Grundkursen

 

Lyssna till Jordens Sång – intro till världsbild och människosyn.

Vi ilar fram på hemtama gator och stigar. Samtidigt är vi medborgare i ett kosmos med svindlande proportioner. Där pågår en ”sändning” av liv hela tiden. Om vi avskiljer tid för stillhet och reflektion bevittnar vi en storslagenhet, skönhet och förunderlig vishet in i minsta rörelse. Vi anar ett flöde av livsenergi som förnyar jorden, djuren och människorna.

I sådana ögonblick grips många av tacksamhet inför Livet och vårt kosmiska hem. Ibland kan det kännas som om något eller någon anropar oss under de höga valven och ett gensvar ligger i luften. Det är naturen, universum och själva livet som provocerar moderna människor till ett existentiellt och andligt sökande.

Bibeln ger oss tolkningsnycklar till dessa upplevelser. Den säger att varje människa, överallt på jorden, är ”Guds avbild”. Det betyder att vi alla givits en klangbotten för musiken i den kosmiska katedralen. Vi bär så att säga en liten ”katedral” inom oss, en gudslikhet som gör att vi kan kommunicera med Gud och Livet. Enligt denna människosyn är vi evighetsbarn som söker en djupare mening i tillvaron. Vi längtar hem till vårt ursprung i evigheten.

Så långt tillbaka i tiden som människor efterlämnat bilder och texter har man försökt tolka detta stora sammanhang. Om vi tar bibelns människosyn på allvar, då betyder det att varenda människas livserfarenhet, varje seriös livsfilosofi och även varje religion innehåller mått av sanning. Det är ju människors trevande försök att med sin gudagivna resonansbotten fånga in och tolka den ”symfoni” som ljuder från släktled till släktled i skapelsen.

När vi möts i äkta dialog delar vi med oss av de toner och harmonier vi själva uppfattat och samtidigt låter vi oss berikas av andras erfarenheter. Tyvärr förknippar många dessa dialoggrupper, ekumeniska samtal och speciellt religionsdialogen med ”religiös pyttipanna”. För mig är det precis tvärtom: Det är när vi tydligt utmejslar och delar vårt eget andliga arv som vi berikar varandra mest. Den dag vi vågar dela vårt innersta i ett mångkulturellt samhälle är vi med och bygger en värld i fred, försoning och demokrati.

Tidsanalys – katedralen blir produktionshall

I västvärlden har vi under lång tid levt under ett kvävande ”mellantak” som berövar oss rymden över våra liv. Katedralen har förvandlats till en gigantisk produktionshall och stormarknad. Bara det som kan vägas och mätas med vetenskapliga instrument räknas, det som kan säljas och köpas. Den obönhörliga lagen om orsak och verkan styr allt och har gett oss en mekanisk världsbild. Kosmos och våra kroppar har reducerats till ”urverk” som tickar vidare tills de slits ut och dör.

Enligt detta paradigm tillmäts alltmer naturen, djuren och även människorna det värde de har för den ständigt stegrade produktionen och konsumtionen. Den ekonomiska tillväxten är utvecklingens ledstjärna och mått. Denna ”utveckling” skulle gå friktionsfritt om inte människan hade sin ”katedral” inom sig – en aning om ett annat liv och en större symfoni.

Skapelsens hotade liv och värde har nämligen en bundsförvant inom varje människa. Gudsavbilden är ett känsligt sensorium som varnar oss när vi står i fara att missa djupet, meningen och målet med vår stund på jorden. Denna inre oro kan stegras till en livsångest som kan driva oss in i missbruk eller andra flyktvägar. Men under lyckliga stjärnor kan själens varningssignaler utlösa en skapande, revolutionär kraft som föder fram ett nytt paradigm och leder samhällsutvecklingen in i en ny strömfåra. Det är detta som skett med jämna mellanrum i form av folkrörelser, reformationer och väckelserörelser.

Kanske är en förändring på gång i folkdjupet? Alltfler upplever att livet måste vara mer och större. Produktionshallen med det låga mellantaket känns som ett fängelse. Det har åter blivit rumsrent att tala om andlighet i storsäljande litteratur, på tidningarnas kultursidor och på allehanda konferenser. När västvärlden söker efter byggklossar till ett nytt paradigm välkomnas livsfilosofier och andligheter från världens alla hörn. Kyrkan står inte längre mitt i byn och har inte längre monopol på sanningen.

Även klassisk skolmedicin och etablerade psykologiska skolor har blivit konkurrensutsatta och tvingas leva sida vid sida med komplementär medicin, gestalterapi, psykosyntes och allehanda kroppsterapier. Vad som är ”sanning” och fungerar i praktiken avgörs inte bara av professorernas tester i medicinska laboratorier – utan av klienterna själva. Detta har utlöst en lavin i västvärlden och i USA räknar den alternativa medicinen och terapin fler patientbesök än skolmedicin och traditionella terapier.

 För reflektion och samtal (1):

• Finns det en fara att livet och människosynen förminskas genom ett ”mellantak” som skymmer blicken för storheten att leva under de kosmiska valven?
• Har det hotade och förminskade livet en bundsförvant inom oss, ett känsligt sensorium (gudsavbilden), som sänder varningssignaler när vi står i fara att missa djupet och meningen med livet? Hur kan de i så fall ta sig uttryck?
• Finns det ett existentiellt, andligt sökande i vår tid? Har du egna exempel från böcker du läst, speglingar i media eller i din egen närmaste omgivning? Vilka associationer väcker ordet andlighet? Hur skulle du själv önska definiera ordet?
• Om du har egna starka upplevelser av närhet till naturen och kosmos, vilka ord ligger närmast för att beskriva sådana erfarenheter? I en konsertsal känns det naturligt att applådera efter ett storslaget musikverk. Vart riktar vi vår tacksamhet för livets storslagna ”symfoni”?
• Är det sant att vi kan upptäcka en djupare mening och lära känna oss själva bättre genom att lyssna och spegla oss i andras erfarenheter och tankar? Är det också sant att vi berikar varandra mest i andligt/religiöst hänseende, inte när vi utmejslar den minsta gemensamma nämnaren, utan när vi ödmjukt och frimodigt vågar dela med oss av vårt eget andliga arv?

 

 Andlighet är ett liv i tre relationer

När böckerna Shalom Jord och Vägen hem kom ut på åttiotalet fick de ett gensvar som ingen kunde drömma om. Båda handlar om ett liv i ”shalom” (ett hebreiskt ord). Men visst är det märkligt att andliga sökare som ofta avfärdar dagens kyrka som ålderdomlig och irrelevant kan beröras av tretusen år gamla bibel- och vishetstexter. Det beror på att ”shalom” ligger så nära vad moderna människor menar med ordet ”andlighet”. Bibelns shalomvision är att ta emot livet som gåva på tre ”våglängder”:

Den första våglängden är mycket jordnära och full av brusande liv. Det är genom naturen som en betydande del av skapelsens uppfriskande liv och energi når oss. För många är naturen dessutom en kosmisk katedral för stillhet och sublima skönhetsupplevelser – ett ”tempel” där man får kontakt med sin egen inre ”katedral”.

Det liv Skaparen sänder på den andra våglängden får vi del av när vi öppnar oss för gemenskap med andra människor. Redan som små behöver vi få uppleva värme, kärlek och trygghet för att utvecklas till levande och varma personligheter. Lika viktigt är det att vi själva visar andra ömhet, tillit och kärlek om vi ska förbli levande människor. Annars stannar livsflödet och vi blir inkrökta, själviska och avstängda. Med andra ord: Vi blir vad vi är ämnade till endast i relation till varandra!

Den tredje våglängdens liv får vi del av om vi öppnar oss för tillvarons bärande verklighet – Skaparen själv, som älskar oss och vill planeten och allt levande väl. Så här uttrycker aposteln Paulus denna gudsnärvaro i ett tal till sin tids sökare på ett välkänt livsåskådningstorg i Aten:

– Gud har skapat världen och allt den rymmer … han som själv ger alla liv och anda och allt. Det har han gjort för att de skulle söka Gud … han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom. (Apostlagärningarna 17:24-28).

När Gud dyker upp på bibelns första blad är det inte med en massa bud och krav i sin hand, utan med en gåva – jorden, vårt skimrande hem i kosmos. Det skulle vara hopplöst att beskriva Mozart, Sibelius, Verdi och Puccini för en människa som aldrig upplevt hur orkester, kör och solister svetsas samman i en opera eller konsertsal. Det är lika svårt att ge ordet ”Gud” en gudomlig klang för människor som inte mött honom i den ”musik” han skapat. Det är därför bibeln och kristen tro börjar med skapelsen. Det är när vi känner glädje och tacksamhet för livet som det blir naturligt att tacka och lovsjunga ”kompositören”.

Det var när jag gick genom de långa korridorerna på Sveriges Radio som jag fick en illustration på vad andlighet är. Plötsligt slog det mig att härifrån huset utgår just nu osynliga radiovågor över milsvida slätter och djupa skogar. Var man än befinner sig i Sverige är det bara att ställa in våglängderna så är orden och musiken där med detsamma.

Det är så andligheten fungerar. Från sitt stora ”radiohus” sänder Skaparen liv och energi som uppfyller jorden – oavbrutet, sekund för sekund. Det enda vi behöver göra är att ställa in våglängderna och ta emot livet med den ”mottagarapparat” vi alla fått med på livsresan. Jag var arton år när Sverige Radio för första gången sände i stereo. Jag satt med kristallproppar i båda öronen och när det magiska klockslaget var inne fylldes mitt huvud med en musik jag aldrig tidigare upplevt. Det är denna ”stereofoniska” klang andligheten kan ge ett människoliv när vi öppnar oss för alla tre våglängderna.

Exkurs: Vilken gudsbild har vi tagit ställning till?

Traditionellt betyder ateist att man förnekar Guds existens, agnostiker att man kommit till ståndpunkten att man inget vet med säkerhet, sökare att man är öppen för en andlig verklighet och troende att man tror på Gud. Men efter ett liv som teolog och själavårdare upplever jag denna schematiska uppdelning problematisk och ofta vilseledande. Beteckningarna blir närmast meningslösa om jag inte vet vilken gudsbild, människosyn och fromhet min samtalspartner tagit ställning till.

Jag har suttit i samtal med ateister då det blivit tydligt att jag själv hade varit ateist om jag hade tagit ställning till en sådan gudsbild som min samtalspartner nu förnekar. Jag har också suttit i samtal med bekännande kristna och deltagit i fromhetsmiljöer där det blivit tydligt att jag inte längre vill vara troende – om det är en sådan gudsbild, människosyn och fromhet jag ska tro på och vara en del av. Det är därför den ärliga, ödmjuka och lyhörda dialogen är så viktig för att vi ska kunna mötas på djupet och växa tillsammans.

Exkurs: Skapelsetro eller evolution?

Det har hänt att jag knappt hunnit nämna ordet skapelse i ett föredrag när någon räcker upp handen och deklarerar: Jag tror inte på skapelsen utan på evolutionen! Många tycks dra slutsatsen att om man har en biblisk skapelsetro, då måste man förkasta evolutionstanken. Jag vill helt kort säga var jag som bibelteolog står i frågan. Som utvecklingsläran framställdes i gymnasiet tyckte jag att den krävde mer tro än skapelsetanken. Det sade jag också till biologiläraren och då började han berätta om vad han kallade ”nya spännande tankar” – att evolutionen kanske inte är slumpmässig utan sinnrikt styrd av ett högre medvetande.

För mig är det en smaksak om vi väljer att tro att Gud skapade arterna färdiga eller genom evolution, ungefär som när en mäktig symfoni utvecklas från några enkla temata. Jag tror att Skaparen överlåter åt varje generation att följa honom i spåren med sin tids kunskap och alltmer avancerade instrument. Det hade varit brutalt om Gud för tusentals år sedan lyft ut alla troende och gett dem en helt annan världsbild än den omgivande befolkningen, till exempel genom att uppenbara Einsteins relativitetsteori för patriarkerna Abraham, Isak och Jakob. Därför tror jag att vi alla utmanas att uttrycka vår bekännelse och stämma in i lovsången till Skaparen genom den världsbild som vår egen generation är bärare av.

För mig innebär skapelsetron att jag tar emot världen och livet som en gåva ur Guds goda hand. Att vara ”troende” är ingen teori om världens tillblivelse utan en inbjudan att stiga in i den kosmiska katedralen och öppna sig för dess brusande liv. Skapelseberättelsen ger oss en adress för vår tacksamhet och lovsång.

För reflektion och samtal (2):

• Vilken gudsbild och människosyn framträder i skapelseberättelsen (1 Mosebok 1-2)? Finns det spärrar hos oss som gör det svårt att stiga in i berättelsen och se oss som Guds avbilder och älskade ”barn”? Kan vi föreställa oss att vår Skapare faktiskt längtar efter gemenskap med oss, ungefär som föräldrar efter sina barn och barnbarn? Eller känns tanken på ett möte med Gud obehaglig och hotfull?
• Vad tänker du om de definitioner av andlighet som ligger till grund för texterna: * Andlighet är ett liv i relationer – med naturen, människorna och Skaparen? * Andlighet är ett personligt möte med Livet, den stora Verkligheten som omger oss (Paulus till sin tids sökare)? * Andlighet är inte att bli ”religiös” utan djupt och sant mänsklig – med Andens hjälp.
• Vilken gudsbild tog vi ställning till i vår uppväxtmiljö?
• Kunde troende i vår uppväxtmiljö omfatta evolutionstanken?

 

 Andlighetens två sidor – insikter och tillit

Det är viktigt att skilja på två sidor av det andliga växandet – den intellektuella och den känslomässiga. Trons intellektuella sida är insikter om gudsbild, människosyn, brustenhet och helande. Men det räcker inte med en imponerande kunskap och teologi, minst lika avgörande är andlighetens känslomässiga sida – att våga släppa taget och öppna sitt inre för skapelsens livsflöde. Tyvärr kan man vara fullfjädrad teolog i huvudet och ändå avstängd från livsflödet i sitt hjärta.

I vår tid finns det många människor som är rädda, kränkta och sårade, inte minst efter mobbning i tidiga år eller efter att ha ratats i relationer de hängivet sig åt senare i livet. Att utmana dessa människor att omedelbart släppa taget och ge sig hän åt människor eller Gud, det är att tillfoga dem ett nytt slag i ansiktet. Här behöver tilliten få växa under en längre tid i en trygg och accepterande miljö för att de åter ska våga ta risken att glänta på grinden till sin inre trädgård och låta någon komma nära.

Ibland har deras personligheter ”frusits ner” i tidiga år för att överleva i en dysfunktionell familj. I sin första bok Flodhästen i vardagsrummet skildrar Tommy Hellsten sin uppväxt i en alkoholistfamilj. I det finska folkdjupet kände tusentals igen sig och insåg att man inte måsta drabbas av alkoholism för att gå miste om våren och sommaren i sin tidiga personlighetsutveckling. Samtidigt har boken en hoppfull ton. Hellsten skildrar också hur våren sakta kan återvända till tjälfrusna marker när man som vuxen möter sitt ”inre barn” och vågar tilliten igen.

Inte minst när man samtalar om andlighet i en grupp är det viktigt att hålla i minnet att mänskligt och andligt växande äger rum både i hjärnan och i hjärtat. Om några i gruppen har nått fram till mer kunskap kan de förhoppningsvis bidra till andras möjlighet att växa intellektuellt. Samtidigt finns det alltid en fara att imponerande intellektuella resonemang kan dölja en hjärtats fattigdom och bli en flyktväg undan smärtsamma erfarenheter och känslor. Därför är det viktigt att den talföre ibland ger sig själv en chans att ”landa” och växa känslomässigt genom att avstå från att ”driva” samtalet och i stället lyssna. Det är när vi ödmjukt och lyhört både ger och tar emot som vi växer tillsammans i mänskligt och andligt hänseende.

Exkurs: Gustaf Wingren – om spontana och instänga livsyttringar

Gustaf Wingren är en av Sveriges viktigaste teologer på 1900-talet. Han använder sällan ordet ”synd”, i stället talar han om det ondas nedbrytande verklighet som ”destruktionen” och ”förstörelsen av livet”. I sin bok Människa och kristen (1983) tecknar han en imponerande livets teologi i dialog med kyrkofadern Irenaeus och den danske filosofen K E Lögstrup. Så här skriver Wingren:

– Vad som traditionellt kallas handlingar av Skaparen beskrivs av Lögstrup som ”spontana livsyttringar”. Vad som traditionellt kallas synd eller handlingar av djävulen beskrivs som ”kretsande livsyttringar” … Den kretsande eller instängda livsyttringen är ett skeende som inte går ut ur den enskilde och inte fullbordas definitivt i medmänsklighet. Hat, misstro, avund är alltid ofullbordade, de liknar fåglar som flyger mot galler, flaxar en stund och sedan faller tillbaka i buren, inlåsta i jaget. De är reaktioner på något annat som varit före dem, de är till sin natur sekundära fenomen, parasiter på något starkare.

– Medan de spontana livsyttringarna är nyskapande och åt hela omgivningen ständigt skänker ny start, nya livsmöjligheter, är de instängda livsyttringarna med nödvändighet destruktiva. De låser fast och de dödar ny begynnelse … Lögstrup kallar de spontana livsyttringarna suveräna. De hotas av destruktionen men de besegras inte. Efter varje anlopp från hatet ler förälskade mot varandra, leker barn, byggs liv suveränt.

 För reflektion och samtal (3):

• Hur kan vi gå från rädsla till större tillit igen – om livet tillfogat oss skador och djupa sår?
• Var finns trygga och accepterande miljöer där den helande processen får äga rum i sin egen takt?
• Vilka redskap och sammanhang kan hjälpa en människa som fastnat i bitterhet, grämelse och anklagelser och ältar detta år efter år? Terapier, själavård, självhjälpsgrupper?
• Stämmer Wingren/Lögstrups tes att de spontana livsyttringarna på sikt är starkare än de instängda och destruktiva?
• Varifrån kommer människors spontana godhet, kärlek, barmhärtighet och rättspatos?