen som effektivt bryter ner motståndet. Kvinnorna bär upp familjen och samhället, men nu sätts de ur spel och fjättras vid skam på grund av stympningen för resten av livet. Många får svårt att kontrollera urin och avföring och de är oförmögna till sexuellt samliv. Till råga på allt stöts de ibland ut från gemenskapen – ungefär som spetälska.

Kort efter Egelands besök inbjuds Mukwege att tala i FN. Han intervjuas då av journalister och bidrar till att situationen i Östra Kongo uppmärksammas internationellt. Efter hemkomsten ringer en okänd man och kommenterar hans medverkan i FN. Tonen blir hotfull, när den okände ber Mukwege upphöra med att smutskasta sitt land.

Hoten blir allt allvarligare

Mukwege kallas åter att medverka på ett FN-möte om sexuellt utnyttjande i konflikter. FN-sändebudet Margot Wallström är värd för mötet.  Även landets president Kabila ska medverka. På Waldorf Astoria Hotel hamnar Mukwege vid samma bord som en av regeringsmedlemmarna. Där vid bordet delges han ett hot mot hela sin verksamhet: Om du talar i mötet tvingas du lämna Afrika, men om du avstår får du fortsätta ditt arbete!

Mukwege kontaktar genast Wallström och avbokas från medverkan. Hon är rädd att frågan inte är utagerad och det blir förstärkt FN-bevakning kring hemmet i Bukavu. Hoten upphör dock inte. En dag kommer deras dotter hem från skolan och berättar att hennes pappa är nästa namn på en dödslista. Hon vill att de flyttar från Bukavu.

Enligt ett annat hot kommer hustrun Madeleine och döttrarna att utsättas för samma våld, som kvinnorna Mukwege opererar. Efter ett allvarligt samtal i familjen, tar de gemensamt beslutet att stanna kvar i Bukavu. Att flytta skulle vara att ge vika för våldet och överge de utsatta kvinnorna.

En dag när Mukwege kommer hem från sjukhuset rör sig fem män kring huset. Plötsligt trycks ett maskingevär mot hans panna och en pistol mot nacken. Inifrån huset hörs skrik och ut rusar deras tjänare beredd att kasta sig över männen. Det är det sista han gör i livet. Han träffas av ett dödande skott och Mukwege faller avsvimmad till marken. Männen tror att också han dog av skotten och skyndar från platsen. Omtöcknad tar han sig in huset och möts av döttrarna som skriker: Bort från fönstren, de kommer att skjuta igen!

Nu blir Mukwege en väl bevakad fånge instängd på Panzisjukhusets område. Men att lämna Lemerabergens kvinnor och bli en åskådare i väst framstår för honom som en outhärdlig tanke – ett svek mot sin kallelse och sitt lidande folk. Han är också pastor för en församling, vars medlemmar inte kan flytta till ett säkrare ställe. Därför tar han återigen beslutet att stanna och vara en hoppets bärare, där mörkret och rädslan hotar att ta överhanden. Jag citerar ett vittnesbörd om det okuvliga hoppet i smärtornas land från vår tids ”apostlagärningar”:

Det är möjligt att få slut på konflikterna och att få bukt med det grova, förråande våldet. Jag tycker inte att det är naivt att tro att det är möjligt. Att de grova övergreppen mot kvinnorna ska upphöra och att de en dag ska kunna känna sig trygga i samhället. Det är för den dagen jag kämpar och riskerar mitt liv. Min högsta önskan är att få se den komma … Jag slutar aldrig predika fred. Min strategi är att besvara hatet med ännu mera kärlek, visa att ondskan aldrig kommer att segra. Att förmedla kärlek är för mig att vårda de sjuka och ge dem hopp.

Ett nordiskt arv förpliktar

Denis Mukwege såg sig som arvtagare till en profet från Norden, som satte sitt liv på spel i samma kamp hundra år tidigare. Baptistmissionären E V Sjöblom från Heby i Uppland uthärdade inte att hålla tyst som de flesta, när han såg stympade kroppar flyta i floderna, nedbrända byar och massor av avhuggna händer på dem som inte nådde upp till sina kvoter på gummiplantagerna. Plantagerna ägdes då privat av den belgiska kungen Leopold II.

Sjöblom bidrog i hög grad till att avslöja för Europa och världen att det inte var ”ett humanistiskt civilisationsprojekt” som pågick i Kongo – utan ett av historiens värsta övergrepp och rövartåg. Mukwege skriver i förordet till Birger Thuressons bok om visselblåsaren från Uppland, Vittnet som vägrade tiga:

Den svenske missionären … vågade utmana den ekonomiska och politiska makten. Sjöblom var bara 41 år när hans utslitna och febersjuka kropp inte orkade mer. Han begravdes i Afrikas röda jord, i hjärtat av det Kongo han älskade, men minnet av hans livsgärning får inte dö. (Han) är ett föredöme som inspirerar till kamp för rättvisa och rättfärdighet, och till kamp mot den girighet som trampar på mänskliga rättigheter också i dagens Kongo.

I förordet till Berthil Åkerlunds bok, Denis Mukwege – en levnadsberättelse, skriver Margot Wallström:

Ingen ska låta sig luras av det milda och sympatiska sättet och tro att dr Mukwege är naiv – tvärtom! Han gör knivskarpa politiska analyser och väjer inte för makten. I sin förtvivlan över att behöva reparera skadorna gång på gång efter konfliktrelaterat sexuellt våld har han uttalat skarp kritik mot såväl Kongos styrande som FN för deras underlåtenhet att ingripa mot kriget … Vi vill tro på en ljusare framtid för Kongo. Vi behöver hopp som drivkraft och förebilder som Denis Mukwege.

Kapitel 11:

PILGRIMSVANDRINGEN TILL JERUSALEM

I vissa tider och teologier har man stannat vid den Jesus, som vandrar fridfullt på stränderna i det solbelysta Galiléen. För dem är han vishetsläraren, som uppmanar människorna att betrakta ängens blommor och himlens fåglar. Han förmedlar en oförgänglig filosofi om kärlek, harmoni och försoning i ett själens inre rike, som inte är av denna världen. Hur radikalt annorlunda är inte den Jesus våra evangelier skildrar!

Enligt Markus och Lukas är Jesus inbegripen i ett ständigt ställningskrig, som ibland blossar upp i öppna eldstrider. Orsaken är inte en förkunnelse om ett inre, utomvärldsligt rike – utan om ett konkret gudsrike här och nu, en ny världsordning. Det är dock svårt för hans fiender att sätta in en dödsstöt mot honom och hans rörelse i Galileen. Här finns för få fariséer och Jesus är för populär i de lägre folkskikten.

Skulle han däremot komma på tanken att bege sig till Jerusalem, då skulle hans öde snart vara beseglat. Där har fariséerna och prästerskapet ett starkt fäste och stort förtroende hos allmänheten. Därför blir det oro och protester i lärjungakretsen, när Jesus plötsligt aviserar att de ska delta i det judiska folkets största årliga högtid – påsken i Jerusalem.

Inför besöket i Jerusalem gräver inte Jesus ner stridsyxan och övergår till fredsförhandlingar. Vi följer Lukas skildring av pilgrimsresan, som skiljer sig väsentligt från de andras och märkligt nog upptar halva hans evangelium. I sin version radar han upp incidenter och uttalanden, som väcker ont blod i motståndarlägret. Han tycks också väva in berättelser och Jesus-citat från andra tider och platser.

Pilgrimsresa genom besudlat land

Varje år beger sig tusentals pilgrimer från Galileen till påskfirandet i Jerusalem. De tar den fyra mil längre och mer strapatsfyllda vägen genom Jordandalen ner till Jeriko, världens lägst belägna stad (260m u h). Där börjar de stigningen upp till Olivberget och Jerusalem (750m ö h). Pilgrimerna vill inte besudlas genom att ta den kortare vägen genom Samarien med dess avfälliga och fientliga blandfolkning. Därför sticker det i ögonen på de rättrogna att Jesus väljer vägen genom Samarien.

Fiendskapen är ömsesidig. I det första samhället Jesus och hans följe vill besöka blir de brutalt avvisade, när man hör att de är på väg till påsken i Jerusalem. Vi har vanligtvis bilden av att Jesus följs av tolv lärjungar, men enligt Lukas är lärjungaskaran mycket större. Här i Samarien sänder han ut hela sjuttiotvå lärjungar till de omgivande samhällena. De ska gå, två och två, med samma uppdrag som han själv har: De ska driva ut demonerna, hela de sjuka och förkunna att Guds rike nu nått Samarien.

En laglärd frågar då Jesus påpassligt vem som ska betraktas som ens nästa? Inom judendomen begränsades budet att älska sin nästa till det egna folket – alltså inte samarierna. Sin vana trogen besvarar Jesus frågan, inte med bibel-citat – utan med en högst provocerande berättelse. På den ökänt farliga vägen mellan Jeriko och Jerusalem blir en man nerslagen och misshandlad av ett rövarband. En präst från det högsta ledarskiktet kommer och ser mannen, men skyndar snabbt förbi. Sedan kommer en levit från det lägre prästskiktet – även han skyndar förbi. Men när en föraktad samarier närmar sig den blödande mannen berättar Jesus utförligt vad som händer:

En samarier … fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ”Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen”.

Blixtnedslaget i Dala-Järna kyrka

Det är denna berättelse, som drabbar en ung man i Dala-Järna kyrka tvåtusen år senare. Den får Hans-Erik Lindström att packa ryggsäcken med termosar och smörgåsar och bege sig ut i Stockholmsnatten. Ny Gemenskap föds och den nordiska pilgrimsrörelsen får sin ideologi. Båda rörelserna visar oss vem som är vår nästa här under Polstjärnan. Ju mer våra ögon öppnas och vi slår följe med Jesus på vandringen, desto mer inser vi att Gud har medarbetare, verkstäder och fältsjukhus – ibland där vi minst anar. Dessa vår tids ”apostlagärningar” skildras utförligare i kapitel tre.

En av mina tolvstegsvänner bjöd mig till en måltid, som han och ett team ansvarade för i Filadelfiakyrkan i Stockholm. De var med i ett nätverk av kyrkor, som samarbetade med Ny Gemenskap och bjöd tusentals utsatta på måltider. Jag betraktade de hemlösa, när de med sina väskor och knyten smög in i källarvåningen från ett råkallt Stockholm i adventstid. Därinne var det varmt, ljusen brann på de långa dukade borden och det doftade av julmaten. Framme vid buffén fyllde ett ungt team våra brickor med rykande mustig soppa, skink- eller ostsmörgåsar och en härlig jultallrik. Vi fick en bakelse med vispgrädde till kaffet, som serverades vid borden.

När jag satt vid ett av borden och betraktade människorna omkring mig vaknade plötsligt teologen i mig: Det var ju precis så här det en gång började i Galileen! Inte ens den mest hårdföra religionen på den tiden eller den lika hårdföra sekulariseringen i vår tid har lyckats släcka kärlekens pilgrimseldar, där människor får värma sina frusna händer och hjärtan. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Vem är rättfärdig i Guds ögon?

Med berättelsen om de två männen på bönetimma i templet slår Jesus ytterligare en spik i sin egen kista på vägen till Jerusalem. Han ger ett chockerande svar på den tidens mest brännande fråga – vem står närmast Gud? Accepterar man svaret, då vacklar den vedertagna religionens grundvalar.

Den ena bedjaren, en farisé, tillhör landets religiösa elit och är allas ideal. Därför tycker lyssnarna att det är helt naturligt att han går längst fram i templet när han ber. Han lever ett hängivet andligt liv och står givetvis mycket nära Gud. Ofta karikeras fariséerna, men i själva verket gjorde de ärliga försök att leva rättfärdigt enligt Mose lag och profeternas ideal. De undvek lyx och visade omsorg om de fattiga.

Den andre bedjaren är en förhatlig tullindrivare. Åhörarna finner det helt naturligt att han knappt vågar sig innanför templets portar och att han tittar ner i golvet när han ber. Även att han tar sig för bröstet i djup förtvivlan, när han stöter fram sina böneord: Gud, förbarma dig över mig! Han är ju ett avskräckande exempel på hur långt från Gud en människa kan hamna.

Ett religiöst jordskalv

Så här långt stämmer allt i berättelsen. Ingen anar att det i nästa ögonblick inträffar ett jordskalv, då allt vedertaget kastas överända. Jesus slår nämligen fast: Jag säger er, tullindrivaren gick hem från templet rättfärdigare – dvs närmare Gud än fariséen! Vad Jesus påstår är alldeles oerhört, rena hädelsen: Det avskräckande exemplet står närmare Guds hjärta än representanten för landets mest hängivna andliga rörelse!

Även här utgår Jesus från gudsbilden att ingen står så nära Guds hjärta, som en människa vid vägs ände – dvs med ett förkrossat och bedrövat hjärta som Psalm 51 uttrycker det. Det är denna hemliga kontaktpunkt mellan himlen och jorden, som är utgångspunkten för hans budskap och handlande. Det är Exodus-guden, som fortfarande lystrar till människornas rop vid tillvarons smärtpunkter. I detta ligger evangeliets glödande centrum, som utlöser både attraktionen och den fientliga oppositionen.

Varför gjorde inte Jesus gemensam sak med fariséerna, som mer än andra levde rättfärdigt i profeternas efterföljd? Svaret är att endast en religiös elit orkade lära sig och leva enligt deras krävande program med 613 regler. Och ju bättre eliten lyckades, desto mer misslyckade, skuldtyngda och fjärran från Gud kände sig vanligt folk. Det är därför Jesus tar upp striden, på liv och död, med varje form av religiös utövning, som förstärker brustenheten i den värld han kommit för att hela och försona – både då och i alla tider. (Berättelsen finns i Lukas 18:9-14)

Amazing Grace – men ingen billig nåd

I vissa fromhetstyper och teologier promenerar Jesus fortfarande på stränderna och distribuerar den villkorslösa kärleken åt alla håll – och inget mer. Det är sant att Jesus visar syndare, tullindrivare och prostituerade en oerhörd kärlek och respekt, men det är också sant att han väntade att de skulle svara med samma mynt – genom att ge honom sin kärlek och sitt förtroende. Det är också till dem han riktar sin bergspredikan med utmaningen: Ni är jordens salt och världens ljus (utförligare i kapitel 3).

Enligt Lukas avger Jesus sin profetiska programförklaring i hembygdens synagoga. Men han stannar inte i synagogan och hyr ett annex för sin lärjungaträning. I stället bjuder han dem med på sina vandringar. De får ta del av glädjebudskapet mitt i verkligheten och bevittna hur han själv lever ut det bland människorna. Kristen andlighet är inte dogmer eller ett självhjälpsprogram, som odlas i en privat sfär. Nej, det är ett liv i relationer – med naturen, andra människor och Gud, den stora verkligheten. Vi inbjuds till en pilgrimsrörelse, där vi vandrar tillsammans och delar våra liv med hjälp av pilgrimens nyckelord, som är bergspredikan i ett nötskal.

Under pilgrimsvandringen mot Jerusalem skärper Jesus tonen betydligt och kraven blir radikalare. Många texter är Lukas ensam om och det skulle vara intressant att få veta i vilken församlingsmiljö han fått tag på dem. Det gäller inte minst hans hjärtefråga – förhållandet mellan de rika och de fattiga. När man läser dessa ohyggligt radikala texter väcks frågan om Jesus är på väg att formera en elitrörelse med högre krav än fariséerna, som han annars är så kritisk mot?

Jag har inget mandat att tona ner åskviggarna i hans budskap och överlämnar det till läsaren att betrakta sitt liv också i dessa ”speglar”. Men jag noterar samtidigt att vår tids klimatforskare, som utmejslar vad bergspredikan utmanar oss till idag, också blir allt radikalare i sina krav på omställning – för livets och planetens skull.

Jeriko – den gröna oasen i öknen

Vi vet inte var Lukas tänkte sig att Jesus och lärjungarna kom ner från Samariens högland och anslöt till den stora skaran av galileiska pilgrimer, som kom genom Jordandalen. De vandrar här 100-200 m under havsytan och luften är kvalmig och solen brännande. På båda sidorna reser sig de brunbrända bergen. Plötsligt öppnar sig en betagande syn framför de trötta pilgrimerna – Jeriko-oasen, på den tiden känd för sin grönska, naturskönhet och sina magnifika träd. Jeriko är världens äldsta stad med obruten bebyggelse i 8.000 år.

Det är inte lätt för oss i Sverige med fred i 150 år att föreställa sig det judiska folkets starka känslor, när de firar sin svåra födelsestund – befrielsen ur tyrannen Faraos järngrepp. Norge kommer betydligt närmare upplevelsen, när de fyller Karl Johan i Oslo den sjuttonde maj och firar befrielsen från Hitler. Detsamma gäller mitt eget folk, när vi på självständighetsdagen tänder tiotusenstals gravljus i decembermörkret på krigargravarna, minns och svetsas samman i Jean Sibelius Finlandia.

Påsken är en oförglömlig upplevelse för alla judiska familjer, som samlas från hela världen för att fira i Jerusalem. Påskmåltiden måste ätas innanför stadens murar och det är fullbokat till sista plats. Redan på den tiden bodde långt fler judar utspridda runt Medelhavet än i själva Judéen. Därför mångdubblades stadens befolkning och påminner om trängseln, när muslimska pilgrimer från hela världen strålar samman i Mekka.

Ändå upplever ingen historiens mäktiga vingslag, som de galileiska pilgrimerna på väg genom Jeriko. Det var hit deras fäder kom under Moses ledarskap från den långa vandringen genom öknen. Moses själv hann blicka in i löftets land, men fick sluta sina dagar på andra sidan floden. Det är detta Martin Luther King alluderar till sista kvällen i Memphis, när han säger att vad än som händer med honom, så är han viss om att hans folk kommer att få gå in i drömmens land. Det var också hit till Jeriko de befriade från Babylonien anlände på sin väg hem till Jerusalem och Sion. Det är samma branta stigningar de galileiska pilgrimerna nu har framför sig.

Även Jesus inspirerades och vägleddes av dessa Exodus-traditioner. Men på en avgörande punkt skiljer sig hans föreställningsvärld från de övrigas – både lärjungarnas och den stora pilgrimsskarans. De förväntar sig en kraftfull Messias, som likt kung David skall befria dem ur det romerska imperiets grepp. Jesus däremot vägleds av en radikalt annorlunda gestalt – den lidande Tjänaren i Jesajaboken. Ännu begriper ingen vad han talar om, men snart skulle de förstå.

Ett profetiskt mirakel i Jeriko

Det är tidig morgon, men den blinde Bartimaios är i full gång. För honom är detta en av årets viktigaste dagar. Det enda han kan göra för att få mat på bordet är att sitta vid vägkanten och tigga. Därför måste han vara på plats utanför stadsporten, när de första pilgrimerna från Galileen anländer.

Han breder ut sin lilla duk på vägen. Snart gassar solen och pilgrimerna rör upp dammet så det sticker i halsen. Med jämna mellanrum stryker han handen över duken för att ”se” om någon förbarmat sig. Plötsligt snappar han upp ett rykte, som får hjärtat att gå upp i varv. Den legendariske Jesus från Nasaret lär vara på ingående – han som helar de sjuka och har ett stort hjärta för de fattiga.

Eftersom han inte kan se vem som kommer och går, börjar han genast ropa för full hals: Kyrie eleison, Davids son, förbarma dig över mig! Ju mer irriterade människor ber honom hålla tyst, desto högre ropar han. Detta är ju världens chans. Plötsligt står Jesus framför honom och frågar: Vad är det du vill mig? Bartimaios svarar: Det är det här med ögonen, jag kan inte se med dem.

I nästa ögonblick bevittnar vi hur en blind, trasig tiggare formligen reser sig ur gruset. Bartimaios ser sin hemstad för första gången. Sakta söker sig hans blick mot den grönskande Jordandalen och upp mot de bruna judeiska bergen.  Ansiktet får en sällsam glans och han slår följe med Jesus. Vi vet inte hur det var med hans kondition efter allt stillasittande, men snart skulle han få se den heliga staden och templet på Sions berg. Det kändes som att ha övergått från döden till livet.

Det här är det sista egentliga undret Jesus gör enligt Lukas. Det ligger helt i linje med den profetiska programförklaringen i Nasarets synagoga, som utlovar syn för de blinda. Där utlovas också ett glädjebud för de fattiga och det är vad nästa berättelse handlar om – egentligen är också det ett mirakel.

Mötet med högsta tullchefen i Jeriko

Bartimaios kände till Jesus och det gjorde sannolikt de flesta i Jeriko. Jesus levde inget undanskymt eremitliv. Han var känd som ledare för en ny snabbt växande folkrörelse. Den fanns nu på allas läppar – både för och emot. Jesus var också känd som en lysande, dramatisk talare med ett sprakande bildspråk. Hans färgstarka liknelser ställde verkligen saker på sin spets. Lukas skriver att alla var tagna av hans ”ljuvliga ord” redan vid första framträdandet i hembygdens synagoga. Markus är inne på samma linje: Alla överväldigas av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som de skriftlärda (1:22).

Jag har sökt genom otaliga Jesusbilder på nätet, men inte hittat någon som motsvarar den bild jag får av texterna. Den bild som kommer närmast och berör mig mest är Michelangelos mästerverk Pieta, där den döde Jesus vilar i sin sörjande mors famn. I stället föreställer jag mig honom som Martin Luther King, när han som 27-åring stiger fram som dynamisk talare och ledare för en ny folkrörelse i Montgomery – när Rosa Parks blev gnistan, som tände proteströrelsen bland de fattiga och förtryckta i Södern.

Även den förmögna tullchefen Sackaios i Jeriko kände till Jesus. Han hade hört märkliga saker berättas av pilgrimer och kolleger från Galileen. Att en stor andlig ledare välkomnar hatade och skambelagda tullindrivare i sin rörelse hade gjort honom minst sagt nyfiken. Men han var kort till växten och gatan fullpackad med nyfikna människor. Hans obändiga längtan får honom att kliva upp i ett sykomorträd för att kunna se – trots hånfulla ord och hatiska blickar som riktas mot honom.

Som styrd av en inre kompassnål går Jesus raka vägen genom folkmassan till trädet och säger: Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem. Sackaios kan knappt tro sina ögon och öron, men kliver genast ner och tar emot honom med glädje, skriver Lukas. Inne i palatset händer ett mirakel, som gör att fattiga familjer i Jeriko får mat på bordet för lång tid framåt. Mitt i måltiden reser sig nämligen Sackaios och deklarerar: Hälften av vad jag äger skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.

Jesus har inte hållit någon domspredikan om allt lidande Sackaios tillfogat människorna i Jeriko och ute på landsbygden. Han bara möter honom med sin starka utstrålning av respekt, kärlek och sanning. Det var samma enastående förtroende, som startat gudsrikesrörelsen på Gennesarets stränder, när glädjebudskapet nådde Levi vid hans tulldisk.

Även nu uttryckte Jesus förtroendet konkret genom att äta en måltid med Sackaios och hans hushåll. Det är då tjälen släpper sitt grepp om själens frusna marker, våren bryter fram och livet börjar spira. Därför säger Jesus: Idag har räddningen nått detta hus. Genom måltiden firar de enligt honom att ytterligare en vilsegången ”son till Abraham” hittat hem: Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det (Lukas 19:10).

En tidig kristen hymn tolkar glädjebudet för människorna ute i den hellenistiska världen och kulturen på deras eget språk. Den kallar Jesus Ordet (logos) och det är evangelium även för vår egen tid – när allt mörkare moln tornar upp sig över vår horisont:

I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det … Ordet blev människa och bodde bland oss … och han var fylld av nåd och sanning (Johannesevangeliet 1:5,14).

Fest- och proteströrelsen provocerar

När festmåltiden är i full gång och glädjen står högt i tak, då mumlas det allt högre och hotfullare utanför på gatan. Hittills har Lukas konstaterat att det är fariseerna och de skriftlärda som är förargade, men här är det plötsligt alla!  Att Jesus gått in och ätit med den värst besudlade syndaren i Jeriko kan ingen i den här landsändan varken förstå eller tolerera. De religiösa ledarna i Jerusalem, dit han är på väg, måste få veta vad som hänt, så att de kan göra upp räkningen med honom – en gång för alla. Om angivarna minglar med de galileiska pilgrimerna på väg till Jerusalem kan de sannolikt säkra ännu fler bevis.

Jesus håller inget försvarstal, när han möter pöbeln utanför huset. Lukas har samlat hans motiveringar i kapitlet om det förlorade fåret, det borttappade myntet och den förlorade sonen (Lukas 15). I den suveräna berättelsen om pappan och hans två söner är det fråga om samma festglädje som hos Sackaios: Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen. Och festen började (vers 24).

Jag har levt med den dramatiska berättelsen om pappan och hans två söner ända från barnsben i de österbottniska kapellen. Ändå var det först när jag tog en kurs med den världsbekante teologen Eduard Schweizer vid Zürich universitet, som jag drabbades av det omskakande budskapet. Det blev en chock att tvingas välja mellan hembygdens ”bönehus-Jesus” och den verklige Jesus i våra evangelier.

Ända sedan dess har Lukas 15 varit ett raster för min teologi, mina böcker och min verksamhet, inte minst i Brommadialogen, som vi kallade en lägereld ute på slätten.  Läs mer Det var också den liknelsen jag utgick ifrån i den första sinnesrogudstjänsten, som sändes på SVT nyårsdagen 1997. Läs mer

När man ska dö, passerar livet revy.

Tidigt följande morgon börjar pilgrimerna vandringen mot Jerusalem i fädernas fotspår. Förväntningarna är stora och med jämna mellanrum stämmer de upp de välkända vallfartssångerna. För Jesus är situationen speciell. Han vet att han ska dö om några dagar och livet passerar revy.

Det var härnere vid Jordanfloden allt hade börjat en gång. Här mötte han profeten Johannes och döptes av honom. Han upplevde hur himlen öppnade sig över honom, hur Anden sänkte sig ner och han hörde Guds röst: Du är min älskade son, du är min utvalda. Men det blev ingen dans på rosor.

Anden förde honom rakt ut i den livsfientliga öknen, dit pilgrimerna nu är på väg. I vår tid finns det en vurm för öknen med sina kloster, retreater och andliga fäder. Nu finns elektrisk belysning, bäddade sängar och måltider, som serveras regelbundet. I det forna Israel var öknen en skrämmande plats, där inget liv spirar, där tomheten, mörkret, de vilda djuren och demonerna har sin hemvist.

Det var här i den stora, ödsliga ensamheten Jesus tillbringade heta dagar och kalla, otäcka nätter – då ingen lampa lyste och inga måltider serverades. Han fastar och när hungern bränner som värst dyker Satan upp: Om du nu är Guds älskade son, då kan du väl förvandla öknens stenar till bröd? Vid ett senare tillfälle låter Satan honom se en vision av alla riken på jorden och utmanar honom bygga sig ett eget imperium. Jesus avvisar konsekvent alla erbjudanden och väljer Guds vilja för sitt liv.

Jesus tänker också på sin mor, som är med på vandringen tillsammans med de galileiska kvinnor, som är hans trogna efterföljare. Hur tungt och skrämmande det måste ha varit för henne som tonårsmamma att i graviditetens slutskede kämpa sig uppför dessa branta, gudsförgätna stigar under den brännande solen. Kejsaren i Rom hade utfärdat ett edikt om skattskrivning och Josef tillhörde Davids stam. Det var bara för Josef och henne att ge sig av från Nasaret, genom Jordandalen och upp till det högt belägna Betlehem.

Vilket livsöde drabbades hon inte av, när hon blev gravid med mig långt före bröllopet. Det fanns väl ingen som kunde tro hennes ord, att det var Gud som gjort henne med barn. Hade inte Josef så resolut ställt sig vid hennes sida, då hade hon kanske stenats utanför stadsporten i Nasaret. Nu hade hon stödd på Josef kämpat sig hela vägen upp till Betlehem. Det är väl inte så underligt att värkarna satte in efter så extrema strapatser.

Nej, det fanns absolut inget rum för dem i staden. Därför föder Maria sin förstfödda i ett stall. De unga föräldrarna gör sitt bästa att linda honom och skydda honom från flugorna och smutsen. Tiden har gått och nu har hans mor sett alldeles tillräckligt och dessutom förlorat sin man. Det smärtar honom, när han tänker på vad som väntar henne i Jerusalem – att se sin förstfödde dömas, plågas och avrättas. Herdarna som kom till stallet den natten påstod att de hört en änglakör sjunga om fred på jorden, men varken Maria eller han själv hade sett så mycket av den varan – åtminstone inte hittills.

Det är alltid ett gripande ögonblick, när de galileiska pilgrimerna rundar Olivberget och får syn på Jerusalem och templet på Sions berg. Som alla generationer före dem stämmer de upp en välkänd vallfartspsalm. Plötsligt händer något som aldrig hänt förr – jublet övergår i en hyllning till Jesus från Nasaret. Palmkvistarna vajar, folket breder ut sina mantlar framför honom och sången brusar:

Hosianna Davids son!
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.
Hosianna i höjden!

Inne i Jerusalem är beredskapen hög. Inte bara för att ta emot hundratusen pilgrimer, utan också för att äntligen göra upp räkningen med den hädiska rabbinen från norr. Jesusfansens hosiannajubel mjukar inte precis upp de låsta positionerna. Det blir inte bättre följande dag, när Jesus i en profetisk aktion välter omkull penningväxlarnas bord inne på tempelområdet och utropar i protest:

Det står i skriften ”Mitt hus skall vara ett bönens hus”, men ni har gjort det till ett rövarnäste.

Kapitel 12:

GUDS PATOS – EN PASSIONSHISTORIA 

Det är allt annat än ”stilla veckan” och en meditativ, andäktig stämning under påsken (pesach) i Jerusalem. Det är en strid ström av bofasta och pilgrimer på väg uppför tempelberget med levande lamm på ryggen. Det är trångt på tempelplatsen och alla präster är inkallade i tjänst. Det är en enda stor kakafoni av bräkande lamm, högljudda pilgrimer, påflugna affärsmän vid sina bord och präster, som försöker göra sig hörda.

Ikväll ska folket minnas och leva sig in i sin dramatiska historia – befrielsens ögonblick, när deras fäder ”med hast” drog ut från slaveriet i Egypten. Det är därför alla äter osyrat bröd hela veckan, eftersom inget bröd hann jäsa när de gav sig av. Folket väntar intensivt efter den Messias, som likt Mose ska göra det igen – befria dem från det förhatliga romerska imperiet. Speciellt i selotiska kretsar kokar det av revolutionär hetta. Därför är Templets hela vaktstyrka på plats och de förstärkta romerska förbanden håller ett vakande öga på allt från sitt höga vakttorn.

På sista tiden har Jesus förgäves försökt förmedla sin bild av Messias som den lidande Tjänaren, men för lärjungarna är det obegripligt och omöjligt att ta in. När han red in på sin åsna till Jerusalem hyllade de honom därför som den messianska befriaren – med vajande palmkvistar och genom att breda ut sina mantlar framför honom. De sjöng och jublade: Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Ännu efter hans död och uppståndelse klänger de sig fast vid föreställningen: Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike? (Apostlagärningarna 1:6)

Den historiska måltiden förbereds

Exakt klockan tre blåser leviterna i sina horn och en kör av levitiska präster stämmer upp det mäktiga Hallel (Psalm 113-118 i bibeln). I hymnen firar de minnet av exodus från Egypten, då de gick torrskodda genom Röda Havet och sedan över Jordanfloden: När Israel drog ut ur Egypten, Jakobs släkt från främlingars land, då blev Juda Guds heliga egendom, Israel hans välde. Havet såg det och flydde, Jordans vatten vek undan … (Psalm 114).

Hela eftermiddagen pågår den blodiga föreställningen. Tusentals lamm slaktas, tappas på blod, som stänks på altaren. Även lärjungarna lämnar tempelplatsen med sitt slaktade lamm och går genom gränderna till huset, där de ska grilla lammet och inta påskmåltiden. Alla måste äta påskalammet innanför Jerusalems murar i matlag på minst tio personer. Bofasta med lediga rum är skyldiga att låna ut dem till gästande pilgrimer. Däremot finns inte sovplatser för alla och somliga väljer att övernatta på Olivbergets sluttningar.

När solen gått ner och stjärnhimlen tänts börjar festmåltiden. Det är nu barn, unga och gamla tillsammans lever sig in i nationens födelse – natten då deras fäder befriades och drog ut ur imperiets och tyrannens järngrepp. Även lärjungarna känner historiens mäktiga vingslag över sina liv. Precis som varje annan husfar leder Jesus måltiden enligt liturgins givna moment.

Påskmåltid med obehagliga inslag

Men plötsligt – mitt under förrätten – kommer Jesus med ett otäckt besked: En av de tolv kring bordet kommer att förråda honom och en annan kommer att förneka honom! Bestörta granskar de varandra kring bordet. Markus skönmålar inte lärjungarna i sin berättelse. Som ingen annan skildrar han dem som både hängivna och bräckliga människor. Inte ens för Jesus går livet på räls. De människor han utvalt och fostrat faller igenom totalt när det väl gäller – men de får ändå sitta med vid bordet och dela brödet och vinet.

Den givna ritualen flyter på och efter ytterligare någon bägare är de framme vid måltidens höjdpunkt. Precis som varje annan husvärd tar Jesus det osyrade brödet, bryter det i bitar och ger åt alla närvarande. Nu är ögonblicket inne, när han ska skildra exodusnattens dramatik. Men plötsligt säger han något annat, något som ingen hört förr, men som kommer att upprepas ända tills tiden rinner ut: Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig.

Stämningen är förtätad, när de skär upp det nygrillade lammet och börjar äta. Det är ytterst sällan fattiga människor får smaka en bit kött på den tiden. Plötsligt är det stora mysteriet där igen. När Jesus lyfter och välsignar bägaren, då säger han inget om blodet som ströks på dörrarna i Egypten. I stället säger han något som ingen någonsin hört förr: Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många. Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.

Vad i all världen är det han säger? Lärjungarnas tankar flyger hit och dit. Det här kan väl ändå inte vara deras sista måltid tillsammans?  Vad har de inte upplevt med honom allt sedan måltiden hemma hos Levi, när deras livs äventyr började. De har fått följa honom till den märkliga måltiden hos fariséerna, då en prostituerad störtade in med en parfymflaska i handen. Och bara för ett par dagar sedan satt de och åt en buffé i skattechefens residens i Jeriko. Ska de plötsligt inte se honom bryta brödet mer – förrän vid den stora festmåltiden hemma i den tillkommande tidsåldern?

Efter sista bägaren stämmer de in i den avslutande lovsången. Det är en säregen upplevelse att vandra genom en stad, som sveps in av dofterna från nygrillade lamm och där lovsången brusar genom vidöppna fönster och dörrar. De vandrar ända bort till stadsporten – men då är plötsligt en av dem borta. De är bara elva kvar. Medan sången tonar bort i fjärran går de vidare genom Kidrondalen till en enslig, mörk lund vid Olivbergets fot. Den kallas Getsemane.

Det krävande slutprovet

Där kommer det obehagliga ämnet upp igen. Jesus påstår att de alla snart kommer på fall. Petrus protesterar vilt: Även om alla andra kommer på fall, så skall inte jag göra det! Men Jesus insisterar att han redan denna natt kommer att förneka honom. Petrus bedyrar att Mästaren har fel: Om jag så måste dö med dig, skall jag aldrig förneka dig. Markus tillägger att de andra säger något i samma stil.

Nu drabbas Jesus av djup oro, ångest och skräck inför det som väntar. Markus använder så starka ord att de andra mildrar hans ordval. Inget är oss så kärt som livet, denna spröda låga som tänds och brinner bara en gång. Jesus är sann människa, som en trosbekännelse uttrycker det, och älskar livet precis som alla andra. Han ber sina tre närmaste lärjungar, däribland Petrus, att de ska vaka och be med honom. Han använder själv starkast möjliga ord: Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka.

Själv går han in bland träden och kämpar ensam med sin kallelse och sin ångest. Läkaren Lukas målar här med starka färger: I sin ångest bad han allt ivrigare, och svetten droppade som blod ner på marken. Jesus anropar himlen om en lättare väg: Abba! Fader! För dig är allting möjligt. Ta denna bägare från mig. Men inte som jag vill, utan som du vill. Jesus klarade sitt slutprov.

Ett par årtionden före Markus och Lukas författade sina berättelser skrev aposteln Paulus ett brev till Filippi i Grekland. Där citerar han en ännu äldre hymn, som de första kristna sjöng någonstans i Mindre Asien. Där möter vi precis samma teologi om Jesu ödmjukhet och lydnad som här i Passionshistorien. Det är just denna Jesu beslutsamhet att i allt underordna sig Guds vilja, som leder till hans uppståndelse och upphöjelse:

Han ägde Guds gestalt
men vakade inte över sin jämlikhet med Gud,
utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt
då han blev som en av oss.
När han till det yttre hade blivit människa,
gjorde han sig ödmjuk
och var lydig ända till döden,
döden på ett kors.
Därför har Gud upphöjt honom
över allt annat
och gett honom det namn
som står över alla andra namn … (Filipperbrevet 2:6-9)

Den sången och teologin har fortplantat sig genom två årtusenden och nådde ända upp till Norden. Så här låter den i Olov Hartmans tappning:

För att du inte tog det gudomliga dig till en krona,
för att du valde smälek och fattigdom, vet vi vem Gud är.
För att du lydde fram till det yttersta – döden på korset,
Vet vi vad seger, vet vi vad väldighet, vet vi vad Gud är

(Psalm 38 i Svenska Psalmboken)

Petrus misslyckas i slutprovet

När Jesus återvänder till lärjungarna sover alla. Han vänder sig speciellt till Petrus, som lovat följa honom in i döden: Simon, sover du? Orkade du inte hålla dig vaken en enda timme? Markus fortsätter berättelsen med något som verkar närmast obegripligt. Jesus finner dem sovande ytterligare två gånger. Då säger han: Ja, ni sover och vilar er! Det räcker nu. Stunden är inne, Människosonen skall överlämnas i syndarnas händer …

I skydd av mörkret har de religiösa ledarna och deras beväpnade män slagit en järnring kring Jesus och lärjungarna. De är fast beslutna att redan denna natt utplåna hans livsverk för gott. På en given signal tänder de sina facklor. Judas rusar fram ur mörkret och identifierar sin Mästare genom att ge honom dödens kyss. De beväpnade männen griper Jesus utan motstånd. De vettskrämda lärjungarna flyr hals över huvud. De syns inte till mer i passionsberättelsen – frånsett Petrus långt ute i periferin.

Jesus förs nu fängslad till sina arvsvurna fiender – översteprästerna, de äldste och de skriftlärda. I all hast har de lyckats sammankalla delar av Stora Rådet mitt i natten. Hela Rådet bestod annars av hela sjuttio medlemmar. Petrus följer Jesus, men på betryggande avstånd. Han sitter och värmer sig vid kolelden ute på gården och hoppas kunna snappa upp något av vad som händer med Jesus därinne.

Det är då en tjänstekvinna känner igen honom och utbrister: Du var också med Jesus, han från Nasaret. Petrus blånekar och säger: Jag förstår inte alls vad du menar. För säkerhets skull flyttar han längre bort ut på förgården. Men även där får kvinnan syn på honom och säger till dem som står i närheten: Han är en av dem. Petrus förnekar igen. De som samtalat med honom har noterat hans galileiska brytning och drar därför slutsatsen: Visst är du en av dem, du är ju från Galileen. Då svär Petrus och bedyrar: Jag känner inte den där mannen som ni talar om.

Misslyckandet är en del av evangeliet

Det är två saker som slår den som läser Markus passionsberättelse. Det ena är att den är så stram och realistisk i skildringen av Jesu lidande och död. Det finns inget av den ibland tårdrypande lidandesmystik, som kännetecknar senare tider i kyrkans historia. Det andra som överraskar är det stora utrymme, som ges åt skildringen av lärjungarnas misslyckande – och speciellt Petrus. Vid sidan av Paulus är Petrus portalgestalten i urkyrkans historia. Båda har lidit martyrdöden i Rom när Markus skriver – Petrus genom korsfästning och Paulus genom halshuggning. Men det nämns inte ens i berättelsen.

Evangelierna skildrar inte kyrkans legendariska ledare med den sedvanliga helgonglorian. Tvärtom, de är bristfälliga människor, som sviker och till och med förnekar sin Mästare när det väl gäller. Det är vid denna tid kejsar Nero startar de svåra förföljelserna av de kristna i Rom. Senare sätter förföljelserna in också i Mindre Asien. Många lider martyrdöden, andra sviktar och några förnekar sin tro. När de lyssnar till passionsberättelsen får de nytt mod och inser att loppet inte är kört för dem heller.

Kärlekens och försoningens pris

Jesu sista vägsträcka är en ensam vandring på via dolorosa genom förhör, hån, tortyr och till slut samtidens mest plågsamma avrättningssätt. Vi skulle komma verkligheten närmare om vi bytte ut alla förgyllda kors mot handbojor, läderpiskor, törntaggar och tortyrjärn på altarväggarna. Ju mer vi lever oss in i vad Jesus faktiskt tvingas genomlida efter påskmåltiden, desto begripligare blir det att han till slut stupar av utmattning på vägen till Golgata. De dödsdömda måste nämligen själva bära det tunga korset genom staden, ut till avrättningsplatsen utanför stadsmuren.

Ändå är det inte de romerska soldaterna, de hånande fariséerna, de flyende lärjungarna, tortyren och spikhålen, som är det tyngsta för honom denna långfredag. Nej, det är upplevelsen av det mystikerna kallar själens dunkla natt – Guds totala frånvaro och tystnad. Därför slutar Jesus sitt liv med ett högt rop rakt ut i det existentiella mörkret: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Han drar sin sista suck och huvudet sjunker ner mot bröstet. En soldat sticker spjutet i hans sida och konstaterar att döden är ett faktum. Politikens och religionens företrädare kan andas ut och återgå till ordningen och påskfirandet.

De manliga lärjungarna syns inte till, men hans kvinnliga efterföljare från Galileen uthärdar att stå kvar i korsets närhet till det bittra slutet. En av dem är speciellt förkrossad och förlamad av sorg. Maria, var inte rädd … han skall frälsa sitt folk från deras synder, hade hon hört redan under graviditeten. Hon har trott mer än hon tvivlat. Men nu är allt definitivt slut. Soldathugget i hennes förstföddes sida är tillräckligt bevis. Hon stapplar ner från avrättningsplatsen och in mot Jerusalem. Hon upplever mörkret förfärande mörkt denna natt.

Den osynliga Regissör, som tilldelat Jesus huvudrollen i mänsklighetens stora Exodus-drama, är inte vid vägs ände. Precis som vid uttåget från Egypten får koreografin nu kosmiska inslag och proportioner. Jorden skälver och ett mörker täcker landet. Följande morgon visar det sig att det stora förhänget i Templet rämnat från golv till tak. Det var bara en gång om året – på den stora försoningsdagen – som översteprästen fick gå in i det allraheligaste och offra på altaret för folkets försoning. Genom Jesu förkunnelse, liv och död hade vägen nu öppnats för alla – av Guds själv.

När påskmorgonen gryr räcker Skaparen ut sin hand över graven och uttalar sitt stora JA till Jesu liv, död och försoningsrörelse. Just det liv i lydnad han levt och den gemenskap han format bland Galileens marginaliserade människor har segrat. Från och med denna påskmorgon är dessa jordens salt och världens ljus – tecknet på att Gud inte släppt taget och gett upp hoppet om sin värld. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

 

Återseendet på stranden

Det är en tidig morgon, när solen höjer sig över Gennesarets sjö. En fiskebåt glider sakta in mot stranden. Trots att den är full av unga män är det dödstyst i båten. I varje själ ruvar den dova besvikelsen över att deras stora livsäventyr fått ett så abrupt och tragiskt slut. Jesus är död och begraven.

För Petrus är det speciellt dystert. När han blev utpekad av tjänstekvinnan på översteprästens bakgård som en av lärjungarna, då svor han på att han aldrig haft något med den mannen att göra. Efter det sveket drog han den enda logiska slutsatsen – han återvände till de gamla fiskevattnen. De andra följde med.

Det är då de upptäcker en främling som rör sig fram och tillbaka på deras strand där allt började. Plötsligt känner någon igen honom. Mer behövs det inte för att allt ska flamma upp igen för Petrus. Båten går för sakta, så han viker upp manteln och kastar sig i sjön – för att snabbt få möta sin Mästare på stranden. Och Jesus förnekar sig inte. Trots allt det oerhörda han varit med om – rättegång, tortyr, avrättning och uppståndelse – är hans första fråga: Är ni hungriga? Och när han tar den halstrade fisken från glöden frågar han Petrus: Älskar du mig?

– Herre, du vet allt. Du vet att jag har ett hängivet hjärta, men du vet också att allt gått sönder och ligger i spillror.

– Petrus, jag vill att du blir en herde för min hjord. Du kommer aldrig mer att samla människor kring din egen förträfflighet, utan leda dem till mig – en syndares vän. Först nu kan du bli en ledare för min kyrka på jorden. 

Kapitel 13:

SÅNGEN OM LIVET SPRIDER SIG

Fyrstämmigt evangelium

För de flesta som läser evangelierna flyter de ihop till en enda berättelse. I själva verket är det fråga om fyra distinkta versioner, som ibland skiljer sig markant från varandra. Hos Lukas upptar vandringen till Jerusalem halva evangeliet, hos Markus endast ett par verser och dessutom är färdvägen en annan. Jesus är tyst på korset hos Markus – frånsett det sista ångestropet. Hos Lukas talar Jesus vid flera tillfällen till människorna kring korset och till rövaren vid sin sida. Den tidiga kyrkan harmoniserade inte berättelserna, utan lät dem ljuda tillsammans och ge evangeliet en fullödigare klang.

Efter uppståndelsen möter Jesus enligt Markus och Matteus sina lärjungar på stranden vid Gennesarets sjö där de ursprungligen möttes. Han ger dem missionsbefallningen på ett berg i Galileen och lämnar dem där. Lukas däremot låter den uppståndne möta lärjungarna i Jerusalem och på vägen till Emmaus. Enligt honom är det från ett berg i Judéen himmelsfärden äger rum. För Lukas är det nämligen viktigt att församlingen i Jerusalem framstår som utgångspunkt och förebild för den världsvida missionen – genom Samarien, Galileen, Syrien, Mindre Asien, Europa och till jordens yttersta gräns.

Visst brann våra hjärtan

Av evangelierna har Markus den äldsta berättelsen om uppståndelsen, men den är mycket korthuggen – endast de åtta första verserna finns i de äldsta handskrifterna (Markus 16:1-8). Resten är senare kompletteringar från andra källor. Det enda vi får veta är att graven är tom och att en ängel meddelar att de kan möta Jesus i Galileen.

Paulus tar oss mycket närmare denna för kristen tro helt grundläggande historiska händelsen. Han skriver minst ett årtionde före Markus och citerar dessutom en tradition, som har formulerats långt tidigare:

– Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv tagit emot att Kristus dog för våra synder …, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen … och att han visade sig för Kefas (Petrus) och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. (1 Korinthierbrevet 15: 3-6).

Endast Lukas berättar om de två sorgsna lärjungarna som är på väg till byn Emmaus en mil utanför Jerusalem. De är lamslagna efter att deras Mästare brutalt avrättats och nu också begravts. De får sällskap av en annan vandrare, som frågar vad de samtalar om. De svarar: Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning … Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att det var han som skulle befria Israel.

Solen är på väg att gå ner och de inbjuder främlingen att stanna och äta kvällsmat med dem. Det är när han välsignar och bryter brödet som de plötsligt känner igen honom – sin egen älskade Mästare. I samma ögonblick är han försvunnen. De är helt överväldigade och säger till varandra: Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?

De bryter genast upp och i stjärnornas ljus och med en lykta i handen bär det iväg en mil till lärjungarna i Jerusalem. Svettiga kommer de instormande i den sena timmen och berättar hur deras hjärtan brann redan på vägen när de mötte honom och hur de blev i eld och lågor, när han bröt brödet och de kände igen honom. Det var då de insåg att Jesus lever!

Ändå var detta bara ett förspel till vad Lukas fortsätter att berätta om pingstdagen. Då kommer en stormvind från kosmos och fyller huset där Jesu rädda efterföljare förskansat sig. De ser flammande eldslågor över var och en av de närvarande. Händelsen får stor betydelse för resten av Apostlagärningarna och Lukas tolkar det som händer med orden: Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål (språk) …

Petrus sätts inte i karantän

Kännetecknet för Jesusrörelsen från allra första stund är det förbehållslösa förtroende Jesus visar sina efterföljare. Pappan speglar samma tillit i berättelsen om den förlorade sonen. Trots att sonen varit ansvarslös och förött hela arvet får han bli son i huset på nytt – utan minsta prövotid. Enligt fariséerna krävdes en lång prövotid, när syndare verkligen skulle visa att de menade allvar med sin omvändelse.

Det är vanligt även i vår tid att andliga ledare som faller djupt inte kan återgå i tjänst med detsamma. Ofta sätts de i flera års ”karantän”, då de får bearbeta det som hänt med en erfaren själavårdare. Det går knappast att falla djupare än vad Petrus gjorde. Han hade varit en av Jesu mest förtrogna lärjungar och försäkrat att även om alla andra svek Jesus – han skulle aldrig göra det!

Ändå, natten när allt står på spel förnekar Petrus sin Mästare flera gånger och i ett trängt läge svär han på att han aldrig haft något med den mannen att göra. Det är just i denne Petrus Jesus investerar sitt oerhörda förtroende, när de återses en tidig morgon på Gennesarets strand. Petrus får kallelsen att bli en herde och ledare för Jesu kyrka på jorden.

När vi läser första hälften av Apostlagärningarna inser vi att Jesus inte satsade på fel häst. När Petrus träder fram och tar till orda inför folkmassan och de religiösa ledarna på pingstdagen, då är rädslan som bortblåst och vi ser en brinnande apostel, som inte längre svävar på målet:

Israeliter, lyssna på mina ord! Jesus från Nasaret, en man vars uppdrag Gud bekräftade inför er genom att låta honom utföra kraftgärningar och tecken mitt ibland er, som ni själva vet, han utlämnades efter Guds beslut och plan, och ni lät laglösa spika fast och döda honom. Men Gud löste honom ur dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det inte var möjligt att döden skulle behålla honom i sitt grepp. (Apostlagärningarna 2:22-24)

Från judisk sekt till världsreligion

Jesus talade arameiska och hans rörelse begränsades till Galileen, frånsett några strandhugg utanför. Även församlingen i Jerusalem var först en helt inomjudisk företeelse. Hur kom det sig att gränserna sprängs och kristendomen blir en världsreligion redan under det första århundradet? Vem byggde broar till den grekisktalande omvärlden och den hellenistiska kulturen som dominerade hela imperiet efter Alexander den Store?

I sin ”kyrkohistoria” visar Lukas att svaret finns närmare än man kunde tro. Efter pingsten vällde grekisktalande judar in i församlingen i Jerusalem. Tusentals judar från Medelhavsområdet önskade leva nära Templet i Jerusalem på äldre dagar. Många andra besökte staden som pilgrimer vid de stora högtiderna. Apostlagärningarna kallar dem ”hellenister”.

Mitt i entusiasmen och egendomsgemenskapen uppstår spänningar och klagomål i urförsamlingen. De grekisktalande upplever att deras änkor inte får samma tilldelning vid utspisningarna som de inhemska. Då utser apostlarna sju ”diakoner” bland de grekisktalande som får ansvara för det praktiska kring måltiderna. Samtliga har typiskt grekiska namn, t ex Stefanos och Filippos.

Några av diakonerna visar sig vara hängivna kristna med en större vision. Stefanos får snabbt stort inflytande men också fiender i den synagoga där hellenistiska judar samlas. Det leder till falska anklagelser och en rättegång som liknar Jesu egen. Han döms till döden men ber för sina avrättare – precis som Jesus gjorde: Herre Jesus, ta emot min ande … ställ dem inte till svars för denna synd! 

Även Filippos begränsar sig inte till bespisningen i Jerusalem. Snart möter vi honom som ”evangelist” i Samarien. Under och tecken gör att många kommer till tro. Ryktet når apostlarna som reser dit för att inspektera vad som händer. Petrus och Johannes finner att en genuin Jesusrörelse fått fotfäste där och ber för de nyomvända, som får den heliga anden. På hemvägen till Jerusalem förkunnar de själva evangeliet i några samariska byar.

Stoisk livsfilosofi – svar på tidens existentiella ångest

Vid vår tideräknings början hade många fjärmats från de traditionella gudarna och den officiella religionen. Gudarna hade inte kunnat hjälpa dem när imperiernas härar svepte fram, skövlade och skrev om historien gång på gång. Dessutom bidrog demokratin i Grekland till känslan att de själva – och inte gudarna – styrde utvecklingen. Samtidigt trängde ny kunskap om planeternas rörelser och en större världsbild fram. Alltfler upplevde sig utslängda i ett stort och blint kosmos, där ödet styrde med obeveklig hand och livet tedde sig skrämmande och ångestladdat. Det är därför man talar om den hellenistiska ångesten.

För att fylla tomrummet efter gudarna och religionen gjorde alternativa andligheter entré på scenen. Mysteriereligionerna utlovade pånyttfödelse och frälsning. Astrologin och orakler erbjöd vägledning. Helbrägdagörare lovade mirakler och healing. Kristendomen var en bland alternativrörelserna. De kallades ”vägens folk” och spred sig genom personliga nätverk och kringresande predikanter. De möttes i hemmen, lärosalar och synagogor. Ingen kyrka hade ännu sett dagens ljus under de två första århundradena.

Den i särklass viktigaste rörelsen vid vår tideräknings början är den stoiska populärfilosofin. Dessa livsfilosofer gav sig ut på gator och torg för att återge människorna ett grundförtroende för livet. De förkunnade att Logos (Ordet), ett kosmiskt världsförnuft, genomsyrar tillvaron och leder allt så att det samverkar till det bästa. Vi omges av den gudomliga verkligheten och varje människa bär en gnista av Logos inom sig. Om vi lyssnar och lyder kan våra liv bli meningsfulla och etiskt hållbara. Enligt stoikerna lever vi i den bästa tänkbara av världar. Det säger något om denna oförgängliga filosofi att man än idag kan köpa de stora stoikerna Senecas och Epiktetos böcker i Pocket-shopen på Stockholms Central.

Mitt i den existentiella smältdegeln

I de judisk-hellenistiska synagogorna tog man tidigt till sig den stoiska livsfilosofin och vävde den samman med sin egen skapelseteologi och vishetstänkandet. Det bodde långt fler judar i Alexandria, imperiets näststörsta stad, än i Judéen. Där verkade Filo av Alexandria, samtida med Paulus, den främsta företrädaren för syntesen mellan stoiskt tänkande och Mose religion. Stoikerna lämnade det öppet till var och en, om man betraktade Logos som en opersonlig princip i universum eller om man identifierade Logos med någon känd gud, till exempel grekernas Zeus eller judarnas Jahwe.

Många i dagens kyrkor upplever vår tids alternativa andliga strömningar som hotfulla konkurrenter till kyrkans budskap. Men vår situation är inte så ny som vi tror. Tvärtom, de första kristna levde och vann sina stora framgångar i en värld som var minst lika brokig i religiöst hänseende. I själva verket beredde dåtidens kultur och alternativa andligheter marken och ökade suget efter det kristna försoningsbudskapet.

Vad är det som säger att detta inte skulle kunna gå i repris i vår egen tid? Därför är det viktigt att kristna inte förskansar sig i kyrkor och missionshus, utan som Vägens folk ger sig ut till de vägskäl – där människor bestämmer färdriktningen för sin existentiella resa.

Paulus talar på Areopagen – där vägarna möts

Det var inte bara i Alexandria stoisk filosofi och judisk skapelseteologi fann varandra. I Paulus hemstad Tarsus fanns ett tidigt lärosäte för Stoa och en livaktig synagoga. Det var där den blivande världsmissionären formades som ung. Enligt Apostlagärningarna börjar hans missionsarbete på en ny ort i synagogan bland de ”gudfruktiga”, dvs de hellenistiska sökarna. I sitt berömda tal till sökare på Areopagen, Atens livsåskådningstorg, använder han formuleringar som kan ha hört redan i hembygdens synagoga.

Det finns ingen bandupptagning från talet. Men om någon ska kunna återge hur han uttryckte sig är det Lukas, som följde aposteln på hans predikoresor i Mindre Asien och Grekland. Enligt Lukas knyter Paulus an till det gudomligas närvaro i kosmos och dess klangbotten i varje människa – precis som stoikerna lärde ut till folket. Mot slutet citerar han den stoiska poeten Aratos från Soloi. Eftersom talet är av idéhistorisk och teologisk betydelse återger vi det i förkortad form:

– Atenare, jag ser av allt att ni är noga med religiösa ting. När jag gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er.

– Gud som har skapat världen och allt den rymmer … bor inte i tempel som är byggda av människohand … han som själv ger alla liv och anda och allt … Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunde treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom …

– En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda. (Apostlagärningarna 17:22-31)

En hymnisk trosbekännelse

Jag har svårt att beröras och identifiera mig med kyrkans trosbekännelser, som läses i gudstjänsterna. De formulerades i en svunnen tid och tangerar sällan vår tids brännande frågor. Om jag ska välja en bekännelse som speglar min tro, då väljer jag den majestätiska Logoshymnen som inleder Johannesevangeliet (1:1-18).

Precis som Paulus på Areopagen knyter den samman den stoiska filosofins Logos med de kosmiska orgeltonerna från bibelns skapelseberättelse. När det nu börjar bli sent på jorden och människor drabbas av oro och ångest är hymnens fanfar lika aktuell som då – att mörkret inte har sista ordet:

– I begynnelsen fanns Ordet (Logos) … Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (1:1-4)

Det här är ingressen till ett evangelium, men namnet Jesus Kristus nämns först mot slutet. I stället börjar evangeliet med det brusande livet i den kosmiska katedralen. Den teologiska avsikten är uppenbar: Stäng inte in Kristus i fromhet och lärosatser, som inte längre nuddar vid livet och den jord som är hans! I den hymniska bekännelsen möter vi Skaparen som stigit in i sin brustna skapelse – för att upprätta och hela den underifrån.

– Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet … och han var fylld av nåd och sanning … Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. (1:14-17).

Här presenteras evangelium med inbjudningar till åt olika håll: Till populärfilosofins många sökare – här har Logos visat sitt ansikte och det var fullt av nåd och sanning! Till människor som överväldigas av mörkret och ångesten – här är Ljuset som mörkret inte rår på! Och till judendomen – här är Skaparordet och Visheten inkarnerad!

Det hörs en sång i natten

Skymningen har lagt sig över Mindre Asien. Det är enkla människor och många slavar som samlas efter arbetsdagens slut för att sjunga tillsammans. De har inga kyrkolokaler och institutioner till sitt förfogande, men deras tro och deras sånger sprider sig som en löpeld genom det romerska imperiet. Vi känner igen tonen och teologin från Areopagen och Johannesprologen:

– Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden … allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom … han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen. (Kolosserbrevet 1:15-20).

Nils Ferlin skildrar detta folk i en av sina dikter:

Det var bara tokar och dårar
som lyssnade på dej först.
Det var slavar och skökor och ogärningsmän,
men då var ditt rike störst.

Det var bara enkla själar
och själar på undantag.
Sen byggdes det katedraler
och kyrkor av alla de slag.

Och påvar kom det och präster
som tvistade om vart ord
du fällt på din korta vandring
på denna bullrande jord.

Men tokar var det och dårar
som lyssnade på dej först.
Det var innan ditt rike blev kartlagt
och då var ditt rike störst.

 (Från mitt ekorrhjul, 1957)

Kapitel 14:

PILGRIMSFOLKET OCH HIMLAJORDENS BEFRIELSE

Vi susar fram i en långfärdsbuss bland vinodlingar och bomullsfält på Turkiets västkust. Det är kväll och cypressernas siluetter avtecknar sig skarpt mot den rödgula kvällshimlen. Vi sveper förbi små osande lastbilar fullastade med frukt, grönsaker och bomull på väg hem. Framför oss ligger ett viktigt mål för vår månadslånga luffarresa – Efesos, en av antikens metropoler, då med 250.000 invånare.

Högst uppe på den magnifika friluftsteatern med otroliga 25.000 sittplatser är utsikten betagande. Vi får prov på den fina akustiken, när en turistgrupp nere på scenen stämmer upp Happy Birthday för någon i sällskapet. Varenda människa i antikens Efesos var välbekant med utbudet på teatern. Det fanns inga väggar så alla som passerade kunde snappa upp vad som gick av stapeln.

Profeten Johannes – en dramatisk författare

Det skulle vara intressant att veta om profeten Johannes, Uppenbarelsebokens författare, bänkade sig här någon gång för att se ett drama. I varje fall har han själv författat bibelns mest dramatiska bok – ett drama med människor, gudar och djävlar på scenen. Sannolikt kommer han själv från en profetisk väckelserörelse med ursprung någonstans i Syrien. Tvärtemot Markus och Lukas besparar han inte sina läsare anspelningar på Gamla testamentet. Hans visioner dryper dessutom av grälla färger från den apokalyptiska litteraturen.

Från teatern går den breda paradgatan rakt genom staden ner till den dåtida hamnen. Det var längs denna Egyptens mytomspunna drottning Cleopatra kom med pompa och ståt för att möta sin älskare Marcus Antonius, en av Caesars fältherrar. Längs samma gata kom också aposteln Paulus på 50-talet – utan minsta trumpetstöt. Men de frön han sådde under tre år hade en enastående växtkraft. Redan på 90-talet är Efesos kristenhetens starkaste fäste i världen.

Som nordbo blir jag imponerad och ödmjuk när jag betraktar teatern, huvudgatan, pelarkolonnaderna, torget med sina statyer, Artemistemplet (en av världens sevärdheter), Celsus berömda bibliotek och bostadskvarteren med terasshus på höjderna till vänster. Det är här i Efesos och Mindre Asiens församlingar som konfrontationen mellan Romimperiets kejsare och de kristna blossar upp och blir akut på 90-talet.

Kejsarna hade skapat ordning, välstånd och fred, den berömda pax romana, och krävde tacksamhet och underkastelse av medborgarna. När Dominitianus bestiger tronen i Rom befaller han att alla skall tillbe honom som gud – åtminstone en gång om året. För ändamålet finns speciella tempel och ett prästerskap som registrerar allt. Precis som i vissa diktaturer ännu i vår tid påminns man om kejsarkulten överallt i Efesos – allt ifrån kejsarens bild på mynten till de väldiga statyerna och fyra tempel till hans ära.

Framför oss ligger också torget där dåtidens livliga kommers ägde rum. Ingången till torget gick genom ett av templen till kejsar Dominitianus ära. Det låg på en rymlig agora (50 x 100 m) med kejsarens åtta-tio meter höga staty utanför. Skruvtvingen dras åt alltmer och det visar sig allt svårare att sälja varor på torget – om man inte är beredd att tillbe kejsaren.

En appell till bojkott

Det är nu profeten Johannes, församlingsledare i Efesos, mönstrar de kristna till motstånd. För honom är det otänkbart att tillbe en människa som gud. Regimen svarar med att skära av varje förbindelse mellan den inflytelserika profeten och församlingarna i Mindre Asien. Han förvisas till den grekiska ön Patmos. På den tiden var det inget turistparadis, utan ett förvisningsläger för imperiets värsta förbrytare. Det är Patmos som är nästa mål på vår resa.

På Samos blåser det upp till en fruktansvärd storm kvällen före avfärden till Patmos. Bord och stolar flyger omkring utanför tavernorna och väldiga vågor kastar sig upp mot klipporna. Vi tar för givet att vi inte kommer vidare följande morgon, men till vår stora överraskning skall båten lägga ut. Kaptenen väljer en omväg och går länge i lä för Samos och Ikaros. Sedan sätter han kurs på Patmos med stormen i ryggen.

Från klostret uppe på berget är utsikten över de blåa vidderna magnifik. Här sökte sig profetens blickar ofta bort mot fastlandet, där församlingarna kämpade mot kejsarens totalitära anspråk. Man lyckades inte knäcka Nelson Mandela på Robben Island och regimen lyckas inte heller tysta denna Guds stormfågel i nästet på Patmos. Att Uppenbarelseboken över huvud taget såg dagens ljus är ett rent mirakel. Hur kunde han författa detta glödande revolutionära dokument mitt i imperiets förvisningsläger? Och vem vågade smuggla den stora pergamentrullen den sju mil långa sjöresan till fastlandet?

Vi vet att varje länk i stafetten över havet och genom Mindre Asiens sju församlingar satte sitt liv på spel. Här lästes budskapet i skydd av natten i just de städer där kejsarkulten hade sina ståtligaste tempel. För dessa pilgrimer fanns det något som var viktigare än det egna livet – nämligen vittnesbördet om det frambrytande gudsriket, Lammets herravälde.

Vem är jordens Herre?

För en liten människa inklämd i det mäktiga romerska imperiet låg det nära till hands att betrakta kejsaren som jordens herre. Det var ju han som bestämde om liv och död och folkens framtid. Inom kejsarkulten hyllades och tillbads han därför som ”herrarnas herre”, ”kungars kung”, ”herre i evighet” och ”jordens herre”. Johannes i förvisningslägret och de förföljda kristna på fastlandet vet att kejsaren kan sätta makt bakom orden. Några har redan fått sätta livet till.

Precis som profeterna i babylonisk exil uppmanar Johannes sina läsare att lyfta blicken. Däruppe finns också en mäktig tron och på den sitter kosmos´ Skapare och Herre. Han lånar färgerna från Jesajas vision av den trefalt Helige – också då på en hög och upphöjd tron – som profeten fick i Templet i Jerusalem (Jesaja 6). Även hos Johannes är höjdpunkten en hymnisk lovsång med skapelseteologisk horisont: Du, vår Herre och Gud, är värdig att ta emot härligheten och äran och makten. Ty du har skapat världen, och genom din vilja blev den till och skapades den (4:11).

Säkert utväxlade de kristna eftertänksamma blickar när de hör orden läsas i den sena nattliga timmen. För dem är detta mer än högstämda religiösa fraser. Det är en trotsig lovsång som provocerar makten och sätter deras liv på spel. Profeten ute på Patmos vill ingjuta tro att Gud ingalunda glömt sin värld eller gett den till spillo. Nej, han är ”den som kommer” för att befria – precis som vid exodus från Egypten och Babylon: Helig, helig, helig är Herren Gud, allhärskaren, han som var och som är och han som kommer (4:8).

I de österbottniska pingstkapellen fick jag lära mig att Uppenbarelseboken var ”kappsäcksteologi”. Vi troende var pilgrimer som skulle ha kappsäcken redo för att när som helst vara beredda att lämna rivningskåken jorden och ryckas upp till den gyllene staden ovan molnen. Under studieåren i Schweiz tvingades jag inse att det var precis tvärtom. Ingen bok i bibeln glöder av teologi för jorden som Uppenbarelseboken. Här tecknas en gudsbild med ett glödande patos, som kämpar för att befria den lidande världen från den invasiva djävulska parasitmakten.

Lammets seger – historiens vändpunkt

Den mäktiga visionen av den trefalt Helige på den kosmiska tronen väcker ingen glädje hos Johannes. Tvärtom, han brister ut i hejdlös gråt. Han ser Guds plan för världen förseglad i bokrullen i Guds hand, men ingen i himlen eller på jorden är värdig att öppna den. Guds stora dröm för skapelsen tycks ha hamnat in i en hopplös återvändsgränd.

Då kommer en äldste och tröstar Johannes: Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill. När han vänder sig om ser han inget mäktigt lejon – utan ett lamm, som ser ut som om det hade blivit slaktat. Han ser hur Lammet tar bokrullen av honom som sitter på tronen.

Historien har inte hamnat i baklås. Den har fått en dramatisk ny öppning genom brohuvudet på Gennesarets norra strand och påskens avrättning i Jerusalem. Johannes hör de himmelska körerna stämma upp och tolka skeendet:

– Du är värdig att ta boken och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och genom ditt blod, har du friköpt åt Gud människor och språk och länder och folk. Du har gjort dem till ett kungadöme åt vår Gud, till präster hos honom. Och de skall vara kungar på jorden. (5:1-5)

Att de kallas ett kungadöme och präster verkar väl kryptiskt. Men som så ofta skildrar profeten befrielsen i ljuset av Israels exodus från Egypten. Precis som påskalammet ”friköpte” människor då, så gör Lammet det också här. Exodusfolket kallades präster och ett kungadöme åt Gud, därför gör Uppenbarelseboken samma här.

Uppenbarelseboken – en storslagen musikal

Egentligen är Uppenbarelseboken en musikal med en något bombastisk koreografi – ungefär som Fantomen på operan. Solister och körer avlöser varandra och det är definitivt ingen kappsäcksteologi de gestaltar. Tvärtom, nu är det övermodiga och förföriska Imperiets dagar räknade och redan står Earth Community i kulisserna redo att göra sin entré på scenen – för att använda David Kortens terminologi. Även den lidande skapelsen anar att befrielsens timme är nära och stämmer in i den himmelska lovsången:

– Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som finns hörde jag säga: Den som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och härligheten och väldet i evigheters evighet (v. 13).

De flesta av Mindre Asiens kristna är fattiga och åtskilliga är slavar som hunsas, utnyttjas och förnedras under långa arbetsdagar. Men i profetens visioner får deras liv och lidande en ny mening och värdighet. De är redskap för jordens och folkens befrielse. De är jordens salt och världens ljus som bergspredikans pilgrimsmanifest uttrycker det. Hur mörkt och hopplöst det än må se ut – de vet att de är med på den vinnande sidan.

Vällustens Babylon erövrar världen

Ondskans parasitvälde når sin mest imponerande höjd i slutskildringen av det stora Babylon, ett täcknamn för Rom, kejsaren och imperiet. Likt en oemotståndlig sköka förför Babylon jordens alla nationer genom sin överdådiga och vällustiga livsstil – de blir alla små skökor. De berusar sig tillsammans vid den stora köpfesten. Profeten ute på Patmos skildrar ett världsomspännande imperium där ”jordens köpmän har blivit rika genom hennes makt och lyx” … ”ty alla folk förfördes av din trolldom ” (18:3, 23).

Man behöver inte vara speciellt begåvad för att inse att dessa profettexter talar rakt in i vår egen tid. ”Babylon” står för mänsklighetens hybris som fick sitt första uttryck i Babels torn, som skulle nå ända upp till himlen. Nu när det blivit sent på jorden är Babylons globala charmoffensiv desperatare än någonsin. Vi bevittnar hur en livsstil marknadsförs med alla medel som planeten definitivt inte orkar bära. Enligt klimatforskarna drabbar nu förhävelsens bumerangeffekt planeten som aldrig förr – våra barnbarns hem i Vintergatan.

Stormfågeln ute på Patmos avslöjar att Vällust-Babylons orättfärdighet ”har tornat upp sig ända till himlen” och att Gud ingalunda ”glömt det onda hon har gjort” (18:5). Berusningens solskensdagar är till ända, när Gud tar bägaren med hennes förföriska ”otuktsvin” och fyller den med sitt ”vredesvin”. Det internationella handelsutbytet kraschar. Köpmännen och fartygens kaptener står handfallna inför det plötsliga sammanbrottet. De sörjer när de ser röken bolma upp från den oövervinneliga staden – navet för hela den globala ekonomin:

– Och  jordens köpmän gråter över henne och sörjer över henne eftersom ingen längre köper  deras skeppslaster … Alla skeppare och alla  som seglar med sina varor … stannade på avstånd och ropade när de såg röken från bålet: Var fanns maken till denna stora stad?

– Och de strödde jord på huvudet och ropade, gråtande och klagande: Ve, ve, denna stora stad, som gjorde alla som har skepp på haven rika med sitt överflöd … Dina köpmän var jordens herrar, ty alla folk förfördes av din trolldom. (18:11-23)

Dra ut, mitt pilgrimsfolk!

Mitt i skildringen hörs plötsligt ett dramatiskt Exodusrop: ”Dra bort från henne, mitt folk, så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor” (18:4). Givetvis menar inte Johannes att de kristna ska lämna sina städer och byar – men väl Babylons överdådiga livsstil som ”fördärvar jorden”. De utmanas att leva som Lammets friköpta exodusfolk. Det innebär att de inte deltar i kriget mot naturen och jordens fattiga, utan lever pilgrimslivet, som Jesus tecknade i bergspredikan och själv gestaltade i Galileen. Det är samma liv vi inbjuds till också i vår egen tid:

* Pilgrimens liv börjar där all äkta andlighet börjar – med förundran. Vi upptäcker en pulserande, fantastisk värld som fanns långt före oss och som vi alla är beroende av. Det är inte fråga om en religiös nisch, utan om det liv vi alla delar i vårt kosmiska hem. Det är därför vi rekommenderar pilgrimsfolket att läsa bibelns tusenåriga skapelsetexter hand i hand med Stefan Edmans nya bok Förundran.

* Andlighet är ett liv i relationer – med naturen, varandra och den stora verklighet vi kallar Gud. Det är därför pilgrimsvandrarna har sina stunder av delande på ängen, vid stranden eller kring tända ljus om kvällen i ett församlingshem. Det är så de ”drar ut” från det ”Babylon”, där man desperat ska prestera livets rikedom och mening på egen hand. Oftast leder det till en ständigt stegrad privat konsumism i stället för att ta emot livet som gåva från varandra.

* Med gemenskapen som grund kan pilgrimsfolket, steg för steg, växa in i en hållbar motkultur – den folkliga alternativrörelse, som vår utsatta jord och mänsklighet så väl behöver. Ledstjärnorna finns i Hans-Erik Lindströms bok Pilgrimens sju nyckelord och i bergspredikans pilgrimsmanifest (Sången om livet, kapitel 3). Men vår värld har blivit alltmer komplicerad och ibland rent av skrämmande. Därför behöver vi klimatforskarnas vägledning som Stefan Edman ger i boken Bråttom men inte kört.

En ny himmel och en ny jord

Slutvisionen låter oss blicka in framtidslandet (21:1-22:5). Här förväntar sig miljoner kristna runt hela vår jord en gigantisk emigration till en annan, bättre värld ovan molnen, bortom gyllne sol. Uppenbarelseboken är helt främmande för den rörelseriktningen. Profeten ser i stället en gigantisk rörelse från himlen till jorden. Den heliga staden, det nya Jerusalem och Guds tron flyttar till jorden. Himlen och jorden har funnit varandra igen – tack vare Jesu försoning.

När Lammets brud träder fram och sjunger jordens sång, då är det änglarnas tur att häpna och deras skimrande klanger tystnar för en stund. En av dem går fram till den kosmiske Kristus och frågar: Varifrån kommer detta folk och dessa toner – med ett djup vi aldrig tidigare hört? Då svarar Kristus: Detta folk kommer från ett land med brustenhet, lidande och onda bråddjup. Där fattade de varandras händer och sår lades till sår. Det har inte varit förgäves – först nu är kosmos fulländat!

Det är en värld som åter brusar av liv och rörelse. Anspelningarna på den ursprungliga skapelsen är uppenbara. Johannes ser hur en ström med livets vatten flyter från tronen och sätter fart på hela den försmäktande skapelsen. Han ser hur jordens folk använder trädens blad som läkedom för de sår som livet och historien tillfogat dem.

När pilgrimer slår sina rötter djupt i denna framtida värld kan inga larmrapporter och katastrofprognoser knäcka och kasta omkull dem för gott. Deras engagemang för jorden och människorna är inte beroende av alternativrörelsernas uppgång eller nedgång. De har nämligen sett gryningsljuset bortom natten. De vet att jorden har en framtid och att sången om livet aldrig tystnar.

Lästips:

För den som vill tränga in i Uppenbarelsebokens struktur – även de snåriga partierna med de sju sigillen, basunerna och vredesskålarna – rekommenderar jag Mikael Tellbes bok, Lammet och odjuret. Det är den bästa pedagogiska guiden jag läst på något språk.

Två existentiella böcker, Shalom Jord och Vägen hem, startade en rörelse bland sökare och kristna i Norden som berört tiotusentals människor. I självbiografin Min resa (2008) skildras rörelsens första årtionden. I denna uppföljande tidsanalys och andliga geografi skildras nya möten och insikter tio år senare. Boken är ett testamente till brobyggare som vill göra en insats för sinnesro, recovery och planetens helande.

Boken är skriven i djup tacksamhet till Livet och sjukvården i Stockholm. Kanske var det Leas mobilsamtal från Slussen på långfredagen som gjorde att vi fick fortsätta resan tillsammans och att jag kunde slutföra denna bok? Se närmare Påskveckan då livet ställdes på sin spets allra sist i boken!

Innehållsförteckning

FÖRORD AV LARSÅKE W PERSSON

TANKAR PÅ EN VERANDA I ROSLAGEN

ÄR TRO OCH RELIGION – HÄMMANDE ELLER BEFRIANDE?

Jesusrörelsen – ett brobygge som chockerar
Marianne Fredriksson och ett folk av sökare
Dialogen med Kay Pollak och Mirakelkursen

FINNS DET EN REGISSÖR FÖR VÅRA LIV?

En helt ny andlig strömning i Sverige
Anders Carlberg – dialogpredikan med socialt patos
Sinnesrogudstjänsten – en lägereld på ”slätten”
En historisk händelse i svensk kristenhet
Vägen hem och “kyrkan” på slätten
Den förlorade sonens kyrka på Söder
De tolv stegens väg – en modell för församlingsutveckling
En kyrkoledare på stranden

HUNGER EFTER HELANDE OCH GUDS LIVSVERKSTÄDER

Keith Millers klassiker – Hunger for Healing
Tommy Hellsten – Norden upptäcker ”flodhästen”
Celebrate Recovery och Livsstegen
Helhetssynen och samspelet mellan Guds verkstäder

OMSTÄLLNINGSRÖRELSEN OCH FOSSILBEROENDET

Mötet med omställningsrörelsen
Omställningsgatan – en succé mitt i Stockholm
Finns det en väg ur fossilberoendet?
Berusning, besinning och omställning
Avgiftning och tillfrisknande
Omställningens existentiella landskap
Shalom – ett liv i relationer

BYGGKLOSSAR TILL EN NORDISK BEFRIELSETEOLOGI

Drömmen om en ny gräsrotsrörelse
Gospelfestival i Kungsträdgården
Dags för en ny folkrörelse
Kings arvtagare idag – tre eggande förebilder
Exodus – en berättelse om befrielse och hopp
Även de tolv stegen börjar vid smärtpunkten
Pella, Polly och påve Franciskus

CAUX: VILL DU FÖRÄNDRA VÄRLDEN – BÖRJA MED DIG SJÄLV!

En eldhärd för dialog och försoning
Hopp för Sverige utsatta stadsdelar?
Försoning – och en annan värld är möjlig
Att se sig i bergspredikans spegel
En livsinsats i försoningens tjänst
Hoppets plantor från den forna slavmarknaden
Blå vägens omställningsfestival

 

MINA FYRA ÅR SOM VÄN TILL AA – BRUSTENHETENS GEMENSKAP

Amazing grace i Guds tolvstegs-verkstad
Varför skyggar kyrkfolket för öppna AA-möten?
John – en anonym trotjänare i AA
Från källaren och upp på ”barrikaderna”

MÖTET MED DEN IGNATIANSKA ANDLIGHETEN

Klostret i Kumlabunkern – ett världsunikt projekt
Jesuitpatern Ed Dowling – ”det finaste exemplet på andlighet”
Mötet med pater Rainer Carls S.J.
Dialogen – tolv steg och ignatiansk andlighet

Fördjupningsdel:
WOUNDED HEALERS – OM STEGENS URSPRUNGSFLÖDEN OCH KRAFT
Studiedel:
LÄSGUIDE – OM OXFORDGRUPPER, AA:S HISTORIA OCH GUDS STORA VERKSTAD
Exkurs:
PÅSKVECKAN NÄR LIVET STÄLLDES PÅ SIN SPETS

---

FÖRORD AV LARSÅKE W PERSSON

Harry Månsus: Guds verkstad är större — ett liv av brobyggen.

Inte många frikyrkopastorer i Norden har blivit så välkända i sin samtid som Harry Månsus. Hans böcker har gått ut i stora upplagor, boken Vägen hem från 1986 i sensationella 85 000. Hans röst — med det välkända finlandssvenska idiomet — har hörts på konferenser och kurser i de mest skilda sammanhang. Med sitt levande och bildrika språk har han nått in i tiotusentals människors hjärtan, fått ögon att tåras, och satt outplånliga spår. Under många år har han rest kors och tvärs i det han brukar kalla ”det andliga landskapet”. Överallt har han fått vänner, och där han dragit fram har människor från olika andliga traditioner mötts och ofta upptäckt ett överraskande släktskap med varandra.  För många människor som inte tidigare kände till varandra har Harry Månsus blivit ett ”förenande begrepp” som skapat gemenskap, som det blir när man talar om ”en gemensam bekant”.

Sannolikt kommer Harry Månsus att framför allt bli ihågkommen som grundare av Brommadialogen, som under många år var en mötesplats för tiotusentals människor från hela Norden, ”en lägereld på slätten” vid sidan av de etablerade religiösa institutionerna. Brommadialogen var ingen medlemsorganisation, den hade inga egna lokaler, ingen stor administration och egentligen inte heller någon egen teologi eller ideologi.  Ideologin var en metod, förkroppsligad i Harry Månsus person: dialog och erfarenhetsutbyte mellan människor med olika teologier och ideologier,  ett forum där man kunde mötas, men inte ”tillhöra”, inte bosätta sig.

Att Månsus självbiografi från 2008 fick titeln Min resa är följaktligen som sig bör.  Den handlar mera om rörelse än om rötter. När han nu uppdaterar sin berättelse i den digitala boken Guds verkstad är större — ett liv av brobyggen är det en skildring av den fortsatta resan. Det är samtidigt ett mycket värdefullt kyrkohistoriskt dokument. Den religiösa kartan i Månsus bok skildras ur ett perspektiv som jag vill påstå är helt unikt. Få har gjort en sådan resa i det andliga landskapet som Harry Månsus gjort och skildrar.

Var annars kan man samtidigt möta alla dessa gestalter: 1500-talsmunken och grundaren av Jesuitorden, Ignatius av Loyola, AA:s grundare Bill och Bob på 1930-talet i USA, den svenske ärkebiskopen Nathan Söderblom, den finlandssvenske predikanten Frank Mangs, de amerikanska 1800-talsevangelisterna Dwight Moody och Ira Sankey, frihetskämpen och baptistpastorn Martin Luther King, Jr, metodistpionjären John Wesley från 1700-talet, Oxfordgrupprörelsens Frank Buchman, Fryshusets Anders Carlberg och många flera? Månsus skapar i sin bok ett ”forum” för dialog mellan olika religiösa traditioner i historia och nutid utan att någon av dem ensam utgör ett självklart centrum, annat än möjligen snickarsonen från Nasaret som möter oss i evangeliernas berättelse.  Det var precis så som Brommadialogen fungerade.

Månsus bok ger ett ovärderligt perspektiv på modern svensk kyrkohistoria och spiritualitet. Men trots att de skeenden som Månsus skildrar har stark ekumenisk prägel befarar jag att de kommer att återfinnas i periferin när historien tecknas av den etablerade kyrkliga ekumeniken i vårt land under de senaste årtiondena. Desto viktigare är att hans vittnesbörd når fram till så många som möjligt från de gränstrakter och nätverk mellan ”kyrklighet” och ”andlighet” där han verkat.

Det Harry Månsus har gjort är att bygga broar och visa på broar mellan olika andliga traditioner och sammanhang där människor funnit inspiration och kraft att leva.  Han har däremot inte samlat lärjungar kring sig själv och aldrig har han försökt skapa en ”församling”. Men han har vidgat många människors perspektiv, inte nödvändigtvis för att de ska omvända sig eller byta tradition, men för att de ska gräva djupare där de står och finna ett djupare liv. Bättre än att gräva grunda brunnar på lite olika platser är det att gräva så djupt på en plats att man når ner på de nivåer där det friska vattnet flödar. Det är en andlig erfarenhet som många gjort, och det är också detta budskapet jag uppfattar i den verksamhet som Månsus startat under namnet Djupare Liv, där människor inbjudits till konferenser och temadagar med syftet att skapa ett fördjupat möte mellan ursprunglig kristen andlighet, Oxfordgrupprörelsen, och tolvstegsfolkets erfarenheter – så småningom också med Ignatiansk andlighet.

I den nya boken, Guds verkstad är större, får läsaren kännedom om många olika andliga källsprång.  Det kan vara frestande att ”turista” bland dessa intressanta miljöer och nöja sig med det – om man ens orkar med att besöka alla.  Och visst kan religiös allmänbildning vara både intressant och stimulerande, men den är likväl inte detsamma som andlig fördjupning. Rörelse räcker inte, det behövs också rötter.

Och sådana har Harry Månsus.  Hur skulle han annars orkat med sin långa resa och fått inspiration till ständigt nya försök att vitalisera sin omgivning? Med den finlandssvenska fromheten i botten kompletterad med många år av nytestamentliga studier och ett helt livs vandring tillsammans med evangeliernas Jesus har han inte bara blivit en kunnig guide i det andliga landskapet utan en varmhjärtad kristen och en djärv och innerlig profet och förkunnare. Som läsare möter man honom i alla dessa egenskaper.  Jag hoppas att många ska få göra det.

Larsåke W Persson
Föreläsare, handledare, terapeut/själavårdare och författare (senast självbiografiska Mina steg och Eftertanke och försmak).

 

TANKAR PÅ EN VERANDA I ROSLAGEN

Jag var ny i Sverige när jag kallades till ett sjukbesök. En allvarligt cancersjuk kvinna låg i sängen. Familjen hade gjort det möjligt för henne att besöka lantstället på Gotland en sista gång. Nu skildrar hon med gripenhet hur oerhört vackra de röda rosorna var när de slingrade sig uppför deras vita husvägg. Jag var ung och tänkte: Men har inte rosorna alltid varit lika röda under somrarna på Gotland?

Nu är jag 77 år och sitter på verandan i mitt älskade Roslagen, när jag plötsligt förstår henne. Jag har en lång tids sjukdom bakom mig då jag påsken 2017 svävade mellan liv och död. Jag skildrar vandringen genom dödsskuggans dal sist i boken. Den våren hade Roslagens tussilago, blåsippor och vitsippor starkare färger än jag någonsin sett tidigare. Här på verandan med kaffekoppen i handen är därför mitt personliga Credo (trosbekännelse) och min bön mycket jordnära:

Jag vill tacka Livet och jag älskar dig, Himlajord – men Gud, nu brinner Europa!

Sommaren 2018 är ingenting sig likt här på tomten. Berget är brunbränt och de vackra rallarrosorna vissnade långt före blomning. Gräsmattan är sönderbränd och från björkarna singlar de gula löven ner mitt i sommaren. Det har inte regnat på månader och aldrig varit så torrt på 260 år. Det känns obehagligt att befinna sig i landets brandfarligaste region. Härom dagen måste vi ta en omväg, då brandkåren bekämpade en skogsbrand alldeles i närheten.

Som alla andra följer jag med stigande oro rapporteringen från 70-80 skogsbränder som rasar i landet. De bekämpas med hjälp från både Norden och Europa. Men det är inte bara Sverige som brinner – i Syd-Europa och Kalifornien rasar ohyggliga bränder. I Grekland har åttio vuxna och barn fått sätta livet till när de inte hann undan lågorna utanför Aten. I Portugal härjar förfärliga bränder och nu varnas befolkningen där och i Spanien för temperaturer som aldrig tidigare uppmätts – uppemot 50 grader!

Kyrie eleison – Herre, förbarma dig över vår skimrande pärla i kosmos!

Den första augusti hör jag ett nyhetsinslag som berör mig oerhört djupt – jag drabbas av både sorg och skuldkänslor. Det är Overshoot day, den ekologiska skuldens dag. Resten av året, hela fem månader, ska vi leva av resurser vi lånar av dem vi älskar allra mest – våra barn, barnbarn och dem som står i kö efter dem. Aldrig har den ekologiska skulden varit så stor, förkunnar Världsnaturfonden och fortsätter: Den senaste tidens torka, bränder och minskade skördar är sändebud i tiden. Mänskligheten lever nämligen som om vi hade 1,7 jordklot – och vi i Sverige som om vi hade fyra!

Inslaget kommer sist i nyhetssändningen, ty egentligen är det ingen nyhet. Vi vet alla att vi tillägnat oss en livsstil som jorden inte längre orkar bära. Vi vet att växthuseffekten håller på att få oåterkalleliga konsekvenser för dem vi älskar och värnar om till vilket pris som helst. Detta har forskarpaneler och media bränt in i vårt medvetande med starka bilder. Men vem orkar leva med sådana insikter? Det går ju knappt att tanka bilen och boka sommarens utlandsresor om man ska härbärgera sådana ödesfrågor.

Därför har vi alla hamnat i alkoholistens svåra belägenhet. Han eller hon kan inte se sig själva i spegeln och andra i ögonen – om de inte psykologiskt förtränger, förnekar och flyr bort från den verklighet som blivit för skrämmande och skuldtyngd. Därför krävs det även för oss fossilberoende – precis som för alkoholisten – allt starkare doser av bedövning, underhållning, kickar och uppskruvat livstempo för att hålla ångesten instängd och ödesfrågorna utanför fokus.

I detta utsatta läge är mer information om klimathot och de fattiga folkens oförskyllda lidande ingen förlösande faktor – lika lite som hot och pekpinnar för missbrukaren som sitter fast. Moraliserandet förstärker bara ångesten och avtrubbningen. Men det finns ett folk med en säregen livsfilosofi som kan hjälpa oss på vägen mot befrielse och tillfrisknande – ja, öppna en hoppets port mot framtiden. Det är av kärlek till planeten och framtida generationer jag skildrar mitt möte med dem och andra hoppingivande rörelser längre fram i boken.

Harry och Lea, era utsläpp är störst inom kategorin – bilen och resor!

Det är med frejdigt mod vi ger oss i kast med Världsnaturfondens klimatkalkylator. Vi har levt ett enkelt liv ända sedan Romklubbens rapport Tillväxtens gränser (1972). Det finns knappt en nyinköpt möbel i vårt hem, eftersom släktingar efter besök hos oss hört av sig när de ska slänga vad de undrar om vi kanske behöver? Jag minns också uppståndelsen efter mitt föredrag vid en FN-relaterad miljökonferens i Bergen, initierad av Gro Harlem Brundtland. Det var uppenbarligen något alldeles oerhört att jag åkt tåg tur/retur Stockholm-Bergen – av miljöskäl!

När jag ser resultatet av vår klimatkalkyl och känslomässigt tar in vad jag länge vetat, då blir det en chock och en sömnlös natt. Både Lea och jag och den enhet i storfamiljen som lever mest miljömedvetet, äter vegetariskt och kör elbil – samtliga behöver vi tre jordklot! Hur i all världen är det möjligt? För oss är det vårt HSB-radhus med fjärrvärme som är tredje största utsläppskällan. På andra plats kommer samhället, dvs hur Järfälla kommun belastar klimatet för vår service. Nu är vi obevekligen en del av detta samhälle och det är sannerligen inte lätt att se hur vi kan minska vår ekologiska skuld på dessa tunga poster.

Gud, vi har syndat mot livet, jorden vi ärvde och framtida generationer!

Absolut största miljöboven i vårt liv är bilen och Greklandsresan. Vi kör en relativt bränslesnål bensinbil och har halverat körningen de senaste åren. Men de tolv milen till stugan i Roslagen är ändå vårt nästvärsta klimatavtryck. Värst av allt är flygresan en gång per år till vårt grekiska ”paradis” som vi sett fram emot ett helt år. Det sticker inte så illa i ögonen om vi jämför oss med det ibland hysteriska resandet vi tar del av på sociala medier – åtföljt av de mest läckra och triggande bilder. Nu säger vår tro att vi i stället ska tänka på barnbarnens resekvot och jämföra oss med dem som aldrig kommer att borda ett flygplan. Därför har vi sannolikt bokat vår sista resa till paradiset som i så hög grad berikat våra liv.

Det gör ont att inse att vi gått så vilse och tillhör ett folk som är på god väg att fördärva planeten – vårt enda hem i kosmos där livet fick en hemvist. Sverige har en välkänt hög svansföring i miljöfrågor internationellt, i vissa hänseenden med rätta, men enligt Världsnaturfonden tillhör vi ändå världens absoluta värstingar. Men under lyckliga stjärnor kan den annalkande katastrofen leda till besinning och de första stegen på vägen hem. Det är ju först vid vägs ände som alkoholisten kliver ner från egots uppblåsta ”kungatron”, blir en ödmjuk del av mänskligheten och börjar tillfriskna – ett steg och en dag i taget.

Välkomna hem – till jorden, mänskligheten och samarbetet på Livets sida!

När vi som förlorade söner och döttrar vänder om hem igen och bekänner för vår älskande Far (och Mor) – att vi precis som den förlorade sonen i bibeln har förött arvet (himlajorden) och kanske inte är värda att kallas hans barn, då ställer Gud till med en paradisisk välkomstfest för oss. Enligt Skaparen, livets ursprungskälla, är det inte konstruktivt för någon, allra minst för vår utsatta planet, om vi släpar på skuldbörden en enda dag till. Därför inbjuds vi att ta plats vid förlåtelsens bord och stämma in i den gamla sången Amazing Grace. Sedan får vi sova gott om natten och följande morgon inbjuds vi att kavla upp ärmarna och göra en insats för ”hemgårdens” välbefinnande.

Men är det inte redan för sent på jorden, när temperaturen stiger och havsnivåerna höjs? Den frågan överlämnar jag med förtroende till Regissören för livets stora drama. Jag vet i varje fall att flyttfåglarna och skatorna utanför vårt fönster i Barkarby ännu inte nåtts av någon kontraorder. De sliter och drar i vår häck för att få loss kvistar till sina bon där ungarna ska kläckas. På andra sidan staketet ligger en förskola där barnen är fullt upptagna med sina lekar och projekt. Jag kan inte tro på en Gud som är så cynisk att barn föds till en värld där det är för sent att vara människa, bli förälskad och kämpa för mänsklig värdighet. Så länge hjärtat slår och vitsippsmattan rullas ut i Norden vill jag därför inta min plats på Livets barrikader.

PS. Läs gärna Finns det en väg ur fossilberoendet? och de följande avsnitten.

 

ÄR TRO OCH RELIGION – HÄMMANDE ELLER BEFRIANDE?

Religion och viss andlighet kan förkrympa ett människoliv och stänga in oss i sektliknande bubblor och klaner. Det bidrar till konflikter, oförsonlighet och i värsta fall krig. Det finns gott om exempel inom alla religioner.

Min erfarenhet är en annan. Bibelteologin sprängde loss mig ur traditionens grepp och ledde till gränsöverskridande dialoger och försoningsprocesser. Tusenåriga existentiella texter visade sig ha en förunderlig resonansbotten hos ett sekulariserat folk. En rörelse föddes som berört tiotusentals människor i Norden.

Jesusrörelsen – ett brobygge som chockerar

Jag var full av förväntan på föreläsningarna med professor Eduard Schweizer vid Zürich universitet. Han var en världskänd teolog, författare och populär predikant varannan söndag i någon av kyrkorna. Jag hade hört att Jesus stod i centrum i hans teologi, men jag var inte beredd på den chock detta skulle innebära för mig.

Mitt sikte var vid den tiden inställt på att bli rektor för en liten predikantskola i hemstaden Vasa och att göra en insats i ett frikyrkosamfund med tvåtusen medlemmar. Mötet med Schweizers teologi och bibelns profeter förde mig i stället till Sverige och så småningom in på helt nya arenor – de lutherska kyrkorna i Norden, tolvstegsrörelsen och nyandlighetens många sökare.

På ett omskakande sätt öppnade Schweizer mina ögon för en Kristus som var större än hembygdens ”bönehus-Jesus”. Bönehusens Jesus drog upp skarpa gränser mellan ”vi och dom”, syndare och troende. Därför var det rent av plågsamt att konfronteras med en Jesus som ständigt rörde sig över gränserna till syndare, tullindrivare och prostituerade. I de österbottniska kapellen skulle vi före nattvarden rannsaka våra hjärtan huruvida vi var ”värdiga” att delta i måltiden med Jesus. Enligt Schweizers exeges delade Jesus måltiderna med hela gäng av syndare.

Professor Schweizer blev aldrig så skarp som när han gjorde rent hus med introverta tendenser i kyrkan. Ibland fick jag en kuslig känsla av att han varit på studiebesök i Österbotten. Så småningom kunde jag slappna av och börja öppna mig för den Jesusrörelse evangelierna faktiskt skildrar – med ett glödande radikalt centrum och vidöppna gränser utåt.

Med denne Jesus som förebild började jag själv söka ett nytt språk eftersom de stora religiösa orden – nu som då – ofta blockerar i stället för att öppna. Jesus var lyhörd och kreativ när det gäller en språklig våglängd som kunde nå folkdjupet. Efter tre årtionden av möten och samtal i sin pappas snickarbod visar han sig vara en mästare på att skildra gudsriket på folkets språk. Hans sprakande liknelseberättelser doftar deras egen värld och skapar en hemkänsla hos åhörare långt utanför de fromma leden.

Sida upp och sida ner speglar min bok Vägen hem denna teologiska översättningsprocess. Den utgår från ”kartbilden” i liknelsen om pappan och hans två söner (Lukasevangeliet 15:11-32). Där skildras tre ”platser” – fadershemmet, främlingslandet och slätten mitt emellan. Berättelsen är Jesu svar på en för honom alltmer ödesdiger stridsfråga: Varför umgås du och äter med syndare? Hans svar kastar den religiösa ordningen över ända: Därför att Gud är sådan! Genom måltiderna visar Jesus att ingen människa kan gå så vilse och bli så förnedrad – att det inte finns en Far och en dörr på glänt därhemma.

Min ”folkbok” spreds i stora upplagor och ledde till otaliga möten, samtal och dialoger. Brommadialogen blev en mötesplats för tiotusentals människor från hela landet och Norden, en lägereld på slätten där kristna och sökare kunde värma sina händer tillsammans och dela sina erfarenheter. Samtidigt väckte boken oro och kritik i kyrkliga kretsar. Jag fick svara på insändare i tidningarna och stå till svars i pastorskonferenser. En känd kristen ledare uppmanade förlaget att utesluta följande avsnitt ur nästa utgåva:

– Det hade varit en katastrof om den hemvändande sonen inte mött sin far först – utan sin storebror … Idag visar flera undersökningar om det svenska folkets religiösa attityder att hela slätten är full av människor på väg mot sitt ursprung. Men faran är att många av dem kommer att stöta på präktigheten, de färdiga orden och oförmågan att se vår tids trasighet i vitögat inom kyrkorna.

– Därför är min hälsning till dig som gripits av budskapet i min bok: Om du går till en kyrka och märker att du förkvävs av de stora orden och är för skör för präktigheten och de färdiga svaren på livets svåra frågor, stanna då kvar en tid under den vidöppna himlen och fördjupa gemenskapen med din Skapare och Far på ditt eget sätt. Köp en bibel och lev dig in i evangeliernas berättelser själv. Och är du rädd att gå till nattvarden i kyrkan på en gång, dela i stället några småfranska där hemma med dina vänner. Det var så Jesusrörelsen började på stränderna och hemma i husen i Galileen – och han är fortfarande densamme!

Marianne Fredriksson och ett folk av sökare

Det var Marianne Fredriksson och Svenska Dagbladets Idag-redaktion som på åttiotalet satte det nya fenomenet privatreligiositet på allmänhetens näthinna i Sverige. De speglade ny forskning som visade att över tre miljoner svenskar säger sig vara religiösa – men på sitt eget personliga sätt. Ja, enligt vissa undersökningar är det fler som ber utanför kyrkorna än innanför. Med iver slukade jag de nya forskningsrönen och otaliga livsberättelser de följande åren.

Ju mer jag läste, desto tydligare blev det att min älskade morfar var en av dessa privatreligiösa sökare som valde att gå sin egen väg. Även andra från min hembygd började dyka upp på näthinnan. Jag såg aldrig Tekla i kyrkan. En dag långt senare när jag klyver ved åt mina gamla föräldrar tar tant Tekla en genväg över vår gårdsplan. Spontant går jag fram till henne och säger hur jag beundrat hennes livsgärning att genom åren ha visat sådan omsorg om svårt sjuka i sin närhet. Döm om min förvåning när hon pekar upp mot himlen och säger: Harry, jag ska säga som det är, det hade aldrig gått om Han däruppe inte hjälpt mig hela tiden.

En dag får jag ett överraskande telefonsamtal. En ledare i pingstkyrkan hemma i Järfälla frågar om jag kan delta i en dialog med Marianne Fredriksson. Trots att hon är så uppbokad har hon lovat komma till en temakväll, men på ett villkor – att hon får ha dialogen med Harry Månsus kring hans nya bok Vägen hem. Själv var hon då aktuell med boken Den som vandrar om natten (1988), som lästes av otaliga privatreligiösa sökare och var bästsäljare även i Tyskland. Vår dialog gick senare i ”repris” i en annan pingstkyrka på inbjudan av Stanley Sjöberg.

En snöig decemberdag åker jag med Svenska Journalens chefredaktör hem till Marianne Fredriksson i Österskär för en gemensam intervju. Tidningen vill låta läsarna ta del av de uppmärksammade dialoger Marianne och jag haft i några Stockholmskyrkor. När jag slår mig ner med Marianne i hennes fina hem med konst på alla väggar förundras jag åter över att min teologi fört mig hit. Jag fascineras av hennes ärliga och personliga svar.

Från en ateistisk livssyn vaknar hennes intresse för andlighet i samband med en 40-årskris när hennes psykolog leder henne in i meditationens värld. Den verkliga vändpunkten kommer när Roslagståget passerar Stocksundsbron och hon hör en tydlig röst i sitt inre: Den som inte tager emot Guds rike som ett barn han kommer aldrig ditin. Ur den andliga erfarenheten föds hennes författarskap.

Marianne berättar att hon kommunicerar med Gud och lever med evangelierna så gott som dagligen. Samtidigt värjer hon sig mot att kalla sig kristen i kyrkans mening. Till kyrkorna vågar hon sig endast när de är tomma och tysta. Frånsett undantag saknar prästerna respekt för mottagarens möjlighet att själv ge evangeliet liv, hävdar Marianne med emfas. Åtskilliga höjer sannolikt på ögonbrynen när Svenska Journalen vid nyår (1990) dimper ner i deras brevlåda. Hela framsidan upptas av en bild på Marianne och mig med den braskande texten: Präster i den kyrklösa kyrkan.

Så som i himmelen och dialogen på Skeppsholmen

Samma vår inbjuder regissören Kay Pollak och musikern Anders Nyberg mig och ett par andra till samtal på Skeppsholmen. Efter vår första samtalsdag tar Kay och jag hand om disken och då avslöjar han varför jag inbjudits till det celebra sällskapet. Det är Marianne Fredriksson som gav honom boken Vägen hem med kommentaren: Den här måste du läsa, det är obegripligt att en präst kan ha skrivit en sådan bok.

I de dynamiska samtalen under ett halvt år möter jag en ny språkvärld. När jag passerar Skeppsholmsbron får jag lämna kyrkans kategori tro och tvivel bakom mig – här är det i stället kärlek och rädsla som definierar var man står i andligt hänseende. Antingen vägleds vi av kärleken och ”kristusjaget” inom oss eller så styrs vi av rädsla och brist på tillit. Om vi ser på våra medmänniskor med kärlekens och förlåtelsens ögon får vi bevittna ”mirakler”, när vi befriar dem ur rädslans och skuldens fängelse. Ibland hänvisas det till Jesus, bibeln och en för mig okänd auktoritet – Kursen.

Vi hade stora planer. Med Nicaraguanska Bondemässan som förebild skulle vi skapa en ny svensk folkmässa. Sedan skulle vi turnera runt i hela Sverige. Kay och jag skulle hålla föredrag och workshops medan Anders övade in mässan med lokala körer. Nu blev det ingen eriksgata genom Sverige, men Anders Nybergs mässa Himlen inom har sjungits i hela landet sedan dess. Själv startade jag Brommadialogen som samlade tiotusentals från hela Norden. Det dröjde längst innan Kay kom till skott, men så blev det också en fullträff.

Kay Pollaks film Så som i himlen gestaltar den livsfilosofi och andlighet som jag mötte på Skeppsholmen. Filmens budskap fick en genklang i det svenska folket och det blev publikrekord. En och en halv miljon svenskar sökte sig till biograferna och många satt med tårfyllda ögon när Helen Sjöholm sjöng Gabriellas sång. Det var lika andäktigt som i kyrkan och folk ville knappt resa sig från bänkarna och gå ut när filmen var slut.

Nu var det inte bara Marianne Fredriksson och Kay Pollak som tog intryck av Mirakelkursen (1100 sidor). Den bästa populariseringen står Marianne Williamson för i boken Åter till kärleken – om principerna i A Course of Miracles (1993). Det är sannolikt hennes judiska bakgrund och kontakten med tolvstegsrörelsen som gör att hennes bok är en rejäl utmaning även till kyrka och teologi när det gäller hur vi formulerar försoningens mysterium. Mariannes gudsbild är den som Jesus skildrar i pappans möte med sin förlorade son ute på slätten.

Jag var med vid bokens svenska release i den sprängfyllda Norrmalmskyrkan.  Marianne Williamson är en enastående talare och trollbinder publiken i tre timmar med Mirakelkursens budskap. Det är sällan det talats så varmt och personligt om försoning, Kristus och den helige Andes ledning i en kyrka. Om vi som enskilda och mänsklighet befrias från rädsla, upptäcker ”Kristus” i varandra och låter Anden leda oss, då kan våra egna och planetens sår bli helade. Det är en förtätad stämning i kyrkan när vi mediterar och ber för trasiga relationer. Bland andra är det en mamma i bänken framför mig som räcker upp handen och ber om förbön för relationerna i hemmet, speciellt när det gäller hennes tonårsdotter.

Trots att kyrkan är fullsatt känner jag endast fyra personer från kyrkans värld. Det är kyrkoherde Lars-Åke Lundberg som leder kvällen, Norrmalmskyrkans pastor Stig Sköld, vaktmästaren och en elev från Betelseminariet. Det tycker jag är mycket märkligt i en tid när kyrkor och samfund arrangerar kurser, temadagar och pastorskonferenser om hur vi ska nå vår tids sökare. Steget tycks fortfarande vara långt från att tala om i stället för med dessa sökare! För mig var kvällen historisk. Vid utgången delade jag ut inbjudan till Brommadialogens första dialogdag med nyandligheten. Anmälningar vällde in och trots att vi bokat kapellet kunde vi inte ta emot alla. Jag skildrar mötet med nyandligheten utförligt i Min resa (139-197).

FINNS DET EN REGISSÖR FÖR VÅRA LIV?

Jag växte upp bland människor som talade om Guds ledning i stort och smått. Även idag lever jag nära religiöst obundna rörelser som under ”stilla stunder” tonar in Guds vilja och plan – en dag i taget. Ja, långt utanför kyrkväggarna möter jag människor som med gripenhet berättar om märkliga ”sammanträffanden”, det som C. G. Jung benämnde ”synkronicitet”.

När jag betraktar mitt liv i backspegeln kan jag känna igen vad Olle Carlsson, kyrkoherde i Katarina församling, skriver i sin självbiografi. Han skildrar hur ”försynens hand” grep in och hur ett ”slumpartat samtal” ledde till ”en helt ny andlig strömning i Sverige”. Olle och jag fick olika roller på den scen där evangelium sänds på brustenhetens våglängd. I efterskott anar jag närvaron av en osynlig Regissör som vill människorna, kyrkan och planeten väl.

En helt ny andlig strömning i Sverige

Vårvintern 1990 kommer ännu ett av dessa telefonsamtal som leder in på ett nytt spår för resten av livet. Olle Carlsson vill möta mig på Café Rival vid Mariatorget. Efter lite uppvärmning frågar han rakt på sak: Harry, vill du bli etisk rådgivare på Noor? Han berättar att de använder boken Vägen hem och att patienterna uppskattar den. Det skulle bli mera personligt om jag var där och höll föredrag om andlighet och följde upp med personliga samtal. Återigen förundras jag över hur teologin för mig i kontakt med nya spännande sammanhang.

Samtidigt skrämmer mig förslaget. Jag saknar ju erfarenheter av missbruk som både patienterna och de flesta i behandlingsteamet har. Olle försäkrar att han och jag skulle gå sida vid sida det första året och att jag får sluta om det inte känns bra. I sin självbiografi sätter han in vårt möte i ett större andligt sammanhang:

– Det var bara ett drygt halvår efter skilsmässan som försynens hand grep in och kastade om min livsbana. Jag fick ett oväntat samtal från en amerikansk luthersk präst som hette Martin. Han var inhyrd som etisk rådgivare på ett nystartat behandlingshem för alkoholister på Noor. Han undrade om jag skulle vara intresserad av att börja jobba där?

– Detta slumpartade samtal blev i sin förlängning upptakten till en helt ny andlig strömning i Sverige. I och med att jag började arbeta på Noor initierades en kontakt mellan kyrkan och Minnesotamodellens tolvstegsprogram. Ett nätverk bildades under baptistpastorn Harry Månsus ledning som hette Brommadialogen. Han etablerade också ett samtal med nyandligheten. Ett nytt sammanhang hade uppstått, som började anordna ”lågtröskels”gudstjänster för sökare, så kallade Sinnesrogudstjänster, som idag firas runtom i hela landet. (Mitt himla liv, sid 94)

Denna ”helt nya andliga strömning” kunde inte ha börjat tidigare, men i slutet av åttiotalet var dess tid inne. Under de tre första årtiondena hade AA en mycket blygsam tillväxt i Sverige. Faktum är att det då fanns fler finsktalande AA-grupper i landet än svensktalande. Allt förändras dramatiskt när den tolvstegsbaserade Minnesotamodellen anländer. Genom en stort upplagd konferens på Grand Hotell i Stockholm under ledning av eldsjälen Monica Getz och SAS-chefen Jan Carlzon lanseras den nya behandlingsformen. I den ingår två inslag som blir helt avgörande för den nya andliga strömning Olle Carlsson skriver om.

Det första är att patienterna vid dessa behandlingshem besöker AA-möten varje vecka redan under behandlingen. Men ännu viktigare, de uppmuntras att fortsätta med AA-möten resten av livet! Första året efter konferensen på Grand Hotell växer AA med femtio procent. Under de fyra följande åren (1986-1989) äger rena explosionen rum då AA mångdubblas – från 68 till 260 grupper! År 2018 är 460 AA-grupper registrerade. Från att ha varit en storstadsföreteelse har rörelsen fått en spridning över hela landet. De välbesökta sinnesrogudstjänsterna startade 1992, men hade någon kommit med erbjudandet tio år tidigare hade det varit ett slag i luften.

Det andra inslaget som fick stor betydelse var att behandlingshemmen anställde präster och pastorer som etiska rådgivare. I USA kallades dessa ”chaplains” (kaplaner) men ett sådant kyrkligt ord var otänkbart i det sekulariserade Sverige där man ville sälja in behandlingen till kommuner och företag. Teologerna hade föredrag om sorg, skuld, skam och andlighet, men deras unika bidrag var tystnadsplikten. De fick ta de svåraste samtalen om skuld och brott där övriga i teamet hade blivit anmälningsskyldiga. Sverige hade en ekonomisk högkonjunktur och behandlingshemmen växte som svampar ur jorden. Det är dessa etiska rådgivare i olika delar av landet som nu får stor betydelse för den andliga strömning som inger många hopp.

Dialogpredikan med socialt patos vid Slussen

Min utbildning på Noor började med en familjevecka då jag skulle leva mig in i de anhörigas problematik och bo med dem hela veckan i ”Familjehuset”. Första hälften av tiden gick åt att släppa fram den instängda smärta och besvikelse som lagrats under många år. Men när mörkret fick vara mörkt först fick vi under veckans senare del uppleva ett märkligt försonande ljus över våra liv. När vi kramades och tog avsked sade en av kvinnorna: Tänk att man måste vara gift med en alkoholist för att få uppleva något så fint och läkande. En familjevecka borde tillhöra de Mänskliga Rättigheterna för alla.

Nästa fas i utbildningen var att delta i de populära proffskurserna, då teamet på Noor presenterade den tolvstegsbaserade behandlingen under tre dagar för andra professionella. På tröskeln till nittiotalet var det rena vurmen för ”Minnesota” på socialförvaltningar, behandlingshem, kollektiv för unga missbrukare, fängelser och inom kyrkornas diakonala arbete på vissa håll. Noor var Minnesotas ”flaggskepp” där eldsjälar och pionjärer från både Sverige och Norge strålade samman. Där byggdes broar och skapades nätverk som fick stor betydelse för framtiden.

I december 1990 eskorterar jag ett tiotal personer från proffskurserna till Grävlingsberg, baptisternas fantastiska sommargård med magnifik utsikt över inloppet till Stockholm. De sökte lokaler för en ny ungdomsbehandling enligt Minnesotamodellen. Det vibrerade av nyupptäckt andlighet i gruppen, bland andra Anders Carlberg (Fryshuset), AnnBritt Grünewald (Österåkersanstalten), Kjell Snickars (Noor) och Gunnar Bergström (expert). När föreståndaren visat alla byggnaderna bjuds vi på kaffe i Caféet.

Där vid fikabordet känner jag historiens mäktiga vingslag över mitt lilla liv. Här på Grävlingsberg hade vi under fina sommardagar arrangerat de första sökarkonferenser för människor som berörts av budskapet i Vägen hem. Här hade jag gått längs stigar och suttit på parkbänkar i många samtal då jag mötte en djup längtan efter andlighet och mening i vår sekulariserade storstad. Det känns märkligt att samma teologi nu fört mig hit med eldsjälar som jag beundrade. De påminde mig om de pionjärer som en gång bröt upp från enhetssamhället och gav oss våra folkrörelser och vår demokrati.

Plötsligt börjar jag uppfatta inslag i deras samtal som gör mig orolig och bekymrad. Jag hade tagit för givet att dessa kompetenta människor skulle starta ett gemensamt behandlingshem, men nu börjar jag inse att det är tre olika initiativ på gång. Där vid fikabordet föds idén till Brommadialogens första konferens som äger rum fyra månader senare – Nätverksträffen i april 1991. Jag ville skapa ett forum där dessa eldsjälar kunde fördjupa andlighet och behandlingsfilosofi tillsammans – även om de till vardags blev konkurrenter. De flesta av dem medverkade också i programmet på Nätverksträffen.

Redan vid de första mötena fick jag en djup respekt för Anders Carlberg, Fryshusets grundare och visionära ideolog. Jag hade sett honom på teve när han som ung ledde ”Kårhusockupationen” i Stockholm 1968. Jag hade hört hans skarpa inlägg utmana Stockholms politiker i Fryshuset. Nu våren 1991 var hela Stockholm i eld och lågor inför den första Stockholm Water Festival. Det överraskade mig inte ett dugg att Fryshuset skulle vara där med ett stort tält och ett spännande program vid Slussen. Men jag blev rejält överraskad när jag fick veta att de planerade en gudstjänst i tältet och att Anders och jag skulle hålla en dialogpredikan.

Vi förberedde vår predikan i flera timmar i solskenet på gräsmattan utanför Betelseminariet i Bromma. Ibland fick jag nästan nypa mig i armen så att jag inte drömde. Är det här samme Anders som ledde studentupproret 1968 och som hade sina duster med Stockholms politiker? Ju längre vi samtalade, desto tydligare blev det att jag inte bara satt mitt emot en av vår tids stora sociala entreprenörer – utan en lekmannateolog som med ett profetiskt patos förde de utsattas talan. Jag insåg att han inte bara utmanade politiker, utan också oss i kyrkan att ta Jesus och ursprungskristendomen på större allvar.

Här på gräsmattan var det inte Vägen hem utan min allra första bok, Shalom Jord – om fred, helhetssyn och jordens framtid, som förenade oss. Tidigt under studierna nere på kontinenten drabbades jag av profeten Amos och hans sociala patos. Vid självaste nationalhelgedomen utmanar han kungahuset, politiker och inte minst prästerna att vända om och ge ekonomin, politiken och gudstjänsterna en radikalt ny inriktning – för de fattiga och förtrycktas skull. Amos sätter sitt liv på spel när han slungar ut budskapet från Gud till makthavare och präster: Jag avskyr era fester … Låt mig slippa dina psalmer … Men låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!

De vita fladdrande tältdukarna under soliga sommarveckor var ett välkänt fenomen för mig som vuxit upp i tältmötenas förlovade land – Österbotten. Ändå var det en märklig känsla att vandra genom Vattenfestivalens vimmel med bibeln i portföljen till Fryshusets stora tält. Jag kände att jag fick vara med på ett hörn i den Jesusrörelse professor Schweizer etsat in i mitt medvetande. Och när jag lyssnade till Anders radikala ”åskviggar” under vår dialogpredikan, då kände jag att profeten Amos inte levt förgäves 2700 år tidigare. Det här var början på ett mer än tio års nära samarbete mellan Fryshuset och Brommadialogen.

Sinnesrogudstjänsten – en lägereld på ”slätten”

De finaste åren av mitt liv var när jag halv nio på morgnarna höll föredrag om Andlighet – ett liv i relationer i Kungssalen på Noor. Ursprungligen var det Karl XI:s jaktslott med en storslagen park vid en insjö nära Knivsta. Jag har aldrig förunnats uppleva en sådan värme och tacksamhet som vid dessa föredrag och de efterföljande samtalen. Jag har varit teolog och pastor i hela mitt liv, men har väl knappast fått sätta så många människor i rörelse i andligt hänseende som i behandlingsarbetet.

Men plötsligt ställs jag inför ett oväntat problem. Patienter som berörts av föredragen frågar till vilken kyrka de ska gå efter tiden på Noor? Jag rekommenderar några kyrkor jag har förtroende för, men den ena efter den andra kommer tillbaka besvikna. De tyckte sig inte finna samma jordnära andlighet, utan menade att predikanterna använde abstrakta begrepp som inte hade relevans för deras tillfrisknande och behov av andlig kraft. Predikanterna talar om gemenskap, kärlek och försoning, men det är svårt att få kontakt och en känsla av att försoning är på gång i dessa miljöer, menar de.

Mötet med Claes (fingerat namn) ser jag som sinnesrogudstjänsternas egentliga födelsestund. Mot slutet av behandlingen kommer han till mitt samtalsrum för att säga adjö. Ansiktet lyser när han säger att han beslutat gå ”hem” till den frikyrka han tillhörde som ung, men inte längre passade in i då han utvecklade sin alkoholism. Efter ett halvt år möter jag honom igen, men då lyser inte ansiktet längre och han förklarar: Jag gjorde några försök att komma in i gemenskapen, men misslyckades. Så snart gudstjänsten var slut rusade alla till kyrkkaffet och de tycktes ha så trevligt, var och en i sin grupp. Ingen såg mig och då slog den gamla skammen till igen – jag hör inte hemma här!

När jag hör orden och ser det sorgsna ansiktet känner jag hur det börjar glöda i mitt inre. Om patienterna inte passar in i kyrkorna, då är dessa kyrkor inte längre bärare av den Jesusrörelse som spreds bland fiskebryggor och i hemmen i Galileen för två tusen år sedan. Det mest kännetecknande för Jesus var ju att trasiga och skamtyngda människor drogs till honom och fick en ny värdighet i hans närhet.

En historisk händelse i svensk kristenhet

Så här skriver själavårdaren Larsåke W Persson om den första sinnesrogudstjänsten i Betelseminariets kapell i Bromma:

– Söndagskvällen den 27 september 1992 ägde i all enkelhet en historisk händelse rum i den svenska kristenheten. Ingen hade väl kunnat ana att det bara efter några år skulle vara möjligt att gå på sinnesrogudstjänst så gott som varje söndag under året i Stockholm – och dessutom på allt fler orter ute i landet. Så småningom uppmärksammades den nya gudstjänstformen i både kristen och profan press. Inom några år hade det hållits sinnesrogudstjänst i både radio och TV (Boken om recovery, sid 56f).

Ordet ”sinnesro” gör att somliga föreställer sig en stillsam, meditativ gudstjänst, kanske med inslag av tystnad. Det är så långt ifrån de första årens gudstjänster i Bromma man kan komma. Redan vid ”kyrkkaffet” i Ljushallen en timme före gudstjänsten var det rena släktkalaset med otaliga kramar och ljudet högt i tak. Men i god tid började vandringen till kapellet, ty till skillnad från kyrkfolket ville de flesta sitta längst fram. Nittio procent av gudstjänstdeltagarna utgjordes av tolvstegare och deras familjer.

Musiklinjens solister och instrumentalister gav lyftning åt gudstjänsterna. Inslaget från Anonyma Narkomaner (NA) både i bänkarna och i livsberättelserna under de första åren gav gudstjänsterna en ungdomlig och dynamisk prägel. Jag började tidigt dela min tjänst på behandlingshemmet med tre kolleger i Bromma – Larsåke W Persson, Maria Hägglund och Eva-Karin Fackel. Därför var flera ansikten redan kända och ”tvåspråkigheten” garanterad.

Den första tiden fick gudstjänsten absolut inte vara längre än ett AA-möte (för det mesta 60 min). Alla medverkande höll därför ett öga på klockan och ibland plockade vi bort inslag på slutet. Bibeltexterna var korta med ett tydligt existentiellt tilltal. Lifestoryn speglade någons resa med de tolv stegen och predikan skildrade Jesu möte med utsatta människor. Gudstjänsterna var ett möte mellan två världar och därför fogade vi ihop signalord från båda – sinnesro och gudstjänst Vanligtvis sjöng vi tre unisona sånger, två välkända psalmer och en ”profan”, t ex Så länge skutan kan gå.

Många av oss som var med glömmer sent dessa höstkvällar när allas drömmar och livsöden förenades och vi reste oss, lade händerna på varandras axlar och vaggade med i refrängen till Tove Janssons Höstvisa:

Skynda dig älskade, skynda att älska,
Dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
Snart är den blommande sommaren slut.

Vi avslutade med Sinnesrobönen och gick sedan ut i höstmörkret där marschallerna fortfarande brann ner mot Drottningholmsvägen. Ingen av oss anade att Sinnesrofolket femton år senare skulle tända sina marschaller på fler än 150 platser i Sverige – alltifrån Arvidsjaur i norr till Ystad i söder. Även i Norge, på Island och turistorter i Spanien tändes eldarna.

Efter några år bad Sveriges Radio mig att tala vid en sinnesrogudstjänst som sändes från Kungsholms baptistkyrka. På nyårsdagen 1997 sände SVT en sinnesrogudstjänst från baptistkyrkan i Sundsvall där pionjärerna Gunnar och Birgitta Grossby var mötesledare. Då bad ”teve-biskopen” Bengt Bergius mig att predika – så nära de ursprungliga sinnesrogudstjänsterna i Bromma som möjligt. Nästa avsnitt är mitt försök.

Vägen hem och “kyrkan” på slätten       

Det är fint att få stiga in i det nya året tillsammans med er. Det bärande temat i varje sinnesrogudstjänst är att det finns en utpost i tillvaron som vill våra liv – både planetens och varenda människas. Denna årets första dag utgår vi från en text i Nya testamentet som handlar om besinning, insikt och en ny start i livet. Det är Jesu liknelse om en far och hans två söner.

Berättelsen är ett drama i tre akter. Första akten handlar om en ung människas uppbrott från det trygga och inrutade livet därhemma. Den yngre sonen längtar efter mer än mammas köttbullar och falukorv. Därför kvitterar han ut arvet och emigrerar till ett land där ingen har ett färdigt program hur han ska leva sitt liv till dödedag.

I Stora Boken skriver Anonyma Alkoholisters grundare, Bill Wilson, att många missbrukare är ”allt-eller-intet människor”. De vill så mycket med sina liv. Efter hundratals samtal med alkoholister på ett behandlingshem vet jag att det innerst inne är fråga om fina och hängivna människor. Deras livs tragik är att en destruktiv kraft, ett förödande ”virus”, nästlat sig in och slår ut deras ”immunförsvar”. För varje gång de sviker sin livsvision fylls de med mera skuld och skam.

Det dröjer olika länge att nå ”botten”. I Jesu berättelse går det snabbt. Pengarna rinner iväg och rapporter om besök hos prostituerade når pappan därhemma. Till slut måste yngligen som flytt till friheten bli dräng och svinvaktare under Österns brännande sol, den värsta förnedring man kunde tänka sig i den kulturen.

Men mitt i förnedringen händer ett mirakel. Han kommer till besinning. Han inser att han är på väg att gå under. Det får bära eller brista, men han tar beslutet att bryta upp och återvända hem. Under vägen förbereder han sig för det obehagliga mötet: Far, jag kan inte längre bli din son, men får jag bli dräng i ditt hus? De får ju äta sig mätta varje kväll.

På husets tak står en pappa och spanar ut över slätten. Tiden har gått, men han kan inte glömma sonen som gav sig av. Hoppet har inte slocknat att han en dag ska dyka upp igen där borta där han såg honom försvinna vid horisonten.

I Österlandet är det ovärdigt för äldre män att röra sig snabbt. Men Jesus skildrar hur pappan springer ut på slätten sonen till mötes. När de möts är det kroppsspåket som talar. Kramarna, kyssarna, festkläderna, ringen på fingret, musiken, dansen och doften från den stekta gödkalven, allt säger samma sak: Du efterlängtad och älskad, du har fortfarande en Far och du är en fullvärdig son i hemmet!

För Gud finns det inga oäkta eller oönskade barn. Även om livet ligger i spillror och skammen lyser ur pupillerna är vi fortfarande söner och döttrar i Guds ögon. Det är aldrig för sent så länge hjärtat slår. Det är därför det blir fest närhelst en förlorad son eller dotter återvänder hem till ”vår älskande Far” som Stora Boken uttrycker det.

När ridån går upp för tredje akten är festen och dansen i full gång. Den äldre sonen återvänder hem från en lång arbetsdag ute på fälten. När han hör att brodern kommit hem och att pappan slaktat gödkalven mörknar hans ansikte. Det här är skriande orättvist! Han vill inte gå in och delta i spektaklet. Hans reaktion speglar fariséernas vassa kritik mot att Jesus öppnar dörren hem till Gud på vid gavel för syndare – utan minsta garanti att de ännu bättrat sig. I konfliktens hetta förklarar Jesus sitt handlande: Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.

Scenen påminner mig om smärtsamma möten med anhöriga till missbrukare. Alkoholisten har tagit emot hjälp, fått kontakt med sina känslor och stigit in i ett nytt, rikare liv. Men livskamraten, som genom alla år dragit lasset i vått och torrt, står utanför – med ett lika nedfruset känsloliv, oförmögen att öppna sig för våren och värmen. Det känns orättvist och bittert och i värsta fall slutar det med skilsmässa.

Med sin suggestiva berättelse skildrar Jesus den tragiska baksidan av den tidens och alla tiders religiositet. När pappan möter den hemmavarande sonen ute på gräsmattan är det inte längre så säkert vilken av sönerna som är ”den förlorade”. Som kristen är jag rädd att hamna i samma situation. Jag är med i kyrkan, jag drar lasset i vått och torrt, men tänk om jag håller på att förlora den atmosfär som föds – när sår läggs till sår och brustenhet helas.

Därför är det så löftesrikt när kyrkan och tolvstegsfolket möts. Kanske kan vi berika varandra så att vi åter får uppleva atmosfären och den befriande andlighet som kännetecknar Jesu gemenskap och måltider för tvåtusen år sedan? I dag är hela slätten full av söner och döttrar på vägen hem till ett djupare liv. Därför vill jag fråga er som firat sinnesrogudstjänst med oss på årets första dag: Ska vi inte stämma möte ute på slätten? Eller vid den stora festen därhemma?

Den förlorade sonens kyrka på Söder

Olle Carlsson var platschef och hade något av gurustatus på Noor när jag började som etisk rådgivare. Jag fick följa honom, nästan som en adjutant, och han presenterade mig i generösa ordalag. Jag invigdes i hans hisnande planer på nya behandlingshem i Sverige och Norden. Han berättade om spännande kontakter med välkända artister, bland andra Ulf Lundell, som varit patient på Noor och skrivit utförligt om sin behandling i En varg söker sin flock (1989).

Samma vår firade jag 50 år med släkt och vänner i kyrkan. Helt oväntat dyker Olle upp mitt i festen tillsammans med skådespelaren Rico Rönnbäck. Det går en susning genom salen när gästerna känner igen Rico från en populär teveserie som alla följde på den tiden. Olle håller ett generöst tal och försvinner sedan lika snabbt. Jag lärde mig mycket av Olle på den korta tid vi fick tillsammans. Han hade en gudagåva att sätta människor i rörelse i andligt hänseende.

Tyvärr fick min och Olles saga på Noor ett abrupt slut efter ett par månader. Vi var tre som satt och fikade i allsköns ro i personalrummet när en kvinnlig terapeut vänder sig till Olle och frågar: Men Olle, hur mår du själv egentligen? Jag ser hur hans ansikte skiftar färg och tårar spricker fram ur de rödsprängda ögonen. Utan ett ord reser Olle sig och springer ut i den stora parken så att vi inte kan se honom längre. Alla i teamet blir uppskärrade och undrar vad som hänt? Som etisk rådgivare får jag uppdraget att gå ut i parken och försöka få kontakt med honom igen.

Längst bort i parken hittar jag Olle vandrande fram och tillbaka och han verkar väldigt uppriven. När vi möts talar han forcerat om händelser och relationer som jag har svårt att ta in. Först nitton år senare får jag sammanhang och konturer när jag läser hans utlämnande självbiografi Mitt himla liv (2009). Visst hade jag undrat över den iögonenfallande rastlösheten och den uppskruvade hettan att starta nya behandlingshem och andra projekt. Men jag hade ändå inte kunnat föreställa mig vilket ohyggligt ”svart hål” av förnekelse, alkoholmissbruk, förvridna relationer, skuld och skam som öppnat sig under min gode vän, som jag än idag står i tacksamhetsskuld till. Mötet i parken blev vårt sista på Noor.

Nästa gång jag kör in genom den pampiga allén står den amerikanska behandlingschefen på trappan och vinkar in mig till sitt kontor. Jag får veta att min tid med Olle är slut och att han fått lämna sin tjänst på Noor med omedelbar verkan. Hon är själv nykter alkoholist och redogör för de graverande orsakerna utan fördömanden. Vad jag hör henne räkna upp och vad jag senare läser i Olles livsberättelse är den starkaste skildringen av den förlorade sonen i modern tappning som jag tagit del av. Men det är också en berättelse om besinning vid vägs ände och en lång vandring hem igen. Det är min övertygelse att utan dessa dyrköpta erfarenheter skulle aldrig det friska källsprång på Söder ha sprungit fram som idag ger många människor och den svenska kristenheten ett hopp.

De tolv stegens väg – en modell för församlingsutveckling

Olle Carlssons väg hem till sig själv går genom ett tillfrisknande i AA-gemenskapen och i en bönegrupp som först möts i hemmen och sedan i Allhelgonakyrkan på Söder. Ur detta frö växer steg för steg en ny gudstjänstform fram som skildras utförligt i Else Blomgrens och Olle Carlssons bok Hej och välkommen till Allhelgonamässan (2009). Vissa delar av boken andas ett reformatoriskt patos som påminner om den Martin Luther som spikade upp sina teser på slottskyrkodörren i Wittenberg. I boken drivs den teologiska grundtesen att Gud älskar alla människor villkorslöst med samma envetenhet som Luther drev reformationens grundprincip – att alla blir rättfärdiga genom tro allena.

Allhelgonamässan och sinnesrogudstjänsterna har sprungit fram ur samma erfarenheter med inspiration från de tolv stegens andlighet. I båda fallen sänds evangeliet på brustenhetens våglängd. Men på en punkt skiljer sig de två projekten. I Brommadialogens sammanhang trodde vi att en väckelse hängde i luften och var mycket optimistiska – eller rättare sagt naiva. På fem år öppnade vi fem nya ”filialer” i Stockholms frikyrkor och ledde dessutom flödena till Allhelgonakyrkan, Högalid, Maria Magdalena och Ersta kyrka. Olle Carlsson och hans medarbetare valde en helt annan strategi. De satsade alla sina resurser i en enda kyrka och församling. Deras böcker visar att de mötte samma tröghet och motstånd som vi, men på en enda samlad front – och segrade! I efterskott beklagar jag vår frikyrkliga trosvisshet som spred ut våra små bärarlag på alltför många fronter samtidigt.

Efter en inomkyrklig och medial turbulens blir Olle Carlsson kyrkoherde i Katarina församling och tyngdpunkten förläggs då alltmer till Katarina kyrka och Katarinamässan. Det är en stark upplevelse att få sätta sig ner i bänkarna tillsammans med 400 andra på söndagar klockan elva och ta del av den genomtänkta gudstjänstformen med finstämda sånger och musik. Det är ett möte ”ute på slätten” för moderna svenskar som Jesus själv hade gillat. Jag tror också att Martin Luther och professor Schweizer hade trivts och blivit berörda. Här sjungs ofta välkända sånger från den svenska folkväckelsen. Till och med pingströrelsens grundare, Lewi Petrus, hade känt sig hemma när han fått stämma in i sin sång Löftena kunna ej svika.

Jag känner igen många gudstjänstbesökare från våra tidiga dialoger och möten i Bromma. Jag gläds över att tolvstegsfolket och nyandlighetens sökare har hittat ett andligt hem i den gamla ärevördiga kyrkan mitt i en modern pulserande storstad. Den som vill inspireras av denna hoppingivande förebild rekommenderas Olle Carlsson, Lisbeth Gustafsson och Fotini Carlsson, Liv i Kyrkan/Kyrkan i Livet (2015) som handlar både om gudstjänstförnyelse och socialt företagande med inspiration från de tolv stegen. Jag avslutar med ett citat från boken:

“- Bakom vår framgång ligger ett metodiskt arbete med tolvstegsprogrammet som modell för församlingsutveckling … Jag har valt att beskriva Katarina församlings gudstjänstförnyelse som en resa i 12 steg … som har räddat mitt liv och samtidigt gett mig redskap som präst och ledare i Svenska Kyrkan (sid 8-9).”

En kyrkoledare på stranden

Solen höjer sig över Genesarets sjö när en fiskebåt sakta glider in mot stranden. Trots att den är full av unga män är det dödstyst i båten. I varje själ ruvar den dova besvikelsen över att allt de trott och satsat på under några år fått ett så tragiskt slut. Jesus är död.

För Petrus är det speciellt dystert. När han blev utpekad på översteprästens bakgård som en av Jesu lärjungar svor han på att han aldrig haft något med Jesus att göra. Efter det sveket drog han den enda logiska slutsatsen – han återvände till de gamla fiskevattnen. De andra följde med.

De ser en främling röra sig fram och tillbaka på stranden. Plötsligt känner någon igen honom. Mer behövs det inte för att allt ska flamma upp igen för Petrus. Båten går alldeles för sakta, så han viker upp manteln och kastar sig i sjön – för att snabbt få möta sin Mästare på stranden.

Och Jesus förnekar sig inte. Trots allt det oerhörda han varit med om – rättegång, tortyr, avrättning och uppståndelse – är hans första fråga: Är ni hungriga? Och medan han halstrar fisk på glöden frågar han Petrus: Älskar du mig?

– Herre, du vet allt. Du vet att jag har ett hängivet hjärta, men du vet också att allt gått sönder och ligger i spillror.

– Petrus, jag vill att du blir en herde för min hjord. Du kommer aldrig mer att samla människor kring din egen förträfflighet, utan leda dem till mig – en syndares vän. Först nu kan du bli en ledare för min kyrka på jorden.

HUNGER EFTER HELANDE OCH GUDS LIVSVERKSTÄDER

Min utbildning på behandlingshemmet Noor började med boken Let Go, Let God (på svenska: Släpp taget!). Jag tog för givet att den handlade om alkoholister, men insåg efter några sidor att den också handlade om mig. John Keller skildrar hur brustenhet är inslag i allas liv och hur vi försöker fly från det som gör ont. När alkoholisten flyr till flaskan, då flyr vi andra in i arbete, projekt, visioner, relationer, spel, sex och porr.

Skild från sina projekt kan arbetsnarkomanen bli lika rastlös och odräglig som alkoholisten utan sin flaska. Konsekvenserna för familjen är i båda fallen smärtsamma. Därför används de tolv stegen i föregångslandet USA av fler miljoner utanför AA än innanför. Även i Norden finns numera tolvstegs-verktyg för ”normalstörda”, medberoende och människor som vill bli fria från sår, ovanor och ett tvångsmässigt dysfunktionellt beteende.

Keith Millers klassiker – A Hunger for Healing 

Efter semestern 1991 gör jag min sedvanliga runda bland nya tidskrifter i biblioteket och fångas av framsidan på Christianity Today med den braskande rubriken: The Hidden Gospel of the 12 Steps. Det är ett stort reportage om de ledande recovery-kyrkorna i södra Kalifornien med intervjuer av pastorer och författare. Samma vår kommer Keith Miller ut med Hunger for Healing som snart blir en ”klassiker” och ideologisk ledstjärna för hela rörelsen.

Vi inbjuder Miller till Sverige och 1995 har han mycket uppskattade temadagar på Brommadialogen, i Göteborg och i Malmö. Samtidigt kommer boken ut på svenska med titeln Steg in i livet och trycks i tre upplagor. Glädjande är att både temadagarna och boken får en sådan uppskattning bland tolvstegsfolket. Många tolvstegare anser då att det är den bästa guiden när de som sponsorer hjälper tillfrisknande med fjärde och femte steget. Senare gör Miller ytterligare ett uppskattat besök i Sverige.

Enligt tidskriften är Dale Ryan ”spindeln” i de nationella kristna recovery-nätverken. Han knyts senare till det kända Fuller Theological Seminary i Pasadena för att undervisa teologer om de tolv stegen och kristet recovery-arbete. Hans hustru Juanita Ryan är en efterfrågad föreläsare och författare. Båda medverkar i konferenser både i Bromma och i Finland där recovery vid den tiden samlar större skaror än i Sverige.

Redan under läsningen av reportaget väcks en förhoppning hos mig att få besöka dessa kyrkor och möta deras ledare. Plötsligt dyker chansen upp när behandlingshemmet Noor sänder mig på en två veckors utbildning i Chicago och jag samtidigt råkar få en utmärkelse och ett stipendium som finansierar ytterligare två veckor i Kalifornien. Dale Ryan planerar besöket och bokar tider hos viktiga ledare och pionjärer.

I tidigare böcker har jag skildrat erfarenheterna från studieresan (Den kosmiska katedralen, 1996, sid 80-92). Här nöjer jag mig med slutintrycket efter sista kvällen i en av kyrkorna: – Jag ser människorna strömma ut från sina grupper i den varma kaliforniska kvällen. Somliga är glada och pratar, andra går tysta och eftertänksamma. Någon gråter stilla och har en medmänniskas arm om sina axlar. När motorerna startar anar jag varför dessa kyrkor växer i den del av världen där pulsen är allra högst. Dessa kyrkor är livsverkstäder där människorna får hjälp med sina liv och relationer. Jag känner en iver att åka hem till Norden och se om dessa frön kan gro i ett mer kylslaget klimat?

Norden upptäcker ”flodhästen” i vardagsrummen

Hemma i Norden bereds jordmånen av finländaren Tommy Hellsten och hans bästsäljare Flodhästen i vardagsrummet (1993). Hellsten är teolog, författare och missbruksterapeut som fått nya impulser under en studieresa i recovery-sammanhang i USA. I boken skildrar han sin uppväxt i en alkoholistfamilj, men också hur våren sakta återvänder till tjälfrusna marker när han möter sitt ”inre barn”. Tiotusentals människor känner igen sig och inser att man inte måste drabbas av alkoholism för att gå miste om våren i sin personlighetsutveckling. Plötsligt blir begrepp som beroende, medberoende och det nedfrusna inre barnet en del av mångas vokabulär.

Jag mötte Tommy Hellsten första gången när vi båda var talare på den stora Minnesotakonferensen 1994 i Folkets Hus i Stockholm med 450 deltagare från hela Vård-Sverige. Sedan dess blev han den stora publikmagneten på Brommadialogens konferenser under resten av nittiotalet. Vi möttes också som talare på en kristen recovery-konferens i Finland som på den tiden hade flera hundra deltagare. Den hade sitt ursprung och inbjöd huvudtalare från recovery-rörelsen i USA, bland andra pionjärerna Ron Ross och Dale Ryan.

Både i Finland och Sverige trodde nog många att recovery var något av en ny ”folkrörelse”. Men medan sinnesrogudstjänsterna fortsatte att ha vind i seglen började efter millennieskiftet en reträtt för recovery-arbetet både i Sverige och i Finland. Brommadialogens sista bok Konsten att leva – verktyg för en befriande andlighet (2005) följs av flera års tystnad. Den innehöll Dale och Juanita Ryans lättlästa och pedagogiska recovery-bok Andlig förskola – tolv steg till ett djupare liv och Tommy Hellsten/Harry Månsus Resan till vuxenlivet – om medberoende och våra falska roller.

Celebrate Recovery och Livsstegen

Sju år senare visar det sig att recovery börjar spira igen genom två ”plantor” som kompletterar varandra. Mitt i ett AA-konvent i Frälsningsarméns lokaler på Östermalm gör jag en märklig upptäckt under kaffepausen. I ett tidningsställ får jag syn på Stridsropet med ordet Recovery över nästan hela framsidan. Under studieresan besökte Lea och jag den välkända Saddleback Church som då hade startat Celebrate Recovery, ett kristet program som förenar AA:s tolv steg med bergspredikans livsprinciper. I norska Stridsropet visar det sig att CR fått ett spännande nedslag i Norge.

Jag granskar reportaget, berörs av livshistorierna och drar slutsatsen att det är fråga om ett autentiskt tillfrisknande. Samtidigt konstaterar jag att de på vissa punkter inte respekterar AA:s Tolv Traditioner, eftersom personerna figurerar på bild och med sina efternamn. Ändå tar vi risken att inbjuda deras ledarteam att presentera CR-arbetet på en Djupare Liv-konferens 2012. Torbjörn Freij är med och blir så småningom ”språkrör” och nationell ledare för den svenska CR-rörelsen som nu når in i evangelikala och karismatiska kyrkor – precis som i USA. På kort tid översätts småskrifter och handböcker till svenska av Ann-Cathrine Freij. Så här beskrivs programmet:

– Celebrate Recovery är ett kristet program för tillfrisknande med de 12 stegen och de 8 principerna baserade på Bergspredikan. Sedan 1991 har över 14.000 människor gått igenom detta program i Saddlebackförsamlingen, och genom detta fått arbeta med många av sina livs sår, vanor, ovanor och missbruk … Vi kommer att bli fria från våra sår, smärtor, ovanor och från vårt tvångsmässiga och dysfunktionella beteende. När vi arbetar oss igenom programmet upptäcker vi vår personliga, kärleksfulla och förlåtande Högre Kraft – Jesus Kristus. Närmare info: www.celebraterecovery.se

Samma år kommer Olle Carlsson ut med boken 12 steg för hopplösa. Den är något av en ”hybrid” mellan en tolvstegsbok för ”normalstörda” och en uppföljning av Kristendomen för ateister (2007). År 2017 kommer en pedagogiskt genomarbetad och renodlad ”recovery-bok” med den nya titeln Livsstegen – 12 steg till inre hälsa nu tillsammans med Fotiní Carlsson. Jag tror denna utgåva kan visa sig bli en ”folkbok”, inte minst därför att Olle och Fotiní Carlsson alltmer ägnar sig åt utbildningar i metodiken bakom Livsstegen – både i Stockholm och ute i landet.

Helhetssynen och samspelet mellan Guds verkstäder

Man behöver inte vara troende för att samarbeta med naturens vishet och helande krafter – varken som kirurg, terapeut eller miljöaktivist. I skapelsens sjudande verkstäder samarbetar Gud med alla goda krafter som ödmjukt lyssnar in och respekterar livets finstämda lagar. Denna Guds generositet är en förebild och en löftets båge över vårt rymdskepp på färd genom kosmos – att vi trots olika raser, kulturer och religioner kan leva tillsammans och dela på förråden. Här fokuserar vi på tre av Guds verkstäder:

* Wellbeing är friskvård på andlig grund och står för det inre livets och relationernas hälsa och välbefinnande. Vi har idag terapeutiska insikter som aldrig förr, ändå är stress, utmattning och relationsproblem utmärkande för vår tid. Och ju fler som går i väggen och sjukskrivs, desto hårdare slår det mot dem som är kvar. Det här måste få konsekvenser också för kyrkans diakoni och själavård.  Om det ska finnas en kyrka som kan hjälpa också i framtiden, då behöver medlemmarna få verktyg för sina egna liv och relationer och lära sig sätta gränser med gott samvete

* Recovery betyder tillfrisknande och är ett möte mellan AA:s tolvstegsprogram och kristen själavård. Wellbeing fokuserar på det friska i våra liv – vår potential, kreativitet och nära relationer. Recovery är ett löfte om liv i lägen när vi känner oss misslyckade, ratade, maktlösa eller mot en vägg hur vi än anstränger oss. Det är ett löfte om vår när ”tjälen” redan tycks ha tagit hem spelet i vår personlighet och våra relationer.

* Profetisk solidaritet är ett engagemang på livets sida i kampen mot destruktionen på alla plan. Det är en illusion att människor kan må bra på längre sikt i ett samhälle och på en jord som mår allt sämre. Utan en profetisk helhetssyn kan wellbeing, recovery, diakoni och själavård bidra till att dölja en destruktiv samhällsutveckling – genom att ta hand om offren utan att säga något om det som skadar och slår ut alltfler.

I profetverkstan arbetar man med frågor som berör oss alla: Vad händer med den tunna hinna av matjord som ska ge hälsosam mat åt ett växande antal miljarder? Vad gör vi med planetens livsviktiga, sinande vattenförråd och lufthavet över oss – det enda vi har? Vad händer med människovärdet, utsatta grupper i samhället, vår dyrköpta demokrati och mänskliga rättigheter? Precis som profeterna i det forna Israel fortsätter den profetiska solidariteten att föra jordens, djurens och de utsatta människornas talan. Tonläget skiljer sig dock från sextio- och sjuttiotalet: Idag växer medvetenheten om att vi alla är en del av problemet och delar världens bortvändhet från Gud som kyrkans liturgi uttrycker det.

OMSTÄLLNINGSRÖRELSEN OCH FOSSILBEROENDET

Min första bok Shalom Jord (1983) fick ett enormt gensvar och såldes i många upplagor. Stefan Edman, biolog och författare, skrev: Boken ger en fördjupad förståelse för Guds omsorg om världen och människan. Gamla profetröster ljuder rakt in i vår kamp mot miljö- och kärnvapenhot. Månsus är själv en profet!

Långt senare började jag upptäcka slående likheter mellan missbruksbehandling och miljöarbetet. Det är ju fråga om samma förnekelse, undvikande av smärta och beroende av allt starkare kickar och stegrad konsumtion. Lika slående är parallellerna mellan omställning från fossilberoende och tillfrisknande från drogmissbruk. I båda fallen kan andligheten bidra till att bryta dödläget.

Mötet med omställningsrörelsen

Sven Jansson (Diakonia) ringer och frågar om vi kan mötas redan samma dag i en angelägen fråga? Equmeniakyrkans konferens pågår i Filadelfiakyrkan och vi möts i vårsolen på ett glasscafé utanför. Det är ofta något stort på gång när Sven är så engagerad. – Känner du till den nya omställningsrörelsen som kommit till Sverige från England? Den har redan ett fäste i Hälsingland, speciellt kring Söderhamn och eldsjälen Anders Persson.

Jag invigs i planerna på en festival i Forsparken i Alfta i slutet av augusti. Näringslivet, politiker, idrottsrörelsen, folkmusiken, kyrkorna, lokala odlare och hantverkare är med. Även pionjärer från omställningsrörelsen är på plats. Diakonia med sin generalsekreterare Bo Forsberg i spetsen kommer att i föredrag och seminarier lyfta fram miljö, global rättvisa och mänskliga rättigheter. Men mitt bland visioner och utmaningar vill man ha någon som talar om ”brustenhet” och insikter från tolvstegsprogrammet. Det skulle bli min uppgift.

Lea och jag bor som de flesta tillresande på anrika Alfta Rehab Center. Redan första kvällen får vi i fyra timmar ta del av vad som är på gång av omställning i olika delar av landet. Vi visste inte att det finns ett par alternativa banker i Sverige. Vi får se en film om ett alternativt jordbruk där jag känner igen mycket från livet på vår lilla bondgård i Österbotten efter kriget. Vi hör att det växer fram stadsodlingar, inte bara i USA, utan i svenska storstäder, t ex vid Högalidskyrkan på Söder i Stockholm. Vi får till och med se bilder på grisar som föds upp på en kyrkbacke i Göteborg dit folk vallfärdar. Jag inser att det är i den kyrkan Wäxthuset fanns, ett imponerande dialogarbete där jag ofta medverkade.

Jag lystrar speciellt till skildringen av Framtidsveckan i Söderhamn med omnejd. Likheterna med festivalen i Alfta är ju slående. Framtidsveckan är en gräsrotsmobilisering som bygger på lokala aktörer och har ett ”underifrånperspektiv”. När jag skriver detta har snart tio år gått och det har arrangerats mer än sjuttio framtidsveckor i Sverige, bland annat i Gävleborg, Alingsås, Sörmland, Småland, Sjuhärad, Umeå, Dalarna, Västernorrland, Värmland, Värmdö, Örebro, Norrbotten, Göteborg, Storvreta och Södertälje. Anders Persson, en av eldsjälarna bakom Framtidsveckan, har under tioårsperioden också spritt omställningens frön i landet genom 700-800 föredrag och tilldelats Uppsala Stifts miljöutmärkelse.

Vi var trötta när vi gick till kvällssamlingen, men vi blev mer och mer tagna av presentationerna, samtalen och inte minst personligheterna. När jag såg bilder på odlingar utanför församlingshem inte så långt från Barkarby satte fantasin igång och frågan väcktes: Är det här fröet till en ny folklig rörelse där missionshusen blir ”visionshus” för ett rimligare samhälle? När jag lyssnade till eldsjälar som Anders Persson från Söderhamn och Pella Thiel från omställningsarbetet i Värmdö gick tankarna till den tid när arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorna ”ställde om” Sverige och gav oss vår dyrköpta demokrati.

Solen lyste över tält och utställare i Forsparken de följande två varma sensommardagarna. Bygdens spelmän förgyllde tillvaron när vi gick runt bland lokala odlare och hantverkare som lärde oss nygamla tekniker. I caféet kunde vi äta och dricka hur hälsoriktigt som helst. Hela tiden pågick seminarier, paneler och mindre konserter.

Omställningsgatan – en succé mitt i Stockholm

Anders Persson, Sven Jansson och jag stämde möte på Centralen i Stockholm. Vi hade en enda fråga på agendan: Kan vi arrangera en liknande festival i miljonstaden Stockholm? Anders kom med två av sina kolleger från Studiefrämjandet, det studieförbund som tagit omställningen till sitt hjärta. Det visade sig bli en fullträff. Sven och jag hade tänkt kontakta Norrmalmskyrkan som konferenslokal och Studiefrämjandet huserade i det stora Brygghuset mitt emot på andra sidan Norrtullsgatan.

Norrmalmskyrkans ordförande och pastorer gick genast in med liv och lust i samarbetet, likaså flera kompetenta ledare från Studiefrämjandet. Det är sällan jag förunnats vara medaktör i en sådan explosion av idéer och handlingskraft. Faktum är att det hänt en gång tidigare på exakt samma ställe. När Brommadialogen firade tio år med profetgestalten Jim Wallis (Sojourners) som huvudtalare hade vi också parallella program i Norrmalmskyrkan och Brygghuset. Omställningsgatan fick 500 besökare och det kändes fantastiskt att åter få bygga broar som pensionär – nu mellan kyrkan och omställningsrörelsen. På åttiotalet var det min huvudarena.

Det var i det närmaste fullsatt i Brygghusets stora sal redan vid den inledande panelen med ämnet: På tröskeln till omställningens tid – vad inger hopp och vilka är nästa steg? Svante Axelsson (Naturskyddsföreningen) fungerade som kunnig och spänstig moderator. I panelen ingick resurspersoner med både kompetens och skärpa i formuleringarna: Maria Wetterstrand (MP), Pär Holmgren (meteorolog, klimatdebattör), Jan Forsmark (ledare för Omställning Sverige), Bo Forsberg (Diakonia), Anders Wejryd (ärkebiskop) och Lena Israelsson (journalist, författare).

Tidigt i planeringen kläckte någon idén att vi skulle ge festivalen namnet Omställningsgatan. Då var tanken att stänga av Norrtullsgatan från all trafik och förvandla den till ett ”framtidens idétorg” med tält och montrar. Det visade sig dock bli för dyrt och komplicerat att stänga av delar av ett kvarter så nära Odenplan på grund av alla säkerhetsföreskrifter. Därför blev det en febril aktivitet i Brygghuset så snart panelen var slut. Alla sittplatser måste i hast bort och in vällde utställare med sina montrar och stånd. Från läktaren såg idétorget ut som vilken livlig saluhall som helst.

På idétorget fanns en mycket blandad kompott med Svenska Turistföreningen, Handla Miljövänligt,  Permakultur, Naturskyddsföreningen, Diakonia, Blå Vägen, Equmeniakyrkan, Klimataktion, Hästa Gård, Ekolådan, Biodlare, Cykelfrämjandet, osv. Med jämna intervaller ljöd en kraftig gongong och då blev det tyst och stilla på torget och en utställare i taget fick fem minuter på sig vid mikrofonen att presentera sin rörelse eller sin produkt. Hela tiden pågick parallella seminarier i både Brygghuset och Norrmalmskyrkan.

Redan från starten i England betonar omställningsrörelsen att engagemanget ska gå hand i hand med festen. Varje framsteg man gör är värt att fira! Norrmalmskyrkans välkända barnkörer fick många applåder när de sjöng sina pigga sånger ute på Norrtullsgatan. En populär och färgstark mötesplats var Blå Vägens restaurang i Cafévåningen där deras sociala företag serverade maträtter och bakverk från olika håll i världen. Där fanns också en utställning och försäljning från Systugorna i Tensta. Under lördagen pågick en Afrikansk sång- och dansworkshop med Zifa. På kvällen fick Zifa, bandet och workshopens sjuttio körsångare hela Norrmalmskyrkan att gunga med sina afrikanska rytmer.

Under vinjetten Café Existens varvade Djupare Liv seminarier med korta Andrum i kapellet som kyrkans pastorer ansvarade för. Jag såg med spänning fram mot mitt första samarbete med SVT-meteorologen Pär Holmgren. Jag nämnde att jag skulle tala om ”den stora förnekelsen”, men att han inte behövde knyta an till det utan gå direkt till fakta om klimatet. Till min överraskning använder han nästan hela sin tid till förnekelsen som grundproblemet i omställningsarbetet.

Omställningsgatan fick ringar på vattnet och uppföljare på olika håll. Bland annat fick Pär Holmgren och jag fortsätta dialogen under en hel dag i Jönköping – med stadens alla kyrkor som arrangörer. Där kände jag historiens vingslag när jag tänkte på det stora Riksmötet (J 83) trettio år tidigare. Då mönstrades hela den svenska kristenheten och arrangörerna gav ett generöst utrymme åt Stefan Edman och mig att lyfta fram den kristna miljöväckelsen som med sina välbesökta konferenser väckt stor uppmärksamhet. Till konferensen i Restenäs nära Ljungskile anmälde sig över 500 deltagare – vi blev tvungna att ge den i repris. Då var det mer samhällskritik och tilltro till vad politiker kan uträtta än idag. I omställningsrörelsen finns det i stället långt flera kolonilotter och lokala initiativ som blommar.

Finns det en väg ur fossilberoendet?

I mina seminarier tillämpade jag insikterna från behandlingsarbetet på vårt tvångsmässiga fossilberoende. Alkoholism kan drabba en hel familj, men fossilberoendet kan ödelägga en hel planet där våra barnbarn och kommande generationer ska leva:

* Precis som alkoholisten sitter vi fast och fortsätter trots att konsekvenserna blir tydligare och allvarligare för varje år som går. Detta bränner forskarpaneler och media in i vårt medvetande, men vi bokar ändå våra flygresor som aldrig förr och flyget kommer enligt prognoserna att fördubblas till år 2030.

* Precis som för alkoholisten börjar psykologisk förträngning, förnekelse och verklighetsflykt med hjälp av stegrad konsumtion, mer aktivitet och förströelse – allt för att hålla oron, skulden och klimatångesten i schack och utanför fokus. Men instängda i själens ”spökrum” växer rädslan, skulden och vanmakten som leder till handlingsförlamning och resignation. Precis som för alkoholisten slocknar till slut hoppet om att förändring är möjlig.

* Men alkoholisten visar också vägen till tillfrisknande och befrielse från vanmakt.  Förändringen börjar när han bryter isoleringen, går till en grupp och lyssnar till berättelser om hur andra i samma läge fått ett hopp, ett nytt liv och nu tycks må bra. Det är i värmen av en sådan accepterande och icke-dömande gemenskap som tjälen släpper sitt grepp om själens frusna marker.

* När hoppet om förändring åter tänds vågar alkoholisten erkänna sin maktlöshet mot missbruket, sveket mot sina innersta värderingar, att han otaliga gånger lovat sluta och ändå fortsatt och nu kanske förlorat kontakten med sin familj. Det är oerhört smärtsamt och knäckande att ta in verkligheten – både för alkoholisten och den fossilberoende.

* I själva verket är det denna djupa kris och ”botten” som är alkoholistens och mänsklighetens möjlighet till förändring – porten till besinning och en annan färdriktning. Det är först när vi tvingas släppa taget om det paradigm som fört oss in i återvändsgränden som vi är beredda och kan ta in ett nytt. Det är denna omvändelse som öppnar porten till en framtid där våra barnbarn och kommande generationer också kan njuta av livet.

* Både tillfrisknande alkoholister och omställare lever i en motkultur, frizoner där livets långsamma processer respekteras. Mitt i ett alltmer individualistiskt samhälle hävdar de att ensam inte är stark, att det behövs en stödjande gemenskap som ”lever i lösningen” – en dag i taget. De är villiga att ta emot hjälp, vägledning och inspiration både från människor och många också från en andlig verklighet, en Högre Makt.  De ”tar rygg” på dem som lever i omställningen och håller drömmen om en rimligare värld levande.

Berusning, besinning och omställning

* Vi lever i berusningens tid. Allt ska bli större, effektivare, lönsammare och snabbare. Det är lätt att ryckas med och börja tro att livets processer kan speedas upp.  Men skär vi oss i fingret eller får ett sår i själen tar läkningen lika lång tid som på stenåldern. Inte heller våra skogar, sjöar och hav kan tillfriskna i bredbandshastighet. I media hör vi hur mullret från en global katastrof kommer allt närmare, men vi klänger oss desperat fast vid tron att ny forskning och ny teknik ska rädda oss i sista stund.

* Det finns imponerande forskning, kunskap och ny teknik, till exempel på Karolinska i Stockholm. Och ändå: De har ännu inte lyckats skapa en enda gnutta nytt liv. Deras kompetens och utrustning fungerar endast om de är lyhörda tjänare som samarbetar med livsflödet och självläkningen i människors kroppar sedan urminnes tid. Detsamma gäller allt liv på planeten. Livet självt är gåva och mystik med källflöden bortom oss själva.

* Det var samma osynliga flöde vi påmindes om under utbildningen på Noor. Vi utmanades att våga lita på processen. De lärde oss identifiera blockeringar och vi fick redskap att få igång livsflödet, till exempel vid nedfrusen sorg, bitterhet, skuld och skam. Men det osynliga flöde som gav patienterna ett nytt liv, det bröt fram ur djupa källsprång som ingen av oss förfogade över.

* Mitt i berusningens tid mår allt fler och allt yngre dåligt och många sjukskrivs, ofta på grund av psykisk press, ohälsa och utmattning. De känner att de inte klarar av kraven, livstempot och känner sig odugliga. Men de är inga missfoster, utan ofta känsliga människor med ett inre sensorium som sänder febersignaler från ett sjukt samhälle på högvarv. Det ligger nära till hands att bedöva och stänga av de inbyggda larmsignalerna. Ibland slås vi lite till mans av tanken att världen ”skenar” och att en ”baksmälla” väntar runt hörnet. Men vem orkar leva och leverera om man grubblar på sådant?

* Det är viktigt att vi inte patologiserar febersignalerna och flyr undan klimatångest och smärta. Det är nämligen vid sådana smärtpunkter – när människor fått nog – som frihetsrörelser föds. Det gäller både tolvstegsrörelsen och medborgarrättsrörelsen. I Montgomery hade generationer av svarta förnedrats ända till den dag Rosa Parks fick nog och vägrade lämna sin plats i bussen. Det blev startskottet för 50.000 svarta i staden att resa sig och gå med en ny värdighet under den årslånga bussbojkotten. Svallvågorna rullade vidare genom Södern och därför finns Rosa Parks minnesmonument i Washington bland presidenter och ledare som förändrat USA – även där är hon avbildad sittande.

* I Sverige lever vi i en kultur med en spärr som filtrerar bort och undviker att konfronteras med brustenhet, smärta och skuld. Därför behöver omställningsrörelsen fördjupas genom dialogen med tolvstegsprogrammet och arvet från Martin Luther King och medborgarrättsrören. Dessa starka frihetsrörelser utlöstes vid smärtpunkterna i människors liv och samhällen. Utan denna solidaritet med de utsatta tenderar framtidsrörelserna att bli elitistiska. King och hans medarbetare kunde mobilisera en gräsrotsrörelse underifrån därför att de själva slog följe med sitt lidande folk som drabbades av ”imperiets” förtryck.

* Tommy Hellsten beskriver hur tystnadens kultur uppstår när man döljer en ”flodhäst” i sitt liv som ingen längre vill och vågar tala om. Det gäller inte bara alkoholism utan i lika hög grad fossilberoende. Alla älskar sina barn och barnbarn och vill skydda dem mot allt ont. Därför är tanken outhärdlig att vi ändå deltar i ett resursuttag och en miljöförstöring som redan nu försämrar deras livskvalitet och på sikt leder mänskligheten till ett kollektivt självmord. Vem vågar vara glädjeförstörare och sätta ord på sådana tankar och känslor när vänner möts? Det är lättare att uttrycka oro för att någon dricker för mycket alkohol än att begå dödssynden – att börja moralisera över vänners konsumtion och resvanor.

Avgiftning och tillfrisknande

* Vi är alla påverkade av den beroendeframkallande tillväxtkulturen. Precis som patienter i behandling behöver vi därför avgiftning för att kunna varva ner, tillfriskna, få sinnesro och ta in nya perspektiv. Idag finns det en verktygslåda som hjälper oss med detta. Det finns böcker om problemet och lösningen, bland andra Owe Wikströms Långsamhetens lov och Tommy Hellstens Ju mindre du gör desto mer får du gjort. I kyrkans värld erbjuds meditationer, sinnesrogudstjänster, retreater och samtalsgrupper.

* Miljoner människor utöver vår värld har upptäckt att Pilgrimsvandringar är ett suveränt sätt att varva ner, få perspektiv på livet och en chans att lyssna till sitt eget inre. Inspirerad av Franciskus av Assisi har Hans-Erik Lindström skapat den guide till vårt inre landskap som nu används i hela Norden med ledorden: Frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande. Den finns i boken Pilgrimens sju nyckelord – inspiration för din inre resa.

* Att stiga ut ur tystnadens kultur är skrämmande eftersom de viktiga orden är så laddade. Det är därför vi behöver en omställningsrörelse med stödgrupper att dela känslor av brustenhet, sorg, skuld och skam. På Noor startade vi processen med handfasta föredrag om sorg, skuld och skam. Sedan fortsatte bearbetningen i grupper. Som etisk rådgivare fick jag under tystnadsplikt ta del av de mest skrämmande inslagen i patienternas liv som de med drogens hjälp flytt ifrån. Det tillhör mitt livs höjdpunkter att bevittna hur missbrukare känslomässigt vaknar till liv igen, börjar ta in sin verklighet och sedan slår ut i en oväntad blomning. Även fossilberoende kan få uppleva samma mirakel.

* Efter uppvaknandet är det viktigt att minnas att vi är människor med brister och begränsningar, annars förlyfter vi oss. Det är en hörnsten i tolvstegsprogrammet att leva en dag i taget. Så snart nyktra alkoholister börjar oroa sig för hur de ska hålla sig nyktra resten av livet blir bördan för stor, musklerna spänns och ett återfall hänger i luften. Därför överlämnar de varje kväll den lidande världen och sin egen framtid åt Någon som är starkare. Här sitter vi alla i samma båt: Vidden av alla katastrofprognoser orkar ingen av oss bära, men en dag i taget – med varandras stöd – är det möjligt. Och låt oss inte glömma: Om vi ska engagera oss för planetens och andra människors sår, då behöver vi en plats där även våra egna sår kan läka.

* Men tar inte tolvstegsprogrammet för lätt på frågan om skuld och gottgörelse? Efter hundratals samtal med nyktra alkoholister vet jag att det är så långt från sanningen man kan komma. Men även här gäller deras livsprincip – en dag och en sak i taget! Om de tar itu med hela skuldbördan på en gång, då övermannas de och står snart i Systemkön igen. Därför söker de upp en människa i taget, ber om förlåtelse och tar upp frågor om gottgörelse. Det är tufft, men för varje gång blir skuldbördan lite lättare och hoppet om förändring får näring. Denna livssyn kan hjälpa omställningsrörelsen att inte drabbas av den stora tröttheten.

* Därför tror jag att en korsbefruktning mellan tolvstegsprogrammet och omställningsrörelsen kan ge oss en ny befrielseteologi även i vårt norrfångna land. Då kan vi förena oss i bönen som avslutar alla tolvstegsmöten i Norden och som ger balans åt våra liv och vårt engagemang:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Omställningens existentiella landskap

Omställningsrörelsen startade i Totnes i England (2006) under namnet Transition Towns med Rob Hopkins som inspiratör och ledande ideolog. De tyckte att de politiska förändringarna på riksplanet gick alldeles för långsamt, så lokalbefolkningen tog saken i egna händer och började ”befria” sitt samhälle från storskalighetens och fossilberoendets järngrepp. De startade en mängd lokala initiativ, bildade nätverk och skapade en egen valuta.

I Sverige blev engelsmannen Stephen Hinton den förmedlande länken mellan Transition Towns och svenska grupper som engagerade sig i frågor som Peak Oil, permakultur, kärngårdar och andra alternativ. Han skapade en social plattform som på några år fick 3.000 medlemmar. Han skötte under lång tid de svenska nätverken och hemsidor tillsammans med frivilliga.

På verkstadsgolvet finns det mycket gemensamt mellan kyrkorna och omställningsrörelsen. Samtidigt finns det på många håll en skeptisk hållning till kyrkans andlighet inom Transition-rörelsen. Med visst fog ses kyrkan som hierarisk och patriarkalisk och att den ofta bidrar till splittring av tillvarons enhet genom uppdelningen i andligt och världsligt. Därför vill många hellre befruktas av helhetssyner från ursprungsfolken, österländsk religiositet och alternativ andlighet. Signifikativt är att Peter Russel och Marianne Williamson tidigt inbjöds till Totnes för att inspirera den nya rörelsen. Jag skildrade mitt möte med båda redan i Den kosmiska katedralen.

Den här hållningen bekräftades under ett av mina tidiga samtal med vännen Stephen Hinton på ett Alternativ-Café norr om Stockholm där han var engagerad. Vi sitter i den varma vårsolen när han berättar att hans mamma i England är ledsen att han inte ville engagera sig i kyrkan. Stephen vet att jag är teolog och utbildar pastorer, men ställer ändå den överraskande frågan: Harry, visst är det så att kyrkans andlighet inte är någon bra grund för omställningsarbetet? Jag hänvisar till två av mina stora ledstjärnor i mitt engagemang – Martin Luther King och ärkebiskop Desmond Tutu. Visar inte medborgarrättsrörelsen med sina Gospelsånger och skeendet i Sydafrika att en radikal kristen tro kan inspirera och ge vägledning till framtidsrörelser?

Det finns slående likheter mellan Djupare Liv och den inre omställningens främsta ledstjärna, Joanna Macy. Det gäller inte minst hennes verktygslåda The Work That Reconnects och Djupare Livs definition av shalom och andlighet som ett liv i relationer. Joanna Macy, ekofilosof och professor i buddism, har i mer än ett halvt sekel engagerat sig och varit ledande på fredens, rättvisans och miljöns barrikader.

Precis som tolvstegsrörelsen betonar Joanna Macy hur viktigt det är att inte patologisera och fly undan sorgen och smärtan utan härbärgera den. I själva verket sänder smärtan viktiga signaler om vad som är på gång med planeten och dess myller av liv. Därför behöver vi dela dessa undanstuvade känslor med varandra i stället för att isolera oss och trycka ner smärtan. Djupast sett är det vår kärlek till livet och världen som uttrycker sig i vår oro, sorg och smärta. När vi sätter ord på känslorna börjar vår befrielse och kärleken växer.

Tillsammans med Chris Johnstone, ideolog inom den engelska Transition-rörelsen, har Joanna Macy skrivit rörelsens kanske viktigaste bok – Active Hope (2012). Där lyfter de fram visionens betydelse och kraft:

– On August 28, 1963, Martin Luther King Jr delivered one of the best-known speeches in history. He was identifying a destination that could be reached, a reality that could be created. In the 1960s the idea that an African American might one day become the president of the United States would have been dismissed as “just dreaming”. But just look at the impact that kind of dreaming can have.

– Our dreams and visions for the future are essential for navigating through life because they give us direction to move in. The ability to “catch” an inspiring vision is therefore key to staying motivated. When we´re moved by a vision that we share with others, we become part of a community with a common purpose (sid. 163).

Shalom – ett liv i relationer

När jag gick genom de långa korridorerna på Sveriges Radio fick jag en illustration till shalom som jag beskrivit i mina böcker. Tanken slog mig att härifrån huset utgår just nu osynliga radiovågor över milsvida slätter och djupa skogar. Var man än befinner sig i Sverige kan man ställa in de olika våglängderna och ta emot orden och den flödande musiken.

Från sitt stora ”radiohus” sänder Skaparen liv och skönhet som uppfyller hela jorden och når oss alla – år ut och år in. Detta fullödiga liv, som i bibeln kallas shalom, tycks ha en klangbotten även hos ett sekulariserat folk. Det var därför mina böcker fick ett överväldigande gensvar. Vårt liv får en ”stereofonisk” klang om vi ställer in alla tre våglängderna:

* Den första våglängden är jordnära och förbinder oss med allt annat liv. Det är genom naturen som skapelsens liv och energi når oss. För många är naturen dessutom en kosmisk katedral för sublima skönhetsupplevelser och stillhet där man får kontakt med sitt inre.

* Andra våglängdens livsflöde når oss genom gemenskapen med andra människor. Redan som barn behöver vi få uppleva värme, kärlek och trygghet för att utvecklas till levande och varma personligheter. Lika avgörande är att vi visar andra ömhet, kärlek och tillit – annars stagnerar livsflödet och vi blir egoistiskt inkrökta och avstängda. Vi blir vad vi är ämnade till endast i relation till varandra!

* På den tredje våglängden öppnar vi oss för tillvarons innersta och bärande verklighet – Gudsnärvaron som omger oss alla. Aposteln Paulus uttrycker den så här för sin tids sökare på Areopagen, det välkända livsåskådningstorget i Aten: Han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till … Kristen andlighet är inte att bli religiös, utan djupt och sant mänsklig – med Andens hjälp.

BYGGKLOSSAR TILL EN NORDISK BEFRIELSETEOLOGI

Jag vägrar tro att vår Skapare är så cynisk att barn föds till en värld där det är för sent att bli förälskad, få barn och kämpa för mänsklig värdighet. Så länge vitsippsmattan rullas ut kommer jag att samla byggklossar till en befriande andlighet. Jag klänger mig fast vid två deviser jag snappat upp: Ingenting är så starkt som en idé vars tid är inne. Man kan inte starta en folkrörelse, men man kan vara beredd när dess tid är inne (Jim Wallis).

Självklart bävar jag inför de utmaningar vårt samhälle och vår planet står inför. Därför blev jag berörd av vad professor Notto R Thelle råkade säga i ett föredrag i Bromma. Som liten tröttnade han aldrig på att höra sin pappa berätta vad fiskarna i en asiatisk hamn gjorde när en tyfon närmade sig. Om de låg kvar i hamnen slogs båtarna sönder, därför valde de att gå ut med sina små fartyg för att möta tyfonen på öppet vatten. Och tänk – oftast återvände alla oskadade till hamnen!

Som vanligt styr jag mina steg till Norrmalmskyrkan den tredje måndagen i januari när Martin Luther King-priset delas ut. Det är 2013 och Maj Britt Theorin får utmärkelsen för sin ”outsinliga energi och smittande entusiasm i sitt livslånga engagemang för fred”. Journalisten Ragni Lantz håller ett föredrag om sina erfarenheter från medborgarrättsrörelsen och mötet med King. Hon satt på podiet bakom King den kväll han höll sitt sista tal.

Jag har blandade känslor inför att en Gospelgrupp ska medverka. Mahalia Jackson som ofta samarbetade med King tillhör visserligen mina favoriter, men den Gospel jag upplevt i Sverige har mest varit ”energikickar” av rytm och rörelse utan sammanhang. Jag har saknat doften av svett och tårar från Söderns bomullsfält och medborgarrättsrörelsens kamp. Jag anar inte att mötet med Gospelverkstaden kommer att leda till ett spännande brobygge.

Gruppen med sina två magnetiska ledare överrumplar mig med sin musikaliska kraft och kvalitet. Det är nästan obegripligt hur en så liten grupp kan prestera en så kraftfull sång. De berättar att de går en utbildning på Gospelverkstaden för att sändas ut till landets skolor där niondeklassare skall sjunga Gospel och avsluta med en konsert. Dessutom ska eleverna få lära känna medborgarrättsrörelsens visioner och kamp och mot slutet av konserten lyfts ungdomarnas egna drömmar fram.

Den mest dramatiska nyheten ger oss ledaren Lasse Axelsson – Mr Gospel himself i 25 år. Han berättar att sommarens stora Gospelfestival i Kungsträdgården med uppemot tusen sångare från hela landet och utländska körer ska ha Martin Luther Kings dröm som ledtema. Femtio år har nämligen gått sedan den stora Frihetsmarschen till Washington då 250.000 samlades vid Lincolnmonumentet. Det var där Mahalia Jackson sjöng och King höll historiens mest kända tal om sin dröm. Jag tar genast kontakt med Lasse och ett fruktbart samarbete mellan Gospelverkstaden och Djupare Liv uppstår de närmaste åren.

Jag frågar dessutom Mia Nygren, den andra ledaren som ansvarar för skolprojektet, om Lea och jag får komma med på en avslutningskonsert i Äppelvikens skola i Alvik samma vår. Med glimten i ögat svarar hon att vi får slinka in som ”morfar och mormor”. Det blir en oförglömlig kväll i den sprängfyllda aulan med föräldrar och kompisar som applåderar och visslar av förtjusning när den gungande elevkören och en svart Gospelartist sjunger för full hals understödda av proffsmusiker. På en stor filmduk ovanför kören rullar hela tiden bilder från Södern bomullsfält, protestmarscherna, klipp från Kings tal och allra sist – elevernas egna drömmar om framtiden.

Det är Allmänna Arvsfonden som stöder projektet som beskrivs så här:

– Keep the dream alive är en resa genom historien – från work songs och spirituals på slavfälten, genom frihetssånger och gospel i kyrkorna och på gatorna i 60-talets USA, till nutid med låtar som eleverna själva väljer. Allt vävs ihop till en föreställning som berör.

Ett annat spännande projekt i Gospelverkstaden, Come Together, beskrivs av Arvsfonden med följande ord:

– Syftet med Come Together är att bygga broar mellan unga nyanlända och unga och gamla i Sverige. Målsättningen är att skapa långvariga relationer mellan dessa målgrupper … Deltagarna delar berättelser och sånger med varandra. De repeterar tillsammans och avslutar med en gemensam konsert där representanter från grupperna också kommer till tals.

Gospelfestival i Kungsträdgården 

Det är ljumma vindar och en varm augustisol (2013) som generöst lyser över Kungsträdgården när tusentals människor är i rörelse. Ingen kan missa den stora bilden på King överst på stora scenen. Svenska och utländska Gospelkörer avlöser varandra och ibland sjunger den stora festivalkören. Mellan musikinslagen är det korta tal. Ragni Lantz är självskriven och talar först. Sedan följer de profetröster jag fått föreslå – Sven Jansson och Bo Forsberg, ”parhästar” både på Alfta-festivalen och på Diakonia. Unga eldsjälar från Diakonia går hela dagen runt i Kungsträdgården och samlar namnunderskrifter för en angelägen kampanj.

I Eugeniakyrkan ett stenkast från Stora scenen arrangerar Djupare Liv seminarier som fördjupar det King-inspirerade festivaltemat, med bland andra Annika Spalde och Martin Smedjeback (båda King-pristagare), Pella Thiel och Stephen Hinton (Omställningsrörelsen), Kerstin Bergeå (Kristna Fredsrörelsen) och följesslagare som skyddar personer som arbetar för mänskliga rättigheter i våldsdrabbade delar av världen. Jag blir väldigt tagen av dessa unga människors berättelser, men frågan väcks också inom mig – vill jag att mina barnbarn ska ge sig iväg till dessa riskfyllda platser i Latinamerika?

Personligen upplever jag två ansvarsfulla höjdpunkter under festivalen. Den ena äger rum i den stora Immanuelskyrkan. Det går inte att beskriva den mäktiga sång som föds när hela kyrkan och läktaren är full av hängivna körsångare som sjunger för full hals. Det är då jag har förmånen att tillsammans med Lasse Axelsson skildra vad Kings dröm kan innebära för oss idag. Men jag fylls samtidigt av två starka och motstridiga känslor när jag talar till festivalkören.

Å ena sidan är jag gripen av tanken vad det skulle kunna betyda om alla dessa hängivna sångare greps av Kings dröm och återvände hem till sina körer och sammanhang som bärare av en liknande gräsrotsrörelse. Å andra sidan skrämmer mig en annan tanke, en ”dödssynd” i den svenska kulturen: Tänk om jag är en glädjeförstörare! Tänk om dessa sångare endast vill ha Gospelns avkopplande energikickar – och inget mer – för att få lite skimmer över sitt stressiga liv? Vem har i så fall gett mig rätten att förstöra deras festivalresa till Stockholm genom att tala om klimatförstöring, utsatta stadsdelar och överbelastade flottar på Medelhavet?

Den andra definitiva höjdpunkten är det ansvarsfulla ögonblick när jag kliver upp på den stora scenen i Kungsträdgården och ger min appell – omgiven av samma festivalkör. Här är talet i lätt bearbetad form:

Det är dags för en ny folkrörelse

Det är femtio år sedan Martin Luther King höll sitt visionära tal inför 250.000 samlade vid Lincolnmonumentet. Frihetsmarschens budskap är fortfarande aktuellt i Europa idag. Även Sverige har sina utsatta stadsdelar där klyftorna och utanförskapet växer. Också Europa har sina ”sydstater” där sanslöst många unga går utan jobb och framtidstro.

Om King hade stått här på Festivalscenen, då hade han drömt om ett Europa där diskriminerade och desperata föräldrar inte måste lämna sina barn för att – insvepta i sina filtar – tigga utanför våra köpcentra. Han hade drömt om en värld där familjer inte måste fly undan öknar som breder ut sig, undan havet som slukar deras jordar eller förlisa i överbelastade farkoster på Medelhavet.

Vi invaggas lätt i tron att Sverige är ett ideal till skillnad från Sydeuropa och resten av världen. Den mest uthängda syndabocken är Grekland där tillgångarna försvinner i elitens bankvalv. Men stämmer bilden? Vårt land har aldrig producerat så mycket och så effektivt, men allt mindre av vinsten går till folkets behov. Även här tycks pengarna försvinna i den globala kasinoekonomins oåtkomliga valv.

Det fanns en tid när Nelson Mandela och Desmond Tutu tackade Sverige för stödet i deras frihetskamp. Idag frågar samme Tutu och KG Hammar i ett Öppet brev varför Sverige med alla medel säljer dyra stridsflygplan till Sydafrika medan nationens hivsmittade dör som flugor i brist på bromsmediciner? Svaret är uppenbart: Mammon har fått oss alla på knä. Ekonomisk tillväxt har tagit hem spelet på bekostnad av våra värderingar!

Genom att förklä sig till en välsignelsebringande ”ljusets ängel” har Mammon förfört oss. Lite motvilligt böjer politiker, partier och fackföreningar sina knän i lydnad och tacksamhet inför slavdrivaren som gör att planeten och vi själva pressas till bristningsgränsen.

Det var i en liknande situation King lyfte fram arvet från bibelns profeter framför maktens högborg och kallade till besinning och omställning. Han konfronterade en slumrande nation med de orättvisor och det lidande som fanns i djupet av nationen. Enligt en av vår tids profetgestalter, David Korten, står valet idag mellan två världsordningar: Tillväxtens Empire och omställningens Earth Community.

King och ledarna på podiet i Washington hade en imponerande skärpa om icke-våldets filosofi och strategi, men de hade samtidigt förmågan att mobilisera en gräsrotsrörelse som med sina kroppar, böner och frihetssånger fällde utslaget på gatorna. King mötte en viss förståelse vid överläggningar i Vita Huset – men de ansåg att tiden ännu inte var mogen.

King återvände då till Södern, mobiliserade de svarta pastorerna och deras församlingar till djärva protestmarscher. Teve-kamerorna direktsände från nationens smärtpunkter och ett folk hemma i sofforna blev förfärade över vad de såg. När King återvände till Vita Huset, då var tiden plötsligt mogen för Lyndon Johnson att underteckna de historiska lagarna.

Från sitt första framträdande som 27-åring i Montgomery till sitt oförglömliga tal den sista kvällen i Memphis bars Kings engagemang av tron på att tillvarons starkaste kraft står på rättvisans och befrielsekampens sida. Själv ansåg han att han höll sitt livs viktigaste tal den kväll han oförberedd fick kliva in på scenen och anta ledarrollen den dag Rosa Parks mötte sina domare i Montgomery och den över ett år långa protestaktionen började. Jag citerar King:

– Den kvällen började en rörelse, som skulle slå förtryckaren med häpnad och bringa ett nytt hopp till de förtryckta. Den kvällen var Montgomerys ögonblick i historien. Vilket namn man än väljer, en utommänsklig kraft arbetar på att skapa harmoni bland universums dissonanser, en skapande kraft som är verksam för att sänka ondskans höjder och fylla igen alla rättvisans dalar. Gud verkar i historien för att utföra sina under. Det ser ut som om Han utvalt Montgomery som experimentfält för den segerrika kampen för frihet och rättvisa i Amerika.

Kings arvtagare idag – eggande förebilder

Ett massmöte i Kapstaden har just stoppats av regeringen. Biskop Desmond Tutu svarar med att utlysa en gudstjänst i stadens stora katedral som fylls till bristningsgränsen. Utanför kyrkan patrullerar kravallpoliser och beväpnade soldater. Även inne i kyrkan står poliser längs väggarna och noterar varje ord som yttras. Apartheidregimen har ett järngrepp om åttiotalets Sydafrika och spänningen är olidlig.

Den kortväxta biskopen intar predikstolen. Med intensitet förkunnar han att apartheidsystemets ondska och förtryck inte har någon framtid. En annan profetgestalt, Jim Wallis från USA, är med och skriver i boken Tro som förändrar världen: I det ögonblicket tillhörde den sydafrikanska ärkebiskopen en av de få som verkligen trodde på de orden.

Desmond Tutu pekar rakt mot poliserna längs väggarna och utropar: Ni är mäktiga, oerhört mäktiga – men ni är inte Gud! Och det går inte att gäcka levande Gud. Därför har ni redan förlorat! Med sitt smittande leende vänder han sig direkt till maktens hantlangare: Välkomna att förena er med den vinnande sidan! I samma ögonblick börjar församlingen sjunga och dansa medan poliserna försvinner ut som skuggor genom dörrarna.

Ärkebiskopen är inte ensam om att se ett annat Sydafrika för sin inre syn. Avskuren från det politiska skeendet i mer än tjugo år finns Nelson Mandela ute på Robbben Island. Han har inte den minsta garanti för att han någonsin ska få lämna fängelseön. Ändå stiger han tidigt upp varje morgon och förbereder både sig själv och sin omgivning på livet i det nya och fria Sydafrika.

Den 11 februari 1990, efter tjugosju långa år, lämnar Nelson Mandela det fängelse som senare kallats ”Mandelauniversitetet”. Han slår en hel värld med häpnad genom sin spänst, sitt leende och sin moraliska resning. En kommentator uttryckte det så här: Han kom inte ut i friheten – han hade levt i den hela tiden! Samma kväll återförenas Nelson Mandela med sin familj hemma hos Desmond Tutu.

Fyra år senare gryr den stora dag för vilken så många svarta jagats med tårgas, bitits av polishundar, slagits med batonger, fängslats, torterats, gått i landsflykt och dömts till döden. Den 27 april 1994 kan bland alla andra nobelpristagaren Desmond Tutu rösta för första gången i ett demokratiskt val. Två veckor senare är det dags för en ny historisk höjdpunkt. Jim Wallis skildrar det historiska tillfället:

– Jag glömmer aldrig den dag som förändrade vår planet, den 10 maj 1994, då jag stod bland 150 000 jublande sydafrikaner som delade tårar och glädje vid Nelson Mandelas installation. Det var en av de sällsynta dagar när man kan se och känna världen förändras mitt framför ens egna ögon. Alla talade om ”miraklet” den dagen … Och jag vände mig till Desmond Tutu och påminde om det laddade mötet i hans katedral. Nu har alla förenat sig med den vinnande sidan!

Mot alla odds hade övergången till demokrati skett utan våld och blodbad. Men att försöka fly från det förflutnas makt över våra liv skapar ingen varaktig försoning – vare sig hemma vid köksbordet eller i djupet av en nation. På båda nivåerna behövs recovery. Därför utsåg Nelson Mandela ärkebiskop Desmond Tutu att leda den nu världsbekanta Sannings- och försoningskommissionen. I stället för segrarnas hämnd skulle amnesti beviljas åt alla som erkände sina brott och i detalj berättade vad de gjort. I boken Ingen framtid utan förlåtelse skildrar Tutu deras arbete:

– Så ofta blev vi i kommissionen helt bestörta över det djup som människorna i sin inneboende ondska kunde sjunka till, och vi skulle, de flesta av oss, säga att de som begick sådana lömska dåd var monster. Men teologin hindrade oss från att göra det. Teologin säger att de fortfarande, trots det avskyvärda i deras gärningar, är Guds barn med förmåga att känna ånger och kunna ändra sig. Enligt denna teologi får vi aldrig ge upp någon, eftersom vår Gud är särskilt svag för syndare!

Exodus – en berättelse om befrielse och hopp

Joanna Macy, David Korten och omställningens ledare betonar att det behövs en ny berättelse som vägleder oss mot en ny horisont och som ger oss hopp. Flera tar Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen som exempel på vad en sådan ”dröm” kan göra i till synes hopplösa lägen. Märkligt nog nämner ingen den faktiska Exodus-berättelse som King bars av hela livet och som frihetssångerna speglar – den ersätts i stället av helt andra livsåskådningar.

Den världsbekanta bibelteologen Walter Brueggeman visar att Exodus-berättelsen skiljer sig från andra gudsbilder där Gud främst uppenbarar sig i naturens skönhet, sinnrikhet och kosmiska storslagenhet. Det unika i Exodus-berättelsen är att Gud uppenbarar sig vid historiens smärtpunkter – som ett svar på utsatta människors lidande, maktlöshet och klagorop.

På den tiden är Egypten det ledande imperiet och Farao bygger pyramider, palats, tempel och en helt ny huvudstad. För israeliterna utvecklar sig byggboomen till en ren katastrof. Männen rycks från sina familjer och placeras i stenbrott och transportkedjor under österlandets brännande sol. De svarta slavarna på Söderns heta bomullsfält känner igen sig i berättelsen och inser att det finns en utpost i tillvaron som inte glömmer de utsatta:

–  … Israeliterna suckade under sin träldom. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud. Herren sade ”Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare – ja, jag vet vad de får lida …”

Exodus-berättelsen har attraherat förtryckta människor i alla tider. Inte minst de svartas spirituals och frihetssånger speglar uttåget från slaveriet i Egypten och hoppet om ett liv i frihet. I sitt gripande tal kvällen före sin död påminde King om hur han fått följa sitt folk genom ”öknen”, men han var osäker på om det skulle förunnas honom att följa dem in i frihetens land.

Hundratusen basgrupper i Latinamerika hämtade kraft och hopp ur samma berättelse. De tvingades lämna sina bästa jordar till de stora bolagen. Åtskilliga som protesterade hämtades om natten och försvann. Mitt i denna brutala verklighet delade basgruppen maktlösheten, ångesten och det livgivande hoppet. Det var detta som grep oss så djupt när vi studerade befrielseteologin för femtio år sedan.

Även de tolv stegen börjar vid smärtpunkten

Precis som Exodus börjar Stora Bokens berättelse vid smärtpunkten. I själva verket innehåller boken över hundra människors livsberättelser om vägen från slaveri till frihet. När jag höll ett av mina första föredrag om Andlighet på Noor slogs jag av likheten mellan tolvstegsprogrammet, Exodus-berättelsen och Martin Luther Kings grundbudskap. Patienter och anhöriga som lyssnade kom direkt från det stora lidandet i folkdjupet. De flesta hade dolt det bakom nerdragna rullgardiner och fina fasader, men smärtan, sorgen, skulden och skammen lyste ur deras pupiller.

Jag visste att alkoholister är fina människor som vill så mycket med sina liv. Många kunde påminna sig livets ljusa sommarkvällar då livet log och vinet förhöjde stämningen i glada vänners lag. Det var en tid för kärlek och de ville så väl med sina relationer, inte minst när barnen föddes. Men det kom en tid när deras visioner och värderingar inte längre fällde utslaget, en ödslig tid när drogen blev en grym och skoningslös slavdrivare. För flera låg redan livet och familjen i spillror.

Att komma med hurtfrisk optimism och be dem spänna musklerna ännu mer hade varit ytterligare ett slag i ansiktet. De hade redan tagit otaliga heliga beslut och lovat familj och arbetsgivare att lägga av för gott – och de hade menat det! Det är mot denna bakgrund AA:s första steg går i en helt annan riktning och använder ord som ingen av oss vill ta i sin mun: Inse att du är maktlös, att du mött din överman (alkoholen) och att du inte längre kan hantera ditt liv! Släpp taget och acceptera verkligheten, inse vart allt ditt kämpande fört dig.

Det skulle vara ödsligt att arbeta med ett behandlingsprogram som inte har något mer att komma med. AA:s följande två steg handlar om tron på en Kraft som är starkare, som kan och vill öppna en hoppets port för hopplösa fall. Här är en sekvens ur mitt föredrag på Noor om den kraften:

– Det finns en Högre Makt som förmår bryta dödläget. Nu ser ni att denna livskraft i tredje steget kallas för ”Gud”. För några av er går rullgardinen ner direkt. Ordet är förknippat med en polislykta som förföljer oss för att se om vi gör rätt eller fel och som dömer oss. En sådan ”gud” gör situationen ännu svårare och fyller oss med ännu mer skuld och skam.

– Den Gud tolvstegsprogrammet talar om är en kraft som kämpar för oss, när vi inte orkar kämpa själva. Det är en kärlek som tror på oss, när vi inte längre vill se oss själva i spegeln. Jag brukar kalla honom Martin Luther Kings Gud. King hävdade att ingen är född till förnedring på grund av sin hudfärg. Och här på Noor säger vi att ingen alkoholist, narkoman eller tablettmissbrukare är dömd till ett liv i förnedring. Och precis som King säger vi: Tillvarons starkaste kraft är på vår sida!

– Om du har svårt med ordet Gud, använd i stället ordet Livet med stort L. Det är två ord för samma andliga verklighet. När Gud och Livet glider isär, då förvrids gudsbilden. Det är fråga om ett liv som vi inte presterar själva, en gåva direkt från Ursprungskällan.

Som teolog blir jag oerhört starkt berörd av att bevittna hur till synes hopplösa missbrukare reser sig och går ut till ett helt nytt liv. Det stärker min tro på en utpost i tillvaron som vill oss människor och planeten väl. Det är denna erfarenhetsbaserade andlighet som öppnar en hoppets port mot framtiden – både för alkoholister och fossilberoende.

Pella, Polly och påve Franciskus

Världen lystrar när något radikalt nytt är på gång i Vatikanen. För första gången i historien ska en påve väljas från Latinamerika och Jesuitorden. Petersplatsen är fylld till bristningsgränsen och världen är på plats med sina mikrofoner och teve-kameror. Närsomhelst kan den vita röken bolma upp från Vatikanens skorrsten och förkunna att det historiska beslutet är fattat. Sedan kommer den nye påven ut på balkongen och hälsar alla familjärt: Buona Sera, Go kväll! Folkmassan jublar.

Snart får vi veta att påve Franciskus åker buss i stället för limousine, betalar sin egen hotellräkning, lagar egna måltider och väljer en tvårummare i stället för den påvliga paradvåningen. Vi får höra att hans första officiella resa går till den italienska flyktingön Lampedusa och senare till grekiska Lesbos. USA är inte särskilt katolskt, men även där kommer påven inom kort högst på ranking-listorna tillsammans med president Obama.

Även vi som tagit starka intryck av den latinamerikanska befrielseteologin vädrar morgonluft. Visserligen läser vi att Franciskus inte lanserar sig under etiketten ”befrielseteolog”. Det är bra, tycker jag, om han ska vara herde och ledare för hela kyrkan. Inte desto mindre visar han samma skarpa analys av det förtryckande ”imperiet” och samma profetiska patos för de fattiga och marginaliserade som befrielseteologin i sin krafts dagar.

Det blir tydligt, inte minst i den påvliga encyklikan Lovad vare du (2015) angående omsorgen om vårt gemensamma hem (planeten). I inledningen avslöjar han också varför han valde namnet Franciskus:

– Jag ser den helige Franciskus som exemplet framför andra när det gäller omsorgen om det ömtåliga och en glädjefullt och autentiskt levd ekologi … Han var särskilt angelägen om Guds skapelse och de fattiga och utstötta. Han var en mystiker och en pilgrim som levde i enkelhet och i underbar harmoni med Gud, med andra, med naturen och sig själv (sid 12-13).

I min hembygds fromhet låg påven allra lägst på ranking-listorna, något jag återkommer till senare. Men att läsa hans miljöbok kändes för mig som att komma hem. Det låter förmätet, men hans encyklika har en djup släktskap och slående likheter med min första bok Shalom Jord (1983). Den såldes i många upplagor och gjorde att jag utnämndes till ”nordisk befrielseteolog” och den första ”ekoteologen” i Sverige.

Det är befruktningen av bibelns profeter och befrielseteologin som är förklaringen till likheterna. Redan år 1995 gav befrielseteologen Leonardo Boff ut sitt banbrytande verk Cry of the Earth, Cry of the Poor (på engelska 1997).  Jag hade privilegiet att samarbeta med Boff när vi båda var huvudtalare vid Norska Kyrkodagarna. Samtidigt finns det en stor skillnad mellan påvens och min bok: I påvens encyklika kryllar det av citat från påvar och katolska dokument, medan Shalom Jord inspirerades av ”påvarna” inom det stora andliga uppvaknande som går under namnet The Great Awakening (se längre fram).

Nu har inte påven suttit ensam i sin tvårummare och plitat ihop sitt profetiska miljömanifest i en stillsam dialog med bibelns profeter, påvar och Franciskus på 1200-talet. Tvärtom, dokumentet har utmejslats i en intensiv dialog med hundratals forskare, aktivister och opinionsbildare som vallfärdat till Vatikanen och gett sina bidrag. En av dem är omställningens internationellt kända ”rockstjärna” från Sverige, Johan Rockström, som sitter i många viktiga organ och håller föredrag runtom i världen. Han speglade processen som sommarpratare det året och jag minns hans ord: Jag är ateist, men jag älskar påvens encyklika.

Några år senare följer jag releasen för Romklubbens bok i samma division, Come On! Capitalism, Short-termism, Population and the Destruction of the Planet (2017), skriven av Anders Wijkman och Ernst Ulrich Weizsäcker. Romklubbens ursprungliga rapport, Tillväxtens gränser (1972), gjorde ett djupt intryck på mig och har påverkat Leas och min livsstil sedan dess. Det var därför vi köpte den minsta bilen som fanns på marknaden, en Morris Mini, som vi körde i femton år. Den nya boken är en inträngande rapport om planetens tillstånd femtio år senare. Vid releasen (som finns på nätet) får Anders Wijkman frågan om han vet vem han citerat oftast? Inte oväntat kommer hans ”parhäst” Johan Rockström på första plats. Som god tvåa kom påve Franciskus.

Jag återkommer till påven, men först några ord om Polly Higgins viktiga initiativ, End Ecocide, som Pella Thiel  suttit i teve-sofforna och förklarat innebörden av den senaste tiden. Polly är advokaten som drabbades av en plötslig insikt medan hon väntade på att domaren skulle infinna sig i rättssalen. Hon är där för att föra en svårt skadad mans talan när hon tittar ut på naturen genom fönstret och slås av tanken: Även jorden är svårt skadad, men ingen advokat för hennes talan! Från det ögonblicket förändras hela hennes livsinriktning och idag bevittnar vi resultatet – en växande global medvetenhet om att det behövs ett juridiskt skydd för naturens liv, ett komplement till Mänskliga rättigheter och förbud mot Genocide (se närmare End Ecocide Sweden på nätet).

Jag följer vid samma tid ett samtal med Pella Thiel och tre experter i Sveriges Radios Filosofiska rummet. Även här är det naturens juridiska rättigheter som är på tapeten. Pella är påläst och djupt engagerad och argumenterar – precis som Polly Higgins – utifrån ursprungsfolkens helhetssyn på naturen. Ju längre samtalet fortskrider, desto mer förundrad blir jag att ingen av experterna kommer på tanken att referera till påvens encyklika som handlar om precis samma helhetssyn och ömsinta hållning som alla fyra efterlyser. Det säger något om den ”bubbla” det sekulariserade Sverige hamnat i. Här är några exempel ur påvens encyklika:

– Med orden ur denna vackra hymn (Solsången) påminner oss den helige Franciskus av Assisi om att vårt gemensamma hem är som en syster med vilken vi delar vårt liv och som en vacker moder som öppnar sina armar för att omfamna oss … Denna syster ropar nu förtvivlat mot oss till följd av den skada vi har åsamkat henne genom vårt oansvariga användande och missbruk av de gåvor vilka Gud har försett henne.

– Vi har kommit att uppfatta oss själva som hennes herrar och härskare med rätt att skövla henne efter behag. Oron i våra hjärtan, skadade av synd, återspeglas i de sjukdomssymptom som marken, vattnet, luften och livets alla skepnader uppenbarar. Därför är jorden som sådan, tyngd och förhärjad, bland de mest övergivna och misshandlade av våra fattiga; hon ropar som i födslovåndor (sid 7).

– Om vi närmar oss naturen och miljön utan denna öppenhet för vördnad och förundran, om vi inte längre talar broderskapets och skönhetens språk i vår relation till världen, då blir vår attityd herrarnas, konsumenternas, samvetslösa exploatörers, oförmögna att sätta gränser för sina omedelbara behov. Den helige Franciskus fattigdom och allvar var inte ett askesens yttre sken utan något mycket mer radikalt: en vägran att förvandla verkligheten till ett objekt att använda och kontrollera (sid 14).

Det var under ett besök hos släktingar i USA år 2008 som Pella Thiel mötte representanter från Transition Towns Network som rörelsen kallas internationellt. Det blev en totalt omvälvande upplevelse och ledde till ett heltidsengagemang sedan dess. Jag mötte Pella när vi båda var talare vid Alfta-festivalen. Jag märkte då att hon inte stegrade sig, utan tvärtom berördes av mitt föredrag om sorg, skuld och livets brustenhet. Jag är glad att hon tipsade mig om Joanna Macy och nu helt nyligen om Francis Weller.

Francis Weller kan på tretton minuter (på nätet) beskriva mitt arbete med hundratals missbrukare och även andra varför nedfrusen sorg kan stänga av känslolivet och göra oss beroende av allt starkare kickar – för att vi ska känna att vi lever och fortfarande är människor på jorden. Därför lämnar jag sista ordet till Pella genom att ta med några glimtar ur hennes artikel med rubriken Det är sorgen som gör omställningen möjlig (publicerad i Landets Fria Tidning den 30 juni 2017):

* Vi har en uppfattning om sorg som något depressivt, men det beror på att vi är så upptagna av att undvika den, menar psykoterapeuten Francis Weller som specialiserat sig på sorgbearbetning. All sorg som inte kommer till uttryck tynger oss. Att undertrycka känslorna inför världens smärta stänger av oss från världen. Vi tappar tillgången till våra autentiska jag; till kreativitet, lust, skönhet, intuition, fantasi.

* Sorg är ett sätt för hjärtat att fortsätta vara öppet, säger Weller. När vi undviker sorgen hårdnar våra hjärtan. Det är ett högt pris att betala. Och ja, visst, att släppa in smärtan kan förändra dig för alltid. Din värld kan bli större och vackrare. Systemteoretikern och ekofilosofen Joanna Macy är inne på samma linje: Var inte rädd för att ditt hjärta ska brista, säger hon. Ett brustet hjärta kan rymma hela universum.

* Sorgen, smärtan är en absolut nödvändig del att omställningen ska kunna bli möjlig. Som hos alla organismer har smärtan ett syfte, det är en varningssignal. För att göra stora och krävande förändringar krävs att nuläget är outhärdligt. Under hela mitt liv har vi varit medvetna om det lidande som orsakas av vårt samhällssystem. Gifterna, skogsavverkningen, utfiskningen är inga nya frågor.

* Våra känslor inför det som händer är en återkopplingsmekanism. Den fortsatta förstörelsen beror på att vi fortsätter stänga av. Därför är det nödvändigt att skapa utrymme för sorgen i våra liv och samhällen. När vi kan dela den blir den lättare att bära; rentav en kraftkälla som hjälper oss att fortsätta vara öppna och kapabla att möta livet och världen i sin helhet med hela oss själva. Sorgen är inte din, den är världens sorg som du bär. När du stannar med den, tillåter dig att känna den, deltar du i det kollektiva helandet av världen.

CAUX: VILL DU FÖRÄNDRA VÄRLDEN – BÖRJA MED DIG SJÄLV!

Det var profeterna, bergspredikan och Romklubbens Tillväxtens gränser (1972) som gjorde att jag hälsades som ”den enkla livsstilens profet” när vi kom till Sverige på sjuttiotalet. Men kritiken lät inte heller vänta på sig: Man ska inte ”moralisera”, det är ju politik och ny teknik som ska lösa problemen. Och ditt tal om andlighet lägger ju bara ut ”dimridåer” över den verklighet som ska analyseras och förändras. Hur ser det ut nästan ett halvt sekel senare?

I Dagens Nyheter (27.2.2018) skriver Stefan Edman att ”kändisdebatten” fokuserar alltför ensidigt på biffen och flyget som står för ca 10 % av utsläppen. Cirka 70 % orsakas av andra oljedrivna verksamheter. Bästa receptet för en vanlig individ är att minska överkonsumtionen av materiella ting. Ett citat: Vår generations största utmaningar kan inte lösas enbart med teknik och politik, det handlar innerst inne om kultur i vid mening – värderingar, människosyn, rättvisa, estetik och klimatsnål ”konsumtion” som musik, konst, naturupplevelser och mänsklig gemenskap.

En eldhärd för dialog och försoning

Lea tar telefonsamtalet och låter först ovanligt högtidlig, sedan alltmera entusiastisk innan hon ger luren till mig. Det är svenska kyrkoherden i Zürich som vill att jag talar vid inspirationsdagar för Svenska Kyrkan i hela Schweiz. Först får vi bo några dagar mitt i City och sedan på ett vackert beläget konferenscentrum vid Zürichsjöns strand. På stranden mitt emot kan vi se platsen där vi bodde i sju år och fick våra två döttrar. Åt andra hållet skönjer vi de snöklädda Alper vi såg från vårt fönster och ofta åkte till på veckosluten. Dessutom fick vi en annan fantastisk höjdpunkt med på köpet.

Trettiotalets mäktiga andliga vårflod (Oxfordgrupperna) delade sig mot årtiondets slut i två flöden. Om det ena flödet har jag talat och skrivit böcker i mer än 25 års tid, nämligen AA och tolvstegsprogrammen. Det andra flödet lär jag känna först nu i februari 2015, men då händer saker slag i slag. Bland annat får vi under Schweizvistelsen tillfälle att besöka rörelsens ideologiska eldhärd – Caux, nära Montreux. Vi startar före soluppgången en härlig vårdag då hela naturen exploderar av liv.

Det känns märkligt att få köra från ett blommande Montreux på Genevesjöns strand och uppför den branta bergsvägen till det stora konferenshotellet på tusen meters höjd. Längs denna alpväg har tusentals nordbor färdats i sjuttio år med en het längtan efter förändring i sina liv och samhällen. Kanske ger den magnifika utsikten över Europas högsta och ständigt snöklädda Alper en existentiell tyngd åt reflektionerna häruppe? Själva får vi en mycket initierad guidning i tre timmar av en verklig veteran, Andrew Stallybrass, som sköter arkiv och bibliotek på Caux. Det är också han som tagit bilden på oss när vi säger adjö. Men nu till kedjereaktionen som förde oss hit och in i ett konferenssamarbete med människor som fortfarande tror att människoliv och utsatta samhällen kan förändras.

Hopp för Sveriges utsatta stadsdelar?

Barkarby är närmaste granne till Järva, som enligt polisen är Sveriges mest kriminellt belastade område. Vi har lagt märke till att polishelikoptrar hovrar över oss allt oftare i jakten på rånare. På kvällarna matas vi med nyheter om skjutningar, attacker på blåljuspersonal och bilbränder. I fyrtio år har jag åkt förbi Hjulsta, Tensta och Rinkeby med pendeltåg i åttio kilometers fart – nu tar jag beslutet att lära känna närmiljön.

En söndag morgon vandrar jag genom Hjulsta och Tensta och slås av hur fridfullt allt är. Fåglarna sjunger och blommorna är lika fina som i Barkarby. Tenstakyrkan byggdes på sjuttiotalet med en vision för människor från världens alla hörn som vällde in i de nya miljonprogrammen. Idag är den riksbekant som hemvist för Tensta Gospel Choir med sin magnetiska ledare Cedwin Sandanam som jag samarbetat med under Gospelfestivalen.

Har de ändrat tid för gudstjänsten? När jag kommer fram är kyrkan fullsatt och den kraftfulla sången hörs genom de öppna dörrarna. Väl inne märker jag att gudstjänsten håller på att avslutas och folk reser sig och börjar prata med varandra. Efter en kvart går en kyrkvärd omkring och ringer i en klocka och ber alla söka sig ner till Cafévåningen eftersom Tenstakyrkans egen gudstjänst ska börja. Senare lägger jag märke till att ytterligare en internationell församling firar gudstjänst nere i källaren. I Tenstakyrkan möts människor från olika delar av Europa, Latinamerika, Afrika och inte minst Mellanöstern där bibelns patriarker en gång levde.

I källarvåningen huserar under vardagar det sociala arbete som Maria Langefors leder. Hon är kväkare i hjärtat, pastor i Equmeniakyrkan, flyktingars vän och Västerorts kanske mesta brobyggare. Jag bokar in en arbetslunch med henne. När jag denna gång promenerar genom Hjulsta och Tensta är det vardag och jag möter en helt annan värld än en fridfull söndag morgon. På Tensta torg och i gallerian sjuder det av liv i ett samhälle som mera liknar Istanbul än Stockholm. Jag börjar undra om det fortfarande bor några “vanliga” svenskar här?

I Café-våningen finner jag Maria omgiven av kvinnor från Eritrea och Somalia som verkar ha stora bekymmer. När det äntligen blir möjligt att äta vår lunch och påbörja samtalet kommer en uppriven man inrusande. Det är Marias medarbetare som stuckit sig på en knarkspruta när han tömde papperskorgen i en toalett. Nu kommer han raka vägen från Vårdcentralen och är orolig att han blivit smittad medan han väntar på provsvaren. Han säger att han sett en och annan narkoman slinka in på toaletten och nu vet han varför.

Det är inte bara på dagtid Maria omges av flyktingöden, utan även hemma i lägenheten. Där träffar jag senare en kvinna som bott hos henne en längre tid. När vi firar Marias födelsedag kring grillen ute på gräsmattan dyker en ung kvinna upp som sovit ut i hennes lägenhet. En man hade hittat den hemlösa invandrarkvinnan sovande i en park mitt i natten. Han kände till Marias engagemang och förde hit kvinnan. När jag frågar varifrån hon fått denna lidelse svarar hon: Från Jesus och kväkarna. Jag ber henne berätta om sin familjebakgrund.

Föräldrarna, Wolfgang och Anne-Marie Sonntag, var hängivna kväkare. Vi levde i ett flöde av internationella kontakter i kväkargemenskapen i Stockholm. Pappa var av tysk-judisk börd och en av eldsjälarna som tillsammans med Emilia Fogelklou tog initiativet till Internationella Arbetslag, dvs volontärer som sändes ut för att bygga upp förstörda städer och samhällen i Europa efter kriget. I boendet på Harpsund var familjen vänner med Tage och Aina Erlander.

Efter musiklärarutbildning på Musikhögskolan gifter sig Maria med kväkaren, forskaren och industriledaren Ulf Langefors, tidigare vd på Nitro Nobel i Gyttorp. Maria utbildar sig till pastor efter många år som sångerska och musiklärare. De är båda hängivna kväkare och direktörshemmet i Nockeby är öppet för flyktingar, bland annat en syrisk familj på sju personer i nio månader. Hemmet fylls av musik och begåvas med fyra egna barn. Under en bussresa drabbas familjen av en chockerande tragedi – Ulf dör helt oväntat i bussen. Maria lämnar tjänsten i Nora och får tjänst i Andreaskyrkan i Vaxholm. Tio år senare kommer hon som pensionär till Tensta och Tenstakyrkan.

– Harry, om du verkligen vill lära känna Järvas problem och hopp, då måste du absolut möta IofC-teamet som jag samarbetar med, hävdar Maria med emfas. IofC står för rörelsen Initiatives of Change och har sitt svenska center i Sollentuna. Jag upplever Maria som en verklig världsmedborgare, men på Pionvägen i Sollentuna möter jag ett helt team av kosmopoliter. Det känns lite märkligt, nästan genant, att teamet vet mer om Järva än jag som bott här i fyrtio år.

Hassan är muslim från Somalia och har bott i Stockholm i mer än tjugo år. Han berättar om konflikterna mellan olika klaner som är så förödande i hemlandet och hur invandrare tar med sig fiendskapen till de svenska förorterna. Hans dialogarbete i Järva började med att han själv försonades med en representant från en fiendeklan och nu arbetar de tillsammans. Rishabh är hindu från Indien och kommer från en finansfamilj, gift med Tatjiana från Sibirien med ortodox bakgrund. De möttes på universitet i England och trots att de just passerat bara trettio år leder de konferenser på rörelsens centrum i Caux med deltagare från hela världen – om ekonomisk och hållbar utveckling. Nik är svensk och kreativ ledare för barn och ungdom både i Sverige och i Caux. Tillsammans driver de projektet Hopp i Järva som Djupare Liv samarbetar med.

Hoppets plantor från den forna slavmarknaden

Samma vecka som Jens har sin bokrelease deltar jag i en temadag på landets just nu mest spännande folkhögskola – i Kista, den första med muslimsk profil. Dessutom är skolan hemvist för Paideia, ett judiskt studiecenter, och snart också en judisk folkhögskola. Det var baptisternas Sjövik, en folkhögskola i Dalarna, och dess rektor Lena Lönnqvist som hade kurage att sjösätta den omstridda muslimska filialen – trots skarp kritik från flera håll. På den tiden hade Brommadialogen sina stora midsommarkonferenser på Sjövik i samarbete med rektorerna.

Jag blir både imponerad och inspirerad när jag hör temadagens huvudtalare Cricket White berätta om Hope in the Cities. Det är ett dialog- och försoningsprogram som byggts upp i tjugofem års tid i Richmond, Virginia. Det var i Richmond som slavskeppen från Afrika lade till och sålde sin last för vidare transporter in i landet. Pionjären Rob Corcoran (IofC) har tillsammans med kyrkor och samhällets aktörer skapat en modell som nu sprider sig till andra utsatta städer i USA och världen, inklusive Järva. Cricket hade en ledande befattning i stadens administration, men blev så tagen av vad hon såg växa fram att hon valde att bli utbildningsansvarig inom projektet.

Bland deras olika initiativ är det Healing Walks/Healing History som berör mig starkast. Närmare Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen kan man knappast komma. Det är fråga om mycket annorlunda ”pilgrimsvandringar” där man inte besöker heliga platser och lever sig in i helgonens liv som gått före oss. I stället går rika och fattiga, vita och svarta, tillsammans och under stillhet lever sig in i slavarnas livsöden på de mest laddade platserna – hamnen, slavmarknaden, the Slave Trail, fängelset och gravplatsen.

Precis som i en familjevecka eller recovery-grupp delar  respektive grupp vilka känslor, minnen, skuld och sår man bär med sig från sin historia och uppväxtmiljö. Steg för steg bryts tystnaden kring den skrämmande ”flodhästen” i stadens kultur, när människor börjar se in i varandras ansikten, lyssna till varandras berättelser och själva sätta ord på det de burit med sig genom åren. Precis som vid alkoholism bryter de tillsammans den tystnadens förbannelse som vilat över staden i generationer– i stället för att föra den vidare till nästa släktled.

De starka mötena med IofC-teamet, Jens och Cricket gör att Djupare Liv redan efter bara ett halvt år arrangerar en konferens tillsammans med Hopp i Järva, Tenstakyrkan och Blå Vägen/Blå Band. Aldrig tidigare har ett arrangemang i vår regi samlat procentuellt så många unga och deltagare med så olika etnisk och religiös bakgrund. På förmiddagen i Tenstakyrkan får vi glimtar från utbildningen i dialog- och försoningsprocesser i Järva av deltagarna själva. Därefter får de sina diplom av en verklig IofC- veteran, läkaren Harry Ferngren (85 år).

Det är en vacker augustidag när vi går i ”kortege” från kyrkan genom Tensta och Hjulsta med den trotsiga visionen att ett annat Järva är möjligt. I fantasin lever jag mig in i tanken att en dag människor från dessa höghus ansluter sig till vår vandring och den förvandlas till en Healing Walk. När den dagen randas får vi lyssna till deras berättelser om hur de tvingades lämna sina hemländer och om deras erfarenheter och framtidsdrömmar här i höghusen. Det blir förvisso många gripande livsberättelser från smärtpunkterna i vår trasiga värld när våra blickar äntligen möts. Det är just sådana möten och upplevelser av Healing History våra utsatta stadsdelar djupast sett behöver.

Blå Vägens Omställningsfestival

Det är lunchtid när vi anländer till Blå Vägens Omställningsfestival på Hjulsta koloniområde som är eftermiddagens program.  Därför attraherar de rykande grillarna och det doftande soppköket de flesta vid ankomsten. Sedan drar festivalprogrammet igång med sång och musik av etniska grupper som varvas med korta föredrag om miljö och andlighet. Det blir presentationer om permakultur, ekologisk odling, fjärilsbäddar, insektshotell och inte minst – hur den beryktade, nedsmutsade Bälstaån som rinner rakt igenom koloniområdet ska renas.

Det var Blå Vägens sociala företag som skötte den uppskattade serveringen under Omställningsgatan inne i Stockholm. Redan då hade ledarna Erik Lindberg och Ulla-Mai Ceder-Lindberg ett seminarium om vikten av att omställning och social ekonomi får gå hand i hand. Själva driver de landets kanske största sociala företag med över hundra anställda från dessa utsatta områden. På Hjulsta koloniområde samarbetar de med Framtidsjorden och utbildar arbetssökande i gröna jobb.

Festivalens höjdpunkt är invigningen av ett Andrum – en rastplats för ”pilgrimer” från olika religiösa färdleder. Den ligger i Sinnenas Trädgård mitt bland vackra blommor, fjärilsbäddar och insektshotell. Det är Blå Vägens Ulla-Mai som leder ceremonin och IofC:s Hassan (muslim), Rishabh (hindu) och jag från Djupare Liv som talar. Precis som AA inbjuder människor från alla religioner att tillfriskna i deras gemenskap, så inbjuder också rörelsen IofC människor med olika religiös bakgrund till samarbete för fred och försoning. Som kristen teolog känner jag mig kallad att leva och verka i denna Guds stora sjudande verkstad – precis som jag gjorde som etisk rådgivare på nittiotalet. I all sin litenhet kom vi här på Hjulstafältet mycket nära rörelsens grundvision när den nådde Norden i sin krafts dagar på trettiotalet.

MINA FYRA ÅR I AA – BRUSTENHETENS GEMENSKAP

Jag hade gått på högvarv från 15 år till 65 och bestämde mig för att ta det lugnt och forska i mina kulturella och andliga rötter. Samtidigt gick jag till ett förlag med spännande föredrag från de sista dialogkonferenserna jag ansvarade för som ledare för Brommadialogen – i Sunne, Göteborg och tre i Stockholm, den sista i Filadelfiakyrkan. Men på förlaget blev det bryskt tummen ner: Vi tror inte på antologier längre! Om du däremot utökar dina egna kapitel och väver in de andras bidrag i din livsberättelse, då publicerar vi gärna. Vi tror att din självbiografi kan hjälpa många om du på ett ärligt sätt skildrar dina uppbrott och din resa som teolog i ett nytt, större andligt landskap. Sagt och gjort, jag skrev Min resa (2008) och bestämde mig för min nya nisch – att resa bland kristna seniorer.

Vid samma tid får jag ett av dessa telefonsamtal som flera gånger kastat om min planering: Kan du tänka dig att bli vän till Anonyma Alkoholister under fyra år? Jag studsade till, för jag tyckte att jag varit vän till AA i femton år och bland annat tagit initiativet till sinnesrogudstjänster som många av dem älskade. Nu visade det sig att vän till AA är en beteckning för icke-alkoholister som sitter i AA:s Förtroenderåd och deltar i deras offentliga informationsarbete. En AA-medlem ska bevara sin anonymitet och kan därför aldrig framträda med bild och efternamn som media för det mesta kräver. Trots att många brinner och vill föra hoppets budskap vidare till andra alkoholister kan en AA-medlem inte sätta sig i en teve-soffa och berätta om de tolv stegens väg till frihet.

När jag gick in till AA:s regionmöte på Trappan i Vällingby för att presentera mig och betraktade dem som satt där insåg jag genast att detta är ett annat sammanhang än välklädda kristna seniorer nere i Småland. Jag kände knappt någon som efter min presentation, när jag lämnat mötet, skulle avgöra om de ville rekommendera mig till Förtroenderådet. Ändå, låt mig genast avslöja: Detta var starten på en unik resa då jag fick bevittna nådens förvandlande kraft – även i en icke-kyrklig förpackning och gemenskap. Här hoppas jag kunna förmedla glimtar och reflektioner som teolog från denna Guds verkstad där miljoner människor vid vägs ände fått ett hopp och ett nytt liv.

Det visade sig genast att Förtroenderådets möten på AA:s Servicekontor i Stockholm var ganska tidskrävande. Vi började på fredag kväll och höll på till söndag lunch, ibland även eftermiddag. Mycket måste avhandlas under veckoslutet eftersom resor och logi var kostsamma när ledamöter kom från landets alla regioner. Jag uppskattar att jag varje år vigde minst en månads ideellt arbete åt AA under de fyra åren.

Sammanträdena började på samma sätt som alla andra AA-möten över hela världen. Först en stunds tystnad när vi reflekterade över varför vi är där. Sedan läser någon de tolv stegen och avslutar med följande trösterika ord, så typiska för AA-gemenskapens själavårdande atmosfär:

– Många av oss utbrast Vilka krav – det klarar jag aldrig. Tappa inte modet. Ingen av oss har ens tillnärmelsevis lyckats följa dessa principer. Vi är inga helgon. Det viktiga är att vi är villiga att tillväxa i andlig riktning … Vår beskrivning … klarlägger tre viktiga grundidéer:

a) att vi var alkoholister och inte kunde hantera våra liv.
b) att förmodligen ingen mänsklig kraft kunde befria oss från vår alkoholism.
c) att Gud kunde och ville – om vi sökte honom.

Jag minns ett möte när det var allvarlig kris i AA och vår agenda var förfärande lång. Jag undrade om vi inte borde hoppa över det inledande inslag som tog mest tid – delningen, när alla talade personligt om var de finns i livet just nu, både glädjeämnen och bekymmer. Men nej, någon hade drabbats av allvarlig sjukdom, en annan hade fortfarande problem med kronofogden och någon hotades av arbetslöshet. Men det var bjärta kontraster kring bordet – en var knuten till en känd högskola och en annan ansvarade för ofantliga penningbelopp på en av landets största industrier. Men här i AA sitter alla i samma båt – de är tillfrisknande alkoholister, punkt slut. Vi är två ”vänner” från kyrkans värld som genast känner oss välkomna och uppskattade. Vi kände båda att vi hamnat rätt när alla reser sig vid mötets slut, fattar varandras händer och avslutar med Sinnesrobönen:

Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
Mod att förändra det jag kan och
Förstånd att inse skillnaden.

Det blåste upp till full stormstyrka med starka spänningar inför en av de årliga Servicekonferenserna. Då dök det upp en term som jag aldrig hört tidigare – man kallade till gruppsamvetsmöte. Vid ett sådant möte försöker alla se bort från sina egon och agendor och helt fokusera på den gemensamma välfärden, en viktig term i gemenskapen. Allt hänger nämligen på att den gemensamma ”AA-skutan” seglar vidare, ty vem som helst kan trilla överbord, ta ett återfall och i värsta fall gå under. Då är det livsviktigt att gemenskapen finns kvar och är intakt så att man kan kravla ombord igen. Minst lika viktigt är det att skutan seglar vidare in i framtiden och finns där för kommande generationer som kämpar med alkoholen och livets brottsjöar.

Utöver att prioritera den gemensamma välfärden ska deltagarna i ett gruppsamvetsmöte lyssna inåt – efter Guds ledning. De vet att det var en Högre Makt som grep in när de stod maktlösa mot alkoholen. De vet också att de behåller sitt nya liv genom att lyssna in Guds vilja individuellt och leva en dag i taget. Men när det är kris i gruppen eller gemenskapen, då samlas man för att lyssna till samvetets spröda röst för helheten utifrån den bergfasta övertygelsen som uttrycks i orden: För vår grupp finns bara en högsta auktoritet – en älskande Gud såsom han kommer till uttryck i vårt gemensamma gruppsamvete.

Amazing grace i Guds tolvstegs-verkstad  

AA-mötet är hjärtat som pumpar ut nytt friskt liv i den världsvida rörelsen. Det är där man upplever gemenskapens pulsslag, atmosfär och förvandlande kraft. Man behöver inte vara alkoholist för att få uppleva ett sådant möte. Alla som vill lära känna AA är välkomna till deras öppna möten som man hittar i hela Sverige på www.aa.se På en enda timme kan man där lära sig något som är svårt att fånga upp genom föredrag och artiklar. De slutna mötena är endast för alkoholister.

Efter de inledande texterna delar man under en timmes tid sina livsberättelser om hur det var, vad som hände och hur det är idag. Idealet är att alla tre momenten får lika mycket tid. Även om det är frestande och spännande, så vill AA undvika för mycket av vad man kallar ”rövarhistorier”, dvs att man målar ut förfallet med bjärta färger och dramatiska inslag från tiden när svårt alkoholiserade  nådde sin ”botten”. Idag förskonas nämligen många från detta förfall eftersom många unga och även äldre kommer till AA – utan att ännu ha förlorat arbete, familj och hälsa. Det är svårt för sådana att identifiera sig med rövarhistorierna, som lätt kan förmedla intrycket att de tolv stegen är till endast för svårt alkoholiserade som förlorat allt.

När AA-medlemmar delar ”vad som hände” är det ofta gripande berättelser om hur någons livshistoria berört dem och tänt en hoppets låga i förtvivlans natt. Det är ögonblick när de plötsligt insett att de inte ensamma och inga udda missfoster. Inte minst berättelser om andliga uppvaknanden, hur Gud påtagligt gripit in och befriat, ibland som svar på desperata bönerop, har gjort starkt intryck på mig som teolog. Jag inser att den Gud som en gång hörde ett lidande folks klagan och befriade dem ur slaveriet i Egypten verkar än idag. Jag har med egna ögon fått bevittna hur denne Exodus-Gud rör sig i Stockholmsnatten, griper in och befriar från alkoholens och drogernas slaveri samt den förbannelse som drabbar de anhöriga, inte minst barnen.

I början av varje AA-möte ställs frågan om det finns någon nykomling med på sitt första AA-möte. Hur skakig, rädd och skamfylld en sådan nykomling än må vara så får han eller hon höra att man är speciellt välkommen, ja, mötets viktigaste person. På ett varsamt sätt riktar sig sedan de flestas delningar så nära nykomlingens situation som möjligt – om hur hopplöst det kändes för dem själva när de ville men inte kunde sluta dricka, hur hoppet tändes och hur de fick ett nytt liv genom tolvstegsprogrammet. Utan att tränga sig på försöker man också efter mötet få en personlig kontakt, kanske utväxla telefonnummer och uppmuntra nykomlingen att komma tillbaka.

Det som huggit tag i mig som teolog och som väckt många tankar är att se hur AA välkomnar och bemöter dem som tagit ett eller flera återfall. Jag tar ett exempel från Sinnesrogruppen i Stockholm som jag aldrig kommer att glömma. På den tiden hade gruppen sina möten i en kyrka och minst ett hundratal tillfrisknande satt i bänkarna. Majoriteten i Sinnesrogruppen var unga och förvånansvärt fräscha och några som jag tog dit på ”studiebesök” undrade om de verkligen var alkoholister? Än idag hänger ju bilden kvar att alkoholister är sådana som sitter på parkbänkarna – även om dessa utgör endast fyra-fem procent, medan 95 % sitter hemma bakom fina fasader.

Jag var tvungen att gå före Sinnesrogruppens möte var slut och tänkte smita ut bakvägen och ta hissen. Då ser jag tre kvinnor komma ut ur hissen, två av dem stödjande den tredje som är blek och verkar må förfärligt dåligt. Plötsligt börjar kvinnan i mitten spy framför hissen och då känner jag den fräna spritdoften. Jag glömmer aldrig värmen i deras röster och orden till henne som tagit återfallet: Vad fint att du lyckades ta dig hit till din hemgrupp, det är det absolut bästa du kunde göra i det här läget. Du är så välkommen ut ur kylan och in i värmen igen.

Som teolog ser jag plötsligt för min inre syn pappan i en av Jesu liknelser som skyndar ut på slätten sin förlorade och skamtyngda son till mötes. Sonen har levt ett utsvävande liv, trampat på värderingarna hemifrån och förött hela arvet, men pappan hälsar honom förbehållslöst välkommen hem igen utan minsta förebråelse. Ja, han ställer till med en provocerande välkomstfest som får kalla kårar att gå längs ryggraden på alla den tidens fromma. För mig ligger intermezzot vid hissen så nära Jesu berättelse och gudsbild man kan komma – även om det äger rum i en av Guds verkstäder utanför kyrkan. Det är nådens och kärlekens förunderliga atmosfär som framkallar och befriar människor, både nu och för tvåtusen år sedan.

På vägen hem till Barkarby reflekterade jag över hur vi i frikyrkorna förr i tiden behandlat människor i de mest sårbara lägen då de behövt församlingens stöd som allra mest. Det är tusentals och åter tusentals som skambelagts och uteslutits ur gemenskapen, t ex när de blivit gravida före ingånget äktenskap. I stället för att lyfta bort skammen har kyrkan ibland förstärkt den med dramatiska former. Även om situationen är en annan idag kan mötet mellan kyrkan och tolvstegsfolket hjälpa församlingarna att möta vår tids brustenhet och få tillbaka evangeliets våglängd som läker.

Varför skyggar kyrkfolket för öppna AA-möten?     

Det finns hundratals öppna AA-möten utspridda över Sverige. Även vid AA-konvent då många möts en hel dag finns det varje klockslag möten som är öppna för alla. Jag inbjöds att tala vid sådana konvent om favoritämnet AA:s ursprungshistoria – hur de tolv stegen och AA växte fram ur de kristna Oxfordgrupperna. Kyrkorna i en av de städer där jag skulle tala hade kallat mig till konferenser och temadagar, bland annat när de började erbjuda sinnesrogudstjänster. Med stor frimodighet inbjöd jag kristna ledare till konventet, dels för att möta de tolvstegare som besökte deras sinnesrogudstjänster och dels för att höra mig tala om ämnet Andlighet utanför kyrkväggarna.

Det blev en chock för mig att inte en enda dök upp. Kyrkorna hade bett mig komma och tala om hur de ska nå vår tids sökare, ändå var vägen för lång och tröskeln för hög att möta dem i en neutral och välkänd lokal mitt i deras egen stad. Jag tror ingen kyrkoledare hade varit oberörd om de fått se och höra vad jag sent ska glömma från det konventet. Jag valde att gå på ett öppet temamöte om Andlighet. Jag trodde att personen som inledde skulle hålla ett föredrag på en halv timme, men efter fem minuter lämnades ordet fritt. Då får alla möjlighet att dela egna erfarenheter om ämnet. Här är ett av ”vittnesbörden”:

– Många av er känner mig från tiden när jag var mest nergången. Socialen gav upp hoppet och jag tror min familj också gjorde det. En kväll mådde jag så dåligt att jag tänkte nu får det vara slut – jag orkade inte kämpa längre. Jag befann mig på stationen och som en sista desperat åtgärd gick jag in på toaletten, böjde mina knän vid toastolen och ropade ut min nöd. Tack vare Guds stora nåd och ert stöd har jag inte behövt dricka en droppe alkohol sedan dess. Jag försöker ta en dag i taget, ber om Guds vilja på morgonen, tackar och ber Sinnesrobönen om kvällen. Det är det här som är andlighet för mig.

På nittiotalet inbjöd två direktörer Lea och mig till ett samtal och en förnämlig måltid. Båda var ledare i sin församling och sitt samfund. Vi tog hissen till fjortonde våningen med en magnifik utsikt över skärgården och inloppet till Stockholm. Det fanns konst på alla väggar och i ett av rummen brukade Dag Hammarsköld bo när han var i Stockholm. Efter måltiden presenterar de sitt ärende:

– Vår församling har hög medelålder och kommer att upphöra om ca 25 år, såframt det inte blir ett inflöde av nya människor utifrån. Vi har läst reportage i tidningarna om hur Brommadialogen och sinnesrogudstjänsterna förunnas ett stort inflöde av människor och sökare som inte är kyrkligt engagerade. Nu undrar vi om den där dialog-modellen kan överföras till en vanlig kyrka? Och för att gå rakt på sak, kan du tänka dig en deltidstjänst hos oss för att hjälpa oss med nyorienteringen?

Jag har väl aldrig stått så nära paradisets port som under den första perioden när Stockholms sökare vällde in till själavårdsföredrag, recovery-grupper och sinnesrogudstjänster i den ärevördiga kyrkan. Jag minns det lysande ansiktet på en grånad trotjänare i församlingen som utbrast: Tänk att jag får vara med om dessa fantastiska möten innan resan är slut och att jag får göra det i min egen gamla kyrka. Jag minns också en ung kvinna utan kyrkligt engagemang som jag fått följa på resan ur missbruk och genom stora svårigheter då hon uttryckte sin tacksamhet efter en sådan kväll: Tack för ert arbete – utan er hade jag inte orkat igenom  och mina barn hade inte längre haft någon mamma.

Ingen verksamhet i Brommadialogens sammanhang fick så stort spaltutrymme i den kristna pressen som denna ”filial” mitt i City. Härifrån spred sig recovery-modellen över landet. Det var då jag som projektledare kom med förslaget att ledarteamet skulle besöka två andliga möten utanför kyrksfären, t ex två öppna AA-möten. Jag har väl sällan känt mig som ett ufo som den gången. För en av ledarna som rekryterat mig var tanken så främmande att han spontant utbrast: Harry, skojar du med oss eller menar du verkligen att vi ska avsätta två kvällar för något sådant när vi har så mycket på gång?

Från min sida var förslaget på blodigt allvar. Jag tyckte att rena artigheten krävde några besök hos tolvstegsfolket när de delat vår gemenskap i gudstjänster och grupper under året. Jag ansåg dessutom att kyrkfolket behövde få uppleva hur det känns att gå in i ett annat andligt sammanhang för att få upp ögonen för sin egen subkultur. Men framför allt var det min förhoppning att ärligheten och processen i tolvstegsmötena skulle hjälpa kyrkans folk att våga säga som det är – att uttrycka brustenhet även i den kristna gemenskapen.

Jag vet inte om några av dem som fick utmaningen kom att besöka ett öppet AA-möte, trots att mötena ägde rum i kyrkans egna lokaler? Jag har senare frågat där jag rört mig i sinnesro- och recovery-miljöer i landet om kyrkfolket besöker öppna tolvstegsmöten? Det är en gåta och en sorg för mig att det är så sällan det sker. Återspeglar detta fortfarande en teologi och attityd att kyrkan är Guds enda livsverkstad i världen där människor upprättas och helas inombords? I en tid när kyrkorna desperat hävdar att de vill nå ut till vår tids sökare, är det fortfarande underförstått att mötet måste ske i kyrkan – på kyrkans kulturella och språkliga våglängd?

 

John – en anonym trotjänare i AA

Genom arbetet i Förtroenderådet, AA:s offentliga information och genom föredrag på många konvent, seminarier och landsmöten fick jag nya vänner i hela landet. De flesta var inte kyrkligt aktiva, men mötet med dem blev ibland en tankeställare om kvaliteten i mitt eget liv som kristen. Jag begränsar mig till att lyfta fram en enda av dem – ”legenden” John, som hade nästan lika lång nykterhet som AA funnits i Sverige.  När AA 2016 firade 60 år hade John 58 nyktra år och vid sin död 59.

Närhelst John delade sin berättelse vid möten och konvent runtom i landet kunde man förnimma hur en vårvind av hopp om ett nytt liv svepte in bland åhörarna. Han var en ung begåvad ingenjör i utlandstjänst för ett stort och välkänt svenskt företag när alkoholen fick allt större utrymme i hans liv med konsekvenser för familjen. Jag bad att få ta med kärnan i hans berättelse i mitt manus och fick följande text vid ett av våra sista möten:

– Vid den tiden bodde jag med min familj i Mexico City. Då fanns det bara två AA-grupper där, en spansktalande och en engelsktalande. Jag fick kontakt med den engelsktalande. När jag kom till mitt första möte var jag inte helt nykter och jag begrep i stort sett ingenting av det som sades. Men jag kände värmen och humorn, det var mycket skratt – och jag fick ett starkt intryck av att de här människorna talade sanning. När vi drack kaffe efter mötet kom Jack och frågade om jag var intresserad att fortsätta att prata en stund på ett café i närheten. Det blev nära tre timmar – och jag har inte druckit alkohol sedan den kvällen.

Jack blev Johns sponsor (mentor, vägledare) under åren i Mexico. Han var amerikan, av irländskt ursprung, hade fru och flera barn och var aktiv katolik. John har senare funderat på varför Jacks sponsorskap fungerade så att han blev nykter den kvällen och fick behålla sitt nya liv i nästan sex årtionden? Det här är vad han kommit fram till:

– Den för mig viktigaste faktorn var att Jack aldrig uppträdde som min instruktör, han talade inte om för mig vad jag borde göra. I stället berättade han om sig själv, om sina egna erfarenheter i liknande situationer. Han kunde i detalj berätta hur han tänkt och vad han gjort i olika situationer – med hänvisning till AA:s Tolv Steg. Han gav mig aldrig råd och talade inte om vad jag borde göra. Detta innebar att jag för min del indirekt uppmuntrades att läsa AA-litteraturen (då fanns bara Stora Boken), att fundera själv och att fråga. Just detta, att ställa frågorna direkt när de dök upp bidrog till att jag under den här första tiden fick en mycket värdefull erfarenhet av att leva i AA.

När jag själv introducerades som vän till AA fick jag ett tips: Då frågor om AA:s struktur och hur det fungerar dyker upp, ta kontakt med din landsman David. Det gjorde jag många gånger och han blev en av mina mentorer i AA. David såg det också som sin uppgift att skjutsa John i sin bil till konvent och möten både i Stockholm och över hela landet. De flesta fredagar åt de dessutom lunch tillsammans på en restaurang och jag fick det stora privilegiet att dela bordsgemenskapen med dem ibland. Jag är tacksam för denna möjlighet att få ställa mina frågor till någon som varit med ända från AA:s första tid i Sverige.

Det började med Axel S. som emigrerade till USA redan i tonåren. Han var ambitiös, skaffade sig utbildning och erfarenhet av det amerikanska näringslivet och fick en eftertraktad anställning på Svenska Handelskammaren i New York City. Där förutspåddes han en lysande karriär, men tyvärr gjorde han också en annan ”karriär” – en accelererande alkoholkonsumtion. Det ledde till att han fick sparken och förpassades till ett jobb på en central förvaltning hemma i Stockholm.

Axels hustru lyckades få honom till en grupp för alkoholister som möttes på Bastugatan. Där hittar han en bok i en skrivbordslåda med titeln Alcoholics Anonymous (Stora Boken). Väl hemkommen sträckläser han boken och det mirakulösa inträffar – Axel dricker aldrig mer en droppe alkohol under resten av sitt liv! Bokens första del beskriver de tolv stegens ”rösade led” med vars hjälp de första hundra AA-medlemmarna i USA tog sig ut ur dimma och töcken till ett liv i nykterhet. Största delen av boken består av deras berättelser om hur det var, vad som hände och hur de hade det som nyktra. Axel kände igen sig, identifierade sig med dem och blev nykter på kuppen. Kort därefter inbjöd han några från Bastugatan till Sveriges första regelrätta AA-grupp på Malmgården. Det var hit John kom när han återvände från Mexico City. Göran H. skildrar den blygsamma starten i AA:s historia i Sverige från begynnelsen fram till 2012 (AA-Förlaget 2013).

John arbetade i många år med ett projekt för AA och en sommar fick jag göra en insats tillsammans med honom. Jag investerade ett par hundra timmar och min fru undrade om vi snart kunde förverkliga våra planer för den sommaren. Ändå var min insats ingenting i jämförelse med de tusentals timmar John ägnade åt projektet i flera år. När slutet på vårt samarbete närmade sig föreslog jag att vi skulle skriva en introduktion till projektet, så att det kunde bli känt för fler och göra det lättare att ta till sig. Det är då John säger något som blev en allvarlig tankeställare för mig. Han sade att han ville förbli ”en anonym och ödmjuk tjänare” åt den gemenskap som gett honom livet tillbaka.

Kontrasten till mitt eget och kyrkans liv kunde knappast bli bjärtare! Jag minns tiden före millennieskiftet när mina böcker låg överst på de kristna bästsäljarlistorna och hundratals intervjuer, recensioner och reportage från konferenser fyllde spalterna i de kristna tidningarna. Den här tiden som ”kyrkkändis” är så långt från ”en anonym, ödmjuk tjänare” man kan komma. Även vår tids kändisfixerade kristenhet står i bjärt kontrast till tolvstegsrörelsens urkristna principer i profan förpackning. Det var förvisso inte Johns avsikt, men hans ord bidrog till att jag svarade nej när jag ställdes inför frågan om jag ville tjäna fyra år till i Förtroenderådet.

I AA finns en viktig princip som kallas rotation. Hur bra en AA-medlem än utför sitt uppdrag på en given förtroendepost, så ”roterar” han eller hon ut från uppdraget efter tre-fyra år. Bakom denna princip finns två skäl. Det ena är att man vill förhindra att egot börjar svälla och bygga ett ”imperium” kring sin egen person – om man sitter kvar år efter år. Det andra skälet är att rotationsprincipen ger fler och inte minst yngre AA-medlemmar chansen att pröva sina vingar och börja växa genom olika serviceuppdrag.

Det finns ett undantag till denna rotationsprincip, nämligen Vänner till AA. Jag har haft kontakt med en Vän till AA i USA, en rektor på ett teologiskt seminarium, som suttit i Förtroenderådet i tre perioder. Det var åtskilliga i AA som uppmuntrade mig att fortsätta fyra år till, men det kändes helt främmande för mig på grund av skälen bakom rotationsprincipen. Vi som kommer från kyrkans värld har nämligen minst lika stor benägenhet att slå på trumman, låta egot växa och bygga ”imperier” kring oss själva. Därför tror jag att kyrkor och andra organisationer skulle må bra av att bekanta sig med AA:s rotationsprincip.

Från källaren och upp på ”barrikaderna”

Ivern och kreativiteten att föra budskapet vidare under AA:s pionjärår är imponerande och gripande. Bill Wilson började genast bygga broar till de tre aktörer (media, medicin, kyrkor) som gjorde AA känt i samhället och bland professionella. Så snart manus till Stora Boken blev klart sände han kopior till fyrahundra strategiska personer för feedback och för att de skulle känna till AA. Han sökte tidigt kontakt med en av New Yorks stora företagsledare – miljardären John D. Rockefeller, känd för sitt filantropiska hjärta.

Frågan är hur det hade gått för den lilla AA-gemenskapen utan stödet, visheten och publiciteten från dessa udda vänner: Rockefeller-koncernen, ledningsgruppen för Riverside Church och baptistpastorn Harry Emerson Fosdick, en av USA:s mest kända profiler och omstridd för sin öppenhet. Det var i en intervju med Olof Palme jag hörde kyrkan nämnas för första gången. Palme sade att han inte var speciellt religiös, men tillade i nästa ögonblick: När jag är i New York vill jag inte missa ett besök i Riverside Church. Det var Rockefeller som byggde kyrkan som sedan dess varit en profetröst för de fattiga och där Martin Luther King, Nelson Mandela, Desmond Tutu och många andra hållit viktiga tal.

Vid den här tiden ansåg Bill Wilson och dr Bob att AA behövde stora summor pengar till egna anställda, egna sjukhus och spridning av litteratur. Rockefeller var imponerad av den lilla rörelsen och sände Frank Amos till Akron för att undersöka dr Bobs och AA:s arbete i det starkaste fästet på den tiden. Han tog emot rapporten under gripenhet, men drar en slutsats som chockerar och är en stor besvikelse för AA:s grundare: Jag är rädd att pengar kan förstöra detta … Denna gemenskap bör snarast bli självförsörjande … Jag ber er att aldrig fråga mig (om pengar) igen.

Visst är det märkligt att en stormrik koncernchef har visheten och är den förste som formulerar det som senare blev en grundprincip i AA? Så här skriver Bill: John D. Rockefeller Jr fick vid det tillfället vägledning för att rädda AA:s gemenskap från sig själv och från de onödiga risker som pengar, egendomar och professionalitet utgjorde. Detta var en av de stora vändpunkterna i AA:s historia. Hans stora rikedomar hade kunnat förstöra oss. (Anonyma Alkoholister blir myndigt, sid 159).

Rockefeller glömmer dock inte den lilla rörelse på hundra tillfrisknande alkoholister som berört hans filantropiska hjärta. Tvärtom, han tar stora personliga risker för att göra den känd. När Stora Boken är klar bjuder Rockefeller 400 affärsvänner till den berömda Rockefeller-middagen där AA presenteras och alla inbjudna får ett exemplar av boken. Dessa tidiga AA-medlemmar är djärva och lever inte bara ett undanskymt liv i sina lokaler. De kör från Akron 600 km för att tillsammans med AA i New York sprida ut sig vid borden bland finansiella dignitärerna för att besvara deras frågor.

Harry Emerson Fosdick hade i förväg fått manus av Bill och så snart Stora Boken publiceras skriver Fosdick de allra första recensionerna i viktiga tidskrifter. De återges fortfarande i AA:s böcker. Vid middagen håller han dessutom ett kraftfullt tal om den rörelse som nästan ingen ännu kände till. Så här skriver Bill efteråt: Dr Fosdick hade varit den allra första personen inom ett kyrkligt samfund, som erkänt oss och vår verksamhet … Han gav oss med sitt tal (vid Rockefeller-middagen) ett underbart bevis på sin uppskattning och uttryckte sin fasta övertygelse om en ljus framtid för AA.

Hur utmanar denna ursprungshistoria mig som baptistpastor och Vän till AA 75 år senare? Det är nu tankarna börjar ta form om en konferens på min gamla arbetsplats – Teologiska Högskolan Stockholm (THS). Jag sökte vägledning hos AA:s Servicekontor i New York och rektorn på ett teologiskt seminarium i USA, Vän till AA i tre perioder. Ingen av dem såg någon konflikt med AA:s Tolv Traditioner, utan uppmuntrade oss att gå vidare med försöket. Efter beslut i Förtroenderådet inbjuder vi till den första THS-konferensen (2010) med följande formulering:

– AA är helt fristående från varje politisk och religiös bindning, men har från första stund varit angelägen om att nå lidande alkoholister genom olika professionella – även präster, pastorer och diakoner. I Sverige har Teologiska Högskolan Stockholm tagit ett viktigt initiativ och inbjudit AA och kyrkans professionella för att lära känna varandra och söka vägar att nå fler lidande alkoholister och deras anhöriga.

Konferensen blev välbesökt och uppskattad. Visst hade det funnits rädsla för sammanblandning på vissa håll inom AA, men utvärderingen i Förtroenderådet och AA:s organ var mycket positiv. Intresset växte och vid följande konferens kunde THS inte inrymma alla som anmälde sig. Det visade sig att alltfler kom från behandlingshem, sociala myndigheter, kriminalen och några från en av Sveriges största TV-kanaler. Den femte och sista THS-konferensen ”utlokaliserades” till Stadsmissionen i Göteborg och blev en höjdpunkt med 180 deltagare. Läkaren Ingemar Sköld och jag höll föredrag vid samtliga konferenser, i Göteborg också prästen Olle Carlsson.

Ett av mina starkaste minnen under tiden som Vän till AA var förtroendet att tala vid det stora öppningsmötet i den fullsatta aulan vid Landsmötet i Malmö. Även denna gång hade jag ombetts tala om ämnet – De tolv stegens ursprungskällor och kraft . En kvart före mötet ska börja säger någon att jag dessutom bör uppmärksamma att det är ett ”jubileumsår” i AA och jag ska säga något om den första tiden. Då grep jag tillfället att skildra djärvheten hos grundarna och de första AA-medlemmarna och avslutade med en appell till Landsmötet: Låt oss i deras efterföljd inte bara stanna i ”källaren” utan också ge oss ut på ”barrikaderna” – för att nå fler lidande alkoholister!

MÖTET MED DEN IGNATIANSKA ANDLIGHETEN

Mina föräldrar var varmt troende och ekumeniskt inriktade. Som tonåring kom jag också i kontakt med en annan fromhet som var hängiven och apokalyptisk där ekumenik var minst sagt suspekt. Jag hörde predikanter med stort patos förkunna att den katolska kyrkan är den förföriska skökan i Uppenbarelseboken som vilseleder jordens folk med sina villoläror. Mina lärare i byskolan stod så långt från denna apokalyptiska fromhet man kan komma, men bidrog ändå till skrämselpropagandan. Den ena var humanist och den andra ärkelutheran, men båda varnade oss för jesuiterna – något av det värsta som finns.

Därför var jag ”immun” mot jesuiter i närmare ett halvt sekel, ända tills jag ”överrumplades” av deras andlighet där jag minst av allt förväntat mig. Jag deltog i en samling på Fryshuset i Stockholm när Katja Wåhlström presenterar en ny videofilm om ett säreget kloster på Kumlaanstalten. Jag kände genast igen ”kommunitetens” ledare, min bohemiske vän Truls Bernhold, stiftsadjunkt i Karlstad stift som tidigt inbjöd till sinnesrogudstjänster i Domkyrkan där.

Det är närmast otroligt och svårt att ta in vad vi ser på filmen. I trettio dagar är Truls instängd med Sveriges farligaste brottslingar i ett program baserat på Ignatius´ Andliga Övningar från 1500-talet. Deltagarna har dömts till straff från åtta år till livstid och gått frivilligt in i det krävande retreatprogrammet. De får inte se på teve, ringa telefonsamtal eller skicka och ta emot brev. De ägnar fem timmar varje dag åt enskild meditation, ofta med utgångspunkt i en bibelvers som Truls gett dem. Undrar om jag själv skulle klara något sådant?

Vi känner alla igen den hårdföra polismördaren från Malexander, Jackie Arklöv. När jag lyssnar till hans eftertänksamma och distinkta formuleringar blir det tydligt för mig att något oväntat har hänt, att han stannat upp och börjat komma i kontakt med sig själv och sin historia. Som etisk rådgivare har jag lyssnat till många kriminellt belastade som tagit till sig processen i de tolv stegen. Därför känner jag igen kroppsspråket, lyssnandet inåt och det eftertänksamma ordvalet som vittnar om en inre ”islossning” – de första tussilagona som förebådar att det är vår i luften i ett människoliv.

Klostret i Kumlabunkern – ett världsunikt projekt

Jag läser att Kumlaklostret är ett världsunikt projekt inom kriminalvården som initierats av Sveriges Kristna Råd med ett generöst stöd av biskop Bengt Wadensjö och Karlstad stift. Efter fyra år tar Kriminalvården över projektet som spritts till flera platser i Sverige och även utomlands. Flera hundra har sedan dess genomgått kortare eller längre retreater. Så här säger Truls om projektet: Jag har varit missionär i Västafrika och haft olika tjänster i Svenska Kyrkan, men det här är det viktigaste jag gjort i mitt liv och jag ser det som en bra final på min prästgärning.

Djupare Liv inbjöd Truls att hålla föredrag om erfarenheterna från Kumlaklostret och om ignatiansk andlighet i Café Trefaldighet på Östermalm. Han kom inte ensam, utan med två av sina ”killar” som gjort retreaten på Kumla. Hans föredrag gestaltar sig mer och mer till en dialog mellan honom själv, de två från kommuniteten och oss i publiken. Det gör ett starkt intryck på oss som lyssnar till vittnesbörden och erfarenheterna.

Sedan dess har jag följt dessa två adepter och imponerats av deras stabilitet och gottgörelse till samhället. En av dem har i flera år varit ledare för ett uppmärksammat socialt projekt i samarbete med den socialförvaltning där han en gång var ett ”problemfall”. Det som är styrkan med honom och Truls är att de båda är lika hemmastadda i tolvstegsprogrammet som med den ignatianska andlighetens verktyg. Så här speglar en tredje av Truls killar sina erfarenheter på Kumla:

– Först kändes det skrämmande, det verkade som så lång tid, men det var det inte. Det var en häftig resa att lära känna mig själv på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Jag lärde också känna den Gud som jag känner idag. Tråkigt bara att det krävdes att jag skulle hamna i ett fängelse för att vakna till liv.

– Ett kloster påminner om ett fängelse med sina rutiner och fasta tider. Samtidigt kan man inte distrahera sig själv med teve och radio. De sju deltagarna talar inte heller med varandra utan bara med sin andlige vägledare Truls en halv timme per dag. Att förlåta sig själv var en ny upplevelse, men samtidigt en smärtsam process, särskilt brevet jag skrev till mig själv. Jag rannsakade mig själv i två dagar och brevet var skrämmande läsning. Men sedan kom den förlösande känslan. Jag var som i ett lyckorus och känner mig fortfarande tacksam, fast det har gått flera år.

Vid den här tiden hade redan många präster i Svenska Kyrkan börjat fördjupa sig i ignatiansk andlighet. Några av dem medverkade i Djupare Liv på Östermalm, bland andra Eva Cronsioe och Sara Jacobsson-Grip. Jag minns speciellt min starka reaktion när jag lyssnade till Cecilia Wadstein, lärare på Pastoralinstitutet i Uppsala, som skildrade gudsbilden och människosynen hos Ignatius. Det slog mig att denna teologiska helhetssyn och terminologi hade kunnat bygga broar till privatreligiösa och nyandliga sökare där den lutherska teologin och terminologin ibland skapade olyckliga blockeringar.

Jesuitpatern Ed Dowling – ”det finaste exemplet på andlighet”

Både de tolv stegen och Ignatius Andliga Övningar är vad man idag kallar erfarenhetsbaserad andlighet. Båda börjar med att man stannar upp, vågar se sitt liv och sin historia i vitögat och tar risken att börja säga som det är. Vid den här tiden är jag Vän till AA och läser flitigt i AA:s böcker inför olika insatser. Det är nu jag kommer på en bok, The Soul of Sponsership (1995), skriven av jesuiten Robert Fitzgerald, som skildrar den tjugo års långa kontakten och brevväxlingen mellan Bill Wilson, AA:s grundare och jesuitpatern Ed Dowling. Det slår mig vilka starka ord Bill använder om denne mentor:

– Han var den förste prästmannen av sin tro att uppmärksamma den förvånande likheten mellan St. Ignatius´ andliga övningar och Anonyma Alkoholisters Tolv Steg … I mitt liv har han varit en vän, rådgivare, ett gott föredöme och en källa till inspiration som jag saknar ord att beskriva. Fader Ed är gjord av samma virke som helgon … Under åren har jag i fader Ed funnit mycket av den nåd och förståelse genom vilken jag nu kan växa, om än med små steg åt gången. Han är det finaste exemplet på andlighet som jag känner till. Han har många gånger styrt mina steg tillbaka till den rätta vägen när jag varit på väg ut i det vi kallar torrfylla …

Var finns Father Ed:s motsvarighet i Sverige idag, frågar jag mig? Jag bestämmer mig för att söka upp jesuiterna, ”originalet” till den nu så populära ignatianska andligheten. Flera av mina vänner har i åratal fördjupat sig i ämnet och besökt retreater. Någon av dem föreslår att jag börjar med ”nestorn”, pater Rainer Carls. Det är nu en av dessa märkliga ”tillfälligheter” eller ”misstag” inträffar som får betydelse för år framöver. Jag minns inte ens varifrån tipset kom att pater Carls har en ”intro-kväll” om ignatiansk andlighet i Sankta Eugeniakyrkan, jesuiternas kyrka vid Kungsträdgården.

Jag blir genast överraskad att vi inte möts i ett vanligt föredragsrum, utan hänvisas till en sal på övre våningen. Där sitter ett 25-tal deltagare runt ett stort bord. Sakta men säkert börjar det gå upp för mig att alla utom jag är anmälda till en kurs som börjar ikväll och pågår i fyra terminer – en kväll varannan vecka. Jag ser att de flesta redan köpt kursboken Pilgrimens berättelse av Ignatius av Loyola. I all hast granskar jag almanackan och inser att jag skulle kunna vara med samtliga kvällar utom en. Jag anmäler mig på stubinen.

Mötet med pater Rainer Carls S.J.

De första kurskvällarna undrar jag vad jag gett mig in på? Jag hade förväntat mig en andlig flyghöjd direkt, men i stället får vi lära oss var gränserna gick mellan konkurrerande kungariken i Spanien på 1500-talet. Vi får höra om riddarväsendet och livet vid de spanska hoven. Plötsligt zoomar pater Carls in en ung våghalsig och mycket ärelysten riddare som heter Inigo. Riddarens ambition är att utmärka sig i strid och imponera på kvinnor, speciellt en förnäm ”dam” vid hovet. Sakta men säkert inser jag poängen med det överraskande kursupplägget: Denne Inigo är inte det minsta helgonlik när pilgrimens berättelse börjar, men genom Guds stora nåd och pilgrimens egna skarpa iakttagelser av sina inre processer ”utmejslas” Ignatius – ett av kyrkans mest inflytelserika helgon!

Mötet med pater Carls är fascinerande och överraskande. Jag upplever dessa onsdagskvällar som att gå in i en katedral med hisnande intellektuella valv av kunskap. I mötet med denna imponerande idéhistoria och logiska skärpa känner jag mig ibland som en bonde från Österbotten. Ändå är pater Carls inte kyligt intellektuell, utan en engagerad ”evangelist” som brinner för evangeliet och en stridbar apologet när det gäller att slå vakt om arvet från Ignatius. Han blir skarp när han pekar ut avarterna, både tidigt i den katolska kyrkan och det han kallar Ignatius light i kristenheten idag. Detta centrum i hans liv blir tydligt vid releasen för hans stora verk (658 sidor!) med titeln Ignatius av Loyolas teologiska profil (Artos 2013). Redan i förordet formuleras hans livsprogram:

– Denna totala förvandling av den världsliga riddaren … till den helige Ignatius under ledning av Guds nåd har alltid fascinerat mig. Det är anledningen till att jag började skriva denna bok även om mitt specialområde inte är spiritualitet utan filosofi med inriktning på matematisk logik. Boken är också skriven i en anda av djup tacksamhet mot Gud för ett långt liv i Jesu Sällskap, den orden som Ignatius grundade, ett underbart och mycket rikt liv under ledning av hans Andliga Övningar. Mitt tack gäller också alla de människor som jag fick ledsaga i deras förvandling och mognadsprocess till medvetna och frimodiga personer under de andliga övningarnas inspiration.

– Men boken är även skriven i en viss sorg över att Ignatius andliga övningar i modern tid ofta ges vidare i en uttunnad och till och med förvanskad form. Den existentiella dimensionen av Ignatius Andliga Övningar urholkades visserligen redan snart efter hans död, när de användes i en allt mer intellektualistisk form som någon variant av trosförmedling. Men idag är den motsatta risken överhängande, nämligen att de används på ett subjektivistiskt-psykologiserande sätt och ofta med upplevelsebetonat terapeutiskt syfte, så att människans personliga relation till den levande Guden och hela den teologiska dimensionen förbises eller negligeras (sid 11).

Dialogen – tolv steg och ignatiansk andlighet

De flesta kursdeltagarna är katoliker och några kan ställa sofistikerade frågor inifrån katolsk tro. För mig är det en unik möjlighet att lära känna katolska trossyskon och jag bestämmer mig för att ligga lågt och lyssna. Men det dröjer inte länge förrän jag halkar ur den rollen. Gång på gång slås jag av parallellerna till tolvstegsprogrammet och påpekar detta. Pater Carls svarar respektfullt och verkar faktiskt alltmer intresserad. Vår dialog i klassrummet leder inom bara ett halvt år till vår första offentliga temakväll på Katolskt Forum. Jag talar om AA:s tolv steg och deras ursprung i Oxfordgrupperna, medan pater Carls lyfter fram likheterna med Ignatius Andliga Övningar.

Vid samma tid händer något spännande. Under många år inbjöd AA:s Sinnesrogrupp på Östermalm till ett stort julkonvent med julbord och en gästtalare från USA. Det väcker mitt intresse att talaren denna gång heter Father Tom. Han är jesuitpater, men på konventet talar han främst som tillfrisknande alkoholist och går verkligen hem hos åhörarna. Jag vill få kontakt med honom, men det är lättare sagt än gjort – klungan kring honom är enorm, alla tycks vilja växla några ord med besökaren. När det äntligen blir min tur presenterar jag mig som ”teolog och Vän till AA”. Då plockar han snabbt fram sitt visitkort ur fickan och säger: Vi kan inte samtala nu, men lova att du kontaktar mig efteråt, glöm inte det!

I vår mail-växling presenterar Father Tom sin nära samarbetspartner, jesuitpatern Jim Harbaugh, och dennes bok A 12-step Approach to the Spiritual Exercises of St. Ignatius (1997). De ger retreater för tolvstegare och andra intresserade i USA och Kanada. Plötsligt kommer ett mail från Father Tom att han ska ”vikariera” i Eugeniakyrkan under sommaren och kort därefter ytterligare ett: Jim Harbaugh besöker mig ett par veckor i Stockholm. Djupare Liv och Katolskt Forum smider medan järnet är varmt och inbjuder till en öppen kväll med de två jesuitpatrarna. Det är mitt i semestertider och på kort varsel, men Eugenias Café fylls till bristningsgränsen. Jag undrar hur mina lärare i hembyn och pingstpastorn reagerat, om de fått veta att jag arrangerat en kväll med två jesuitpatrar på Katolskt Forum?

Samarbetet med pater Carls fortsätter under en Djupare Liv- konferens på Östermalm med deltagare från hela landet och Norden. När dagen är slut kommer Andreas Carlgren, själv katolik och tidigare miljöminister, och Torbjörn Freij, pastor och tidigare journalist på tidningen Dagen, med ett överraskande förslag: Era föredrag är unika och måste ges ut i bokform! Båda ställer upp som bokens redaktörer. Nästa år flyttas konferensen till Katolskt Forum och då är det också release för boken Vägar till befrielse (Artos 2015). Detta är en definitiv höjdpunkt i brobygget mellan AA:s tolvstegsprogram och Ignatius´ Andliga Övningar i Norden.

Andreas Carlgren är hemmastadd i båda livsprogrammen och skriver en finstämd och lättläst introduktion. Jag skriver utförligare än tidigare om de tolv stegens ursprungskällor i Oxfordgrupperna, men också varför rörelserna skiljdes åt. Pater Rainer Carls skriver det längsta bidraget om relationen mellan Bill Wilson, Ed Dowling och de båda vägarna till befrielse och mognad. Detta är den seriösaste genomlysningen jag läst på något språk. Ninna Edgardh, präst i Svenska Kyrkan och professor vid Uppsala universitet, skildrar sinnesrogudstjänsterna och Torbjörn Freij Celebrate Recovery , ett kristet program som förenar de tolv stegen med bergspredikans livsprinciper. Ett citat ur förordet:

– Det är hisnande att se hur pionjärer och vägröjare från tolvstegsrörelsen och den ignatianska andligheten reflekterade över sin väg genom kriser, dimma och töcken så att miljoner kunnat följa deras ”rösade leder” mot befrielse och ett nytt liv. Bokens författare skildrar dessa rörelser och befruktningen dem emellan i en djup tilltro till att de behåller kraften till befrielse för utsatta människor även i vår tid.

 

Fördjupningsdel:

Wounded healers – om Stegens ursprungsflöden och kraft

 

Scott Peck, psykolog och författare:

Jag tror att människor som blir slavar under alkohol eller andra droger är människor som önskar och längtar efter att få återvända till Eden – det vill säga nå fram till paradiset, till himlen, ja hem – mer än de flesta. De längtar förtvivlat efter att återvinna den förlorade varma, mysiga känsla av att vara ett med resten av naturen som vi hade i Edens lustgård …(Vidare på den smala vägen, sid 142).

Edens barn längtar hem

Bill Wilsons mamma var kylig till sin läggning. Därför tydde han sig mer till pappan som hade en öppen och varm personlighet.  Men det fanns en oro inom Bill och hans lilla syster. Grälen mellan föräldrarna tilltog i styrka och bådade inte gott för framtiden.

En kväll skulle bli oförglömlig för nioåriga Bill. Pappan kom in och bad honom följa med ut. På gården stod en färdigt sadlad häst. Tillsammans på hästryggen red de upp till de gröna bergen.  Då och då öppnade pappan en whiskyflaska och tog en klunk. Så småningom stannade de i ett marmorbrott som glänste i månens sken.

Bill hade aldrig känt en sådan närhet till sin pappa. Han upplevde en mystisk förening, inte bara med pappan, utan också med förfäderna före honom. Det kändes som om hela tillvaron var besjälad denna magiska kväll. Pappan pekade och berättade om stjärnorna däruppe och kunde deras namn och konstellationer. Och plötsligt vänder han sig till sin nioåriga son och säger: Du förstår, Billy, vi är inte bara medborgare i Vermont och USA – utan i hela detta svindlande kosmos!

Så är det dags att kliva upp på hästryggen igen. I månens och stjärnornas ljus rider de ner för sluttningarna. Även nu öppnar pappan flaskan med jämna mellanrum. På något sätt förknippas hos Bill känslan att höra hemma med sin pappa, med mänskligheten och med ett oändligt universum – med en flaska whisky.

Men paradiset varar inte så länge. Redan följande morgon rivs ett stort, svart hål upp i Bills tillvaro när hans syster väcker honom med beskedet att deras pappa gett sig av och lämnat familjen. Bill blev deprimerad och det skulle dröja nio år till dess han återsåg sin pappa och då fanns det inte längre någon kontakt mellan dem. Men under resten av sitt liv sökte Bill den hemkänsla i tillvaron han en gång upplevde en stjärnbeströdd natt på bergen i Vermont.

I gymnasiet får Bill återigen uppleva en fläkt från Edens lustgård. Hans ensamhet och depression försvinner i ett trollslag genom förälskelsen i Bertha. Tillgivenheten är ömsesidig och här fylls tomrummet efter pappan. Men återigen rivs ett ohyggligt hål upp i Bills tillvaro. En morgon samlar rektorn alla elever i aulan och meddelar att en av deras kamrater är död – Bertha. För Bill leder detta slag in i en ny depression som varar i tre år.

Först vid tjugotvå års ålder tar Bill sin första drink. Då händer något magiskt. I takt med drinkarna försvinner mindervärdeskänslorna och upplevelsen av utanförskap. Plötsligt känner Bill att han inte längre är åskådare, utan med i det brusande livet, en del av mänskligheten och medborgare i ett svindlande kosmos.  Åtminstone för några timmar har whiskyflaskan öppnat porten till det svunna paradis han så brutalt fördrivits från.

Ett år senare börjar två unga människor, Bill och Lois, sin gemensamma färd genom livet. Hon arbetar på ett varuhus i New York och han gör snabb karriär på Wall Street. Men när drickandet accelererar får Bill sparken flera gånger. När börskraschen kommer mot slutet av tjugotalet, då är det också slut med både Bill och hans affärer.

I fem års tid sjunker Bill allt djupare ner i ett alkoholistiskt helvete, som han själv uttrycker det. Hans hustru Lois försörjer dem och de bor nu hos hennes föräldrar. Till slut ger även Bills läkare, Dr Silkworth, upp och klargör det hopplösa läget för det unga paret. Han är en av USA:s främsta alkoholläkare och hade namn om sig att ”älska alkoholister”. Men enligt honom är det nu bara en station kvar på Bills resa, antingen kyrkogården eller inspärrning på ett mentalsjukhus. Så här beskriver Bill sin situation:

– Inga ord kan beskriva den ensamhet och förtvivlan jag fann i denna bittra självömkan. Kvicksand omgav mig i alla riktningar. Jag hade mött min överman. Jag var krossad. Alkoholen var min besegrare. Darrande stapplade jag ut från sjukhuset som en bruten man … Alla gav upp och var säkra på att jag skulle vara tvungen att bli inspärrad eller stappla fram mot ett miserabelt slut. Så mörkt det är före gryningen! (Stora Boken, sid 26)

Psykologen C.G. Jung startar en kedjereaktion

En ung affärsman är på väg över Atlanten. Rowland kommer från en släkt med förnäma anor och framtiden ter sig öppen och ljus. Men det finns ett hotfullt moln på hans himmel som inte respekterar förmögenhet, anrika släktband, akademiska meriter och lyckade företag.  Rowland har prövat de bästa terapier i USA för sin accelererande alkoholism, utan framgång. Det är därför han nu är på väg över Atlanten för att få den bästa hjälp han känner till – terapi hos den världsbekante psykoanalytikern Carl Gustaf Jung i Zürich.

Under ett helt år (enligt AA) går Rowland i terapi hos Jung i dennes hem på Zürichsjöns östra strand. Senare forskning ifrågasätter dock att han skulle ha varit ett helt år i terapi hos Jung? Tyvärr dröjer det inte länge förrän han tar ett återfall och snart är dekadansen i full gång igen. Totalt förkrossad återvänder Rowland till Jung som ger honom chockbeskedet att han inget mer kan göra. Med orden Jag har använt alla mina verktyg bekänner den världsberömda psykologen sin maktlöshet inför alkoholistens dilemma. Desperat frågar Rowland om det inte finns någon hjälp för honom över huvud taget?

Det är i detta bottenläge Jung uttalar de ord som idag betraktas som den första grundstenen till rörelsen Anonyma Alkoholister: – Den enda hjälp jag eventuellt kunde tänka mig är en genomgripande andlig upplevelse! Hans ord startar den kedjereaktion som gett miljoner människor vid vägs ände hoppet om ett nytt liv. Rowland återvänder till USA och söker genast upp trettiotalets mest kända andliga rörelse – Oxfordgrupperna. Det är i dessa grupper han gör den andliga erfarenhet och får ett livsprogram som befriar honom från flaskan.

Rowland förblev inte sittande på en kyrkbänk resten av livet. I Grupprörelsen gällde nämligen devisen: If you want to keep it, you have to give it away! Budskapet måste föras vidare till andra, annars blir andligheten egoismens nya förklädnad. Därför tar Rowland kontakt med den svårt alkoholiserade Ebby som levde under hotet om att bli inspärrad på en institution. Det är gripande att läsa om engagemanget för Ebby. Först räddar han honom från ett fängelsestraff genom att ta ansvar för Ebby inför domstolen. De ger sig iväg ut på långa resor och Ebby får tidvis bo på Rowlands ranch – fjärran från storstadens destruktiva miljöer.

I Oxfordgruppen gör Ebby en andlig upplevelse som för en tid befriar honom från missbruket. Även han tar utmaningen att föra budskapet vidare på blodigaste allvar. Hans tankar går till den nedgångne suparkompisen från unga år – Bill Wilson, AA:s blivande grundare. Det är mötet mellan Ebby och Bill hösten 1934 som räknas som den andra grundstenen för AA:s tillblivelse.

Ebbys möte med Bill Wilson

En blek novemberdag sitter Bill ensam hemma i köket med sina flaskor när telefonen ringer. Ebby frågar om han kan hälsa på och till Bills förvåning verkar Ebby vara nykter. För Bill har det varit en ljusstrimma i mörkret att han trots allt inte är så illa däran som den svårt alkoholiserade Ebby.  Kort därefter öppnas dörren och där står han – nykter och blomstrande. Bill skjuter fram ett glas åt sin vän från tidigare spritorgier, men Ebby tackar nej med ett leende. Bill frågar vad som hänt och Ebby svarar: Jag har blivit religiös!

För Bill känns det som ett slag i ansiktet att Ebby blivit religiös. Bills gudsbild vid den här tiden har likheter med många nordbors i vår tid. Så här skriver han:

– Trots motsägande tecken hade jag få tvivel om att en stark mening och rytm låg bakom allt. Hur skulle det kunna finnas så mycket precision och så många orubbliga lagar och ingen hjärna? Jag var helt enkelt tvungen att tro på en högre makt som styr universum, som var oberoende av tid och rum. Men detta var så långt jag sträckte mig … När man talade med mig om en personlig Gud, en som var kärlek och övermänsklig styrka och som ledde min väg, då blev jag irriterad och avvisade en sådan teori. (Stora Boken, sid 28)

Denna gång är det dock inte lika lätt att avfärda en sådan teori, ty på andra sidan bordet sitter ett mirakel. När man betraktar ödsligheten i rummet och den skamfyllda skuggestalt som satt där med sina flaskor dag ut och dag in, då är det svårt att föreställa sig att just här skulle ett källsprång bryta fram som gett miljoner människor ett nytt liv.

Trots motståndet mot ”Ebbys religion” kan Bill inte skaka av sig Ebbys berättelse och lysande ansikte. Någonstans långt inne föds ett flämtande hopp. En kväll dyker Bill faktiskt upp i Ebbys andliga sammanhang, men först efter besök i flera barer längs vägen. Han blir berörd av livsberättelserna och går själv fram till ”botbänken” och överlåter sig. Han är fortfarande berusad och innan Ebby hinner hejda honom kliver Bill upp i talarstolen och avlägger ett vittnesbörd. Någon avgörande vändpunkt blir det dock inte, först skulle mörkret tätna ännu mer. En kort tid därefter stapplar Bill iväg till sjukhuset och vädjar till dr Silkworth om hjälp – för fjärde och sista gången.

Efter alla heliga beslut och misslyckanden kände Bill i mörka stunder att självmordet var den enda utvägen. Under avgiftningen på sjukhuset slår depressionen sina klor i honom och från sjukhussängen ropar han ut sin nöd i tomma intet – till en Gud, som kanske inte finns? Det är då han får göra den andliga upplevelse som får till följd att han aldrig mer drack en droppe alkohol. Så här skildrar Bill vad som hände:

– Plötsligt lystes rummet upp av ett vitt sken. Jag fångades i en extas som inte går att beskriva med ord. Bildligt talat kändes det som om jag befann mig på toppen av ett fjäll, där det blåste en vind, inte av luft utan av ande. Och sedan kom det med kraft över mig att jag var en fri man. Sakta tonade extasen ut. Jag låg på sängen men för en stund befann jag mig i en annan värld, en ny medveten värld. Omkring mig och i mig fanns en underbar känsla av närvaro, och jag tänkte för mig själv ”så detta är den Gud prästerna talar om!” En stor frid kom över mig och jag tänkte: ”Det spelar ingen roll hur illa saker och ting verkar vara, det är ändå som det ska vara. Det är bra med Gud och hans värld.” (AA blir myndigt, sid 66)

– För första gången kände jag att jag tillhörde världen. Jag insåg att jag var älskad och kunde ge kärlek tillbaka. Jag tackade Gud som givit mig en glimt av sitt absoluta jag. Även om jag var en pilgrim på färd utefter en osäker väg behövde jag inte längre oroa mig, för jag hade sett storheten därbortom. (För det vidare, sid 117)

Efter den omskakande upplevelsen börjar Bill brottas med frågan hur han ska tolka det han varit med om? Märkligt nog får Ebby lägga ytterligare en grundsten för utformningen av tolvstegsprogrammet. Utan att själv ha läst boken dyker han i rätt ögonblick upp på sjukhuset med en av förra århundradets giganter inom psykologin – William James klassiker Den religiösa erfarenheten i dess skilda former. Boken rekommenderades nämligen inom Oxfordgrupperna.

James bok utkom redan 1902, men dess grundteser om den religiösa erfarenheten har i stort sett stått sig inom religionspsykologin i mer än ett århundrade. Det är framför allt tre insikter Bill tar till sig i denna inte helt lättlästa klassiker. Den första är att andliga upplevelser på ett avgörande och bestående sätt kan förändra en människas hela livsinriktning. Den andra insikten är att andliga upplevelser kan anta mycket varierande former och att de inte är begränsade till kyrkor och religiösa sammanhang. Den tredje och viktigaste insikten är att upplevelserna nästan alltid föregås av en djup kris – ett bottenläge där människan känner sin maktlöshet, kapitulerar och slutar kämpa.

Oxfordgruppens ursprung och eldhärd i New York

Oxfordgruppen är tolvstegsrörelsens vagga. Det var i dessa grupper AA:s pionjärer hade sin första ”hemgrupp” och sitt brohuvud när de förde budskapet vidare till andra alkoholister. Det viktigaste är att det i båda fallen är fråga om en erfarenhetsbaserad andlighet, dvs. det är personliga erfarenheter som är grunden för både AA och Oxfordgruppen.

Frank Buchman, Grupprörelsens upphovsman, är nybliven luthersk präst när han blir direktor på ett hem för föräldralösa pojkar i Philadelphia. Han älskar sitt arbete och visar barmhärtighet mot de värnlösa killarna. Efter ett par år hamnar han in i en konflikt med styrelsen som vill minska matbudgeten. Detta är helt oacceptabelt för Frank som tvingas lämna sin tjänst. Han upplever det hela djupt orättvist och är till brädden fylld av ilska, bitterhet, harm och självömkan. Alkoholister kunde identifiera sig med dessa känslor och de går som en röd tråd genom Stora Boken.

Med denna ”häxbrygd” sjudande inom sig reser Buchman under det närmaste halvåret till Spanien, Egypten, Israel, Grekland, Österrike, Tyskland och England. I juli 1908 deltar han i den mytomspunna kristna konferensen Keswick Convention i England. Det är inte vid något av de stora mötena med de kända talarna som genombrottet sker. Nej, det som så radikalt kom att förändra resten av hans liv och som blev upphovet till Grupprörelsen är en enkel kvinnlig evangelist som talar till sjutton åhörare i en liten kyrka. Så här skildrar Frank vad som hände:

– Jag hade gått in i kyrkan med blandade känslor, stolt, självisk, hätsk … Kvinnans enkla tal personifierade Korset för mig denna dag och plötsligt fick jag en intensiv uppenbarelse av den Korsfäste … Det framkallade en pulserande känsla inom mig, som om en ström av liv plötsligt sköljt över mig och därefter en känsla av andlig omskakning. Kvar fanns inte längre villrådigheten, beräkningen och hätskheten. En våg av starka känslor väcktes djupt inom mig och tycktes frigöra min själ från själviskhetens bojor …   (Bill Pittman, AA – hur det hela började, sid 110)

– För första gången såg jag mig själv med min stolthet, min egoism, min brist och min synd. Mitt jag var centrum i mitt liv. Om jag ville bli en annan människa måste detta stora jag korsfästas. (Nils Gösta Ekman, Experiment med Gud, sid. 23)

När mötet är slut går Frank till sitt rum och skriver ett av världens kortaste brev till styrelsemedlemmarna i Philadelphia: Käre vän, jag har hyst illvilja mot dig. Jag är ledsen. Förlåt mig. Din tillgivne Frank. Sedan dess har miljoner i AA och Oxfordgrupperna följt detta steg till försoning och gottgörelse.

Tio år senare möts Frank Buchman och den unge Sam Shoemaker i Kina där Sam undervisar i Princeton-universitetets distansprogram i Peking. På kvällarna håller han en bibelklass för studenter intresserade av kristen tro, men den ena efter den andra hoppar av. Han ber Buchman på besök i Peking att tala till bibelklassen en kväll. Men deras möte blir laddat, när Frank dristar sig till att ställa en närgången fråga: Kan det möjligen vara någon synd som står i vägen för processen i din studiegrupp? Frank berättar hur hans egen egoism, bitterhet och självömkan gjorde honom obrukbar att föra Kristi budskap vidare.

Förolämpad och upprörd åker Sam hem igen, men Franks raka fråga har bitit sig fast och går i repris om och om igen. På något sätt känner han sig träffad och kan inte få tag på sömnen. Mitt i natten glider han ner på knä vid sängen och tycker sig då höra Guds egen röst: Du vill utföra mitt arbete – men på ditt eget sätt! Den natten förändras ett ungt människoliv och efter några år dyker Shoemaker upp som Oxfordgruppens dynamiska ledare i USA.

Shoemaker är bara trettio år när han blir ledare för Calvary Church mitt i New York. Många attraheras av hans förkunnelse och det dröjer inte länge förrän den nedgångna kyrkan blir ett dynamiskt andligt centrum. I ett nedlagt kapell med internat startar Sam ett arbete för missbrukare – Calvary Mission. Det är dit Rowland för Ebby som börjar delta i kvällarnas vittnesbördsmöten.

Men Shoemaker har större planer. Han har gripits av visionen att framtidens kyrka har sin bas i små delnings- och stödgrupper. Därför bygger församlingen det monumentala Calvary House, ett sjuvåningshus med grupprum, föreläsningsaula, pastorsbostad och plats för en kommunitet. Det är här Grupprörelsen har sin främsta eldhärd i USA. Otaliga studiegrupper från USA och övriga världen besöker Calvary. Shoemaker är snart Grupprörelsens mest lästa författare i USA.

Wilsons deltar i Oxfordgruppen i New York

Efter utskrivningen från Towns Hospital den 18 december 1934 börjar Bill och Lois delta i Gruppmötena i Calvary House. De möts av en värme som enligt Bill kändes som ”manna från himlen” efter åren av ensamhet och förnedring. Från talarstolen och i smågrupper lyssnar de till otaliga livsberättelser om förvandlade människoliv. Det dröjer inte länge förrän Bill själv får kliva upp i talarstolen och dela sin life-story.

Oxfordgruppen blir nu deras andliga hem under två och ett halvt år.  Som alltid är Bill hängiven det han gör, så de deltar i två möten varje vecka. Dessutom är de med på stora evenemang, t ex House-partyt (stort konvent) i Stockbridge tillsammans med 10.000 andra. Dessa samlingar har många likheter med AA:s större konvent.

Vi får en unik inblick i den Oxfordgrupp Bill deltog i genom V.C. Kitchens bok I Was a Pagan (1934, kan laddas ner från www.stepstudy.org). Båda är affärsmän och deltog i samma grupp. Det är ur denna andliga jordmån som tolvstegsprogrammet växte fram. När Bill senare ser tillbaka på denna första tid i Grupprörelsen sammanfattar han intrycken så här:

– Man hörde inte mycket om teologi, men vi hörde mycket om absolut ärlighet, absolut renhet, absolut osjälviskhet och absolut kärlek (de så kallade fyra ”absoluterna”). Syndabekännelse, gottgörelse och direkt vägledning från Gud underströks i alla samtal. De talade om moral och andlighet, om Gudscentrering gentemot självcentrering.  (För det vidare, sid 123)

I uttrycket Gudscentrering gentemot självcentrering fångar Bill kärnan i budskapet som också blev en grundval för AA:s livsprogram. Människans och världens problem bottnar ytterst i att vårt ego står i centrum, att vi bygger ”imperier” kring oss själva och vill ha vår omgivning i vår kontroll – dvs. agera gud. Andlighet är att få ett nytt centrum, att överlåta sig (surrender) och låta Gud leda både världen och våra liv. Det är därför morgonens stilla stund är så viktig då man pejlar in centrum och lyssnar till Guds vilja och vägledning för dagen.

Långt efter det att Bill och Lois lämnat Oxfordgruppen fortsätter de med den stilla stunden. Bill beklagar också att AA tappade bort detta värdefulla verktyg. Enligt Lois blir den stilla stunden faktiskt allt viktigare för dem. Hon berättar hur de stiger upp på morgonen och kokar kaffe. De dricker kaffet i sängen, ber en bön och förblir sedan i lyssnande stillhet ungefär en kvart. Här är bönen de bad tillsammans:

– Fader, vi tackar dig för att du är, att vi är från evighet till evighet … Må vi finna och utföra din vilja idag, med god kraft och gott mod. Må din allestädes närvarande nåd igenkännas av familj och vänner – de omkring oss och de som gått vidare, och av våra samfund över hela världen, av män och kvinnor överallt, och bland dem som är satta att leda oss i dessa svåra tider. Åh Herre, vi ser dig som varande ett under, all skönhet, all härlighet, all kraft, all kärlek. Ja, sannerligen är du evig kärlek. Härigenom har Du åt oss byggt vårt öde, att genomvandra många gårdar, med allt större kunskap om dig och ingen separation bland oss själva. (För det vidare, sid 262)

Hängiven satsning – utan resultat

Med sin Oxfordgrupp i Calvary House som bas kastar sig Bill in i arbetet med andra alkoholister. Han söker upp dem på Calvary Mission, Towns Hospital och på barerna. Bill och Lois låter tidvis flera alkoholister bo hemma hos sig. Bill är övertygad om att en andlig kedjereaktion står för dörren och att Oxfordgruppens andliga principer kan ”torrlägga” delar av New York inom rimlig tid. Men trots alla ansträngningar är det bara Bill själv som uppnått stabil nykterhet när ett halvt år har gått. I sin djupa nöd över uteblivna resultat vänder sig Bill till sin läkare, dr Silkwoth, och får ett rakt besked:

– Du ”predikar” för mycket och kommer med dina Oxfordprinciper alldeles för tidigt. Ge dem i stället medicinska fakta – och gör det skoningslöst! Konfrontera dem med denna sjukdoms ödesdigra konsekvenser fysiskt, själsligt, socialt, moraliskt och andligt. Endast den som nått sin botten och insett sin totala maktlöshet är beredd att ta den beska medicin du erbjuder dem med dina andliga principer.

I fem år har Lois försörjt dem genom sitt arbete på ett varuhus. Nu när Bill äntligen är nykter får hon dock inte andas ut. När hon kommer hem trött och sliten om kvällarna sitter ofta flera alkoholister kring bordet. Hennes vänner börjar då försynt fråga om hon – efter att ha försörjt en alkoholist i åratal – nu tänker fortsätta att underhålla en ”missionär” i stället? Så småningom ställer sig Bill samma fråga. Därför styr han åter sina steg till Wall Street och får faktiskt napp direkt.

Samma vår befinner sig Bill i staden Akron, Ohio, för en affärsspekulation. I fantasin är han redan direktör och gläds över att äntligen kunna ge Lois ett helt annat liv efter de slitsamma åren. Men en överrumplande manöver bakom kulisserna gör att en konkurrent tar hem affären i sista stund och allt går upp i rök. Samma dag är det en stor välgörenhetsgala på Mayflower Hotel där Bill bor. Han vandrar fram och tillbaka i foajén och känner sig ensam, bitter och fylld av självömkan. Då fångas han av det glada sorlet från baren där folk pratar, skrattar och klirrar i glasen. Helt plötsligt – för första gången på riktigt – känner han ett starkt sug att dricka alkohol igen och grips av panik.

Intuitivt vet Bill att enda räddningen i detta kritiska läge är att få samtala med en annan alkoholist. Det är bästa sättet att få perspektiv på sin situation och komma loss ur egots och känslornas struptag. Han rusar till telefonen i foajén där han sett en lista på stans präster och pastorer. Bland de många namnen råkar han sätta fingret direkt på den präst i Akron som har den bästa kontakten med Oxfordgrupperna. Dr Walter Tunks kan på rak arm tipsa om tio personer som han kan ringa till.

Ingen av de nio första kan eller vill hjälpa. Det återstår bara ett enda namn – Henrietta Seiberling, medlem i Oxfordgruppen och nyskild från en av sönerna i ägarfamiljen för Goodyear-koncernen. Hon lägger inte förskräckt på luren när hon hör att det är en okänd och uppskruvad alkoholist från New York som är på väg att supa till. Det inger säkert en viss trygghet att Bill kommer från en Oxfordgrupp. Framför allt är det en annan orsak till att hon bjuder hem honom till sig samma kväll.

Henrietta, dr Bob och hans hustru Anne har varit förtrogna vänner i samma Oxfordgrupp i mer än två år. Nyligen har en bomb briserat i den stillsamma gruppen. Genom en bekant har Henrietta fått veta att Bob är hemlig alkoholist. Ett sjuttonårigt lidande för Anne och barnen rullas upp bit för bit. Förr var Bob en skicklig och omtyckt kirurg, men han fick sparken från sjukhuset på grund av sitt drickande. Han öppnade då en privat mottagning, men numera är det ytterst få som vill lägga sina liv i kirurgens skakiga händer. Därför är det en tidsfråga när de måste gå från hus och hem på grund av obetalda skulder.

Drabbad av familjens nöd ber Henrietta, i äkta Oxfordstil, om ledning och ett gudomligt ingripande. Det är då hon sätter allt på ett kort. Hon frågar Henry och Clarace Williams i samma Oxfordgrupp om hon får kalla till ett extra möte i deras stora hem – men nu på onsdag kväll? Hon kontaktar några i gruppen och utmanar dem att dela så ärligt och utlämnande som någonsin möjligt – för att öka trycket på Bob att bli ärlig. Hon avslöjar inte vad mötet gäller, men förvarnar också Anne att vara beredd på ett ärligt delande och att man inte längre ”tassar runt”.

När de flesta delat på djupet om saker som kostade på uppstår en stunds laddad tystnad. Det är då dr Bob tar till orda med sin allvarsamma stämma: – Jaha, ni är alla goda människor som har delat med er av saker och ting som har stor betydelse för er, och jag ska berätta någonting för er som kan kosta mig mitt arbete. Jag dricker i hemlighet, och jag kan inte sluta.

De frågar Bob om han vill att de ska be för honom och om de ska gå ner på sina knän och det vill han. Vännerna föreslår också att Bob ska gå med i en kyrka och trots sin livslånga aversion mot kyrkor gör han det. De uppmanar honom att börja be och det gör han i betydande omfattning. Och ändå, trots att han gör allt fortsätter han att berusa sig varje kväll och förstår inte vad som är felet med honom.

Bob fortsätter att supa fram till lördagen den 11 maj 1935 då telefonen ringer hemma hos Henrietta och en främling säger: Jag är från Oxfordgruppen och jag är en fyllhund från New York. Hon lägger inte förskräckt på luren utan anar att det finns Någon som lystrar till människornas rop på hjälp – en Regissör som leder våra öden på de mest förunderliga vägar.

Hjärtats språk – när en alkoholist talar till en annan alkoholist

En stund efter telefonsamtalet promenerar Bill in på Henriettas gård, en imponerande anläggning. Hon har nyligen separerat från ägaren av gummikoncernen och flyttat ut ur ”slottet” med sina 56 rum. Hon bor nu med sina tre barn i Grindstugan. Så snart Henrietta hört Bill berätta sin lifestory ringer hon till Anne och bjuder hem dem på middag samma kväll. Men Anne svarar att de kan komma först nästa kväll. Dr Bob har just kommit hem med en blomma på Mors dag och ligger nu på golvet – redlöst berusad. Därmed är vi framme vid den avgörande hörnstenen i AA:s tillblivelse.

Inget tycks stämma när de två män möts som kommer att gå till historien som AA:s legendariska grundare. Dr Bob skakar i hela kroppen och säger att han kan prata med Bill i högst femton minuter. En kvart är inte mycket och de två männen försvinner in i Henriettas bibliotek. Bill har inte glömt dr Silkworths raka besked och nu ”predikar” han inte längre. Han är inte längre en hänförd ”evangelist” – utan alkoholist. Han skildrar åren av förnedring, maktlöshet och hur hjälpen nådde honom i absolut sista stund när alla gett upp hoppet om honom.

För första gången i sitt liv känner Bob att det finns någon som vet – både fakta om alkoholism och hur det känns. Denna okända man från New York har varit där, i skammens och dödskuggans land. Det är här vi står öga mot öga med tolvstegsrörelsens innersta hemlighet: När en alkoholist talar till en annan alkoholist, då uppstår en identifikation som inte kan ersättas av någon annan kompetens – ett igenkännande när sår läggs till sår.

Det sägs att ingen någonsin hört Bob berätta om sig själv. I Oxfordgruppen kunde Anne och han tillföra samtalet insikter om bibeln och Oxfordlitteraturen, men det sägs att de inte delade något personligt från sina egna liv. Men denna kväll äger ett mirakel rum i Henriettas bibliotek. Bob börjar tala om hur det känts genom åren. Timme efter timme går och utanför rummet sitter två kvinnor och undrar vad som händer därinne? Först efter fem timmar öppnas dörren och då går Bob fram till sin hustru och frågar om Bill kan få bo hos dem den natten?

Det blir inte bara en natt, utan en hel sommar. Bill refererar senare till den sommaren som en enda mäktig och varm injektion av andlighet. Varje morgon läser Anne med sin mjuka melodiska stämma texter ur bibeln och Oxford-böckerna. I äkta Oxfordstil har de en stilla stund i tystnad när de lyssnar in vad Gud vill med deras liv den dagen. Genom Annes dagbok kan vi faktiskt följa innehållet i deras meditationer dag för dag. Det är Bergspredikan, Kärlekens lov (Första Korintherbrevet 13) och inte minst Jakobsbrevet i Nya testamentet som är deras favoritläsning – om ärlighet och vardagsnära andlighet.

Plötsligt dyker en oroande fråga upp: Ska Bob, som han alltid gjort, resa till den årliga läkarstämman även i år? Både Anne och Bob känner oro inför tanken. Bill däremot anser att nyktra alkoholister måste lära sig leva i ett samhälle där alkoholen flödar. Det var samma motivering bakom hans tilltag att köpa hem två whiskyflaskor som stod väl synliga i Bobs och Annes kök hela den sommaren. Efter övervägande tog Bob beslutet att resa. Dagarna går och de hör inget från honom, men tidigt en morgon ringer telefonen. En sjuksköterska har hittat Bob liggande vid Akrons järnvägsstation klockan fyra på morgonen – stupfull.

Till råga på allt upptäcker Bill och Anne att Bob ska utföra en svår operation om tre dygn. De kurerar honom efter bästa förmåga och Bill sover i samma rum om nätterna. Den dag Bob opererar sitter Anne och Bill hemma vid telefonen och väntar på besked. Efter operationen ringer Bob och meddelar att allt gått bra. Men timmarna går och Bob dyker inte upp därhemma. De befarar det värsta. Sent på kvällen ringer äntligen Bob att han är på väg hem och då får de förklaringen.

Under deras många samtal hade Bill ofta förundrats över Bobs djupa insikter i andlighet och Oxfordlitteraturen. Men under samtalen hade också Bob insett varför Bill kunde hålla sig nykter tack vare Oxfordgruppens principer, medan han själv fortsatte att supa i mer än två år. Bob insåg att han själv begrep och behöll allt i huvudet, medan Bill omsatte principerna i praktisk handling, dels genom att föra budskapet vidare till andra och dels genom att gottgöra de människor han skadat.

Efter operationen beger sig Bob raka vägen till sina fordringsägare för att tala ut och påbörja gottgörelsen. Detta handfasta handlande fick en dramatisk effekt på resten av hans liv – från den dagen drack dr Bob aldrig mer en droppe alkohol! Därför räknas den 10 juni 1935 som AA:s födelsestund.

Samma dag börjar också en hängiven livsinsats som låter som tagen från sagans värld. Fram till sin död femton år senare tar Bob personlig kontakt med och behandlar mer än femtusen alkoholister på sjukhuset. För många av dem blev Bobs och Annes hem en trygg hamn under den första skakiga resan mot nykterhet. Det sägs att de aldrig visste vilka tillfrisknande alkoholister som kokade kaffe i deras kök när de steg upp på morgonen. Och än idag vallfärdar tiotusentals tolvstegare från hela världen med djup tacksamhet till Bobs och Annes hus i Akron, Ohio.

AA:s starkaste fäste – en Oxfordgrupp

Det har forskats mycket och skrivits otaliga böcker om AA:s pionjärtid i Mellanvästern. Städerna Akron och Cleveland var rörelsens starkaste fästen när programmet utformades och Stora Boken skrevs (den utkom 1939). Majoriteten av livsberättelserna i första upplagan kommer från Akron och Cleveland. Jag har valt att basera allt i detta avsnitt på AA:s egen historieskrivning i boken Dr Bob och de andra föregångarna.

Faktum är att Grupprörelsen i Akron fick en fokusering på alkoholism från allra första stund. Det började med att Bud Firestone, en alkoholiserad son till stadens stora industrimagnat Harvey Firestone, blev nykter efter ett samtal och en bönestund med Sam Shoemaker i en järnvägskupé under resan från en konferens. Av tacksamhet för detta ”mirakel” bekostade gummifabrikören ett Oxfordteam med förhoppningen att få igång grupper i Akron.

I januari 1933 kommer Frank Buchman i spetsen för ett team på sextio män och kvinnor som under tio dagar ger sina vittnesbörd i Mayflower Hotel, kyrkor och andra lokaler. Inte minst Bud Firestones vittnesbörd om hur han befriats från spritbegäret får uppmärksamhet och stora rubriker i tidningarna. Höjdpunkten på house-partyt är den avslutande middagen med vittnesbörd för 400 inbjudna framstående personer på Mayflower Hotel.

Även hos Anne Smith som lidit i tysthet i femton år väcker Oxford-besöket förhoppningar. Som vi sett får hon med sig sin alkoholiserade man, dr Bob, och hamnar i samma grupp som Henrietta. Men trots de starka vittnesbörden och andliga principerna går livet inte på räls. Entusiasmen svalnar betydligt i Akron när tidningarna, med lika stora rubriker, kan rapportera att ”miraklet” Bud Firestone super igen. Och trots att dr Bob läser bibeln, slukar Oxford-böckerna och annan andlig litteratur fortsätter även han att supa – ända till den dag då han möter ”en fyllhund från New York” i Henriettas bibliotek.

Enligt AA:s historieskrivning räknas den extra Oxfordgrupp som på Henriettas initiativ möttes i makarna Williams hem på onsdagar som historiens första AA-grupp. I den deltog Bill och Bob hela sommaren 1935 och Anne och Bob i mer än fyra år.  När namnet Anonyma Alkoholister kom på förslag var många i Akron-gruppen först tveksamma och förordade i stället James´ Club eftersom Jakobsbrevet hade så stor betydelse som ”program” innan de tolv stegen fanns.

Bill och Bob sätter genast igång arbetet med andra alkoholister. Av inskrivningssköterskan på Akron City Hospital erbjuds de ett ”praktexemplar”, en advokat som varit inlagd sex gånger på fyra månader. Advokaten blir vansinnig när han dricker och ligger nu fastspänd i sängen med ett bälte – efter att ha misshandlat två sköterskor. Det är lite svårt att tänka sig att just denne Bill D ska gå till historien som AA:s medlem nummer tre.

Under pionjärtiden intervjuade man först hustrun för att få reda på så mycket som möjligt om alkoholisten för att kunna planera närmandet så effektivt som möjligt. I en intervju långt senare avslöjar advokatens fru, Henrietta D, att hon genast fick förtroende för Bob och Bill och trodde att de hade en lång nykterhet bakom sig. Senare fick hon veta att dr Bob varit nykter i endast tre veckor vid deras samtal.

Under pionjäråren i Akron och Cleveland kunde man inte bara dyka upp på ett möte och säga att man hade en önskan att bli nykter, enda kriteriet för deltagande i ett AA-möte idag. Alla lades först in i ett enskilt rum på sjukhuset för behandling i cirka en vecka under dr Bobs tillsyn. Det enda som fanns på menyn var surkål och tomater och den enda tillåtna litteraturen var bibeln. Endast i undantagsfall fick man ta emot andra besök än tillfrisknande alkoholister som dök upp ett par gånger varje dag och berättade om sina erfarenheter. När patienten övertygat dr Bob om att han verkligen menade allvar följde den obligatoriska överlåtelsen (surrender). Då böjde man knä vid sjukhussängen, erkände sin maktlöshet inför alkoholen, bekände sin tro på en Högre Makt och bad om Guds hjälp.

Överlämnandet kunde också äga rum i samband med onsdagens gruppmöten. Då gick dr Bob och några av männen tillsammans med nykomlingen upp på övre våningen hos Williams, böjde knä vid sängen och genomgick samma procedur som andra gjort på sjukhuset. Dorothy, gift med en av pionjärerna, säger i en intervju:

– Jag undrar ofta hur många människor som går med i dag som skulle överleva en sådan upplevelse – ett vanligt gammaldags bönemöte? (sid 94)

Ett annat inslag som skiljer sig från senare AA-möten är att kvinnorna följde med sina alkoholister till mötena. Dr Bob var av den bestämda övertygelsen att männen och deras fruar varit skilda från varandra tillräckligt länge och ville inte höra talas om några skilda möten. När alkoholisterna samlades hemma hos Bob tog sig Anne an kvinnorna på ett sätt som i långa stycken föregriper Al-Anon, dvs grupper för missbrukarnas anhöriga. Advokatfrun Henrietta minns att alla älskade Anne.

Både män och kvinnor var medlemmar i Oxfordgruppen och alla förväntades leva efter andliga principer. Att man menade allvar framgår av det raka samtalet mellan Bill Wilson och advokatens fru, Henrietta D, som hon själv minns det:

– En dag sade Bill Wilson till mig ”Nu när din man har bekänt sina synder, hur skulle det vara om du gjorde detsamma?” Jag sade att jag inte hade några synder att bekänna. ”Jag dricker inte. Jag röker inte. Jag går inte på bio och spelar inte heller kort på söndagen”. ”Det är gott och väl”, sade han, men ”hur är det med självömkan och rädsla och oro?” – ”Är det synder?” frågade jag. ”Visst är det det”! – ”Om det nu är det, är jag full av dem, jag har alla”, sade jag. (sid 82)

När man intervjuar dr Bob om tiden för deras ”blindflygning” – före de tolv stegen fanns – sammanfattar redaktörerna det så här:

Dr Bob konstaterade att det inte fanns några Tolv steg på den tiden … Senare sade han att de var övertygade om att svaret på deras problem fanns i Skriften. Man hade Bibeln och Oxfordgruppens regler … Grundtankarna fanns där redan, även om de inte var finslipade och påtagliga. (sid 90)

När folk frågade dr Bob i vilken sorts ”klubb” han och de andra fått sin nykterhet brukade han svara “i en kristen gemenskap”, en anspelning på Grupprörelsens ursprungliga namn – Första århundradets kristna gemenskap. Själv är jag teolog och har ägnat åtskilliga år åt studiet av urkristendomen. När jag läser om AA-pionjärernas liv och varma gemenskap, då har jag svårt att tänka mig att någon av kyrkorna i Akron kom så nära Apostlagärningarnas skildring som när Bill Wilson minns den första sommaren:

– Det fanns knappast en kväll, då inte någons hem välkomnade en liten skara män och kvinnor, glada över sin befrielse, ständigt i färd med att tänka ut hur de skulle berätta om sin nya upptäckt för någon nykomling. (Om man misslyckades med någon) vände man sig till mannens familj och försökte få dem att anamma ett andligt levnadssätt – detta befriade dem från det lidande och den oro de bar på (sid 93).

Veckans höjdpunkt var onsdagens AA/Oxfordgrupp hemma hos makarna Williams, ”ett möte som var öppet för alla som var intresserade av ett andligt levnadssätt”(Bill Wilson). Av de fasta deltagarna kom i början hälften från Grupprörelsen och hälften från den så kallade ”alkoholisttroppen”. Den senare började emellertid växa påtagligt, bland annat med deltagare från Cleveland, och detta ledde så småningom till allt starkare spänningar. Ända sedan denna pionjärtid har frågan ställts vilken av AA:s strömfåror som är bäst – New York eller Akron?

Dick B har tillsammans med sin son som är teolog forskat och skrivit ett trettiotal böcker om AA:s rötter och pionjärer. Deras böcker är både en guldgruva och en fallgrop – med en egen tydlig agenda. De lyfter fram det Oxford-trogna Akron som det avgjort bästa och kraftfullaste AA-källflödet, medan AA i New York påstås representera en mera urvattnad form med magra resultat. De hänvisar till det faktum att man i Akron/Cleveland uppnådde 75 % tillfrisknande vilket är hisnande i jämförelse med vår tids AA-rörelse. Men med de helt olika ”inträdeskraven” i Akron och i dagens AA är jämförelsen orättvis och grovt missvisande. Dessutom finns i deras böcker en polemisk ton och jämförelser mellan bättre och sämre som rimmar illa med den tolvstegsrörelse där Dick B själv tillfrisknade från sin alkoholism.

Under en studieresa i USA hösten 1993 fick jag bevittna att ”Akron-strömfåran” lever vidare, åtminstone i Mellanvästern. På dagarna besökte jag Minnesota-behandlingar i Chikago-regionen och på kvällarna öppna AA-möten. Vid ett av dessa möten inbjöd man till en AA-brunch följande söndag. Det slog mig vid brunchen att det fanns två bokbord – ett med böcker godkända av AA:s servicekonferens och ett annat där det stod ”Akron-litteratur”. Vid det senare köpte jag en småskrift, De fyra absoluterna, utgiven av den tidiga Akron-gruppen där man i avsnittet om ”Absolut renhet” rensat bort fixeringen vid sexuell renlevnad .

Vid brunchen inbjöd man till ett stort AA-jubileum i en sporthall samma eftermiddag. Viktigaste inslaget där var ett samtal uppe på scenen mellan tre veteraner som var med i den allra första AA-gruppen i Chicago. En av dem var svart och berättade om svårigheter att ansluta på grund av sin hudfärg. Mitt under samtalet slår det mig att AA-möteslistan jag följer har mer än hundra sidor med nästan tvåtusen möten i staden. Plötsligt går det upp för mig vilken makalös tillväxt AA haft här i Mellanvästern på 55 år!

Den gamle afroamerikanske mannen var en av de legender som först spred AA:s program i Mellanvästern. Han fick slutordet i jubileet och när han kom upp i talarstolen blev hans ord bevingade och han påminde om Martin Luther King. Det kändes som en hälsning från ”Dr Bob and the Oldtimers” i Akron när han pekade upp mot myriader av lampor under hallens tak och sade:

– Man brukar höra sägas att vårt program har ”en andlig bit”. Men jag vill påstå att hela AA-programmet från början till slut är andligt. Ni ser lamporna som lyser så fint under taket. De skulle slockna i samma ögonblick som en ”Power station” slutade sända kraft till dem. Precis likadant är det med vår gemenskap. Om inte en Power Station däruppe sände nytt liv till oss – en dag i taget – så skulle det snart vara ute med oss och vi skulle slockna varenda en!

Efter tjugo år lyfter AA fram sitt ursprung

Det är lätt att förstå Henriettas bestörtning och besvikelse när hon läser den nyutkomna Stora Boken våren 1939. I fyra år har hon varje onsdag deltagit I Oxfordgruppen tillsammans med dr Bob, Anne och den växande ”alkoholisttroppen”. Men i Stora Boken hittar hon inte en tillstymmelse till beskrivning av Oxfordgruppen eller Buchmans och Shoemakers betydelse för AA och deras tolv steg. Till och med i dr Bobs livshistoria nämns endast att han deltog ”i en grupp”. Så konsekvent hade Bill Wilson redigerat bort varje spår av AA:s ursprung i Grupprörelsen.

Stora Boken är under de följande tio åren den enda bok som beskriver rörelsen för de tusentals nykomlingar som väller in när AA mångdubblas flera gånger om. Det innebär att majoriteten av dem inte har någon tillgång till sin egen och de tolv stegens ursprungshistoria – frånsett AA i Mellanvästern där Akron-arvet bevaras levande hela tiden. Först när AA närmar sig sitt historiska 20-års jubileum vågar Bill Wilson lyfta fram ursprunget i Oxfordgruppen. I AA:s tidning Grapevine skriver han sommaren 1953:

– Många av oss minns Oxfordgrupperna som en modern evangelikal rörelse som blomstrade under 1920- och det tidiga 30-talet, ledd av en från början luthersk präst, doktor Frank Buchman. Den tidens Oxfordgrupper lade stort eftertryck på personligt arbete, en medlem med en annan. AA:s tolfte steg hade sitt ursprung i denna livsviktiga praxis. Den moraliska grunden inom Oxfordgrupperna var absolut ärlighet, absolut renhet, absolut osjälviskhet och absolut kärlek.

– De tillämpade också ett slags bekännelse som kallades ”att dela”(share) och gottgörelse för skada man åsamkat kallades ”restitution”. De trodde fullt och fast på sin ”tysta stund”, en form av meditation praktiserad både i grupp och individuellt, i vilken Guds vägledning söktes för varje detalj i ens levnad … Och en stor tur för oss var det faktum att Oxfordianerna var noga med att inte lägga sig i vars och ens personliga religiösa övertygelse. Deras gemenskap, liksom senare också vår egen, insåg vikten av att förbli strängt ickekonfessionell. (Hjärtats språk, sid 275-276)

Men när 5.000 alkoholister och deras anhöriga samlas i kongresshallen i St Louis för att fira AA:s tjugo  år och bevittna hur pionjärerna lämnar över ledarskapet, då låter Bill hela ridån gå upp för rörelsens historiska ursprung. Bland pionjärerna på podiet sitter två av kyrkans män som talare på den historiska söndagen. En av dem, fader Ed Dowling, är jesuit och Bills mentor i tjugo år. Den andra är Sam Shoemaker. Vi vet inte vilka instruktioner Sam fått i förväg, men hans tal är ett märgstarkt koncentrat av vad Oxfordgruppen och Calvary-kyrkan tillförde AA. Bill Wilson svävar inte längre på målet när han presenterar Sam. Här är Bills inledning och Shoemakers visionära slutord.

Bill Wilson:

– Nästan alla medlemmar i AA kommer så småningom till en tro på en Högre Makt som de flesta av oss kallar Gud. Inom AA har praktiskt taget inget verkligt tillfrisknande skett utan denna viktiga förtröstan. Gud, såsom vi uppfattar Honom, är den grundval som vår gemenskap vilar på … Jag har funderat på hur många timmar somliga av oss i detta rum, inklusive jag själv, har använt för att kritisera religiösa människor. Ändå har de lärt oss allt vi vet om andliga ting.

– Det är via Sam Shoemaker de flesta av AA:s andliga principer har kommit. Han har varit förbindelselänken: det är det Ebby fick lära av Sam, och senare berättade för mig, som ger en förbindelse mellan Sam … och oss själva. Hur väl kommer jag inte ihåg första gången jag fick syn på honom. Det var vid en söndagspredikan i hans kyrka… Hans absoluta ärlighet och enorma uppriktighet grep mig djupt. Det är något jag aldrig skall glömma. Jag vill presentera Sam för er som en av de stora kanalerna, en av de viktigaste källorna för påverkan, som har samlats här i vad som nu är AA. Här har ni honom.

Sam Shoemaker:

– För mig är AA ett av de viktigaste tecknen på andligt uppvaknande i vår tid. Till sin natur är den experimentell och inte dogmatisk. Men ingen kan tvivla på att det är Gud som har gjort AA till vad det är idag. Vad som inspirerar det, vad som får det att fortsätta, vad som är den helt osynliga men omisskännliga ande som vi känt gång på gång sedan vi kom hit till St. Louis.

Jag är tacksam för att kyrkan i så stor utsträckning har deltagit i AA:s verksamhet därför att jag tror att människorna i AA behöver kyrkan för sin personliga stabilitet och utveckling, men också därför att jag tror att kyrkan behöver AA som en ständig sporre till levande tro, förväntningar och kraft. De är menade för att komplettera och stödja varandra.

Jag tror att AA har varit kloka då de begränsat sina organiserade aktiviteter till alkoholister men jag hoppas och tror att vi ändå kommer att få se en vidare effekt av AA inom medicin, psykiatri, kriminalvård, utbildning, inom alla områden där den mänskliga naturen skapar problem och krav på lösningar på dessa problem, och inte minst inom själva kyrkan.

Jag tror att AA har hämtat sin inspiration och levande kraft indirekt från kyrkans insikter och tro.  Kanske är det dags för kyrkan att vakna upp och vitaliseras på nytt av de insikter och tillämpningar som finns inom AA. Jag känner inte till något område för mänsklig strävan där inte de tolv stegen är användbara och nyttiga.

Vid detta tillfälle, när AA har nått en historisk punkt, när ledarskapet överlämnas till en större grupp … låt oss tacka Gud för hans godhet mot oss, för det sätt Han har visat vägen, skänkt framgång, berikat och utvecklat denna underbara kraft i vår tid, och för alla löften som AA har till oräkneliga tusentals kanske miljoner människor i framtiden. Må Gud alltid välsigna och hålla sin hand över AA!  (Hela talet finns i Anonyma Alkoholister blir myndigt – AA:s första tjugo år, sid 272-281)

Mer info:

Dr Bob Smith dog 1950 och Bill Wilson 1971. Då börjar AA genomföra otaliga intervjuer med sina ”oldtimers” som redovisas i två böcker om deras historiska ursprung. Den första, Dr Bob och de andra föregångarna (1980), skildrar AA i Mellanvästern och är den bästa skildringen av AA:s ursprung i Oxfordgruppen. Den andra, För det vidare (1984), handlar om Bill Wilson och AA i New York. Även den boken skildrar Oxfordgruppen och ger den utförligaste motiveringen varför AA bröt upp från Grupprörelsen (sid 167-169). Bästa resursbanken på engelska för detta kapitel är www.hindsfoot.org

Studiedel:

LÄSGUIDE – om Oxfordgrupper, AA:s historia och Guds stora verkstad

AA:s tolv steg och Stora Boken har fötts efter befruktningen mellan Oxfordgruppernas (OG) dynamiska andlighet och alkoholisters djupa lidande. Läsguiden riktar sig till tolvstegare, teologer och andra intresserade som vill lära känna AA:s andliga rötter och den radikala utmaningen till fördjupning, både för kyrkan och tolvstegrörelsen i dag. OG hade två viktiga ingredienser: En befriande andlighet och ett konkret program för livsförändring. Enkelt uttryckt, kyrkan finslipade andligheten i teologiska termer medan tolvstegsfolket tog ”verktygslådan” och finslipade programmet som sedan befriat miljoner från lidande och förnedring.

I Läsguiden ingår sju böcker, men i de flesta fall är det fråga om utvalda sidor. Om man inte har tid att läsa allt på en gång ges i slutet av texten ett förslag på ungefär halva omfånget. Det går ju utmärkt att fördjupa sig i resten vid ett senare tillfälle. I slutet av texten finns också anvisningar om hur tolvstegare och teologer kan läsa böckerna i något olika ordningsföljd samt var böckerna kan köpas – tre av dem finns dock att läsa på internet.

Arvet från OG lyfts fram i St Louis – efter tjugo år

Det är först tjugo år efter AA:s födelse som rörelsen tydligt beskriver sitt historiska ursprung i OG, nämligen i boken Anonyma Alkoholister blir myndigt; AA:s första tjugo år. Här knyter Bill Wilson, bokens författare, de tolv stegens ursprung till OG och deras ledare i USA, Sam Shoemaker:
Det var från honom som Bob och jag till en början fått de flesta av de principer som senare skulle bli Anonyma Alkoholisters Tolv Steg. Dr Silkworth gav oss de konkreta kunskaper vi behövde om vår sjukdom, men Sam Shoemaker … gav oss de andliga nycklarna till vår frihet (sid 39).

När Sam Shoemaker ska tala till 5000 alkoholister och deras anhöriga vid konventet i St Louis (1955) introducerar Bill honom med orden:
Det är via Sam Shoemaker de flesta av AA:s andliga principer har kommit. Hur väl kommer jag inte ihåg första gången jag fick syn på honom. Det var vid en söndagspredikan i hans kyrka. Hans absoluta ärlighet och enorma uppriktighet grep mig djupt. Det är något jag aldrig skall glömma. Jag vill presentera Sam för er som en av de stora kanalerna, en av de viktigaste källorna för påverkan, som har samlats här i vad som nu är AA (271f).

Vi låter Bill Wilson än en gång sammanfatta OG:s och Sam Shoemakers betydelse för AA: Sams framträdande inför oss (i St Louis) var ytterligare ett bevis för att försynen hade använt många kanaler för att skapa Anonyma Alkoholister. Och ingen hade varit mer betydelsefull än den kanal som öppnades av Sam Shoemaker och de övriga i Oxfordgruppen en generation tidigare. … det viktiga är att det tidiga AA fick sina idéer om självrannsakelse, erkännande av karaktärsfel, vilja att gottgöra dem vi skadat, och arbetet med andra direkt från Oxfordgruppen. AA är skyldig oändlig tacksamhet för allt Gud gett oss genom Sam och hans vänner under AA:s barndom (AA bli myndigt, sid 40).

Djupdykning i AA:s ursprungshistoria – efter ytterligare 25 år

Pionjärerna Bill Wilsons och Bob Smiths möte i Akron den 10 juni 1935 räknas som AA:s födelsestund. Dr Bob dog redan 1950 och Bill, som skrev de flesta av AA:s böcker, avled 1971. Efter Bills död tar AA:s Servicekonferens beslutet att gå på djupet med sin historia medan ”oldtimers” ännu fanns kvar och kunde intervjuas. Materialet svällde ut och det blev så småningom två ”biografier”, den första med titeln Dr Bob och de andra föregångarna (utkom på engelska 1980) och den andra om Bill med titeln För det vidare (på engelska 1984). Båda böckerna utkom på svenska först 2006.

Den viktigaste boken om relationen mellan AA och OG är Dr Bob och de andra föregångarna (framför allt sid. 50-70, 84-113, 122-158, 199-206 och 214-216). Det är i Akron, Ohio, som AA har sitt starkaste fäste när Stora Boken växer fram och det är från Akron och grannstaden Cleveland som majoriteten av första upplagans livsberättelser är hämtade. Det är boken om Dr Bob och Akron som ger oss autentiska och ärliga inblickar i 30-talets Oxfordgrupper. Dessutom ger boken en unik inblick i AA:s ”födslovåndor” där återfall, konflikter och framgång redovisas utan omsvep. Samtidigt är det gripande att läsa om den oerhörda hängivenhet och de stora uppoffringar som kännetecknade dessa ”oldtimers”, t ex hur Dr Bob och hans hustru Anne hjälper inte mindre än 5.000 alkoholister under Bobs femton år i AA.

I boken För det vidare skildras den säregna kedjereaktion som föregick och ledde fram till AA:s födelse i Akron 1935. Den började med Rowlands besök hos psykoanalytikern C.G. Jung på Zürichsjöns strand, sedan förde Ebby budskapet vidare till sin försupne vän Bill Wilson i djup misär. Även i den här boken får vi blicka in i alkoholismens lidande där de anhöriga obönhörligen sugs ner i de svarta hålen. Boken skildrar å ena sidan OG med ömhet och tacksamhet, men å andra sidan blir de negativa inslagen tydliga när OG i New York sakta fryser ut alkoholisterna – i Sam Shoemakers egen kyrka! Medan AA i Akron stannade i OG till 1939 tog gruppen i New York steget ur OG redan 1937. Här väcker boken viktiga frågor värda att reflektera över, inte minst för kyrkorna i vår egen tid.

Mel B – om tolvstegsmiraklets andliga rötter

En pärla när det gäller OG och AA:s ursprung är en bok av Mel B, New Wine – The Spiritual Roots of the Twelwe Step Miracle (Hazelden 1991). Mel B var nära vän till Bill och dennes sekreterare Nell Wing. Mel B skrev också mer än femtio artiklar för AA:s tidning Grapevine och anställdes av AA för att sammanställa Bill-biografin För det vidare. Han har också skrivit två egna AA-relaterade biografier, Ebby – The Man Who Sponsored Bill W. (Hazelden 1998) och My Search For Bill W. (Hazelden 2000). Mel B har en imponerande inblick i både AA och OG, men också i äldre andliga rörelser som påverkade AA och som bara antyds i AA:s egna böcker.

Skildringar inifrån OG – relevanta för AA:s ursprung

Det är min övertygelse att endast böcker skrivna under första hälften av 30-talet bör ligga till grund för jämförelser med AA. Vid mitten av 30-talet börjar nämligen en dramatisk ny inriktning i OG då de små grupperna får ge vika för stora samlingar med välkända personligheter. Det är ledaren Frank Buchmans nya vision att genom denna strategi nå världens inflytelserika ledare inom politik, kulturliv och kyrkor för att undvika ett nytt världskrig. Förändringen markeras genom namnbytet 1938 då OG blir MRA (Moralisk Upprustning). Sam Shoemaker som även i fortsättningen vill lägga tyngdpunkten på de små grupperna lämnar MRA 1941 och utvecklar den ”gamla” OG-modellen (där AA föddes) under det nya namnet – Faith At Work.

Den klassiska presentationen av OG som står sig än idag publicerades år 1932, dvs. A.J. Russell, For Sinners Only – The Book of the Oxford Groups (293 sidor). Jag vill dock i första hand lyfta fram två mindre böcker som är mer relevanta för relationen till AA – båda kan dessutom läsas på internet. Den första bär titeln What is the Oxford Group? (74 sidor) och utkom år 1933. Boken är skriven anonymt av ”The Layman With a Notebook”, med förord av en professor och utgiven på Oxford University Press. Det unika med boken är att den speglar stil, tankar och formuleringar som författaren fångat upp dem med sin penna under otaliga OG-möten i England. Boken finns att läsa på www.stepstudy.org

Redan för femton år sedan skrev jag utförligt om de tolv stegens ursprung i OG i boken Den kosmiska katedralen (1996). Därför blev det en chock när jag för ett år sedan upptäckte att det fanns en bok som skrivits i den hetluft där AA föddes. Boken bär titeln I Was a Pagan (1934) och författaren, V.C. Kitchen, deltog i samma OG som Bill Wilson och de blev vänner för lång tid framåt. Kitchens bok ger en unik inblick i det radikala handlingsprogram och den  hängivna andlighet som Bill och hans hustru Lois levde i under den tid när tolvstegsprogrammet  började ta form. Man kan hoppa över inledningen om Kitchens bakgrund (sid. 1-28), ty allt väsentligt återupprepas i hans skildring av hur hans liv förändras i OG (sid. 29-99). Även denna bok kan läsas på www.stepstudy.org

Glenn F. Chesnut – en ny teologisk gigant på scenen

Åtminstone för präster, pastorer och teologiskt intresserade är enligt min mening den bästa boken om OG, AA:s ursprung och de tidigare andliga rötterna i historien Glenn F. Chesnut, Changed By Grace – V.C. Kitchen, The Oxford Group, and A.A (2006, sid. 1-84). Däremot tror jag att författaren sätter ribban för högt när han skriver att boken är lämplig för studiegrupper inom tolvstegsrörelsen, även om det ligger betydligt närmare till hands i amerikansk kulturmiljö. Jag kan tänka mig att det kan bli spännande och fruktbart om tolvstegare och någon med teologisk kompetens studerar boken tillsammans. Detta kan eventuellt kombineras med ett par offentliga temasamlingar så att fler får stifta bekantskap med OG, de tolv stegen och utmaningen till ett djupare liv i dag.

Glenn F. Chesnut är metodistpastor, har doktorsgrad från universitetet i Oxford och har i trettio år varit professor vid universitetet i Indiana. Av någon anledning slår han plötsligt in på ett nytt spår för tjugo år sedan då han viger sitt liv åt att forska i AA:s historia och startar ett resurscentrum för andlighet och recovery (www.hindsfoot.org). John Barleycorn använder starka ord om bokens stora betydelse: I believe strongly that Changed by Grace is going to prove one of the greatest of our present century. The best way to describe it is to say that it does for us today what William James´ Varieties of Religious Experience did for the world a hundred years ago.

Som framgår av titeln bygger Chesnut sin analys på V.C. Kitchens bok om erfarenheterna i OG vid den tid när Bill Wilson gjorde sin entré i samma grupp. En annan viktig källa är åratal av intervjuer som Chesnut gjort med tolvstegsrörelsens pionjärer i South Bend-, Elkhart- och Goshen-regionen. Han har dessutom forskat i texter och lyssnat till inspelningar bevarade från 40-, 50- och 60-talet där män och kvinnor i AA och andra tolvstegsgrupper skildrat sin väg till en personlig tro på en Högre Makt/Gud som de själva uppfattade Honom. Resultatet av denna forskning finns nu i hans bok The Higher Power of the Twelwe-Step Program – for Believers and Non-belivers (2001). Denna bok kan läsas som ett komplement till AA:s egen bok, Kom till tro, där vi också får lära känna många vägar in i andligheten.

Bill Wilson antyder ofta att AA:s tolv steg har rötter långt tillbaka i historien och Mel B ger i boken New Wine mycket mer kött på benen om detta. Det är på denna punkt Chesnuts bok Changed by Grace har sin största förtjänst. Han visar hur 30-talets OG är en genial språklig och metodmässig förnyelse av 1730-talets stora andliga uppvaknande med Jonathan Edwards i USA och John Wesley i England som portalgestalter. Chesnut skildrar vilken imponerande beläsenhet dessa väckelsens pionjärer hade om sin tid och hur de på ett överraskande nytt sätt bemötte upplysningstidens frontalangrepp på gudstron. De hänvisade inte till sofistikerade teologiska resonemang – utan till förändrade människoliv! Filosoferna kunde angripa gudstron som en illusion, men de kunde inte förneka verkligheten i tiotusentals förändrade människoliv. Det är denna handlingens andlighet som OG och AA förde vidare och Chesnut hävdar att förändrade liv och gemenskaper fortfarande är det bästa sättet att möta utmaningen från sekulariseringen och religionskritiken även i vår tid.

Tips inför läsningen och inköp

Tolvstegare och andra intresserade (utom teologer) läser böckerna i den ordningsföljd de har i Läsguiden. Den kortare versionen innebär att man väljer följande: Dr Bob och de andra föregångarna, New Wine och What is the Oxford Group?

Präster, pastorer och andra teologiskt bevandrade kan med fördel läsa antingen New Wine eller Changed by Grace först och sedan övriga i samma ordningsföljd som ovan. Väljer man det kortare alternativet föreslår jag följande: Changed by Grace, Dr Bob och de andra föregångarna samt What is the Oxford Group?

För den som har mycket liten kännedom om AA och tolvstegsgrupper föreslår jag ett angeläget komplement: Läs allra först en småskrift som heter En gemenskap som fungerar (13 sidor) och besök, när tid ges, ett par öppna AA-möten eller ett AA-konvent (dit alla är välkomna och du finner dem på www.aa.se över hela landet).

Följande böcker kan köpas endast från AA:s Servicekontor eller vid bokbord i samband med AA-möten och konvent: Dr Bob och de andra föregångarna, För det vidare och En gemenskap som fungerar. Tre böcker kan läsas på internet, de övriga beställs från de förlag som anges eller (smidigast) från www.amazon.com. På hemsidan www.aa.se finns telefonnummer och möjlighet att köpa från Webbshopen samt viktig information om AA i Sverige och världen.

Påskveckan då livet ställdes på sin spets – tillägnas fyra sjukhus

Efter nyår 2016 skrev jag febrilt på ett manus och förundrades över effektiviteten på gamla dagar. Jag gick i två ”skift”. Det första började fem på morgonen och efter lunch och siesta gick jag på det andra. Tempot verkade sjukt, men jag mådde bra och påsken i Lofsdalen hägrade. Där skulle jag verkligen koppla av, åka längdskidor på högfjället och umgås med storfamiljen på kvällarna. Nu blev det inte så bra, för i Lofsdalen började jag känna mig rastlös, het i kroppen och blodtrycket steg, när det egentligen borde sjunka.

En vecka senare vaknar jag på natten med en obehaglig hetta i kroppen och ett blodtryck som jag aldrig tidigare uppmätt (220/110). Vi tar taxi till Danderyds sjukhus där jag skulle bli stamkund i ett års tid – fram till följande påskhelg då mitt liv ställdes på sin spets. Om inte Lea ringt ett mobilsamtal från Slussen den långfredagen hade min livsresa kanske slutat då?

Jag har fått vara frisk i hela mitt vuxna liv och blir uppskärrad när de inte tycks få bukt med blodtrycket trots kraftfull medicinering. Personalen döljer inte heller sin förvåning över att trycket inte sjunker. Ändå får jag åka hem på ”permission” över natten och komma tillbaka följande morgon för nya kontroller. Efter dessa säger läkaren att allt ser bra ut och skriver ut mig.

Det känns skönt att vara hemma, men efter 45 minuter svimmar jag mitt i lunchen. Lea ringer 112 och de ber henne behålla luren och följa deras instruktioner tills ambulansen anländer: Andas han, kan du känna pulsen, hur är det med ansiktsfärgen? Försök få ner honom på golvet, och hur hon lyckas med det vet jag inte.

På Danderyds sjukhus får jag ett fint enskilt rum denna gång. Det ligger på tolfte våningen och utsikten över tallskogen och den solbelysta Edsviken är magnifik. Det låter kanske patetiskt men nu är jag rejält uppskärrad och står vid fönstret och gör ett bokslut för mitt liv. Å ena sidan känner jag hur mycket jag älskar jorden, livet och storfamiljen och vill leva vidare. Å andra sidan överväldigas jag av stor tacksamhet för 75 rika år – om detta är slutet?

Symptomen som nu går i repris är en gåta för läkarna. Vi sitter med tända stearinljus, lyssnar på musik och dricker vårt kvällste i allsköns ro. Vi lägger oss och jag somnar gott. Efter bara ett par timmar vaknar jag het i hela kroppen, ”fryser” och skakar om vartannat. Någon gång är blodtrycket så högt att mätaren inte kan registrera det. Vår grundtrygghet eroderas nu månad för månad. Om Lea är vaken och märker att jag går upp om natten frågar hon ängsligt om vi ska till Danderyd? Själv upplever jag sjukdomen som ett vilddjur som slår klorna i mig bakifrån när jag minst anar det.

Det finns ett Stockholm som aldrig sover

Den akutresa som etsat sig in starkast i mitt minne ägde rum mitt i natten. Ambulansen börjar rulla i ett lugnt tempo mot sjukhuset medan de kopplar in sina instrument och avläser mitt tillstånd. Plötsligt slås blåljusen på och det blir en rivstart. Jag hör hur ett läkarteam på Hjärtakuten kopplas in och där befarar man att en hjärtinfarkt är på gång. När vi anländer mitt i natten står specialister vid ingången och tar hand om oss direkt.

I ett av sina bravurnummer besjunger Frank Sinatra sitt New York – “staden som aldrig sover”. Jag upptäckte att det också finns ett Stockholm som aldrig sover. Mitt i natten tas vi om hand av bästa kompetens. På avdelningar med svårt sjuka rycker personalen ut på nätterna så snart ett övervak piper eller en patient trycker på larmknappen. De smyger in i rummen under småtimmarna och tar prover, ger mediciner och sprutor. Utanför landar helikoptrar flera gånger om natten.

Den gåtfulla sjukdomen gjorde att jag blev sänd på otaliga remisser och hundratals provtagningar. – Du kanske har en tumör på hypofysen eller binjurarna, men lyckligtvis hade jag inte det. Blodet i urinen kan vara en ledtråd, men urologen slog fast att det berodde på överansträngning. Kanske fläcken på en av dina lungor är den allvarliga förklaringen? Själv trodde jag mest på tesen med stresshormoner, men efter många prover konstaterar överläkaren på en specialistavdelning att allt är helt normalt.

När en hjärtspecialist sänder mig till kranskärlsröntgen med isotoper får läkarna napp. Det är något ”skumt” med ett av dina kranskärl, säger läkaren. Du måste genomgå en ny undersökning och då kan det eventuellt bli en ”ballongutvidgning” vid samma tillfälle. Men det är inte så sannolikt eftersom du inte har några symptom på hjärtproblem och nästan aldrig känner dig trött, lugnar han mig.

Ett oväntat och chockerande besked

Vid undersökningen frågar den kvinnliga läkaren, iklädd sin ”rymddräkt”, om jag tillåter att en annan läkare följer hennes arbete, vilket jag självklart gör. Hon lovar förklara för oss båda vad hon gör och ser den närmaste halvtimmen. Efter fem-tio minuter får jag onda aningar när hon börjar tala så dämpat att jag inte längre uppfattar vad hon säger. När allt är över vänder hon sig direkt till mig med beskedet: “Det här är mycket allvarligare än vad vi kunnat föreställa oss. Alla dina tre kranskärl är skadade och ett mycket svårt. Du måste genomgå en bypass-operation med förtur så snart som möjligt.”

Efter läkarteamets möte med en kirurg utlovas mer information. Jag ringer och ber Lea komma så att vi båda får lyssna till läkarnas besked och ställa våra frågor. Det är ingen överdrift att påstå att vi såg våra liv och vår framtid i ett annat ljus när vi satte oss i tunnelbanetåget på färd in mot City och Barkarby. Hemma börjar jag genast läsa på nätet vad som väntar:

“- Efter nedsövning sågar kirurgen upp bröstbenet och en hjärt-lungmaskin tar över hjärtats och lungornas arbete. Sedan stängs hjärtat av från blodflödet och en kall vätska sprutas in som får det att stanna och kylas ner till 10-15 grader. Därefter tar kirurgen nya blodkärl (i mitt fall från vänstra benet), syr fast dem på kranskärlen och kopplar dem till stora kroppspulsådern så att hjärtat får tillräckligt med syresatt blod. När blodflödet till hjärtat släpps på igen startar det av sig självt. Gradvis stängs hjärt-lungmaskinen av och såret sys igen med ståltråd.”

Vid nästa besök hos min hjärtläkare får jag raka besked om tiden fram till operation: Inget gym, ingen gymnastik, inga höga backar och ingen som helst ansträngning, allt jag gör ska in på ”nöjeskontot”. Han skriver ut högre doser och fler mediciner för att förhindra en överhängande hjärtinfarkt. Jag var faktiskt tvungen att använda mitt ”bondförnuft”. Om jag tagit alla medicinerna enligt ordination hade jag nog svimmat varje vecka på grund av lågt blodtryck.

Motion sänker blodtrycket och jag blev en mästare på att parera medicin och motion. Men den kväll vi skulle fira med vår dotter på en grekisk restaurang känner jag direkt att blodtrycket är oroväckande lågt. – Du är väl inte på väg att svimma? frågar Lea. Jag vill inte förstöra festkvällen och svarar nej, men svimmar i nästa ögonblick. Jag kvicknar till på en yogamatta på golvet med restaurangchefen böjd över mig. Ändå lyckas jag intala alla att det är OK med mig nu. Jag sätter mig vid bordet, njuter av vitlöksbrödet och svimmar igen. Vår dotter blir förskräckt och inser vilken oro och ”medberoende” Lea fått leva med i ett års tid. Givetvis blir det ytterligare en akutfärd till Danderyd.

Bypass-operation på Thorax-kliniken

Efter operationen får jag inte lyfta mer än ett mjölkpaket den första tiden. Det blir heller ingen bilkörning på närmare två månader. Dessutom ska jag vara inspänd i en hårt åtsittande ”Thoraxväst” kring bröstkorgen dag och natt lika länge. Därför tar jag genast itu med praktiska saker som kräver tunga lyft och bilkörning. Men mesta tiden ägnas dock åt det som nuförtiden kallas ”dödsstädning”. Jag vill bespara våra döttrar att sortera tusentals brev och dokument som ligger i lådor på vinden.

Sista dagen hemma är en solig, varm och vacker söndag i början av april då Lea och jag promenerar längs Mälaren. På eftermiddagen kommer döttrarna till ”avskedsfikat”. Det ligger ett visst allvar i luften. Jag har under veckan gått igenom fyrtio dagböcker om vårt liv och vår dialogrörelse under 25 år. Jag ger familjen en ”guide” vad som kan bevaras och eventuellt göras tillgängligt – om det förestående ingreppet misslyckas. Vi kramar varandra, jag vinkar farväl till Lea och sedan kör vår yngre dotter mig till Karolinska. Stämningen är förtätad när vi tar några bilder och säger adjö.

På Thorax-kliniken har patienterna stora enskilda rum med teve. Efter nyheterna och den invecklade duschproceduren med olika schampo för olika kroppsdelar sover jag gott hela natten. Operationen är inplanerad på morgonen, men skjuts upp till eftermiddagen på grund av ett akut fall. Jag är förvånansvärt lugn och skissar på mitt bokmanus. Det är en välkänd kirurg som jag tidigare sett på teve som opererar. Efter fyra timmar vaknar jag på intensivavdelningen och kirurgen meddelar familjen att allt gått bra.

Följande dag kommer vår äldre dotter som jobbade på Karolinska i sin ”uniform” och hälsar på. Kort därefter kommer Lea och hon blir generad när jag presenterar henne för personalen som ”Här kommer hon som varit mitt livs stora `hit´ i 52 år”. Jag är kvar i ”morfindimmorna” och vet inte vilken dag det är eller hur gammal jag är. På natten är jag övertygad om att Thorax-kliniken ligger i Luleå, kanske därför att den ena sjuksköterskan var från Hemavan och även den andra talade norrländska?

Sannolikt var det morfinet och medicinerna som gjorde att jag kände mig så lättad och välmående de första två dagar? Jag hade läst att man blir nedstämd och deprimerad, så när personalen frågade hur jag mår svarade jag skämtsamt: “Jag mår bra och ligger här och väntar på mina depressioner!” Men det visade sig snart att det upprymda välmåendet var vilseledande.

Mitt i natten ser jag två bekymrade läkare överlägga och ibland titta mot min säng. De kommer fram till mig och säger att de måste ge mig blod. Ett normalt HB-värde ska vara minst 134, men på Thorax störtdök mitt till 73. – Vi kan inte ta ansvar för något under 80, säger läkarna. Dessutom har jag börjat samla på vätska i kroppen. När jag senare kopplas bort från aggregaten för transport till Danderyds sjukhus drabbas jag av ett kraftigt förmaksflimmer.

Vid vägs ände på Danderyds sjukhus?

I normala fall är en undersökning med ultraljud ingen match, men har man ett stort sår på bröstet som inte får gå upp och inte får stödja på armarna är det en pärs. Under fyrtio minuter beordras jag svänga mig i olika lägen och är nära att svimma. Efteråt sitter jag i rullstolen och väntar att någon ska hämta mig. Ett uppsluppet ungt vårdteam passerar förbi med wienerbröd och kaffekannor för att fira något i rummet intill.

Plötsligt kommer en av dem utrusande och formligen skriker i sin mobil att en ”galning” mejat ner folk på Drottninggatan. I nästa ögonblick kryllar det av oroliga människor omkring mig som försöker få kontakt med sina barn och familjer. Sjukhuset har försatts i ”stabsläge”, personalen får inte gå hem och inga besökare släpps in. Lea är på väg hit och jag ringer att hon måste vända om hem igen. Nyheterna sänder oavbrutet och från Danderyd kan vi se polishelikoptrarna hovra över innerstaden.

Följande dag är det fest i storfamiljen när ett av våra barnbarn fyller 18 år. Alla tycker synd om mig som inte kan vara med, men våra döttrar och jubilarens två systrar lovar skildra allt i ord och bild nästa dag. Samma kväll blir jag plötsligt så sjuk att jag börjar tvivla på om jag orkar till nästa dag? Jag drabbas av ett förmaksflimmer och mitt HB är så lågt att avdelningen beställer två blodpåsar på en gång.

Det är en säregen känsla att betrakta blodet som sakta sipprar ner från dropp-ställningen i väl en timmes tid. Jag känner stor tacksamhet till den människa som bland alla vardagens plikter tagit sig tid att ge blod. Det känns bra att den personen just nu får ett sms att blodet kommit till nytta. Det är påskvecka och tanken går till orden vid nattvarden i sinnesrogudstjänsterna hemma i Kyrkan vid Brommaplan:

“- Gud, vi tackar dig för vårt blodomlopp. För blodet som renar vår kropp och ständigt pumpar ut nytt liv. Tack för denna bägare som påminner oss om hur Jesus renar oss från synd och ger oss nytt liv.”

När sköterskan kommer med den andra blodpåsen har hon ett dystert besked: “Vi har just fått ett provsvar från labbet att din rumskamrat har vinterkräksjuka.” Jag tvingas avboka Leas, döttrarnas och barnbarnens besök på obestämd tid. Döttrarna med familjer åker till Lofsdalen. I tre dygn ligger jag instängd på några kvadratmeter med ett blått plastskynke som enda skydd mot den smitta som i mitt hälsoläge kan få de mest ödesdigra konsekvenser. Jag spritar de svidande händerna som blir uppsvullna, rödflammiga och såriga. Bakom skynket hör jag ”återfallen” dag och natt och undrar om jag någonsin kommer ut härifrån med livet i behåll?

Visionen om en ny hjältegala i Globen

Ett par sköterskor har fått den otacksamma uppgiften att vårda oss. Jag beundrar speciellt den äldre kvinnan med samma accent som Zlatan som nätterna igenom tar hand om toabesök och kräkningar på andra sidan skynket. Hur en patient som idkat sport i hela sitt liv hamnat i detta ömkansvärda läge är obegripligt. ”Ett, två, tre” räknar sköterskan och så försöker de med gemensamma krafter få upp patienten från sängen inför ett toabesök. Mellan utryckningarna skuras golvet.

Det var under dessa sömnlösa nätter jag i fantasin planerade för en ny hjältegala i Globen. Ingen anade att den lilla gumman som satt trött och hopkrupen i tunnelbanan följande morgon var en av Stockholmsnattens stora hjältar. Jag tänkte också på olika stämningar i Sverige när det gäller invandrare. Därför tänkte jag mig ett representativt urval av 150 läkare, sjuksköterskor och övrig vårdpersonal på Globens stora scen där man genom klädseln kunde se hur många procent som kom från andra länder.

Jag hoppades att den kungliga familjen ville hedra galan med sin närvaro då statsministern håller sitt stora tacktal till vården. Mot slutet riktar han sig speciellt till invandrardelen: “Utan er hängivna insats skulle vården på de flesta av våra sjukhus kollapsa – likaså hemtjänsten.” Svenska folkets älskade hjälte Zlatan som är van att röra sig i rampljuset i Globen skulle få eskortera och presentera en av Stockholmsnattens dolda hjältar från sin egen släkts forna hembygd.

Från vinterkräksjuka till Solsidan

När de till slut hittade ett rum åt min medpatient och proven visade att jag inte smittats blev det snabb avfärd till rehabilitering på Saltsjöbaden. Det kändes som om jag plötsligt hamnat i ”paradiset” med eget fint rum, utsikt över Baggensfjärden och det anrika Grand Hotell som granne. Jag njöt av den goda maten, speciellt salladsbordet. Det var berikande att få lyssna till andra patienters erfarenheter som gått genom liknande sjukdomsförlopp.

Men på skärtorsdag kväll drabbas jag av en obegriplig trötthet. Följande morgon är jag så slut att jag med nöd och näppe hasar mig fram med rullatorn efter en kopp kaffe och en smörgås. Jag orkar inte äta med de andra utan går tillbaka till rummet. Lea har ringt tidigt på morgonen och hört om min extrema trötthet. Det är långt mellan turerna på långfredagen och medan hon väntar vid Slussen ringer hon igen, men får inget svar. Då larmar hon avdelningen.

En sköterska skyndar till rummet och ser mig sitta med frukostbrickan framför mig, men hon får inget svar på sina frågor. Hon kallar på hjälp. Saltsjöbadens läkare kommer först och tror att jag drabbats av en stroke eftersom jag sitter så snett ihopsjunken i stolen. En snabbtest visar dock att HB sjunkit till katastrofala 63 och då inser man att det rör sig om en större inre blödning.

Jag vaknar upp på golvet med rummet fullt av vårdpersonal. En akutbil med läkare har tillkallats. Ambulanspersonalen har hunnit anlända och vårdteamet på Salstjöbaden är där. Enligt journalen kvicknar jag till förvånansvärt snabbt och kan räkna upp mitt personnummer. När jag bärs ut genom korridorerna undrar jag var Lea befinner sig? Hon är då på väg uppför backen och blir orolig när hon ser akutbilen och ambulansen vid ingången.

När jag bärs ut genom ytterdörren ser jag henne komma. Det går en våg av värme genom mig, men samtidigt tycker jag så oerhört synd om henne efter allt hon varit med om under året. Hon påstår att mitt ansikte är gulblekt och den här gången överdriver hon inte, eftersom det står likadant i journalen. Det blir en färd för oss båda till det fjärde sjukhuset i april – Södersjukhuset. Efteråt har vi frågat oss hur det hade slutat om hon inte ringt sitt larmsamtal från Slussen?

Guds livsverkstad vid Årstaviken

Jag tas väl om hand på Avdelning 56 på SÖS, men är fruktansvärt trött. Påsklördag morgon kommer en vänlig sköterska och säger att hon ska köra mig liggande i sängen till gastroskopi. Hon blir förfärad när jag svarar: “Jag ber om ursäkt, men jag orkar inget mer – allra minst börja svälja några instrument!”

Hon svarar att jag inte ska svälja något och vädjar till mig att följa med och ställa frågorna till vårdteamet däruppe. När hon rullar in sängen på gastroskopin står läkarteamet beredda att söva ner mig och operera. Två timmar senare vaknar jag med fläskläpp och de ber om ursäkt för att de varit så hårdhänta när de tryckt ner instrumenten genom mitt svalg. De menar att de lyckats ”limma igen” det blödande såret på tolvfingertarmen. Vid en uppföljande kontroll, denna gång utan narkos, fanns det inte längre något färskt blod i magen och tarmarna.

Våra döttrar i Lofsdalen följer utvecklingen med växande oro. De ringer och säger att de överväger att avbryta fjällvistelsen och komma till Södersjukhuset. Det förbjuder vi på det bestämdaste. Först senare har vi förstått att vår äldre dotter som själv arbetar i vården hade en mycket klarare bild av mitt utsatta hälsoläge än vad vi själva hade. Hon ringde till avdelningarna på de berörda sjukhusen och lade sig in i medicinska fakta på nätet. Att de övervägde att avbryta fjällvistelsen hängde samman med en medicinsk uppgift: Majoriteten av personer som fyllt 75 år överlever inte vad jag nu går igenom.

Nätterna efter operationen på Thorax levde jag i ett säreget ”flow” och sov inte en blund. Att sova instängd med en kräksjuk patient som hostar förfärligt på natten kan man bara glömma. Övriga nätter sov jag endast tre timmar. Till slut är jag så trött att jag börjar gripas av panik. Jag ber om en sömntablett och får en av de vanligaste.

Den natten sover jag djupt i åtta timmar och har de mest fascinerande hallucinatoriska upplevelserna. I rymden ovanför sängen ser jag en stor skara glada människor, ungefär som den berömda Mormon Tabernacle Choir. Allt är så oändligt vackert och andas idel ljuvlighet. Följande morgon har jag större förståelse för narkomaner som fastnar och längtar efter fler intensivupplevelser. Samtidigt var det obehagligt och jag bad att tabletten skulle strykas från min medicinlista.

Jag kunde fylla en bok med berikande existentiella samtal med patienter och personal på de fyra sjukhusen. Till läkare och övrig personal uttryckte jag ofta min tacksamhet. Jag nämnde att jag är teolog och att de inte måste köpa mina termer – men som jag ser det arbetar de i ”Guds livsverkstad” som räddat mitt liv. Några fortsatte sitt arbete som om de inte hört vad jag sagt. I andra fall ledde det till samtal som gett mig en större förståelse vad som rör sig i folkdjupet. En som hade ansvaret för avdelningen den natten lade armen om mig och sade: “Jag blir alldeles varm inombords när du talar om oss på detta sätt.”

Så här skrev jag på ett utvärderingspapper: “I mitt livs värsta hälsokris hade jag den stora förmånen att hamna hit till avdelning 56. Jag är imponerad av den professionalitet och djupa respekt för människor jag mött hos er. Jag är teolog och för mig är Södersjukhuset en av Guds verkstäder. Ett stort tack från mig och min hustru Lea.”

Åter i Lofsdalen

Julen 2017 är Lea och jag åter med storfamiljen i Lofsdalen. Solen lyser över vidderna när jag spänner på mig längdskidorna igen. Första dagen känns det osäkert och jag testar försiktigt med en mil på jämn mark uppe på högfjället. Det känns som ett ”mirakel”. Följande dag satsar vi på ”klassikern” som är betydligt längre och har två långa uppförsbackar. Det är ett nytt mirakel som våra döttrar tycker att vi ska fira samma kväll.

Och ändå – om jag ska vara ärlig – livet kommer aldrig att bli som förr. Jag delar inställningen och känslan med så många hjärtpatienter i världen: Vi vågar ta bara en dag och en vecka i taget! Även när det gäller mitt manus inser jag att evigheten inte står till mitt förfogande. Därför publicerar jag texterna direkt här på hemsidan.