Självbiografi: Guds verkstad

 

Två existentiella böcker startade en rörelse bland sökare och kristna i Norden som berört tiotusentals människor. I Min resa (2008) skildrar Harry Månsus rörelsens första årtionden. I denna uppföljande tidsanalys och självbiografi skildras nya möten och insikter tio år senare.

Boken är en verktygslåda och ett ”testamente” till en ny generation brobyggare som vill göra en insats för sinnesro, recovery och planetens helande. Parallellerna mellan missbruksbehandling och vårt ödesdigra fossilberoende är ett unikt bidrag och visar hur det inre och yttre miljöarbetet hänger intimt samman.

Författaren gräver djupt i dynamiska andliga arv som befriat världen från slaveriet och miljoner från ett förödande missbruk. Tillsammans lyser de som en hoppets stjärnhimmel över vår utsatta planet. Boken står på egna ben och genom Innehåll kan du gå direkt på det som intresserar. Releasen äger rum i Eugeniakyrkan den 19 oktober (se program: www.mansus.se)

Boken är skriven i djup tacksamhet till Livet och sjukvården i Stockholm. Kanske var det Leas mobilsamtal från Slussen på långfredagen som gjorde att vi fick fortsätta resan tillsammans och jag slutföra denna bok? Se närmare Påskveckan då livet ställdes på sin spets allra sist!

 

Innehållsförteckning

FÖRORD AV LARSÅKE W PERSSON

TANKAR PÅ EN VERANDA I ROSLAGEN

ÄR TRO OCH RELIGION – HÄMMANDE ELLER BEFRIANDE?

Jesusrörelsen – ett brobygge som chockerar
Marianne Fredriksson och ett folk av sökare
Dialogen med Kay Pollak och Mirakelkursen

FINNS DET EN REGISSÖR FÖR VÅRA LIV?

En helt ny andlig strömning i Sverige
Anders Carlberg – dialogpredikan med socialt patos
Sinnesrogudstjänsten – en lägereld på ”slätten”
En historisk händelse i svensk kristenhet
Vägen hem och “kyrkan” på slätten
Den förlorade sonens kyrka på Söder
De tolv stegens väg – en modell för församlingsutveckling
En kyrkoledare på stranden

HUNGER EFTER HELANDE OCH GUDS LIVSVERKSTÄDER

Keith Millers klassiker – Hunger for Healing
Tommy Hellsten – Norden upptäcker ”flodhästen”
Celebrate Recovery och Livsstegen
Helhetssynen och samspelet mellan Guds verkstäder

OMSTÄLLNINGSRÖRELSEN OCH FOSSILBEROENDET

Mötet med omställningsrörelsen
Omställningsgatan – en succé mitt i Stockholm
Finns det en väg ur fossilberoendet?
Berusning, besinning och omställning
Avgiftning och tillfrisknande
Omställningens existentiella landskap
Shalom – ett liv i relationer

BYGGKLOSSAR TILL EN NORDISK BEFRIELSETEOLOGI

Drömmen om en ny gräsrotsrörelse
Gospelfestival i Kungsträdgården
Dags för en ny folkrörelse
Kings arvtagare idag – tre eggande förebilder
Exodus – en berättelse om befrielse och hopp
Även de tolv stegen börjar vid smärtpunkten
Pella, Polly och påve Franciskus

CAUX: VILL DU FÖRÄNDRA VÄRLDEN – BÖRJA MED DIG SJÄLV!

En eldhärd för dialog och försoning
Hopp för Sverige utsatta stadsdelar?
Försoning – och en annan värld är möjlig
Att se sig i bergspredikans spegel
En livsinsats i försoningens tjänst
Hoppets plantor från den forna slavmarknaden
Blå vägens omställningsfestival

FRANK BUCHMAN – FREDSPROFET OCH EVANGELIST

Norden – ett brohuvud för fred och försoning
Buchman blir profet – i krigets skugga
Erfarenheternas andlighet i vetenskapens tidsålder

HOPPETS STJÄRNOR ÖVER EN UTSATT PLANET

The Great Awakening – en andlig Golfström
Folkväckelsens första eldhärd i Kungsträdgården
Portalgestalten i The Great Awakening
Nathan Söderblom – ärkebiskop och fredspristagare
Golfströmmen når Frank Buchman och Sam Shoemaker
I legendens skugga – finns det plats för brustenhet?

MINA FYRA ÅR SOM VÄN TILL AA – BRUSTENHETENS GEMENSKAP

Amazing grace i Guds tolvstegs-verkstad
Varför skyggar kyrkfolket för öppna AA-möten?
John – en anonym trotjänare i AA
Från källaren och upp på ”barrikaderna”

MÖTET MED DEN IGNATIANSKA ANDLIGHETEN

Klostret i Kumlabunkern – ett världsunikt projekt
Jesuitpatern Ed Dowling – ”det finaste exemplet på andlighet”
Mötet med pater Rainer Carls S.J.
Dialogen – tolv steg och ignatiansk andlighet

Fördjupningsdel:
WOUNDED HEALERS – OM STEGENS URSPRUNGSFLÖDEN OCH KRAFT
Studiedel:
LÄSGUIDE – OM OXFORDGRUPPER, AA:S HISTORIA OCH GUDS STORA VERKSTAD
Exkurs:
PÅSKVECKAN NÄR LIVET STÄLLDES PÅ SIN SPETS


 

 

FÖRORD AV LARSÅKE W PERSSON

Harry Månsus: Guds verkstad är större — ett liv av brobyggen.

Foto: Magnus Aronson

Inte många frikyrkopastorer i Norden har blivit så välkända i sin samtid som Harry Månsus. Hans böcker har gått ut i stora upplagor, boken gen hem från 1986 i sensationella 85 000. Hans röst — med det välkända finlandssvenska idiomet — har hörts på konferenser och kurser i de mest skilda sammanhang. Med sitt levande och bildrika språk har han nått in i tiotusentals människors hjärtan, fått ögon att tåras, och satt outplånliga spår. Under många år har han rest kors och tvärs i det han brukar kalla ”det andliga landskapet”. Överallt har han fått vänner, och där han dragit fram har människor från olika andliga traditioner mötts och ofta upptäckt ett överraskande släktskap med varandra.  För många människor som inte tidigare kände till varandra har Harry Månsus blivit ett ”förenande begrepp” som skapat gemenskap, som det blir när man talar om ”en gemensam bekant”.

Sannolikt kommer Harry Månsus att framför allt bli ihågkommen som grundare av Brommadialogen, som under många år var en mötesplats för tiotusentals människor från hela Norden, ”en lägereld på slätten” vid sidan av de etablerade religiösa institutionerna. Brommadialogen var ingen medlemsorganisation, den hade inga egna lokaler, ingen stor administration och egentligen inte heller någon egen teologi eller ideologi.  Ideologin var en metod, förkroppsligad i Harry Månsus person: dialog och erfarenhetsutbyte mellan människor med olika teologier och ideologier,  ett forum där man kunde mötas, men inte ”tillhöra”, inte bosätta sig.

Att Månsus självbiografi från 2008 fick titeln Min resa är följaktligen som sig bör.  Den handlar mera om rörelse än om rötter. När han nu uppdaterar sin berättelse i den digitala boken Guds verkstad är större — ett liv av brobyggen är det en skildring av den fortsatta resan. Det är samtidigt ett mycket värdefullt kyrkohistoriskt dokument. Den religiösa kartan i Månsus bok skildras ur ett perspektiv som jag vill påstå är helt unikt. Få har gjort en sådan resa i det andliga landskapet som Harry Månsus gjort och skildrar.

Var annars kan man samtidigt möta alla dessa gestalter: 1500-talsmunken och grundaren av Jesuitorden, Ignatius av Loyola, AA:s grundare Bill och Bob på 1930-talet i USA, den svenske ärkebiskopen Nathan Söderblom, den finlandssvenske predikanten Frank Mangs, de amerikanska 1800-talsevangelisterna Dwight Moody och Ira Sankey, frihetskämpen och baptistpastorn Martin Luther King, Jr, metodistpionjären John Wesley från 1700-talet, Oxfordgrupprörelsens Frank Buchman, Fryshusets Anders Carlberg och många flera? Månsus skapar i sin bok ett ”forum” för dialog mellan olika religiösa traditioner i historia och nutid utan att någon av dem ensam utgör ett självklart centrum, annat än möjligen snickarsonen från Nasaret som möter oss i evangeliernas berättelse.  Det var precis så som Brommadialogen fungerade.

Månsus bok ger ett ovärderligt perspektiv på modern svensk kyrkohistoria och spiritualitet. Men trots att de skeenden som Månsus skildrar har stark ekumenisk prägel befarar jag att de kommer att återfinnas i periferin när historien tecknas av den etablerade kyrkliga ekumeniken i vårt land under de senaste årtiondena. Desto viktigare är att hans vittnesbörd når fram till så många som möjligt från de gränstrakter och nätverk mellan ”kyrklighet” och ”andlighet” där han verkat.

Det Harry Månsus har gjort är att bygga broar och visa på broar mellan olika andliga traditioner och sammanhang där människor funnit inspiration och kraft att leva.  Han har däremot inte samlat lärjungar kring sig själv och aldrig har han försökt skapa en ”församling”. Men han har vidgat många människors perspektiv, inte nödvändigtvis för att de ska omvända sig eller byta tradition, men för att de ska gräva djupare där de står och finna ett djupare liv. Bättre än att gräva grunda brunnar på lite olika platser är det att gräva så djupt på en plats att man når ner på de nivåer där det friska vattnet flödar. Det är en andlig erfarenhet som många gjort, och det är också detta budskapet jag uppfattar i den verksamhet som Månsus startat under namnet Djupare Liv, där människor inbjudits till konferenser och temadagar med syftet att skapa ett fördjupat möte mellan ursprunglig kristen andlighet, Oxfordgrupprörelsen, och tolvstegsfolkets erfarenheter – så småningom också med Ignatiansk andlighet.

I den nya boken, Guds verkstad är större, får läsaren kännedom om många olika andliga källsprång.  Det kan vara frestande att ”turista” bland dessa intressanta miljöer och nöja sig med det – om man ens orkar med att besöka alla.  Och visst kan religiös allmänbildning vara både intressant och stimulerande, men den är likväl inte detsamma som andlig fördjupning. Rörelse räcker inte, det behövs också rötter.

Och sådana har Harry Månsus.  Hur skulle han annars orkat med sin långa resa och fått inspiration till ständigt nya försök att vitalisera sin omgivning? Med den finlandssvenska fromheten i botten kompletterad med många år av nytestamentliga studier och ett helt livs vandring tillsammans med evangeliernas Jesus har han inte bara blivit en kunnig guide i det andliga landskapet utan en varmhjärtad kristen och en djärv och innerlig profet och förkunnare. Som läsare möter man honom i alla dessa egenskaper.  Jag hoppas att många ska få göra det.

Larsåke W Persson
Föreläsare, handledare, terapeut/själavårdare och författare (senast självbiografiska Mina steg, se www.laword.se)

 

 

 

Foto: Linnea Orsholm

 

TANKAR PÅ EN VERANDA I ROSLAGEN

Jag var ny i Sverige när jag kallades till ett sjukbesök. En allvarligt cancersjuk kvinna låg i sängen. Familjen hade gjort det möjligt för henne att besöka lantstället på Gotland en sista gång. Nu skildrar hon med gripenhet hur oerhört vackra de röda rosorna var när de slingrade sig uppför deras vita husvägg. Jag var ung och tänkte: Men har inte rosorna alltid varit lika röda under somrarna på Gotland?

Nu är jag 77 år och sitter på verandan i mitt älskade Roslagen, när jag plötsligt förstår henne. Jag har en lång tids sjukdom bakom mig då jag påsken 2017 svävade mellan liv och död. Jag skildrar vandringen genom dödsskuggans dal sist i boken. Den våren hade Roslagens tussilago, blåsippor och vitsippor starkare färger än jag någonsin sett tidigare. Här på verandan med kaffekoppen i handen är därför mitt personliga Credo (trosbekännelse) och min bön mycket jordnära:

Jag vill tacka Livet och jag älskar dig, Himlajord – men Gud, nu brinner Europa!

Sommaren 2018 är ingenting sig likt här på tomten. Berget är brunbränt och de vackra rallarrosorna vissnade långt före blomning. Gräsmattan är sönderbränd och från björkarna singlar de gula löven ner mitt i sommaren. Det har inte regnat på månader och aldrig varit så torrt på 260 år. Det känns obehagligt att befinna sig i landets brandfarligaste region. Härom dagen måste vi ta en omväg, då brandkåren bekämpade en skogsbrand alldeles i närheten.

Som alla andra följer jag med stigande oro rapporteringen från 70-80 skogsbränder som rasar i landet. De bekämpas med hjälp från både Norden och Europa. Men det är inte bara Sverige som brinner – i Syd-Europa och Kalifornien rasar ohyggliga bränder. I Grekland har åttio vuxna och barn fått sätta livet till när de inte hann undan lågorna utanför Aten. I Portugal härjar förfärliga bränder och nu varnas befolkningen där och i Spanien för temperaturer som aldrig tidigare uppmätts – uppemot 50 grader!

Kyrie eleison – Herre, förbarma dig över vår skimrande pärla i kosmos!

Den första augusti hör jag ett nyhetsinslag som berör mig oerhört djupt – jag drabbas av både sorg och skuldkänslor. Det är Overshoot day, den ekologiska skuldens dag. Resten av året, hela fem månader, ska vi leva av resurser vi lånar av dem vi älskar allra mest – våra barn, barnbarn och dem som står i kö efter dem. Aldrig har den ekologiska skulden varit så stor, förkunnar Världsnaturfonden och fortsätter: Den senaste tidens torka, bränder och minskade skördar är sändebud i tiden. Mänskligheten lever nämligen som om vi hade 1,7 jordklot – och vi i Sverige som om vi hade fyra!

Inslaget kommer sist i nyhetssändningen, ty egentligen är det ingen nyhet. Vi vet alla att vi tillägnat oss en livsstil som jorden inte längre orkar bära. Vi vet att växthuseffekten håller på att få oåterkalleliga konsekvenser för dem vi älskar och värnar om till vilket pris som helst. Detta har forskarpaneler och media bränt in i vårt medvetande med starka bilder. Men vem orkar leva med sådana insikter? Det går ju knappt att tanka bilen och boka sommarens utlandsresor om man ska härbärgera sådana ödesfrågor.

Därför har vi alla hamnat i alkoholistens svåra belägenhet. Han eller hon kan inte se sig själva i spegeln och andra i ögonen – om de inte psykologiskt förtränger, förnekar och flyr bort från den verklighet som blivit för skrämmande och skuldtyngd. Därför krävs det även för oss fossilberoende – precis som för alkoholisten – allt starkare doser av bedövning, underhållning, kickar och uppskruvat livstempo för att hålla ångesten instängd och ödesfrågorna utanför fokus.

I detta utsatta läge är mer information om klimathot och de fattiga folkens oförskyllda lidande ingen förlösande faktor – lika lite som hot och pekpinnar för missbrukaren som sitter fast. Moraliserandet förstärker bara ångesten och avtrubbningen. Men det finns ett folk med en säregen livsfilosofi som kan hjälpa oss på vägen mot befrielse och tillfrisknande – ja, öppna en hoppets port mot framtiden. Det är av kärlek till planeten och framtida generationer jag skildrar mitt möte med dem och andra hoppingivande rörelser längre fram i boken.

Harry och Lea, era utsläpp är störst inom kategorin – bilen och resor!

Det är med frejdigt mod vi ger oss i kast med Världsnaturfondens klimatkalkylator. Vi har levt ett enkelt liv ända sedan Romklubbens rapport Tillväxtens gränser (1972). Det finns knappt en nyinköpt möbel i vårt hem, eftersom släktingar efter besök hos oss hört av sig när de ska slänga vad de undrar om vi kanske behöver? Jag minns också uppståndelsen efter mitt föredrag vid en FN-relaterad miljökonferens i Bergen, initierad av Gro Harlem Brundtland. Det var uppenbarligen något alldeles oerhört att jag åkt tåg tur/retur Stockholm-Bergen – av miljöskäl!

När jag ser resultatet av vår klimatkalkyl och känslomässigt tar in vad jag länge vetat, då blir det en chock och en sömnlös natt. Både Lea och jag och den enhet i storfamiljen som lever mest miljömedvetet, äter vegetariskt och kör elbil – samtliga behöver vi tre jordklot! Hur i all världen är det möjligt? För oss är det vårt HSB-radhus med fjärrvärme som är tredje största utsläppskällan. På andra plats kommer samhället, dvs hur Järfälla kommun belastar klimatet för vår service. Nu är vi obevekligen en del av detta samhälle och det är sannerligen inte lätt att se hur vi kan minska vår ekologiska skuld på dessa tunga poster.

Gud, vi har syndat mot livet, jorden vi ärvde och framtida generationer!

Tecknaren Anders Persson är en eldsjäl inom Omställningsrörelsen som beskrivs längre fram.

Absolut största miljöboven i vårt liv är bilen och Greklandsresan. Vi kör en relativt bränslesnål bensinbil och har halverat körningen de senaste åren. Men de tolv milen till stugan i Roslagen är ändå vårt nästvärsta klimatavtryck. Värst av allt är flygresan en gång per år till vårt grekiska ”paradis” som vi sett fram emot ett helt år. Det sticker inte så illa i ögonen om vi jämför oss med det ibland hysteriska resandet vi tar del av på sociala medier – åtföljt av de mest läckra och triggande bilder. Nu säger vår tro att vi i stället ska tänka på barnbarnens resekvot och jämföra oss med dem som aldrig kommer att borda ett flygplan. Därför har vi sannolikt bokat vår sista resa till paradiset som i så hög grad berikat våra liv.

Det gör ont att inse att vi gått så vilse och tillhör ett folk som är på god väg att fördärva planeten – vårt enda hem i kosmos där livet fick en hemvist. Sverige har en välkänt hög svansföring i miljöfrågor internationellt, i vissa hänseenden med rätta, men enligt Världsnaturfonden tillhör vi ändå världens absoluta värstingar. Men under lyckliga stjärnor kan den annalkande katastrofen leda till besinning och de första stegen på vägen hem. Det är ju först vid vägs ände som alkoholisten kliver ner från egots uppblåsta ”kungatron”, blir en ödmjuk del av mänskligheten och börjar tillfriskna – ett steg och en dag i taget.

Välkomna hem – till jorden, mänskligheten och samarbetet på Livets sida!

När vi som förlorade söner och döttrar vänder om hem igen och bekänner för vår älskande Far (och Mor) – att vi precis som den förlorade sonen i bibeln har förött arvet (himlajorden) och kanske inte är värda att kallas hans barn, då ställer Gud till med en paradisisk välkomstfest för oss. Enligt Skaparen, livets ursprungskälla, är det inte konstruktivt för någon, allra minst för vår utsatta planet, om vi släpar på skuldbörden en enda dag till. Därför inbjuds vi att ta plats vid förlåtelsens bord och stämma in i den gamla sången Amazing Grace. Sedan får vi sova gott om natten och följande morgon inbjuds vi att kavla upp ärmarna och göra en insats för ”hemgårdens” välbefinnande.

Men är det inte redan för sent på jorden, när temperaturen stiger och havsnivåerna höjs? Den frågan överlämnar jag med förtroende till Regissören för livets stora drama. Jag vet i varje fall att flyttfåglarna och skatorna utanför vårt fönster i Barkarby ännu inte nåtts av någon kontraorder. De sliter och drar i vår häck för att få loss kvistar till sina bon där ungarna ska kläckas. På andra sidan staketet ligger en förskola där barnen är fullt upptagna med sina lekar och projekt. Jag kan inte tro på en Gud som är så cynisk att barn föds till en värld där det är för sent att vara människa, bli förälskad och kämpa för mänsklig värdighet. Så länge hjärtat slår och vitsippsmattan rullas ut i Norden vill jag därför inta min plats på Livets barrikader.

PS. Läs gärna Finns det en väg ur fossilberoendet? och de följande avsnitten.

 

 

ÄR TRO OCH RELIGION – HÄMMANDE ELLER BEFRIANDE?

Religion och viss andlighet kan förkrympa ett människoliv och stänga in oss i sektliknande bubblor och klaner. Det bidrar till konflikter, oförsonlighet och i värsta fall krig. Det finns gott om exempel inom alla religioner.

Min erfarenhet är en annan. Bibelteologin sprängde loss mig ur traditionens grepp och ledde till gränsöverskridande dialoger och försoningsprocesser. Tusenåriga existentiella texter visade sig ha en förunderlig resonansbotten hos ett sekulariserat folk. En rörelse föddes som berört tiotusentals människor i Norden.

 

 

Jesusrörelsen – ett brobygge som chockerar

Vägen hem utkom på de nordiska språken och startade dialogrörelsen

Jag var full av förväntan på föreläsningarna med professor Eduard Schweizer vid Zürich universitet. Han var en världskänd teolog, författare och populär predikant varannan söndag i någon av kyrkorna. Jag hade hört att Jesus stod i centrum i hans teologi, men jag var inte beredd på den chock detta skulle innebära för mig.

Mitt sikte var vid den tiden inställt på att bli rektor för en liten predikantskola i hemstaden Vasa och att göra en insats i ett frikyrkosamfund med tvåtusen medlemmar. Mötet med Schweizers teologi och bibelns profeter förde mig i stället till Sverige och så småningom in på helt nya arenor – de lutherska kyrkorna i Norden, tolvstegsrörelsen och nyandlighetens många sökare.

På ett omskakande sätt öppnade Schweizer mina ögon för en Kristus som var större än hembygdens ”bönehus-Jesus”. Bönehusens Jesus drog upp skarpa gränser mellan ”vi och dom”, syndare och troende. Därför var det rent av plågsamt att konfronteras med en Jesus som ständigt rörde sig över gränserna till syndare, tullindrivare och prostituerade. I de österbottniska kapellen skulle vi före nattvarden rannsaka våra hjärtan huruvida vi var ”värdiga” att delta i måltiden med Jesus. Enligt Schweizers exeges delade Jesus måltiderna med hela gäng av syndare.

Professor Schweizer blev aldrig så skarp som när han gjorde rent hus med introverta tendenser i kyrkan. Ibland fick jag en kuslig känsla av att han varit på studiebesök i Österbotten. Så småningom kunde jag slappna av och börja öppna mig för den Jesusrörelse evangelierna faktiskt skildrar – med ett glödande radikalt centrum och vidöppna gränser utåt.

Med denne Jesus som förebild började jag själv söka ett nytt språk eftersom de stora religiösa orden – nu som då – ofta blockerar i stället för att öppna. Jesus var lyhörd och kreativ när det gäller en språklig våglängd som kunde nå folkdjupet. Efter tre årtionden av möten och samtal i sin pappas snickarbod visar han sig vara en mästare på att skildra gudsriket på folkets språk. Hans sprakande liknelseberättelser doftar deras egen värld och skapar en hemkänsla hos åhörare långt utanför de fromma leden.

Sida upp och sida ner speglar min bok Vägen hem denna teologiska översättningsprocess. Den utgår från ”kartbilden” i liknelsen om pappan och hans två söner (Lukasevangeliet 15:11-32). Där skildras tre ”platser” – fadershemmet, främlingslandet och slätten mitt emellan. Berättelsen är Jesu svar på en för honom alltmer ödesdiger stridsfråga: Varför umgås du och äter med syndare? Hans svar kastar den religiösa ordningen över ända: Därför att Gud är sådan! Genom måltiderna visar Jesus att ingen människa kan gå så vilse och bli så förnedrad – att det inte finns en Far och en dörr på glänt därhemma.

Min ”folkbok” spreds i stora upplagor och ledde till otaliga möten, samtal och dialoger. Brommadialogen blev en mötesplats för tiotusentals människor från hela landet och Norden, en lägereld på slätten där kristna och sökare kunde värma sina händer tillsammans och dela sina erfarenheter. Samtidigt väckte boken oro och kritik i kyrkliga kretsar. Jag fick svara på insändare i tidningarna och stå till svars i pastorskonferenser. En känd kristen ledare uppmanade förlaget att utesluta följande avsnitt ur nästa utgåva:

– Det hade varit en katastrof om den hemvändande sonen inte mött sin far först – utan sin storebror … Idag visar flera undersökningar om det svenska folkets religiösa attityder att hela slätten är full av människor på väg mot sitt ursprung. Men faran är att många av dem kommer att stöta på präktigheten, de färdiga orden och oförmågan att se vår tids trasighet i vitögat inom kyrkorna.

– Därför är min hälsning till dig som gripits av budskapet i min bok: Om du går till en kyrka och märker att du förkvävs av de stora orden och är för skör för präktigheten och de färdiga svaren på livets svåra frågor, stanna då kvar en tid under den vidöppna himlen och fördjupa gemenskapen med din Skapare och Far på ditt eget sätt. Köp en bibel och lev dig in i evangeliernas berättelser själv. Och är du rädd att gå till nattvarden i kyrkan på en gång, dela i stället några småfranska där hemma med dina vänner. Det var så Jesusrörelsen började på stränderna och hemma i husen i Galileen – och han är fortfarande densamme!

 

 

 

Marianne Fredriksson och ett folk av sökare

De utnämndes till “präster i den kyrklösa kyrkan”.

Det var Marianne Fredriksson och Svenska Dagbladets Idag-redaktion som på åttiotalet satte det nya fenomenet privatreligiositet på allmänhetens näthinna i Sverige. De speglade ny forskning som visade att över tre miljoner svenskar säger sig vara religiösa – men på sitt eget personliga sätt. Ja, enligt vissa undersökningar är det fler som ber utanför kyrkorna än innanför. Med iver slukade jag de nya forskningsrönen och otaliga livsberättelser de följande åren.

Ju mer jag läste, desto tydligare blev det att min älskade morfar var en av dessa privatreligiösa sökare som valde att gå sin egen väg. Även andra från min hembygd började dyka upp på näthinnan. Jag såg aldrig Tekla i kyrkan. En dag långt senare när jag klyver ved åt mina gamla föräldrar tar tant Tekla en genväg över vår gårdsplan. Spontant går jag fram till henne och säger hur jag beundrat hennes livsgärning att genom åren ha visat sådan omsorg om svårt sjuka i sin närhet. Döm om min förvåning när hon pekar upp mot himlen och säger: Harry, jag ska säga som det är, det hade aldrig gått om Han däruppe inte hjälpt mig hela tiden.

En dag får jag ett överraskande telefonsamtal. En ledare i pingstkyrkan hemma i Järfälla frågar om jag kan delta i en dialog med Marianne Fredriksson. Trots att hon är så uppbokad har hon lovat komma till en temakväll, men på ett villkor – att hon får ha dialogen med Harry Månsus kring hans nya bok Vägen hem. Själv var hon då aktuell med boken Den som vandrar om natten (1988), som lästes av otaliga privatreligiösa sökare och var bästsäljare även i Tyskland. Vår dialog gick senare i ”repris” i en annan pingstkyrka på inbjudan av Stanley Sjöberg.

En snöig decemberdag åker jag med Svenska Journalens chefredaktör hem till Marianne Fredriksson i Österskär för en gemensam intervju. Tidningen vill låta läsarna ta del av de uppmärksammade dialoger Marianne och jag haft i några Stockholmskyrkor. När jag slår mig ner med Marianne i hennes fina hem med konst på alla väggar förundras jag åter över att min teologi fört mig hit. Jag fascineras av hennes ärliga och personliga svar.

Från en ateistisk livssyn vaknar hennes intresse för andlighet i samband med en 40-årskris när hennes psykolog leder henne in i meditationens värld. Den verkliga vändpunkten kommer när Roslagståget passerar Stocksundsbron och hon hör en tydlig röst i sitt inre: Den som inte tager emot Guds rike som ett barn han kommer aldrig ditin. Ur den andliga erfarenheten föds hennes författarskap.

Marianne berättar att hon kommunicerar med Gud och lever med evangelierna så gott som dagligen. Samtidigt värjer hon sig mot att kalla sig kristen i kyrkans mening. Till kyrkorna vågar hon sig endast när de är tomma och tysta. Frånsett undantag saknar prästerna respekt för mottagarens möjlighet att själv ge evangeliet liv, hävdar Marianne med emfas. Åtskilliga höjer sannolikt på ögonbrynen när Svenska Journalen vid nyår (1990) dimper ner i deras brevlåda. Hela framsidan upptas av en bild på Marianne och mig med den braskande texten: Präster i den kyrklösa kyrkan.

 

 

 

 

Så som i himmelen och dialogen på Skeppsholmen

Samma vår inbjuder regissören Kay Pollak och musikern Anders Nyberg mig och ett par andra till samtal på Skeppsholmen. Efter vår första samtalsdag tar Kay och jag hand om disken och då avslöjar han varför jag inbjudits till det celebra sällskapet. Det är Marianne Fredriksson som gav honom boken Vägen hem med kommentaren: Den här måste du läsa, det är obegripligt att en präst kan ha skrivit en sådan bok.

I de dynamiska samtalen under ett halvt år möter jag en ny språkvärld. När jag passerar Skeppsholmsbron får jag lämna kyrkans kategori tro och tvivel bakom mig – här är det i stället kärlek och rädsla som definierar var man står i andligt hänseende. Antingen vägleds vi av kärleken och ”kristusjaget” inom oss eller så styrs vi av rädsla och brist på tillit. Om vi ser på våra medmänniskor med kärlekens och förlåtelsens ögon får vi bevittna ”mirakler”, när vi befriar dem ur rädslans och skuldens fängelse. Ibland hänvisas det till Jesus, bibeln och en för mig okänd auktoritet – Kursen.

Vi hade stora planer. Med Nicaraguanska Bondemässan som förebild skulle vi skapa en ny svensk folkmässa. Sedan skulle vi turnera runt i hela Sverige. Kay och jag skulle hålla föredrag och workshops medan Anders övade in mässan med lokala körer. Nu blev det ingen eriksgata genom Sverige, men Anders Nybergs mässa Himlen inom har sjungits i hela landet sedan dess. Själv startade jag Brommadialogen som samlade tiotusentals från hela Norden. Det dröjde längst innan Kay kom till skott, men så blev det också en fullträff.

Kay Pollaks film Så som i himlen gestaltar den livsfilosofi och andlighet som jag mötte på Skeppsholmen. Filmens budskap fick en genklang i det svenska folket och det blev publikrekord. En och en halv miljon svenskar sökte sig till biograferna och många satt med tårfyllda ögon när Helen Sjöholm sjöng Gabriellas sång. Det var lika andäktigt som i kyrkan och folk ville knappt resa sig från bänkarna och gå ut när filmen var slut.

Nu var det inte bara Marianne Fredriksson och Kay Pollak som tog intryck av Mirakelkursen (1100 sidor). Den bästa populariseringen står Marianne Williamson för i boken Åter till kärleken – om principerna i A Course of Miracles (1993). Det är sannolikt hennes judiska bakgrund och kontakten med tolvstegsrörelsen som gör att hennes bok är en rejäl utmaning även till kyrka och teologi när det gäller hur vi formulerar försoningens mysterium. Mariannes gudsbild är den som Jesus skildrar i pappans möte med sin förlorade son ute på slätten.

Jag var med vid bokens svenska release i den sprängfyllda Norrmalmskyrkan.  Marianne Williamson är en enastående talare och trollbinder publiken i tre timmar med Mirakelkursens budskap. Det är sällan det talats så varmt och personligt om försoning, Kristus och den helige Andes ledning i en kyrka. Om vi som enskilda och mänsklighet befrias från rädsla, upptäcker ”Kristus” i varandra och låter Anden leda oss, då kan våra egna och planetens sår bli helade. Det är en förtätad stämning i kyrkan när vi mediterar och ber för trasiga relationer. Bland andra är det en mamma i bänken framför mig som räcker upp handen och ber om förbön för relationerna i hemmet, speciellt när det gäller hennes tonårsdotter.

Trots att kyrkan är fullsatt känner jag endast fyra personer från kyrkans värld. Det är kyrkoherde Lars-Åke Lundberg som leder kvällen, Norrmalmskyrkans pastor Stig Sköld, vaktmästaren och en elev från Betelseminariet. Det tycker jag är mycket märkligt i en tid när kyrkor och samfund arrangerar kurser, temadagar och pastorskonferenser om hur vi ska nå vår tids sökare. Steget tycks fortfarande vara långt från att tala om i stället för med dessa sökare! För mig var kvällen historisk. Vid utgången delade jag ut inbjudan till Brommadialogens första dialogdag med nyandligheten. Anmälningar vällde in och trots att vi bokat kapellet kunde vi inte ta emot alla. Jag skildrar mötet med nyandligheten utförligt i Min resa (139-197).

 

FINNS DET EN REGISSÖR FÖR VÅRA LIV?

Jag växte upp bland människor som talade om Guds ledning i stort och smått. Även idag lever jag nära religiöst obundna rörelser som under ”stilla stunder” tonar in Guds vilja och plan – en dag i taget. Ja, långt utanför kyrkväggarna möter jag människor som med gripenhet berättar om märkliga ”sammanträffanden”, det som C. G. Jung benämnde ”synkronicitet”.

När jag betraktar mitt liv i backspegeln kan jag känna igen vad Olle Carlsson, kyrkoherde i Katarina församling, skriver i sin självbiografi. Han skildrar hur ”försynens hand” grep in och hur ett ”slumpartat samtal” ledde till ”en helt ny andlig strömning i Sverige”. Olle och jag fick olika roller på den scen där evangelium sänds på brustenhetens våglängd. I efterskott anar jag närvaron av en osynlig Regissör som vill människorna, kyrkan och planeten väl.

 

 

En helt ny andlig strömning i Sverige

Utan erfarenheterna på Noor hade inte Brommadialogen, Sinnesrogudstjänsterna och Djupare Liv funnits.
Foto: Ola Norman

Vårvintern 1990 kommer ännu ett av dessa telefonsamtal som leder in på ett nytt spår för resten av livet. Olle Carlsson vill möta mig på Café Rival vid Mariatorget. Efter lite uppvärmning frågar han rakt på sak: Harry, vill du bli etisk rådgivare på Noor? Han berättar att de använder boken Vägen hem och att patienterna uppskattar den. Det skulle bli mera personligt om jag var där och höll föredrag om andlighet och följde upp med personliga samtal. Återigen förundras jag över hur teologin för mig i kontakt med nya spännande sammanhang.

Samtidigt skrämmer mig förslaget. Jag saknar ju erfarenheter av missbruk som både patienterna och de flesta i behandlingsteamet har. Olle försäkrar att han och jag skulle gå sida vid sida det första året och att jag får sluta om det inte känns bra. I sin självbiografi sätter han in vårt möte i ett större andligt sammanhang:

– Det var bara ett drygt halvår efter skilsmässan som försynens hand grep in och kastade om min livsbana. Jag fick ett oväntat samtal från en amerikansk luthersk präst som hette Martin. Han var inhyrd som etisk rådgivare på ett nystartat behandlingshem för alkoholister på Noor. Han undrade om jag skulle vara intresserad av att börja jobba där?

– Detta slumpartade samtal blev i sin förlängning upptakten till en helt ny andlig strömning i Sverige. I och med att jag började arbeta på Noor initierades en kontakt mellan kyrkan och Minnesotamodellens tolvstegsprogram. Ett nätverk bildades under baptistpastorn Harry Månsus ledning som hette Brommadialogen. Han etablerade också ett samtal med nyandligheten. Ett nytt sammanhang hade uppstått, som började anordna ”lågtröskels”gudstjänster för sökare, så kallade Sinnesrogudstjänster, som idag firas runtom i hela landet. (Mitt himla liv, sid 94)

Denna ”helt nya andliga strömning” kunde inte ha börjat tidigare, men i slutet av åttiotalet var dess tid inne. Under de tre första årtiondena hade AA en mycket blygsam tillväxt i Sverige. Faktum är att det då fanns fler finsktalande AA-grupper i landet än svensktalande. Allt förändras dramatiskt när den tolvstegsbaserade Minnesotamodellen anländer. Genom en stort upplagd konferens på Grand Hotell i Stockholm under ledning av eldsjälen Monica Getz och SAS-chefen Jan Carlzon lanseras den nya behandlingsformen. I den ingår två inslag som blir helt avgörande för den nya andliga strömning Olle Carlsson skriver om.

Det första är att patienterna vid dessa behandlingshem besöker AA-möten varje vecka redan under behandlingen. Men ännu viktigare, de uppmuntras att fortsätta med AA-möten resten av livet! Första året efter konferensen på Grand Hotell växer AA med femtio procent. Under de fyra följande åren (1986-1989) äger rena explosionen rum då AA mångdubblas – från 68 till 260 grupper! År 2018 är 460 AA-grupper registrerade. Från att ha varit en storstadsföreteelse har rörelsen fått en spridning över hela landet. De välbesökta sinnesrogudstjänsterna startade 1992, men hade någon kommit med erbjudandet tio år tidigare hade det varit ett slag i luften.

Det andra inslaget som fick stor betydelse var att behandlingshemmen anställde präster och pastorer som etiska rådgivare. I USA kallades dessa ”chaplains” (kaplaner) men ett sådant kyrkligt ord var otänkbart i det sekulariserade Sverige där man ville sälja in behandlingen till kommuner och företag. Teologerna hade föredrag om sorg, skuld, skam och andlighet, men deras unika bidrag var tystnadsplikten. De fick ta de svåraste samtalen om skuld och brott där övriga i teamet hade blivit anmälningsskyldiga. Sverige hade en ekonomisk högkonjunktur och behandlingshemmen växte som svampar ur jorden. Det är dessa etiska rådgivare i olika delar av landet som nu får stor betydelse för den andliga strömning som inger många hopp.

 

 

Dialogpredikan med socialt patos vid Slussen

Anders Carlberg var en av Sveriges främsta sociala
innovatörer. Foto: Fryshuset

Min utbildning på Noor började med en familjevecka då jag skulle leva mig in i de anhörigas problematik och bo med dem hela veckan i ”Familjehuset”. Första hälften av tiden gick åt att släppa fram den instängda smärta och besvikelse som lagrats under många år. Men när mörkret fick vara mörkt först fick vi under veckans senare del uppleva ett märkligt försonande ljus över våra liv. När vi kramades och tog avsked sade en av kvinnorna: Tänk att man måste vara gift med en alkoholist för att få uppleva något så fint och läkande. En familjevecka borde tillhöra de Mänskliga Rättigheterna för alla.

Nästa fas i utbildningen var att delta i de populära proffskurserna, då teamet på Noor presenterade den tolvstegsbaserade behandlingen under tre dagar för andra professionella. På tröskeln till nittiotalet var det rena vurmen för ”Minnesota” på socialförvaltningar, behandlingshem, kollektiv för unga missbrukare, fängelser och inom kyrkornas diakonala arbete på vissa håll. Noor var Minnesotas ”flaggskepp” där eldsjälar och pionjärer från både Sverige och Norge strålade samman. Där byggdes broar och skapades nätverk som fick stor betydelse för framtiden.

I december 1990 eskorterar jag ett tiotal personer från proffskurserna till Grävlingsberg, baptisternas fantastiska sommargård med magnifik utsikt över inloppet till Stockholm. De sökte lokaler för en ny ungdomsbehandling enligt Minnesotamodellen. Det vibrerade av nyupptäckt andlighet i gruppen, bland andra Anders Carlberg (Fryshuset), AnnBritt Grünewald (Österåkersanstalten), Kjell Snickars (Noor) och Gunnar Bergström (expert). När föreståndaren visat alla byggnaderna bjuds vi på kaffe i Caféet.

Där vid fikabordet känner jag historiens mäktiga vingslag över mitt lilla liv. Här på Grävlingsberg hade vi under fina sommardagar arrangerat de första sökarkonferenser för människor som berörts av budskapet i Vägen hem. Här hade jag gått längs stigar och suttit på parkbänkar i många samtal då jag mötte en djup längtan efter andlighet och mening i vår sekulariserade storstad. Det känns märkligt att samma teologi nu fört mig hit med eldsjälar som jag beundrade. De påminde mig om de pionjärer som en gång bröt upp från enhetssamhället och gav oss våra folkrörelser och vår demokrati.

Plötsligt börjar jag uppfatta inslag i deras samtal som gör mig orolig och bekymrad. Jag hade tagit för givet att dessa kompetenta människor skulle starta ett gemensamt behandlingshem, men nu börjar jag inse att det är tre olika initiativ på gång. Där vid fikabordet föds idén till Brommadialogens första konferens som äger rum fyra månader senare – Nätverksträffen i april 1991. Jag ville skapa ett forum där dessa eldsjälar kunde fördjupa andlighet och behandlingsfilosofi tillsammans – även om de till vardags blev konkurrenter. De flesta av dem medverkade också i programmet på Nätverksträffen.

Redan vid de första mötena fick jag en djup respekt för Anders Carlberg, Fryshusets grundare och visionära ideolog. Jag hade sett honom på teve när han som ung ledde ”Kårhusockupationen” i Stockholm 1968. Jag hade hört hans skarpa inlägg utmana Stockholms politiker i Fryshuset. Nu våren 1991 var hela Stockholm i eld och lågor inför den första Stockholm Water Festival. Det överraskade mig inte ett dugg att Fryshuset skulle vara där med ett stort tält och ett spännande program vid Slussen. Men jag blev rejält överraskad när jag fick veta att de planerade en gudstjänst i tältet och att Anders och jag skulle hålla en dialogpredikan.

Vi förberedde vår predikan i flera timmar i solskenet på gräsmattan utanför Betelseminariet i Bromma. Ibland fick jag nästan nypa mig i armen så att jag inte drömde. Är det här samme Anders som ledde studentupproret 1968 och som hade sina duster med Stockholms politiker? Ju längre vi samtalade, desto tydligare blev det att jag inte bara satt mitt emot en av vår tids stora sociala entreprenörer – utan en lekmannateolog som med ett profetiskt patos förde de utsattas talan. Jag insåg att han inte bara utmanade politiker, utan också oss i kyrkan att ta Jesus och ursprungskristendomen på större allvar.

Här på gräsmattan var det inte Vägen hem utan min allra första bok, Shalom Jord – om fred, helhetssyn och jordens framtidsom förenade oss. Tidigt under studierna nere på kontinenten drabbades jag av profeten Amos och hans sociala patos. Vid självaste nationalhelgedomen utmanar han kungahuset, politiker och inte minst prästerna att vända om och ge ekonomin, politiken och gudstjänsterna en radikalt ny inriktning – för de fattiga och förtrycktas skull. Amos sätter sitt liv på spel när han slungar ut budskapet från Gud till makthavare och präster: Jag avskyr era fester … Låt mig slippa dina psalmer … Men låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!

De vita fladdrande tältdukarna under soliga sommarveckor var ett välkänt fenomen för mig som vuxit upp i tältmötenas förlovade land – Österbotten. Ändå var det en märklig känsla att vandra genom Vattenfestivalens vimmel med bibeln i portföljen till Fryshusets stora tält. Jag kände att jag fick vara med på ett hörn i den Jesusrörelse professor Schweizer etsat in i mitt medvetande. Och när jag lyssnade till Anders radikala ”åskviggar” under vår dialogpredikan, då kände jag att profeten Amos inte levt förgäves 2700 år tidigare. Det här var början på ett mer än tio års nära samarbete mellan Fryshuset och Brommadialogen.

 

 

 

Sinnesrogudstjänsten – en lägereld på ”slätten”

De finaste åren av mitt liv var när jag halv nio på morgnarna höll föredrag om Andlighet – ett liv i relationer i Kungssalen på Noor. Ursprungligen var det Karl XI:s jaktslott med en storslagen park vid en insjö nära Knivsta. Jag har aldrig förunnats uppleva en sådan värme och tacksamhet som vid dessa föredrag och de efterföljande samtalen. Jag har varit teolog och pastor i hela mitt liv, men har väl knappast fått sätta så många människor i rörelse i andligt hänseende som i behandlingsarbetet.

Men plötsligt ställs jag inför ett oväntat problem. Patienter som berörts av föredragen frågar till vilken kyrka de ska gå efter tiden på Noor? Jag rekommenderar några kyrkor jag har förtroende för, men den ena efter den andra kommer tillbaka besvikna. De tyckte sig inte finna samma jordnära andlighet, utan menade att predikanterna använde abstrakta begrepp som inte hade relevans för deras tillfrisknande och behov av andlig kraft. Predikanterna talar om gemenskap, kärlek och försoning, men det är svårt att få kontakt och en känsla av att försoning är på gång i dessa miljöer, menar de.

Mötet med Claes (fingerat namn) ser jag som sinnesrogudstjänsternas egentliga födelsestund. Mot slutet av behandlingen kommer han till mitt samtalsrum för att säga adjö. Ansiktet lyser när han säger att han beslutat gå ”hem” till den frikyrka han tillhörde som ung, men inte längre passade in i då han utvecklade sin alkoholism. Efter ett halvt år möter jag honom igen, men då lyser inte ansiktet längre och han förklarar: Jag gjorde några försök att komma in i gemenskapen, men misslyckades. Så snart gudstjänsten var slut rusade alla till kyrkkaffet och de tycktes ha så trevligt, var och en i sin grupp. Ingen såg mig och då slog den gamla skammen till igen – jag hör inte hemma här!

När jag hör orden och ser det sorgsna ansiktet känner jag hur det börjar glöda i mitt inre. Om patienterna inte passar in i kyrkorna, då är dessa kyrkor inte längre bärare av den Jesusrörelse som spreds bland fiskebryggor och i hemmen i Galileen för två tusen år sedan. Det mest kännetecknande för Jesus var ju att trasiga och skamtyngda människor drogs till honom och fick en ny värdighet i hans närhet.

 

 

En historisk händelse i svensk kristenhet

Ingen har lyckats fånga sinnesrons kärna
som själavårdaren Larsåke W Persson
Foto: Charlotte Persson

Så här skriver själavårdaren Larsåke W Persson om den första sinnesrogudstjänsten i Betelseminariets kapell i Bromma:

– Söndagskvällen den 27 september 1992 ägde i all enkelhet en historisk händelse rum i den svenska kristenheten. Ingen hade väl kunnat ana att det bara efter några år skulle vara möjligt att gå på sinnesrogudstjänst så gott som varje söndag under året i Stockholm – och dessutom på allt fler orter ute i landet. Så småningom uppmärksammades den nya gudstjänstformen i både kristen och profan press. Inom några år hade det hållits sinnesrogudstjänst i både radio och TV (Boken om recovery, sid 56f).

Ordet ”sinnesro” gör att somliga föreställer sig en stillsam, meditativ gudstjänst, kanske med inslag av tystnad. Det är så långt ifrån de första årens gudstjänster i Bromma man kan komma. Redan vid ”kyrkkaffet” i Ljushallen en timme före gudstjänsten var det rena släktkalaset med otaliga kramar och ljudet högt i tak. Men i god tid började vandringen till kapellet, ty till skillnad från kyrkfolket ville de flesta sitta längst fram. Nittio procent av gudstjänstdeltagarna utgjordes av tolvstegare och deras familjer.

Musiklinjens solister och instrumentalister gav lyftning åt gudstjänsterna. Inslaget från Anonyma Narkomaner (NA) både i bänkarna och i livsberättelserna under de första åren gav gudstjänsterna en ungdomlig och dynamisk prägel. Jag började tidigt dela min tjänst på behandlingshemmet med tre kolleger i Bromma – Larsåke W Persson, Maria Hägglund och Eva-Karin Fackel. Därför var flera ansikten redan kända och ”tvåspråkigheten” garanterad.

Den första tiden fick gudstjänsten absolut inte vara längre än ett AA-möte (för det mesta 60 min). Alla medverkande höll därför ett öga på klockan och ibland plockade vi bort inslag på slutet. Bibeltexterna var korta med ett tydligt existentiellt tilltal. Lifestoryn speglade någons resa med de tolv stegen och predikan skildrade Jesu möte med utsatta människor. Gudstjänsterna var ett möte mellan två världar och därför fogade vi ihop signalord från båda – sinnesro och gudstjänst Vanligtvis sjöng vi tre unisona sånger, två välkända psalmer och en ”profan”, t ex Så länge skutan kan gå.

Många av oss som var med glömmer sent dessa höstkvällar när allas drömmar och livsöden förenades och vi reste oss, lade händerna på varandras axlar och vaggade med i refrängen till Tove Janssons Höstvisa:

Skynda dig älskade, skynda att älska,
Dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
Snart är den blommande sommaren slut.

Vi avslutade med Sinnesrobönen och gick sedan ut i höstmörkret där marschallerna fortfarande brann ner mot Drottningholmsvägen. Ingen av oss anade att Sinnesrofolket femton år senare skulle tända sina marschaller på fler än 150 platser i Sverige – alltifrån Arvidsjaur i norr till Ystad i söder. Även i Norge, på Island och turistorter i Spanien tändes eldarna.

Efter några år bad Sveriges Radio mig att tala vid en sinnesrogudstjänst som sändes från Kungsholms baptistkyrka. På nyårsdagen 1997 sände SVT en sinnesrogudstjänst från baptistkyrkan i Sundsvall där pionjärerna Gunnar och Birgitta Grossby var mötesledare. Då bad ”teve-biskopen” Bengt Bergius mig att predika – så nära de ursprungliga sinnesrogudstjänsterna i Bromma som möjligt. Nästa avsnitt är mitt försök.

 

 

Vägen hem och “kyrkan” på slätten       

Rembrandts berömda tavla om den förlorade sonen

Det är fint att få stiga in i det nya året tillsammans med er. Det bärande temat i varje sinnesrogudstjänst är att det finns en utpost i tillvaron som vill våra liv – både planetens och varenda människas. Denna årets första dag utgår vi från en text i Nya testamentet som handlar om besinning, insikt och en ny start i livet. Det är Jesu liknelse om en far och hans två söner.

Berättelsen är ett drama i tre akter. Första akten handlar om en ung människas uppbrott från det trygga och inrutade livet därhemma. Den yngre sonen längtar efter mer än mammas köttbullar och falukorv. Därför kvitterar han ut arvet och emigrerar till ett land där ingen har ett färdigt program hur han ska leva sitt liv till dödedag.

I Stora Boken skriver Anonyma Alkoholisters grundare, Bill Wilson, att många missbrukare är ”allt-eller-intet människor”. De vill så mycket med sina liv. Efter hundratals samtal med alkoholister på ett behandlingshem vet jag att det innerst inne är fråga om fina och hängivna människor. Deras livs tragik är att en destruktiv kraft, ett förödande ”virus”, nästlat sig in och slår ut deras ”immunförsvar”. För varje gång de sviker sin livsvision fylls de med mera skuld och skam.

Det dröjer olika länge att nå ”botten”. I Jesu berättelse går det snabbt. Pengarna rinner iväg och rapporter om besök hos prostituerade når pappan därhemma. Till slut måste yngligen som flytt till friheten bli dräng och svinvaktare under Österns brännande sol, den värsta förnedring man kunde tänka sig i den kulturen.

Men mitt i förnedringen händer ett mirakel. Han kommer till besinning. Han inser att han är på väg att gå under. Det får bära eller brista, men han tar beslutet att bryta upp och återvända hem. Under vägen förbereder han sig för det obehagliga mötet: Far, jag kan inte längre bli din son, men får jag bli dräng i ditt hus? De får ju äta sig mätta varje kväll.

På husets tak står en pappa och spanar ut över slätten. Tiden har gått, men han kan inte glömma sonen som gav sig av. Hoppet har inte slocknat att han en dag ska dyka upp igen där borta där han såg honom försvinna vid horisonten.

I Österlandet är det ovärdigt för äldre män att röra sig snabbt. Men Jesus skildrar hur pappan springer ut på slätten sonen till mötes. När de möts är det kroppsspåket som talar. Kramarna, kyssarna, festkläderna, ringen på fingret, musiken, dansen och doften från den stekta gödkalven, allt säger samma sak: Du efterlängtad och älskad, du har fortfarande en Far och du är en fullvärdig son i hemmet!

För Gud finns det inga oäkta eller oönskade barn. Även om livet ligger i spillror och skammen lyser ur pupillerna är vi fortfarande söner och döttrar i Guds ögon. Det är aldrig för sent så länge hjärtat slår. Det är därför det blir fest närhelst en förlorad son eller dotter återvänder hem till ”vår älskande Far” som Stora Boken uttrycker det.

När ridån går upp för tredje akten är festen och dansen i full gång. Den äldre sonen återvänder hem från en lång arbetsdag ute på fälten. När han hör att brodern kommit hem och att pappan slaktat gödkalven mörknar hans ansikte. Det här är skriande orättvist! Han vill inte gå in och delta i spektaklet. Hans reaktion speglar fariséernas vassa kritik mot att Jesus öppnar dörren hem till Gud på vid gavel för syndare – utan minsta garanti att de ännu bättrat sig. I konfliktens hetta förklarar Jesus sitt handlande: Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.

Scenen påminner mig om smärtsamma möten med anhöriga till missbrukare. Alkoholisten har tagit emot hjälp, fått kontakt med sina känslor och stigit in i ett nytt, rikare liv. Men livskamraten, som genom alla år dragit lasset i vått och torrt, står utanför – med ett lika nedfruset känsloliv, oförmögen att öppna sig för våren och värmen. Det känns orättvist och bittert och i värsta fall slutar det med skilsmässa.

Med sin suggestiva berättelse skildrar Jesus den tragiska baksidan av den tidens och alla tiders religiositet. När pappan möter den hemmavarande sonen ute på gräsmattan är det inte längre så säkert vilken av sönerna som är ”den förlorade”. Som kristen är jag rädd att hamna i samma situation. Jag är med i kyrkan, jag drar lasset i vått och torrt, men tänk om jag håller på att förlora den atmosfär som föds – när sår läggs till sår och brustenhet helas.

Därför är det så löftesrikt när kyrkan och tolvstegsfolket möts. Kanske kan vi berika varandra så att vi åter får uppleva atmosfären och den befriande andlighet som kännetecknar Jesu gemenskap och måltider för tvåtusen år sedan? I dag är hela slätten full av söner och döttrar på vägen hem till ett djupare liv. Därför vill jag fråga er som firat sinnesrogudstjänst med oss på årets första dag: Ska vi inte stämma möte ute på slätten? Eller vid den stora festen därhemma?

 

 

 

Den förlorade sonens kyrka på Söder

Idag är Katarina kyrka centrum för den reformatoriska rörelsen

Olle Carlsson var platschef och hade något av gurustatus på Noor när jag började som etisk rådgivare. Jag fick följa honom, nästan som en adjutant, och han presenterade mig i generösa ordalag. Jag invigdes i hans hisnande planer på nya behandlingshem i Sverige och Norden. Han berättade om spännande kontakter med välkända artister, bland andra Ulf Lundell, som varit patient på Noor och skrivit utförligt om sin behandling i En varg söker sin flock (1989).

Samma vår firade jag 50 år med släkt och vänner i kyrkan. Helt oväntat dyker Olle upp mitt i festen tillsammans med skådespelaren Rico Rönnbäck. Det går en susning genom salen när gästerna känner igen Rico från en populär teveserie som alla följde på den tiden. Olle håller ett generöst tal och försvinner sedan lika snabbt. Jag lärde mig mycket av Olle på den korta tid vi fick tillsammans. Han hade en gudagåva att sätta människor i rörelse i andligt hänseende.

Tyvärr fick min och Olles saga på Noor ett abrupt slut efter ett par månader. Vi var tre som satt och fikade i allsköns ro i personalrummet när en kvinnlig terapeut vänder sig till Olle och frågar: Men Olle, hur mår du själv egentligen? Jag ser hur hans ansikte skiftar färg och tårar spricker fram ur de rödsprängda ögonen. Utan ett ord reser Olle sig och springer ut i den stora parken så att vi inte kan se honom längre. Alla i teamet blir uppskärrade och undrar vad som hänt? Som etisk rådgivare får jag uppdraget att gå ut i parken och försöka få kontakt med honom igen.

Längst bort i parken hittar jag Olle vandrande fram och tillbaka och han verkar väldigt uppriven. När vi möts talar han forcerat om händelser och relationer som jag har svårt att ta in. Först nitton år senare får jag sammanhang och konturer när jag läser hans utlämnande självbiografi Mitt himla liv (2009). Visst hade jag undrat över den iögonenfallande rastlösheten och den uppskruvade hettan att starta nya behandlingshem och andra projekt. Men jag hade ändå inte kunnat föreställa mig vilket ohyggligt ”svart hål” av förnekelse, alkoholmissbruk, förvridna relationer, skuld och skam som öppnat sig under min gode vän, som jag än idag står i tacksamhetsskuld till. Mötet i parken blev vårt sista på Noor.

Nästa gång jag kör in genom den pampiga allén står den amerikanska behandlingschefen på trappan och vinkar in mig till sitt kontor. Jag får veta att min tid med Olle är slut och att han fått lämna sin tjänst på Noor med omedelbar verkan. Hon är själv nykter alkoholist och redogör för de graverande orsakerna utan fördömanden. Vad jag hör henne räkna upp och vad jag senare läser i Olles livsberättelse är den starkaste skildringen av den förlorade sonen i modern tappning som jag tagit del av. Men det är också en berättelse om besinning vid vägs ände och en lång vandring hem igen. Det är min övertygelse att utan dessa dyrköpta erfarenheter skulle aldrig det friska källsprång på Söder ha sprungit fram som idag ger många människor och den svenska kristenheten ett hopp.

 

 

De tolv stegens väg – en modell för församlingsutveckling

Lisbeth Gustafsson ledde dialogen med Olle och mig i Katarina kyrka vid konferensen 2016.

Olle Carlssons väg hem till sig själv går genom ett tillfrisknande i AA-gemenskapen och i en bönegrupp som först möts i hemmen och sedan i Allhelgonakyrkan på Söder. Ur detta frö växer steg för steg en ny gudstjänstform fram som skildras utförligt i Else Blomgrens och Olle Carlssons bok Hej och välkommen till Allhelgonamässan (2009). Vissa delar av boken andas ett reformatoriskt patos som påminner om den Martin Luther som spikade upp sina teser på slottskyrkodörren i Wittenberg. I boken drivs den teologiska grundtesen att Gud älskar alla människor villkorslöst med samma envetenhet som Luther drev reformationens grundprincip – att alla blir rättfärdiga genom tro allena.

Allhelgonamässan och sinnesrogudstjänsterna har sprungit fram ur samma erfarenheter med inspiration från de tolv stegens andlighet. I båda fallen sänds evangeliet på brustenhetens våglängd. Men på en punkt skiljer sig de två projekten. I Brommadialogens sammanhang trodde vi att en väckelse hängde i luften och var mycket optimistiska – eller rättare sagt naiva. På fem år öppnade vi fem nya ”filialer” i Stockholms frikyrkor och ledde dessutom flödena till Allhelgonakyrkan, Högalid, Maria Magdalena och Ersta kyrka. Olle Carlsson och hans medarbetare valde en helt annan strategi. De satsade alla sina resurser i en enda kyrka och församling. Deras böcker visar att de mötte samma tröghet och motstånd som vi, men på en enda samlad front – och segrade! I efterskott beklagar jag vår frikyrkliga trosvisshet som spred ut våra små bärarlag på alltför många fronter samtidigt.

Efter en inomkyrklig och medial turbulens blir Olle Carlsson kyrkoherde i Katarina församling och tyngdpunkten förläggs då alltmer till Katarina kyrka och Katarinamässan. Det är en stark upplevelse att få sätta sig ner i bänkarna tillsammans med 400 andra på söndagar klockan elva och ta del av den genomtänkta gudstjänstformen med finstämda sånger och musik. Det är ett möte ”ute på slätten” för moderna svenskar som Jesus själv hade gillat. Jag tror också att Martin Luther och professor Schweizer hade trivts och blivit berörda. Här sjungs ofta välkända sånger från den svenska folkväckelsen. Till och med pingströrelsens grundare, Lewi Petrus, hade känt sig hemma när han fått stämma in i sin sång Löftena kunna ej svika.

Jag känner igen många gudstjänstbesökare från våra tidiga dialoger och möten i Bromma. Jag gläds över att tolvstegsfolket och nyandlighetens sökare har hittat ett andligt hem i den gamla ärevördiga kyrkan mitt i en modern pulserande storstad. Den som vill inspireras av denna hoppingivande förebild rekommenderas Olle Carlsson, Lisbeth Gustafsson och Fotini Carlsson, Liv i Kyrkan/Kyrkan i Livet (2015) som handlar både om gudstjänstförnyelse och socialt företagande med inspiration från de tolv stegen. Jag avslutar med ett citat från boken:

“- Bakom vår framgång ligger ett metodiskt arbete med tolvstegsprogrammet som modell för församlingsutveckling … Jag har valt att beskriva Katarina församlings gudstjänstförnyelse som en resa i 12 steg … som har räddat mitt liv och samtidigt gett mig redskap som präst och ledare i Svenska Kyrkan (sid 8-9).”

 

 

En kyrkoledare på stranden

Solen höjer sig över Genesarets sjö när en fiskebåt sakta glider in mot stranden. Trots att den är full av unga män är det dödstyst i båten. I varje själ ruvar den dova besvikelsen över att allt de trott och satsat på under några år fått ett så tragiskt slut. Jesus är död.

För Petrus är det speciellt dystert. När han blev utpekad på översteprästens bakgård som en av Jesu lärjungar svor han på att han aldrig haft något med Jesus att göra. Efter det sveket drog han den enda logiska slutsatsen – han återvände till de gamla fiskevattnen. De andra följde med.

De ser en främling röra sig fram och tillbaka på stranden. Plötsligt känner någon igen honom. Mer behövs det inte för att allt ska flamma upp igen för Petrus. Båten går alldeles för sakta, så han viker upp manteln och kastar sig i sjön – för att snabbt få möta sin Mästare på stranden.

Och Jesus förnekar sig inte. Trots allt det oerhörda han varit med om – rättegång, tortyr, avrättning och uppståndelse – är hans första fråga: Är ni hungriga? Och medan han halstrar fisk på glöden frågar han Petrus: Älskar du mig?

– Herre, du vet allt. Du vet att jag har ett hängivet hjärta, men du vet också att allt gått sönder och ligger i spillror.

– Petrus, jag vill att du blir en herde för min hjord. Du kommer aldrig mer att samla människor kring din egen förträfflighet, utan leda dem till mig – en syndares vän. Först nu kan du bli en ledare för min kyrka på jorden.

 

HUNGER EFTER HELANDE OCH GUDS LIVSVERKSTÄDER

Min utbildning på behandlingshemmet Noor började med boken Let Go, Let God (på svenska: Släpp taget!). Jag tog för givet att den handlade om alkoholister, men insåg efter några sidor att den också handlade om mig. John Keller skildrar hur brustenhet är inslag i allas liv och hur vi försöker fly från det som gör ont. När alkoholisten flyr till flaskan, då flyr vi andra in i arbete, projekt, visioner, relationer, spel, sex och porr.

Skild från sina projekt kan arbetsnarkomanen bli lika rastlös och odräglig som alkoholisten utan sin flaska. Konsekvenserna för familjen är i båda fallen smärtsamma. Därför används de tolv stegen i föregångslandet USA av fler miljoner utanför AA än innanför. Även i Norden finns numera tolvstegs-verktyg för ”normalstörda”, medberoende och människor som vill bli fria från sår, ovanor och ett tvångsmässigt dysfunktionellt beteende.

 

 

Keith Millers klassiker – A Hunger for Healing 

Keith Miller var kyrkkändis och hans första bok, The Taste of New Wine, såldes i över en miljon exemplar. När allt kraschade fick han hjälp av de tolv stegen och skrev denna djuplodande bok – en klassiker i både USA och Norden.

Efter semestern 1991 gör jag min sedvanliga runda bland nya tidskrifter i biblioteket och fångas av framsidan på Christianity Today med den braskande rubriken: The Hidden Gospel of the 12 Steps. Det är ett stort reportage om de ledande recovery-kyrkorna i södra Kalifornien med intervjuer av pastorer och författare. Samma vår kommer Keith Miller ut med Hunger for Healing som snart blir en ”klassiker” och ideologisk ledstjärna för hela rörelsen.

Vi inbjuder Miller till Sverige och 1995 har han mycket uppskattade temadagar på Brommadialogen, i Göteborg och i Malmö. Samtidigt kommer boken ut på svenska med titeln Steg in i livet och trycks i tre upplagor. Glädjande är att både temadagarna och boken får en sådan uppskattning bland tolvstegsfolket. Många tolvstegare anser då att det är den bästa guiden när de som sponsorer hjälper tillfrisknande med fjärde och femte steget. Senare gör Miller ytterligare ett uppskattat besök i Sverige.

Enligt tidskriften är Dale Ryan ”spindeln” i de nationella kristna recovery-nätverken. Han knyts senare till det kända Fuller Theological Seminary i Pasadena för att undervisa teologer om de tolv stegen och kristet recovery-arbete. Hans hustru Juanita Ryan är en efterfrågad föreläsare och författare. Båda medverkar i konferenser både i Bromma och i Finland där recovery vid den tiden samlar större skaror än i Sverige.

Redan under läsningen av reportaget väcks en förhoppning hos mig att få besöka dessa kyrkor och möta deras ledare. Plötsligt dyker chansen upp när behandlingshemmet Noor sänder mig på en två veckors utbildning i Chicago och jag samtidigt råkar få en utmärkelse och ett stipendium som finansierar ytterligare två veckor i Kalifornien. Dale Ryan planerar besöket och bokar tider hos viktiga ledare och pionjärer.

I tidigare böcker har jag skildrat erfarenheterna från studieresan (Den kosmiska katedralen, 1996, sid 80-92). Här nöjer jag mig med slutintrycket efter sista kvällen i en av kyrkorna: – Jag ser människorna strömma ut från sina grupper i den varma kaliforniska kvällen. Somliga är glada och pratar, andra går tysta och eftertänksamma. Någon gråter stilla och har en medmänniskas arm om sina axlar. När motorerna startar anar jag varför dessa kyrkor växer i den del av världen där pulsen är allra högst. Dessa kyrkor är livsverkstäder där människorna får hjälp med sina liv och relationer. Jag känner en iver att åka hem till Norden och se om dessa frön kan gro i ett mer kylslaget klimat?

 

 

 

Norden upptäcker ”flodhästen” i vardagsrummen

Hemma i Norden bereds jordmånen av finländaren Tommy Hellsten och hans bästsäljare Flodhästen i vardagsrummet (1993). Hellsten är teolog, författare och missbruksterapeut som fått nya impulser under en studieresa i recovery-sammanhang i USA. I boken skildrar han sin uppväxt i en alkoholistfamilj, men också hur våren sakta återvänder till tjälfrusna marker när han möter sitt ”inre barn”. Tiotusentals människor känner igen sig och inser att man inte måste drabbas av alkoholism för att gå miste om våren i sin personlighetsutveckling. Plötsligt blir begrepp som beroende, medberoende och det nedfrusna inre barnet en del av mångas vokabulär.

Jag mötte Tommy Hellsten första gången när vi båda var talare på den stora Minnesotakonferensen 1994 i Folkets Hus i Stockholm med 450 deltagare från hela Vård-Sverige. Sedan dess blev han den stora publikmagneten på Brommadialogens konferenser under resten av nittiotalet. Vi möttes också som talare på en kristen recovery-konferens i Finland som på den tiden hade flera hundra deltagare. Den hade sitt ursprung och inbjöd huvudtalare från recovery-rörelsen i USA, bland andra pionjärerna Ron Ross och Dale Ryan.

Både i Finland och Sverige trodde nog många att recovery var något av en ny ”folkrörelse”. Men medan sinnesrogudstjänsterna fortsatte att ha vind i seglen började efter millennieskiftet en reträtt för recovery-arbetet både i Sverige och i Finland. Brommadialogens sista bok Konsten att leva – verktyg för en befriande andlighet (2005) följs av flera års tystnad. Den innehöll Dale och Juanita Ryans lättlästa och pedagogiska recovery-bok Andlig förskola – tolv steg till ett djupare liv och Tommy Hellsten/Harry Månsus Resan till vuxenlivet – om medberoende och våra falska roller.

 

 

Celebrate Recovery och Livsstegen

Torbjörn Freij är nationell ledare i Sverige och
Ann-Cathrine har översatt böckerna, här på
CR-konferens i ett soligt Kalifornien.

Sju år senare visar det sig att recovery börjar spira igen genom två ”plantor” som kompletterar varandra. Mitt i ett AA-konvent i Frälsningsarméns lokaler på Östermalm gör jag en märklig upptäckt under kaffepausen. I ett tidningsställ får jag syn på Stridsropet med ordet Recovery över nästan hela framsidan. Under studieresan besökte Lea och jag den välkända Saddleback Church som då hade startat Celebrate Recovery, ett kristet program som förenar AA:s tolv steg med bergspredikans livsprinciper. I norska Stridsropet visar det sig att CR fått ett spännande nedslag i Norge.

Jag granskar reportaget, berörs av livshistorierna och drar slutsatsen att det är fråga om ett autentiskt tillfrisknande. Samtidigt konstaterar jag att de på vissa punkter inte respekterar AA:s Tolv Traditioner, eftersom personerna figurerar på bild och med sina efternamn. Ändå tar vi risken att inbjuda deras ledarteam att presentera CR-arbetet på en Djupare Liv-konferens 2012. Torbjörn Freij är med och blir så småningom ”språkrör” och nationell ledare för den svenska CR-rörelsen som nu når in i evangelikala och karismatiska kyrkor – precis som i USA. På kort tid översätts småskrifter och handböcker till svenska av Ann-Cathrine Freij. Så här beskrivs programmet:

– Celebrate Recovery är ett kristet program för tillfrisknande med de 12 stegen och de 8 principerna baserade på Bergspredikan. Sedan 1991 har över 14.000 människor gått igenom detta program i Saddlebackförsamlingen, och genom detta fått arbeta med många av sina livs sår, vanor, ovanor och missbruk … Vi kommer att bli fria från våra sår, smärtor, ovanor och från vårt tvångsmässiga och dysfunktionella beteende. När vi arbetar oss igenom programmet upptäcker vi vår personliga, kärleksfulla och förlåtande Högre Kraft – Jesus Kristus. Närmare info: www.celebraterecovery.se

Olle och Fotiní Carlsson är idag ett “radarpar”
när det gäller att skriva böcker och utbilda i
Livsstegens tolvstegsinspirerade metodik

Samma år kommer Olle Carlsson ut med boken 12 steg för hopplösa. Den är något av en ”hybrid” mellan en tolvstegsbok för ”normalstörda” och en uppföljning av Kristendomen för ateister (2007). År 2017 kommer en pedagogiskt genomarbetad och renodlad ”recovery-bok” med den nya titeln Livsstegen – 12 steg till inre hälsa nu tillsammans med Fotiní Carlsson. Jag tror denna utgåva kan visa sig bli en ”folkbok”, inte minst därför att Olle och Fotiní Carlsson alltmer ägnar sig åt utbildningar i metodiken bakom Livsstegen – både i Stockholm och ute i landet.

 

 

Helhetssynen och samspelet mellan Guds verkstäder

Brommadialogen “gav ut” ett tiotal böcker
på femton år och sammanfattade helhetssynen och
“verkstäderna” i denna som blev den sista (2005).

Man behöver inte vara troende för att samarbeta med naturens vishet och helande krafter – varken som kirurg, terapeut eller miljöaktivist. I skapelsens sjudande verkstäder samarbetar Gud med alla goda krafter som ödmjukt lyssnar in och respekterar livets finstämda lagar. Denna Guds generositet är en förebild och en löftets båge över vårt rymdskepp på färd genom kosmos – att vi trots olika raser, kulturer och religioner kan leva tillsammans och dela på förråden. Här fokuserar vi på tre av Guds verkstäder:

* Wellbeing är friskvård på andlig grund och står för det inre livets och relationernas hälsa och välbefinnande. Vi har idag terapeutiska insikter som aldrig förr, ändå är stress, utmattning och relationsproblem utmärkande för vår tid. Och ju fler som går i väggen och sjukskrivs, desto hårdare slår det mot dem som är kvar. Det här måste få konsekvenser också för kyrkans diakoni och själavård.  Om det ska finnas en kyrka som kan hjälpa också i framtiden, då behöver medlemmarna få verktyg för sina egna liv och relationer och lära sig sätta gränser med gott samvete

* Recovery betyder tillfrisknande och är ett möte mellan AA:s tolvstegsprogram och kristen själavård. Wellbeing fokuserar på det friska i våra liv – vår potential, kreativitet och nära relationer. Recovery är ett löfte om liv i lägen när vi känner oss misslyckade, ratade, maktlösa eller mot en vägg hur vi än anstränger oss. Det är ett löfte om vår när ”tjälen” redan tycks ha tagit hem spelet i vår personlighet och våra relationer.

* Profetisk solidaritet är ett engagemang på livets sida i kampen mot destruktionen på alla plan. Det är en illusion att människor kan må bra på längre sikt i ett samhälle och på en jord som mår allt sämre. Utan en profetisk helhetssyn kan wellbeing, recovery, diakoni och själavård bidra till att dölja en destruktiv samhällsutveckling – genom att ta hand om offren utan att säga något om det som skadar och slår ut alltfler.

I profetverkstan arbetar man med frågor som berör oss alla: Vad händer med den tunna hinna av matjord som ska ge hälsosam mat åt ett växande antal miljarder? Vad gör vi med planetens livsviktiga, sinande vattenförråd och lufthavet över oss – det enda vi har? Vad händer med människovärdet, utsatta grupper i samhället, vår dyrköpta demokrati och mänskliga rättigheter? Precis som profeterna i det forna Israel fortsätter den profetiska solidariteten att föra jordens, djurens och de utsatta människornas talan. Tonläget skiljer sig dock från sextio- och sjuttiotalet: Idag växer medvetenheten om att vi alla är en del av problemet och delar världens bortvändhet från Gud som kyrkans liturgi uttrycker det.

 

 

OMSTÄLLNINGSRÖRELSEN OCH FOSSILBEROENDET

Min första bok Shalom Jord (1983) fick ett enormt gensvar och såldes i många upplagor. Stefan Edman, biolog och författare, skrev: Boken ger en fördjupad förståelse för Guds omsorg om världen och människan. Gamla profetröster ljuder rakt in i vår kamp mot miljö- och kärnvapenhot. Månsus är själv en profet!

Långt senare började jag upptäcka slående likheter mellan missbruksbehandling och miljöarbetet. Det är ju fråga om samma förnekelse, undvikande av smärta och beroende av allt starkare kickar och stegrad konsumtion. Lika slående är parallellerna mellan omställning från fossilberoende och tillfrisknande från drogmissbruk. I båda fallen kan andligheten bidra till att bryta dödläget.

 

 

 

Mötet med omställningsrörelsen

Sven Jansson (Diakonia) ringer och frågar om vi kan mötas redan samma dag i en angelägen fråga? Equmeniakyrkans konferens pågår i Filadelfiakyrkan och vi möts i vårsolen på ett glasscafé utanför. Det är ofta något stort på gång när Sven är så engagerad. – Känner du till den nya omställningsrörelsen som kommit till Sverige från England? Den har redan ett fäste i Hälsingland, speciellt kring Söderhamn och eldsjälen Anders Persson.

Foto: Sven Jansson

Jag invigs i planerna på en festival i Forsparken i Alfta i slutet av augusti. Näringslivet, politiker, idrottsrörelsen, folkmusiken, kyrkorna, lokala odlare och hantverkare är med. Även pionjärer från omställningsrörelsen är på plats. Diakonia med sin generalsekreterare Bo Forsberg i spetsen kommer att i föredrag och seminarier lyfta fram miljö, global rättvisa och mänskliga rättigheter. Men mitt bland visioner och utmaningar vill man ha någon som talar om ”brustenhet” och insikter från tolvstegsprogrammet. Det skulle bli min uppgift.

Lea och jag bor som de flesta tillresande på anrika Alfta Rehab Center. Redan första kvällen får vi i fyra timmar ta del av vad som är på gång av omställning i olika delar av landet. Vi visste inte att det finns ett par alternativa banker i Sverige. Vi får se en film om ett alternativt jordbruk där jag känner igen mycket från livet på vår lilla bondgård i Österbotten efter kriget. Vi hör att det växer fram stadsodlingar, inte bara i USA, utan i svenska storstäder, t ex vid Högalidskyrkan på Söder i Stockholm. Vi får till och med se bilder på grisar som föds upp på en kyrkbacke i Göteborg dit folk vallfärdar. Jag inser att det är i den kyrkan Wäxthuset fanns, ett imponerande dialogarbete där jag ofta medverkade.

När Anders Persson fick sin son blev omställningen hans hjärtefråga – i det närmaste ett heltidsengagemang.

Jag lystrar speciellt till skildringen av Framtidsveckan i Söderhamn med omnejd. Likheterna med festivalen i Alfta är ju slående. Framtidsveckan är en gräsrotsmobilisering som bygger på lokala aktörer och har ett ”underifrånperspektiv”. När jag skriver detta har snart tio år gått och det har arrangerats mer än sjuttio framtidsveckor i Sverige, bland annat i Gävleborg, Alingsås, Sörmland, Småland, Sjuhärad, Umeå, Dalarna, Västernorrland, Värmland, Värmdö, Örebro, Norrbotten, Göteborg, Storvreta och Södertälje. Anders Persson, en av eldsjälarna bakom Framtidsveckan, har under tioårsperioden också spritt omställningens frön i landet genom 700-800 föredrag och tilldelats Uppsala Stifts miljöutmärkelse.

Vi var trötta när vi gick till kvällssamlingen, men vi blev mer och mer tagna av presentationerna, samtalen och inte minst personligheterna. När jag såg bilder på odlingar utanför församlingshem inte så långt från Barkarby satte fantasin igång och frågan väcktes: Är det här fröet till en ny folklig rörelse där missionshusen blir ”visionshus” för ett rimligare samhälle? När jag lyssnade till eldsjälar som Anders Persson från Söderhamn och Pella Thiel från omställningsarbetet i Värmdö gick tankarna till den tid när arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorna ”ställde om” Sverige och gav oss vår dyrköpta demokrati.

Solen lyste över tält och utställare i Forsparken de följande två varma sensommardagarna. Bygdens spelmän förgyllde tillvaron när vi gick runt bland lokala odlare och hantverkare som lärde oss nygamla tekniker. I caféet kunde vi äta och dricka hur hälsoriktigt som helst. Hela tiden pågick seminarier, paneler och mindre konserter.

 

 

Omställningsgatan – en succé mitt i Stockholm

Anders Persson, Sven Jansson och jag stämde möte på Centralen i Stockholm. Vi hade en enda fråga på agendan: Kan vi arrangera en liknande festival i miljonstaden Stockholm? Anders kom med två av sina kolleger från Studiefrämjandet, det studieförbund som tagit omställningen till sitt hjärta. Det visade sig bli en fullträff. Sven och jag hade tänkt kontakta Norrmalmskyrkan som konferenslokal och Studiefrämjandet huserade i det stora Brygghuset mitt emot på andra sidan Norrtullsgatan.

Norrmalmskyrkans ordförande och pastorer gick genast in med liv och lust i samarbetet, likaså flera kompetenta ledare från Studiefrämjandet. Det är sällan jag förunnats vara medaktör i en sådan explosion av idéer och handlingskraft. Faktum är att det hänt en gång tidigare på exakt samma ställe. När Brommadialogen firade tio år med profetgestalten Jim Wallis (Sojourners) som huvudtalare hade vi också parallella program i Norrmalmskyrkan och Brygghuset. Omställningsgatan fick 500 besökare och det kändes fantastiskt att åter få bygga broar som pensionär – nu mellan kyrkan och omställningsrörelsen. På åttiotalet var det min huvudarena.

Det var i det närmaste fullsatt i Brygghusets stora sal redan vid den inledande panelen med ämnet: På tröskeln till omställningens tid – vad inger hopp och vilka är nästa steg? Svante Axelsson (Naturskyddsföreningen) fungerade som kunnig och spänstig moderator. I panelen ingick resurspersoner med både kompetens och skärpa i formuleringarna: Maria Wetterstrand (MP), Pär Holmgren (meteorolog, klimatdebattör), Jan Forsmark (ledare för Omställning Sverige), Bo Forsberg (Diakonia), Anders Wejryd (ärkebiskop) och Lena Israelsson (journalist, författare).

Tidigt i planeringen kläckte någon idén att vi skulle ge festivalen namnet Omställningsgatan. Då var tanken att stänga av Norrtullsgatan från all trafik och förvandla den till ett ”framtidens idétorg” med tält och montrar. Det visade sig dock bli för dyrt och komplicerat att stänga av delar av ett kvarter så nära Odenplan på grund av alla säkerhetsföreskrifter. Därför blev det en febril aktivitet i Brygghuset så snart panelen var slut. Alla sittplatser måste i hast bort och in vällde utställare med sina montrar och stånd. Från läktaren såg idétorget ut som vilken livlig saluhall som helst.

På idétorget fanns en mycket blandad kompott med Svenska Turistföreningen, Handla Miljövänligt,  Permakultur, Naturskyddsföreningen, Diakonia, Blå Vägen, Equmeniakyrkan, Klimataktion, Hästa Gård, Ekolådan, Biodlare, Cykelfrämjandet, osv. Med jämna intervaller ljöd en kraftig gongong och då blev det tyst och stilla på torget och en utställare i taget fick fem minuter på sig vid mikrofonen att presentera sin rörelse eller sin produkt. Hela tiden pågick parallella seminarier i både Brygghuset och Norrmalmskyrkan.

Redan från starten i England betonar omställningsrörelsen att engagemanget ska gå hand i hand med festen. Varje framsteg man gör är värt att fira! Norrmalmskyrkans välkända barnkörer fick många applåder när de sjöng sina pigga sånger ute på Norrtullsgatan. En populär och färgstark mötesplats var Blå Vägens restaurang i Cafévåningen där deras sociala företag serverade maträtter och bakverk från olika håll i världen. Där fanns också en utställning och försäljning från Systugorna i Tensta. Under lördagen pågick en Afrikansk sång- och dansworkshop med Zifa. På kvällen fick Zifa, bandet och workshopens sjuttio körsångare hela Norrmalmskyrkan att gunga med sina afrikanska rytmer.

Under vinjetten Café Existens varvade Djupare Liv seminarier med korta Andrum i kapellet som kyrkans pastorer ansvarade för. Jag såg med spänning fram mot mitt första samarbete med SVT-meteorologen Pär Holmgren. Jag nämnde att jag skulle tala om ”den stora förnekelsen”, men att han inte behövde knyta an till det utan gå direkt till fakta om klimatet. Till min överraskning använder han nästan hela sin tid till förnekelsen som grundproblemet i omställningsarbetet.

Omställningsgatan fick ringar på vattnet och uppföljare på olika håll. Bland annat fick Pär Holmgren och jag fortsätta dialogen under en hel dag i Jönköping – med stadens alla kyrkor som arrangörer. Där kände jag historiens vingslag när jag tänkte på det stora Riksmötet (J 83) trettio år tidigare. Då mönstrades hela den svenska kristenheten och arrangörerna gav ett generöst utrymme åt Stefan Edman och mig att lyfta fram den kristna miljöväckelsen som med sina välbesökta konferenser väckt stor uppmärksamhet. Till konferensen i Restenäs nära Ljungskile anmälde sig över 500 deltagare – vi blev tvungna att ge den i repris. Då var det mer samhällskritik och tilltro till vad politiker kan uträtta än idag. I omställningsrörelsen finns det i stället långt flera kolonilotter och lokala initiativ som blommar.

 

 

Finns det en väg ur fossilberoendet?

I mina seminarier tillämpade jag insikterna från behandlingsarbetet på vårt tvångsmässiga fossilberoende. Alkoholism kan drabba en hel familj, men fossilberoendet kan ödelägga en hel planet där våra barnbarn och kommande generationer ska leva:

* Precis som alkoholisten sitter vi fast och fortsätter trots att konsekvenserna blir tydligare och allvarligare för varje år som går. Detta bränner forskarpaneler och media in i vårt medvetande, men vi bokar ändå våra flygresor som aldrig förr och flyget kommer enligt prognoserna att fördubblas till år 2030.

* Precis som för alkoholisten börjar psykologisk förträngning, förnekelse och verklighetsflykt med hjälp av stegrad konsumtion, mer aktivitet och förströelse – allt för att hålla oron, skulden och klimatångesten i schack och utanför fokus. Men instängda i själens ”spökrum” växer rädslan, skulden och vanmakten som leder till handlingsförlamning och resignation. Precis som för alkoholisten slocknar till slut hoppet om att förändring är möjlig.

* Men alkoholisten visar också vägen till tillfrisknande och befrielse från vanmakt.  Förändringen börjar när han bryter isoleringen, går till en grupp och lyssnar till berättelser om hur andra i samma läge fått ett hopp, ett nytt liv och nu tycks må bra. Det är i värmen av en sådan accepterande och icke-dömande gemenskap som tjälen släpper sitt grepp om själens frusna marker.

* När hoppet om förändring åter tänds vågar alkoholisten erkänna sin maktlöshet mot missbruket, sveket mot sina innersta värderingar, att han otaliga gånger lovat sluta och ändå fortsatt och nu kanske förlorat kontakten med sin familj. Det är oerhört smärtsamt och knäckande att ta in verkligheten – både för alkoholisten och den fossilberoende.

* I själva verket är det denna djupa kris och ”botten” som är alkoholistens och mänsklighetens möjlighet till förändring – porten till besinning och en annan färdriktning. Det är först när vi tvingas släppa taget om det paradigm som fört oss in i återvändsgränden som vi är beredda och kan ta in ett nytt. Det är denna omvändelse som öppnar porten till en framtid där våra barnbarn och kommande generationer också kan njuta av livet.

* Både tillfrisknande alkoholister och omställare lever i en motkultur, frizoner där livets långsamma processer respekteras. Mitt i ett alltmer individualistiskt samhälle hävdar de att ensam inte är stark, att det behövs en stödjande gemenskap som ”lever i lösningen” – en dag i taget. De är villiga att ta emot hjälp, vägledning och inspiration både från människor och många också från en andlig verklighet, en Högre Makt.  De ”tar rygg” på dem som lever i omställningen och håller drömmen om en rimligare värld levande.

 

 

Berusning, besinning och omställning

* Vi lever i berusningens tid. Allt ska bli större, effektivare, lönsammare och snabbare. Det är lätt att ryckas med och börja tro att livets processer kan speedas upp.  Men skär vi oss i fingret eller får ett sår i själen tar läkningen lika lång tid som på stenåldern. Inte heller våra skogar, sjöar och hav kan tillfriskna i bredbandshastighet. I media hör vi hur mullret från en global katastrof kommer allt närmare, men vi klänger oss desperat fast vid tron att ny forskning och ny teknik ska rädda oss i sista stund.

* Det finns imponerande forskning, kunskap och ny teknik, till exempel på Karolinska i Stockholm. Och ändå: De har ännu inte lyckats skapa en enda gnutta nytt liv. Deras kompetens och utrustning fungerar endast om de är lyhörda tjänare som samarbetar med livsflödet och självläkningen i människors kroppar sedan urminnes tid. Detsamma gäller allt liv på planeten. Livet självt är gåva och mystik med källflöden bortom oss själva.

* Det var samma osynliga flöde vi påmindes om under utbildningen på Noor. Vi utmanades att våga lita på processen. De lärde oss identifiera blockeringar och vi fick redskap att få igång livsflödet, till exempel vid nedfrusen sorg, bitterhet, skuld och skam. Men det osynliga flöde som gav patienterna ett nytt liv, det bröt fram ur djupa källsprång som ingen av oss förfogade över.

* Mitt i berusningens tid mår allt fler och allt yngre dåligt och många sjukskrivs, ofta på grund av psykisk press, ohälsa och utmattning. De känner att de inte klarar av kraven, livstempot och känner sig odugliga. Men de är inga missfoster, utan ofta känsliga människor med ett inre sensorium som sänder febersignaler från ett sjukt samhälle på högvarv. Det ligger nära till hands att bedöva och stänga av de inbyggda larmsignalerna. Ibland slås vi lite till mans av tanken att världen ”skenar” och att en ”baksmälla” väntar runt hörnet. Men vem orkar leva och leverera om man grubblar på sådant?

Rosa Parks hade fått nog och vägrade lämna sin plats i bussen – det blev gnistan som tände en ny “folkrörelse”.

* Det är viktigt att vi inte patologiserar febersignalerna och flyr undan klimatångest och smärta. Det är nämligen vid sådana smärtpunkter – när människor fått nog – som frihetsrörelser föds. Det gäller både tolvstegsrörelsen och medborgarrättsrörelsen. I Montgomery hade generationer av svarta förnedrats ända till den dag Rosa Parks fick nog och vägrade lämna sin plats i bussen. Det blev startskottet för 50.000 svarta i staden att resa sig och gå med en ny värdighet under den årslånga bussbojkotten. Svallvågorna rullade vidare genom Södern och därför finns Rosa Parks minnesmonument i Washington bland presidenter och ledare som förändrat USA – även där är hon avbildad sittande.

* I Sverige lever vi i en kultur med en spärr som filtrerar bort och undviker att konfronteras med brustenhet, smärta och skuld. Därför behöver omställningsrörelsen fördjupas genom dialogen med tolvstegsprogrammet och arvet från Martin Luther King och medborgarrättsrören. Dessa starka frihetsrörelser utlöstes vid smärtpunkterna i människors liv och samhällen. Utan denna solidaritet med de utsatta tenderar framtidsrörelserna att bli elitistiska. King och hans medarbetare kunde mobilisera en gräsrotsrörelse underifrån därför att de själva slog följe med sitt lidande folk som drabbades av ”imperiets” förtryck.

* Tommy Hellsten beskriver hur tystnadens kultur uppstår när man döljer en ”flodhäst” i sitt liv som ingen längre vill och vågar tala om. Det gäller inte bara alkoholism utan i lika hög grad fossilberoende. Alla älskar sina barn och barnbarn och vill skydda dem mot allt ont. Därför är tanken outhärdlig att vi ändå deltar i ett resursuttag och en miljöförstöring som redan nu försämrar deras livskvalitet och på sikt leder mänskligheten till ett kollektivt självmord. Vem vågar vara glädjeförstörare och sätta ord på sådana tankar och känslor när vänner möts? Det är lättare att uttrycka oro för att någon dricker för mycket alkohol än att begå dödssynden – att börja moralisera över vänners konsumtion och resvanor.

 

 

Avgiftning och tillfrisknande

* Vi är alla påverkade av den beroendeframkallande tillväxtkulturen. Precis som patienter i behandling behöver vi därför avgiftning för att kunna varva ner, tillfriskna, få sinnesro och ta in nya perspektiv. Idag finns det en verktygslåda som hjälper oss med detta. Det finns böcker om problemet och lösningen, bland andra Owe Wikströms Långsamhetens lov och Tommy Hellstens Ju mindre du gör desto mer får du gjort. I kyrkans värld erbjuds meditationer, sinnesrogudstjänster, retreater och samtalsgrupper.

* Miljoner människor utöver vår värld har upptäckt att Pilgrimsvandringar är ett suveränt sätt att varva ner, få perspektiv på livet och en chans att lyssna till sitt eget inre. Inspirerad av Franciskus av Assisi har Hans-Erik Lindström skapat den guide till vårt inre landskap som nu används i hela Norden med ledorden: Frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande. Den finns i boken Pilgrimens sju nyckelord – inspiration för din inre resa.

* Att stiga ut ur tystnadens kultur är skrämmande eftersom de viktiga orden är så laddade. Det är därför vi behöver en omställningsrörelse med stödgrupper att dela känslor av brustenhet, sorg, skuld och skam. På Noor startade vi processen med handfasta föredrag om sorg, skuld och skam. Sedan fortsatte bearbetningen i grupper. Som etisk rådgivare fick jag under tystnadsplikt ta del av de mest skrämmande inslagen i patienternas liv som de med drogens hjälp flytt ifrån. Det tillhör mitt livs höjdpunkter att bevittna hur missbrukare känslomässigt vaknar till liv igen, börjar ta in sin verklighet och sedan slår ut i en oväntad blomning. Även fossilberoende kan få uppleva samma mirakel.

* Efter uppvaknandet är det viktigt att minnas att vi är människor med brister och begränsningar, annars förlyfter vi oss. Det är en hörnsten i tolvstegsprogrammet att leva en dag i taget. Så snart nyktra alkoholister börjar oroa sig för hur de ska hålla sig nyktra resten av livet blir bördan för stor, musklerna spänns och ett återfall hänger i luften. Därför överlämnar de varje kväll den lidande världen och sin egen framtid åt Någon som är starkare. Här sitter vi alla i samma båt: Vidden av alla katastrofprognoser orkar ingen av oss bära, men en dag i taget – med varandras stöd – är det möjligt. Och låt oss inte glömma: Om vi ska engagera oss för planetens och andra människors sår, då behöver vi en plats där även våra egna sår kan läka.

* Men tar inte tolvstegsprogrammet för lätt på frågan om skuld och gottgörelse? Efter hundratals samtal med nyktra alkoholister vet jag att det är så långt från sanningen man kan komma. Men även här gäller deras livsprincip – en dag och en sak i taget! Om de tar itu med hela skuldbördan på en gång, då övermannas de och står snart i Systemkön igen. Därför söker de upp en människa i taget, ber om förlåtelse och tar upp frågor om gottgörelse. Det är tufft, men för varje gång blir skuldbördan lite lättare och hoppet om förändring får näring. Denna livssyn kan hjälpa omställningsrörelsen att inte drabbas av den stora tröttheten.

* Därför tror jag att en korsbefruktning mellan tolvstegsprogrammet och omställningsrörelsen kan ge oss en ny befrielseteologi även i vårt norrfångna land. Då kan vi förena oss i bönen som avslutar alla tolvstegsmöten i Norden och som ger balans åt våra liv och vårt engagemang:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

 

 

Omställningens existentiella landskap

Omställningsrörelsen startade i Totnes i England (2006) under namnet Transition Towns med Rob Hopkins som inspiratör och ledande ideolog. De tyckte att de politiska förändringarna på riksplanet gick alldeles för långsamt, så lokalbefolkningen tog saken i egna händer och började ”befria” sitt samhälle från storskalighetens och fossilberoendets järngrepp. De startade en mängd lokala initiativ, bildade nätverk och skapade en egen valuta.

Stephen Hinton är en viktig brobyggare mellan omställningsrörelsen i Sverige och den internationella scenen.
Foto: Maj-Lis Koivisto

I Sverige blev engelsmannen Stephen Hinton den förmedlande länken mellan Transition Towns och svenska grupper som engagerade sig i frågor som Peak Oil, permakultur, kärngårdar och andra alternativ. Han skapade en social plattform som på några år fick 3.000 medlemmar. Han skötte under lång tid de svenska nätverken och hemsidor tillsammans med frivilliga.

På verkstadsgolvet finns det mycket gemensamt mellan kyrkorna och omställningsrörelsen. Samtidigt finns det på många håll en skeptisk hållning till kyrkans andlighet inom Transition-rörelsen. Med visst fog ses kyrkan som hierarisk och patriarkalisk och att den ofta bidrar till splittring av tillvarons enhet genom uppdelningen i andligt och världsligt. Därför vill många hellre befruktas av helhetssyner från ursprungsfolken, österländsk religiositet och alternativ andlighet. Signifikativt är att Peter Russel och Marianne Williamson tidigt inbjöds till Totnes för att inspirera den nya rörelsen. Jag skildrade mitt möte med båda redan i Den kosmiska katedralen.

Den här hållningen bekräftades under ett av mina tidiga samtal med vännen Stephen Hinton på ett Alternativ-Café norr om Stockholm där han var engagerad. Vi sitter i den varma vårsolen när han berättar att hans mamma i England är ledsen att han inte ville engagera sig i kyrkan. Stephen vet att jag är teolog och utbildar pastorer, men ställer ändå den överraskande frågan: Harry, visst är det så att kyrkans andlighet inte är någon bra grund för omställningsarbetet? Jag hänvisar till två av mina stora ledstjärnor i mitt engagemang – Martin Luther King och ärkebiskop Desmond Tutu. Visar inte medborgarrättsrörelsen med sina Gospelsånger och skeendet i Sydafrika att en radikal kristen tro kan inspirera och ge vägledning till framtidsrörelser?

Det finns slående likheter mellan Djupare Liv och den inre omställningens främsta ledstjärna, Joanna Macy. Det gäller inte minst hennes verktygslåda The Work That Reconnects och Djupare Livs definition av shalom och andlighet som ett liv i relationer. Joanna Macy, ekofilosof och professor i buddism, har i mer än ett halvt sekel engagerat sig och varit ledande på fredens, rättvisans och miljöns barrikader.

Precis som tolvstegsrörelsen betonar Joanna Macy hur viktigt det är att inte patologisera och fly undan sorgen och smärtan utan härbärgera den. I själva verket sänder smärtan viktiga signaler om vad som är på gång med planeten och dess myller av liv. Därför behöver vi dela dessa undanstuvade känslor med varandra i stället för att isolera oss och trycka ner smärtan. Djupast sett är det vår kärlek till livet och världen som uttrycker sig i vår oro, sorg och smärta. När vi sätter ord på känslorna börjar vår befrielse och kärleken växer.

Tillsammans med Chris Johnstone, ideolog inom den engelska Transition-rörelsen, har Joanna Macy skrivit rörelsens kanske viktigaste bok – Active Hope (2012). Där lyfter de fram visionens betydelse och kraft:

– On August 28, 1963, Martin Luther King Jr delivered one of the best-known speeches in history. He was identifying a destination that could be reached, a reality that could be created. In the 1960s the idea that an African American might one day become the president of the United States would have been dismissed as “just dreaming”. But just look at the impact that kind of dreaming can have.

– Our dreams and visions for the future are essential for navigating through life because they give us direction to move in. The ability to “catch” an inspiring vision is therefore key to staying motivated. When we´re moved by a vision that we share with others, we become part of a community with a common purpose (sid. 163).

 

Shalom – ett liv i relationer

När jag gick genom de långa korridorerna på Sveriges Radio fick jag en illustration till shalom som jag beskrivit i mina böcker. Tanken slog mig att härifrån huset utgår just nu osynliga radiovågor över milsvida slätter och djupa skogar. Var man än befinner sig i Sverige kan man ställa in de olika våglängderna och ta emot orden och den flödande musiken.

Harry blev känd för sina OH-bilder som ackompanjerade hans föredrag. Här illustreras “shalomflödet” i de tre relationer, men också livets brustenhet och helande.

Från sitt stora ”radiohus” sänder Skaparen liv och skönhet som uppfyller hela jorden och når oss alla – år ut och år in. Detta fullödiga liv, som i bibeln kallas shalom, tycks ha en klangbotten även hos ett sekulariserat folk. Det var därför mina böcker fick ett överväldigande gensvar. Vårt liv får en ”stereofonisk” klang om vi ställer in alla tre våglängderna:

* Den första våglängden är jordnära och förbinder oss med allt annat liv. Det är genom naturen som skapelsens liv och energi når oss. För många är naturen dessutom en kosmisk katedral för sublima skönhetsupplevelser och stillhet där man får kontakt med sitt inre.

* Andra våglängdens livsflöde når oss genom gemenskapen med andra människor. Redan som barn behöver vi få uppleva värme, kärlek och trygghet för att utvecklas till levande och varma personligheter. Lika avgörande är att vi visar andra ömhet, kärlek och tillit – annars stagnerar livsflödet och vi blir egoistiskt inkrökta och avstängda. Vi blir vad vi är ämnade till endast i relation till varandra!

* På den tredje våglängden öppnar vi oss för tillvarons innersta och bärande verklighet – Gudsnärvaron som omger oss alla. Aposteln Paulus uttrycker den så här för sin tids sökare på Areopagen, det välkända livsåskådningstorget i Aten: Han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till … Kristen andlighet är inte att bli religiös, utan djupt och sant mänsklig – med Andens hjälp.

 

 

BYGGKLOSSAR TILL EN NORDISK BEFRIELSETEOLOGI

Jag vägrar tro att vår Skapare är så cynisk att barn föds till en värld där det är för sent att bli förälskad, få barn och kämpa för mänsklig värdighet. Så länge vitsippsmattan rullas ut kommer jag att samla byggklossar till en befriande andlighet. Jag klänger mig fast vid två deviser jag snappat upp: Ingenting är så starkt som en idé vars tid är inne. Man kan inte starta en folkrörelse, men man kan vara beredd när dess tid är inne (Jim Wallis).

Självklart bävar jag inför de utmaningar vårt samhälle och vår planet står inför. Därför blev jag berörd av vad professor Notto R Thelle råkade säga i ett föredrag i Bromma. Som liten tröttnade han aldrig på att höra sin pappa berätta vad fiskarna i en asiatisk hamn gjorde när en tyfon närmade sig. Om de låg kvar i hamnen slogs båtarna sönder, därför valde de att gå ut med sina små fartyg för att möta tyfonen på öppet vatten. Och tänk – oftast återvände alla oskadade till hamnen!

 

 

 


 

Som vanligt styr jag mina steg till Norrmalmskyrkan den tredje måndagen i januari när Martin Luther King-priset delas ut. Det är 2013 och Maj Britt Theorin får utmärkelsen för sin ”outsinliga energi och smittande entusiasm i sitt livslånga engagemang för fred”. Journalisten Ragni Lantz håller ett föredrag om sina erfarenheter från medborgarrättsrörelsen och mötet med King. Hon satt på podiet bakom King den kväll han höll sitt sista tal.

Jag har blandade känslor inför att en Gospelgrupp ska medverka. Mahalia Jackson som ofta samarbetade med King tillhör visserligen mina favoriter, men den Gospel jag upplevt i Sverige har mest varit ”energikickar” av rytm och rörelse utan sammanhang. Jag har saknat doften av svett och tårar från Söderns bomullsfält och medborgarrättsrörelsens kamp. Jag anar inte att mötet med Gospelverkstaden kommer att leda till ett spännande brobygge.

Lasse Axelsson med ett av Gospelverkstadens skolteam. Foto: Mikael Brannäs.

Gruppen med sina två magnetiska ledare överrumplar mig med sin musikaliska kraft och kvalitet. Det är nästan obegripligt hur en så liten grupp kan prestera en så kraftfull sång. De berättar att de går en utbildning på Gospelverkstaden för att sändas ut till landets skolor där niondeklassare skall sjunga Gospel och avsluta med en konsert. Dessutom ska eleverna få lära känna medborgarrättsrörelsens visioner och kamp och mot slutet av konserten lyfts ungdomarnas egna drömmar fram.

Mia Nygren talar om Kings dröm och medborgarrättsrörelsen på en skola. Foto: Mikael Brannäs.

Den mest dramatiska nyheten ger oss ledaren Lasse Axelsson – Mr Gospel himself i 25 år. Han berättar att sommarens stora Gospelfestival i Kungsträdgården med uppemot tusen sångare från hela landet och utländska körer ska ha Martin Luther Kings dröm som ledtema. Femtio år har nämligen gått sedan den stora Frihetsmarschen till Washington då 250.000 samlades vid Lincolnmonumentet. Det var där Mahalia Jackson sjöng och King höll historiens mest kända tal om sin dröm. Jag tar genast kontakt med Lasse och ett fruktbart samarbete mellan Gospelverkstaden och Djupare Liv uppstår de närmaste åren.

Jag frågar dessutom Mia Nygren, den andra ledaren som ansvarar för skolprojektet, om Lea och jag får komma med på en avslutningskonsert i Äppelvikens skola i Alvik samma vår. Med glimten i ögat svarar hon att vi får slinka in som ”morfar och mormor”. Det blir en oförglömlig kväll i den sprängfyllda aulan med föräldrar och kompisar som applåderar och visslar av förtjusning när den gungande elevkören och en svart Gospelartist sjunger för full hals understödda av proffsmusiker. På en stor filmduk ovanför kören rullar hela tiden bilder från Södern bomullsfält, protestmarscherna, klipp från Kings tal och allra sist – elevernas egna drömmar om framtiden.

Det är Allmänna Arvsfonden som stöder projektet som beskrivs så här:

Körerna består av ensamkommande och svenskar i olika åldrar. Foto: Gospelverkstaden

Keep the dream alive är en resa genom historien – från work songs och spirituals på slavfälten, genom frihetssånger och gospel i kyrkorna och på gatorna i 60-talets USA, till nutid med låtar som eleverna själva väljer. Allt vävs ihop till en föreställning som berör.

Ett annat spännande projekt i Gospelverkstaden, Come Together, beskrivs av Arvsfonden med följande ord:

– Syftet med Come Together är att bygga broar mellan unga nyanlända och unga och gamla i Sverige. Målsättningen är att skapa långvariga relationer mellan dessa målgrupper … Deltagarna delar berättelser och sånger med varandra. De repeterar tillsammans och avslutar med en gemensam konsert där representanter från grupperna också kommer till tals.

 

Avslutningskonsert på en skola i gospelprojektet “Keep the Dream Alive”. Foto: Gospelverkstaden

 

 

Gospelfestival i Kungsträdgården 

Det är ljumma vindar och en varm augustisol (2013) som generöst lyser över Kungsträdgården när tusentals människor är i rörelse. Ingen kan missa den stora bilden på King överst på stora scenen. Svenska och utländska Gospelkörer avlöser varandra och ibland sjunger den stora festivalkören. Mellan musikinslagen är det korta tal. Ragni Lantz är självskriven och talar först. Sedan följer de profetröster jag fått föreslå – Sven Jansson och Bo Forsberg, ”parhästar” både på Alfta-festivalen och på Diakonia. Unga eldsjälar från Diakonia går hela dagen runt i Kungsträdgården och samlar namnunderskrifter för en angelägen kampanj.

I Eugeniakyrkan ett stenkast från Stora scenen arrangerar Djupare Liv seminarier som fördjupar det King-inspirerade festivaltemat, med bland andra Annika Spalde och Martin Smedjeback (båda King-pristagare), Pella Thiel och Stephen Hinton (Omställningsrörelsen), Kerstin Bergeå (Kristna Fredsrörelsen) och följesslagare som skyddar personer som arbetar för mänskliga rättigheter i våldsdrabbade delar av världen. Jag blir väldigt tagen av dessa unga människors berättelser, men frågan väcks också inom mig – vill jag att mina barnbarn ska ge sig iväg till dessa riskfyllda platser i Latinamerika?

Personligen upplever jag två ansvarsfulla höjdpunkter under festivalen. Den ena äger rum i den stora Immanuelskyrkan. Det går inte att beskriva den mäktiga sång som föds när hela kyrkan och läktaren är full av hängivna körsångare som sjunger för full hals. Det är då jag har förmånen att tillsammans med Lasse Axelsson skildra vad Kings dröm kan innebära för oss idag. Men jag fylls samtidigt av två starka och motstridiga känslor när jag talar till festivalkören.

Å ena sidan är jag gripen av tanken vad det skulle kunna betyda om alla dessa hängivna sångare greps av Kings dröm och återvände hem till sina körer och sammanhang som bärare av en liknande gräsrotsrörelse. Å andra sidan skrämmer mig en annan tanke, en ”dödssynd” i den svenska kulturen: Tänk om jag är en glädjeförstörare! Tänk om dessa sångare endast vill ha Gospelns avkopplande energikickar – och inget mer – för att få lite skimmer över sitt stressiga liv? Vem har i så fall gett mig rätten att förstöra deras festivalresa till Stockholm genom att tala om klimatförstöring, utsatta stadsdelar och överbelastade flottar på Medelhavet?

Den andra definitiva höjdpunkten är det ansvarsfulla ögonblick när jag kliver upp på den stora scenen i Kungsträdgården och ger min appell – omgiven av samma festivalkör. Här är talet i lätt bearbetad form:

 

När Gospelfestivalen gjorde Martin Luther Kings dröm till ledtema startade samarbetet med Djupare Liv. Fotograf: Sven Jansson

 

Det är dags för en ny folkrörelse

Det är femtio år sedan Martin Luther King höll sitt visionära tal inför 250.000 samlade vid Lincolnmonumentet. Frihetsmarschens budskap är fortfarande aktuellt i Europa idag. Även Sverige har sina utsatta stadsdelar där klyftorna och utanförskapet växer. Också Europa har sina ”sydstater” där sanslöst många unga går utan jobb och framtidstro.

Om King hade stått här på Festivalscenen, då hade han drömt om ett Europa där diskriminerade och desperata föräldrar inte måste lämna sina barn för att – insvepta i sina filtar – tigga utanför våra köpcentra. Han hade drömt om en värld där familjer inte måste fly undan öknar som breder ut sig, undan havet som slukar deras jordar eller förlisa i överbelastade farkoster på Medelhavet.

Vi invaggas lätt i tron att Sverige är ett ideal till skillnad från Sydeuropa och resten av världen. Den mest uthängda syndabocken är Grekland där tillgångarna försvinner i elitens bankvalv. Men stämmer bilden? Vårt land har aldrig producerat så mycket och så effektivt, men allt mindre av vinsten går till folkets behov. Även här tycks pengarna försvinna i den globala kasinoekonomins oåtkomliga valv.

Det fanns en tid när Nelson Mandela och Desmond Tutu tackade Sverige för stödet i deras frihetskamp. Idag frågar samme Tutu och KG Hammar i ett Öppet brev varför Sverige med alla medel säljer dyra stridsflygplan till Sydafrika medan nationens hivsmittade dör som flugor i brist på bromsmediciner? Svaret är uppenbart: Mammon har fått oss alla på knä. Ekonomisk tillväxt har tagit hem spelet på bekostnad av våra värderingar!

Genom att förklä sig till en välsignelsebringande ”ljusets ängel” har Mammon förfört oss. Lite motvilligt böjer politiker, partier och fackföreningar sina knän i lydnad och tacksamhet inför slavdrivaren som gör att planeten och vi själva pressas till bristningsgränsen.

Det var i en liknande situation King lyfte fram arvet från bibelns profeter framför maktens högborg och kallade till besinning och omställning. Han konfronterade en slumrande nation med de orättvisor och det lidande som fanns i djupet av nationen. Enligt en av vår tids profetgestalter, David Korten, står valet idag mellan två världsordningar: Tillväxtens Empire och omställningens Earth Community.

King och ledarna på podiet i Washington hade en imponerande skärpa om icke-våldets filosofi och strategi, men de hade samtidigt förmågan att mobilisera en gräsrotsrörelse som med sina kroppar, böner och frihetssånger fällde utslaget på gatorna. King mötte en viss förståelse vid överläggningar i Vita Huset – men de ansåg att tiden ännu inte var mogen.

King återvände då till Södern, mobiliserade de svarta pastorerna och deras församlingar till djärva protestmarscher. Teve-kamerorna direktsände från nationens smärtpunkter och ett folk hemma i sofforna blev förfärade över vad de såg. När King återvände till Vita Huset, då var tiden plötsligt mogen för Lyndon Johnson att underteckna de historiska lagarna.

Från sitt första framträdande som 27-åring i Montgomery till sitt oförglömliga tal den sista kvällen i Memphis bars Kings engagemang av tron på att tillvarons starkaste kraft står på rättvisans och befrielsekampens sida. Själv ansåg han att han höll sitt livs viktigaste tal den kväll han oförberedd fick kliva in på scenen och anta ledarrollen den dag Rosa Parks mötte sina domare i Montgomery och den över ett år långa protestaktionen började. Jag citerar King:

– Den kvällen började en rörelse, som skulle slå förtryckaren med häpnad och bringa ett nytt hopp till de förtryckta. Den kvällen var Montgomerys ögonblick i historien. Vilket namn man än väljer, en utommänsklig kraft arbetar på att skapa harmoni bland universums dissonanser, en skapande kraft som är verksam för att sänka ondskans höjder och fylla igen alla rättvisans dalar. Gud verkar i historien för att utföra sina under. Det ser ut som om Han utvalt Montgomery som experimentfält för den segerrika kampen för frihet och rättvisa i Amerika.

 

 

Kings arvtagare idag – eggande förebilder

Ett massmöte i Kapstaden har just stoppats av regeringen. Biskop Desmond Tutu svarar med att utlysa en gudstjänst i stadens stora katedral som fylls till bristningsgränsen. Utanför kyrkan patrullerar kravallpoliser och beväpnade soldater. Även inne i kyrkan står poliser längs väggarna och noterar varje ord som yttras. Apartheidregimen har ett järngrepp om åttiotalets Sydafrika och spänningen är olidlig.

Den kortväxta biskopen intar predikstolen. Med intensitet förkunnar han att apartheidsystemets ondska och förtryck inte har någon framtid. En annan profetgestalt, Jim Wallis från USA, är med och skriver i boken Tro som förändrar världen: I det ögonblicket tillhörde den sydafrikanska ärkebiskopen en av de få som verkligen trodde på de orden.

Desmond Tutu pekar rakt mot poliserna längs väggarna och utropar: Ni är mäktiga, oerhört mäktiga – men ni är inte Gud! Och det går inte att gäcka levande Gud. Därför har ni redan förlorat! Med sitt smittande leende vänder han sig direkt till maktens hantlangare: Välkomna att förena er med den vinnande sidan! I samma ögonblick börjar församlingen sjunga och dansa medan poliserna försvinner ut som skuggor genom dörrarna.

Ärkebiskopen är inte ensam om att se ett annat Sydafrika för sin inre syn. Avskuren från det politiska skeendet i mer än tjugo år finns Nelson Mandela ute på Robbben Island. Han har inte den minsta garanti för att han någonsin ska få lämna fängelseön. Ändå stiger han tidigt upp varje morgon och förbereder både sig själv och sin omgivning på livet i det nya och fria Sydafrika.

Den 11 februari 1990, efter tjugosju långa år, lämnar Nelson Mandela det fängelse som senare kallats ”Mandelauniversitetet”. Han slår en hel värld med häpnad genom sin spänst, sitt leende och sin moraliska resning. En kommentator uttryckte det så här: Han kom inte ut i friheten – han hade levt i den hela tiden! Samma kväll återförenas Nelson Mandela med sin familj hemma hos Desmond Tutu.

Jim Wallis

Fyra år senare gryr den stora dag för vilken så många svarta jagats med tårgas, bitits av polishundar, slagits med batonger, fängslats, torterats, gått i landsflykt och dömts till döden. Den 27 april 1994 kan bland alla andra nobelpristagaren Desmond Tutu rösta för första gången i ett demokratiskt val. Två veckor senare är det dags för en ny historisk höjdpunkt. Jim Wallis skildrar det historiska tillfället:

– Jag glömmer aldrig den dag som förändrade vår planet, den 10 maj 1994, då jag stod bland 150 000 jublande sydafrikaner som delade tårar och glädje vid Nelson Mandelas installation. Det var en av de sällsynta dagar när man kan se och känna världen förändras mitt framför ens egna ögon. Alla talade om ”miraklet” den dagen … Och jag vände mig till Desmond Tutu och påminde om det laddade mötet i hans katedral. Nu har alla förenat sig med den vinnande sidan!

Desmond Toto

Mot alla odds hade övergången till demokrati skett utan våld och blodbad. Men att försöka fly från det förflutnas makt över våra liv skapar ingen varaktig försoning – vare sig hemma vid köksbordet eller i djupet av en nation. På båda nivåerna behövs recovery. Därför utsåg Nelson Mandela ärkebiskop Desmond Tutu att leda den nu världsbekanta Sannings- och försoningskommissionen. I stället för segrarnas hämnd skulle amnesti beviljas åt alla som erkände sina brott och i detalj berättade vad de gjort. I boken Ingen framtid utan förlåtelse skildrar Tutu deras arbete:

– Så ofta blev vi i kommissionen helt bestörta över det djup som människorna i sin inneboende ondska kunde sjunka till, och vi skulle, de flesta av oss, säga att de som begick sådana lömska dåd var monster. Men teologin hindrade oss från att göra det. Teologin säger att de fortfarande, trots det avskyvärda i deras gärningar, är Guds barn med förmåga att känna ånger och kunna ändra sig. Enligt denna teologi får vi aldrig ge upp någon, eftersom vår Gud är särskilt svag för syndare!

 

 

Exodus – en berättelse om befrielse och hopp

Joanna Macy, David Korten och omställningens ledare betonar att det behövs en ny berättelse som vägleder oss mot en ny horisont och som ger oss hopp. Flera tar Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen som exempel på vad en sådan ”dröm” kan göra i till synes hopplösa lägen. Märkligt nog nämner ingen den faktiska Exodus-berättelse som King bars av hela livet och som frihetssångerna speglar – den ersätts i stället av helt andra livsåskådningar.

Den världsbekanta bibelteologen Walter Brueggeman visar att Exodus-berättelsen skiljer sig från andra gudsbilder där Gud främst uppenbarar sig i naturens skönhet, sinnrikhet och kosmiska storslagenhet. Det unika i Exodus-berättelsen är att Gud uppenbarar sig vid historiens smärtpunkter – som ett svar på utsatta människors lidande, maktlöshet och klagorop.

På den tiden är Egypten det ledande imperiet och Farao bygger pyramider, palats, tempel och en helt ny huvudstad. För israeliterna utvecklar sig byggboomen till en ren katastrof. Männen rycks från sina familjer och placeras i stenbrott och transportkedjor under österlandets brännande sol. De svarta slavarna på Söderns heta bomullsfält känner igen sig i berättelsen och inser att det finns en utpost i tillvaron som inte glömmer de utsatta:

–  … Israeliterna suckade under sin träldom. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud. Herren sade ”Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare – ja, jag vet vad de får lida …”

Exodus-berättelsen har attraherat förtryckta människor i alla tider. Inte minst de svartas spirituals och frihetssånger speglar uttåget från slaveriet i Egypten och hoppet om ett liv i frihet. I sitt gripande tal kvällen före sin död påminde King om hur han fått följa sitt folk genom ”öknen”, men han var osäker på om det skulle förunnas honom att följa dem in i frihetens land.

Hundratusen basgrupper i Latinamerika hämtade kraft och hopp ur samma berättelse. De tvingades lämna sina bästa jordar till de stora bolagen. Åtskilliga som protesterade hämtades om natten och försvann. Mitt i denna brutala verklighet delade basgruppen maktlösheten, ångesten och det livgivande hoppet. Det var detta som grep oss så djupt när vi studerade befrielseteologin för femtio år sedan.

 

 

Även de tolv stegen börjar vid smärtpunkten

Precis som Exodus börjar Stora Bokens berättelse vid smärtpunkten. I själva verket innehåller boken över hundra människors livsberättelser om vägen från slaveri till frihet. När jag höll ett av mina första föredrag om Andlighet på Noor slogs jag av likheten mellan tolvstegsprogrammet, Exodus-berättelsen och Martin Luther Kings grundbudskap. Patienter och anhöriga som lyssnade kom direkt från det stora lidandet i folkdjupet. De flesta hade dolt det bakom nerdragna rullgardiner och fina fasader, men smärtan, sorgen, skulden och skammen lyste ur deras pupiller.

Jag visste att alkoholister är fina människor som vill så mycket med sina liv. Många kunde påminna sig livets ljusa sommarkvällar då livet log och vinet förhöjde stämningen i glada vänners lag. Det var en tid för kärlek och de ville så väl med sina relationer, inte minst när barnen föddes. Men det kom en tid när deras visioner och värderingar inte längre fällde utslaget, en ödslig tid när drogen blev en grym och skoningslös slavdrivare. För flera låg redan livet och familjen i spillror.

Att komma med hurtfrisk optimism och be dem spänna musklerna ännu mer hade varit ytterligare ett slag i ansiktet. De hade redan tagit otaliga heliga beslut och lovat familj och arbetsgivare att lägga av för gott – och de hade menat det! Det är mot denna bakgrund AA:s första steg går i en helt annan riktning och använder ord som ingen av oss vill ta i sin mun: Inse att du är maktlös, att du mött din överman (alkoholen) och att du inte längre kan hantera ditt liv! Släpp taget och acceptera verkligheten, inse vart allt ditt kämpande fört dig.

Det skulle vara ödsligt att arbeta med ett behandlingsprogram som inte har något mer att komma med. AA:s följande två steg handlar om tron på en Kraft som är starkare, som kan och vill öppna en hoppets port för hopplösa fall. Här är en sekvens ur mitt föredrag på Noor om den kraften:

– Det finns en Högre Makt som förmår bryta dödläget. Nu ser ni att denna livskraft i tredje steget kallas för ”Gud”. För några av er går rullgardinen ner direkt. Ordet är förknippat med en polislykta som förföljer oss för att se om vi gör rätt eller fel och som dömer oss. En sådan ”gud” gör situationen ännu svårare och fyller oss med ännu mer skuld och skam.

– Den Gud tolvstegsprogrammet talar om är en kraft som kämpar för oss, när vi inte orkar kämpa själva. Det är en kärlek som tror på oss, när vi inte längre vill se oss själva i spegeln. Jag brukar kalla honom Martin Luther Kings Gud. King hävdade att ingen är född till förnedring på grund av sin hudfärg. Och här på Noor säger vi att ingen alkoholist, narkoman eller tablettmissbrukare är dömd till ett liv i förnedring. Och precis som King säger vi: Tillvarons starkaste kraft är på vår sida!

– Om du har svårt med ordet Gud, använd i stället ordet Livet med stort L. Det är två ord för samma andliga verklighet. När Gud och Livet glider isär, då förvrids gudsbilden. Det är fråga om ett liv som vi inte presterar själva, en gåva direkt från Ursprungskällan.

Som teolog blir jag oerhört starkt berörd av att bevittna hur till synes hopplösa missbrukare reser sig och går ut till ett helt nytt liv. Det stärker min tro på en utpost i tillvaron som vill oss människor och planeten väl. Det är denna erfarenhetsbaserade andlighet som öppnar en hoppets port mot framtiden – både för alkoholister och fossilberoende.

 

 

Pella, Polly och påve Franciskus

Påve Franciskus tog världen med storm när han mötte folkmassan första gången och hälsade dem med sitt familjära: Buona Sera! Foto: Mikael Stjernberg

Världen lystrar när något radikalt nytt är på gång i Vatikanen. För första gången i historien ska en påve väljas från Latinamerika och Jesuitorden. Petersplatsen är fylld till bristningsgränsen och världen är på plats med sina mikrofoner och teve-kameror. Närsomhelst kan den vita röken bolma upp från Vatikanens skorrsten och förkunna att det historiska beslutet är fattat. Sedan kommer den nye påven ut på balkongen och hälsar alla familjärt: Buona Sera, Go kväll! Folkmassan jublar.

Snart får vi veta att påve Franciskus åker buss i stället för limousine, betalar sin egen hotellräkning, lagar egna måltider och väljer en tvårummare i stället för den påvliga paradvåningen. Vi får höra att hans första officiella resa går till den italienska flyktingön Lampedusa och senare till grekiska Lesbos. USA är inte särskilt katolskt, men även där kommer påven inom kort högst på ranking-listorna tillsammans med president Obama.

Även vi som tagit starka intryck av den latinamerikanska befrielseteologin vädrar morgonluft. Visserligen läser vi att Franciskus inte lanserar sig under etiketten ”befrielseteolog”. Det är bra, tycker jag, om han ska vara herde och ledare för hela kyrkan. Inte desto mindre visar han samma skarpa analys av det förtryckande ”imperiet” och samma profetiska patos för de fattiga och marginaliserade som befrielseteologin i sin krafts dagar.

Påvens miljöbok hälsades av miljöexperter som en av årets viktigaste och den andas befrielseteologins patos.

Det blir tydligt, inte minst i den påvliga encyklikan Lovad vare du (2015) angående omsorgen om vårt gemensamma hem (planeten). I inledningen avslöjar han också varför han valde namnet Franciskus:

– Jag ser den helige Franciskus som exemplet framför andra när det gäller omsorgen om det ömtåliga och en glädjefullt och autentiskt levd ekologi … Han var särskilt angelägen om Guds skapelse och de fattiga och utstötta. Han var en mystiker och en pilgrim som levde i enkelhet och i underbar harmoni med Gud, med andra, med naturen och sig själv (sid 12-13).

I min hembygds fromhet låg påven allra lägst på ranking-listorna, något jag återkommer till senare. Men att läsa hans miljöbok kändes för mig som att komma hem. Det låter förmätet, men hans encyklika har en djup släktskap och slående likheter med min första bok Shalom Jord (1983). Den såldes i många upplagor och gjorde att jag utnämndes till ”nordisk befrielseteolog” och den första ”ekoteologen” i Sverige.

Det är befruktningen av bibelns profeter och befrielseteologin som är förklaringen till likheterna. Redan år 1995 gav befrielseteologen Leonardo Boff ut sitt banbrytande verk Cry of the Earth, Cry of the Poor (på engelska 1997).  Jag hade privilegiet att samarbeta med Boff när vi båda var huvudtalare vid Norska Kyrkodagarna. Samtidigt finns det en stor skillnad mellan påvens och min bok: I påvens encyklika kryllar det av citat från påvar och katolska dokument, medan Shalom Jord inspirerades av ”påvarna” inom det stora andliga uppvaknande som går under namnet The Great Awakening (se längre fram).

Nu har inte påven suttit ensam i sin tvårummare och plitat ihop sitt profetiska miljömanifest i en stillsam dialog med bibelns profeter, påvar och Franciskus på 1200-talet. Tvärtom, dokumentet har utmejslats i en intensiv dialog med hundratals forskare, aktivister och opinionsbildare som vallfärdat till Vatikanen och gett sina bidrag. En av dem är omställningens internationellt kända ”rockstjärna” från Sverige, Johan Rockström, som sitter i många viktiga organ och håller föredrag runtom i världen. Han speglade processen som sommarpratare det året och jag minns hans ord: Jag är ateist, men jag älskar påvens encyklika.

Några år senare följer jag releasen för Romklubbens bok i samma division, Come On! Capitalism, Short-termism, Population and the Destruction of the Planet (2017), skriven av Anders Wijkman och Ernst Ulrich Weizsäcker. Romklubbens ursprungliga rapport, Tillväxtens gränser (1972), gjorde ett djupt intryck på mig och har påverkat Leas och min livsstil sedan dess. Det var därför vi köpte den minsta bilen som fanns på marknaden, en Morris Mini, som vi körde i femton år. Den nya boken är en inträngande rapport om planetens tillstånd femtio år senare. Vid releasen (som finns på nätet) får Anders Wijkman frågan om han vet vem han citerat oftast? Inte oväntat kommer hans ”parhäst” Johan Rockström på första plats. Som god tvåa kom påve Franciskus.

Efter tio år på scenen dyker Pella Thiel upp i allt fler kanaler som “språkrör” för omställningen – både den yttre och den inre. Foto: Stephen Hinton

Jag återkommer till påven, men först några ord om Polly Higgins viktiga initiativ, End Ecocide, som Pella Thiel  suttit i teve-sofforna och förklarat innebörden av den senaste tiden. Polly är advokaten som drabbades av en plötslig insikt medan hon väntade på att domaren skulle infinna sig i rättssalen. Hon är där för att föra en svårt skadad mans talan när hon tittar ut på naturen genom fönstret och slås av tanken: Även jorden är svårt skadad, men ingen advokat för hennes talan! Från det ögonblicket förändras hela hennes livsinriktning och idag bevittnar vi resultatet – en växande global medvetenhet om att det behövs ett juridiskt skydd för naturens liv, ett komplement till Mänskliga rättigheter och förbud mot Genocide (se närmare End Ecocide Sweden på nätet).

Jag följer vid samma tid ett samtal med Pella Thiel och tre experter i Sveriges Radios Filosofiska rummet. Även här är det naturens juridiska rättigheter som är på tapeten. Pella är påläst och djupt engagerad och argumenterar – precis som Polly Higgins – utifrån ursprungsfolkens helhetssyn på naturen. Ju längre samtalet fortskrider, desto mer förundrad blir jag att ingen av experterna kommer på tanken att referera till påvens encyklika som handlar om precis samma helhetssyn och ömsinta hållning som alla fyra efterlyser. Det säger något om den ”bubbla” det sekulariserade Sverige hamnat i. Här är några exempel ur påvens encyklika:

– Med orden ur denna vackra hymn (Solsången) påminner oss den helige Franciskus av Assisi om att vårt gemensamma hem är som en syster med vilken vi delar vårt liv och som en vacker moder som öppnar sina armar för att omfamna oss … Denna syster ropar nu förtvivlat mot oss till följd av den skada vi har åsamkat henne genom vårt oansvariga användande och missbruk av de gåvor vilka Gud har försett henne.

– Vi har kommit att uppfatta oss själva som hennes herrar och härskare med rätt att skövla henne efter behag. Oron i våra hjärtan, skadade av synd, återspeglas i de sjukdomssymptom som marken, vattnet, luften och livets alla skepnader uppenbarar. Därför är jorden som sådan, tyngd och förhärjad, bland de mest övergivna och misshandlade av våra fattiga; hon ropar som i födslovåndor (sid 7).

– Om vi närmar oss naturen och miljön utan denna öppenhet för vördnad och förundran, om vi inte längre talar broderskapets och skönhetens språk i vår relation till världen, då blir vår attityd herrarnas, konsumenternas, samvetslösa exploatörers, oförmögna att sätta gränser för sina omedelbara behov. Den helige Franciskus fattigdom och allvar var inte ett askesens yttre sken utan något mycket mer radikalt: en vägran att förvandla verkligheten till ett objekt att använda och kontrollera (sid 14).

Det var under ett besök hos släktingar i USA år 2008 som Pella Thiel mötte representanter från Transition Towns Network som rörelsen kallas internationellt. Det blev en totalt omvälvande upplevelse och ledde till ett heltidsengagemang sedan dess. Jag mötte Pella när vi båda var talare vid Alfta-festivalen. Jag märkte då att hon inte stegrade sig, utan tvärtom berördes av mitt föredrag om sorg, skuld och livets brustenhet. Jag är glad att hon tipsade mig om Joanna Macy och nu helt nyligen om Francis Weller.

Francis Weller kan på tretton minuter (på nätet) beskriva mitt arbete med hundratals missbrukare och även andra varför nedfrusen sorg kan stänga av känslolivet och göra oss beroende av allt starkare kickar – för att vi ska känna att vi lever och fortfarande är människor på jorden. Därför lämnar jag sista ordet till Pella genom att ta med några glimtar ur hennes artikel med rubriken Det är sorgen som gör omställningen möjlig (publicerad i Landets Fria Tidning den 30 juni 2017):

* Vi har en uppfattning om sorg som något depressivt, men det beror på att vi är så upptagna av att undvika den, menar psykoterapeuten Francis Weller som specialiserat sig på sorgbearbetning. All sorg som inte kommer till uttryck tynger oss. Att undertrycka känslorna inför världens smärta stänger av oss från världen. Vi tappar tillgången till våra autentiska jag; till kreativitet, lust, skönhet, intuition, fantasi.

* Sorg är ett sätt för hjärtat att fortsätta vara öppet, säger Weller. När vi undviker sorgen hårdnar våra hjärtan. Det är ett högt pris att betala. Och ja, visst, att släppa in smärtan kan förändra dig för alltid. Din värld kan bli större och vackrare. Systemteoretikern och ekofilosofen Joanna Macy är inne på samma linje: Var inte rädd för att ditt hjärta ska brista, säger hon. Ett brustet hjärta kan rymma hela universum.

* Sorgen, smärtan är en absolut nödvändig del att omställningen ska kunna bli möjlig. Som hos alla organismer har smärtan ett syfte, det är en varningssignal. För att göra stora och krävande förändringar krävs att nuläget är outhärdligt. Under hela mitt liv har vi varit medvetna om det lidande som orsakas av vårt samhällssystem. Gifterna, skogsavverkningen, utfiskningen är inga nya frågor.

* Våra känslor inför det som händer är en återkopplingsmekanism. Den fortsatta förstörelsen beror på att vi fortsätter stänga av. Därför är det nödvändigt att skapa utrymme för sorgen i våra liv och samhällen. När vi kan dela den blir den lättare att bära; rentav en kraftkälla som hjälper oss att fortsätta vara öppna och kapabla att möta livet och världen i sin helhet med hela oss själva. Sorgen är inte din, den är världens sorg som du bär. När du stannar med den, tillåter dig att känna den, deltar du i det kollektiva helandet av världen.

 

 

 

CAUX: VILL DU FÖRÄNDRA VÄRLDEN – BÖRJA MED DIG SJÄLV!

Det var profeterna, bergspredikan och Romklubbens Tillväxtens gränser (1972) som gjorde att jag hälsades som ”den enkla livsstilens profet” när vi kom till Sverige på sjuttiotalet. Men kritiken lät inte heller vänta på sig: Man ska inte ”moralisera”, det är ju politik och ny teknik som ska lösa problemen. Och ditt tal om andlighet lägger ju bara ut ”dimridåer” över den verklighet som ska analyseras och förändras. Hur ser det ut nästan ett halvt sekel senare?

I Dagens Nyheter (27.2.2018) skriver Stefan Edman att ”kändisdebatten” fokuserar alltför ensidigt på biffen och flyget som står för ca 10 % av utsläppen. Cirka 70 % orsakas av andra oljedrivna verksamheter. Bästa receptet för en vanlig individ är att minska överkonsumtionen av materiella ting. Ett citat: Vår generations största utmaningar kan inte lösas enbart med teknik och politik, det handlar innerst inne om kultur i vid mening – värderingar, människosyn, rättvisa, estetik och klimatsnål ”konsumtion” som musik, konst, naturupplevelser och mänsklig gemenskap.

 

 

 

 

En eldhärd för dialog och försoning

Lea tar telefonsamtalet och låter först ovanligt högtidlig, sedan alltmera entusiastisk innan hon ger luren till mig. Det är svenska kyrkoherden i Zürich som vill att jag talar vid inspirationsdagar för Svenska Kyrkan i hela Schweiz. Först får vi bo några dagar mitt i City och sedan på ett vackert beläget konferenscentrum vid Zürichsjöns strand. På stranden mitt emot kan vi se platsen där vi bodde i sju år och fick våra två döttrar. Åt andra hållet skönjer vi de snöklädda Alper vi såg från vårt fönster och ofta åkte till på veckosluten. Dessutom fick vi en annan fantastisk höjdpunkt med på köpet.

Trettiotalets mäktiga andliga vårflod (Oxfordgrupperna) delade sig mot årtiondets slut i två flöden. Om det ena flödet har jag talat och skrivit böcker i mer än 25 års tid, nämligen AA och tolvstegsprogrammen. Det andra flödet lär jag känna först nu i februari 2015, men då händer saker slag i slag. Bland annat får vi under Schweizvistelsen tillfälle att besöka rörelsens ideologiska eldhärd – Caux, nära Montreux. Vi startar före soluppgången en härlig vårdag då hela naturen exploderar av liv.

Montreux vid Genevesjön

Det känns märkligt att få köra från ett blommande Montreux på Genevesjöns strand och uppför den branta bergsvägen till det stora konferenshotellet på tusen meters höjd. Längs denna alpväg har tusentals nordbor färdats i sjuttio år med en het längtan efter förändring i sina liv och samhällen. Kanske ger den magnifika utsikten över Europas högsta och ständigt snöklädda Alper en existentiell tyngd åt reflektionerna häruppe? Själva får vi en mycket initierad guidning i tre timmar av en verklig veteran, Andrew Stallybrass, som sköter arkiv och bibliotek på Caux. Det är också han som tagit bilden på oss när vi säger adjö. Men nu till kedjereaktionen som förde oss hit och in i ett konferenssamarbete med människor som fortfarande tror att människoliv och utsatta samhällen kan förändras.

 

 

 

 

Hopp för Sveriges utsatta stadsdelar?

Barkarby är närmaste granne till Järva, som enligt polisen är Sveriges mest kriminellt belastade område. Vi har lagt märke till att polishelikoptrar hovrar över oss allt oftare i jakten på rånare. På kvällarna matas vi med nyheter om skjutningar, attacker på blåljuspersonal och bilbränder. I fyrtio år har jag åkt förbi Hjulsta, Tensta och Rinkeby med pendeltåg i åttio kilometers fart – nu tar jag beslutet att lära känna närmiljön.

En söndag morgon vandrar jag genom Hjulsta och Tensta och slås av hur fridfullt allt är. Fåglarna sjunger och blommorna är lika fina som i Barkarby. Tenstakyrkan byggdes på sjuttiotalet med en vision för människor från världens alla hörn som vällde in i de nya miljonprogrammen. Idag är den riksbekant som hemvist för Tensta Gospel Choir med sin magnetiska ledare Cedwin Sandanam som jag samarbetat med under Gospelfestivalen.

Har de ändrat tid för gudstjänsten? När jag kommer fram är kyrkan fullsatt och den kraftfulla sången hörs genom de öppna dörrarna. Väl inne märker jag att gudstjänsten håller på att avslutas och folk reser sig och börjar prata med varandra. Efter en kvart går en kyrkvärd omkring och ringer i en klocka och ber alla söka sig ner till Cafévåningen eftersom Tenstakyrkans egen gudstjänst ska börja. Senare lägger jag märke till att ytterligare en internationell församling firar gudstjänst nere i källaren. I Tenstakyrkan möts människor från olika delar av Europa, Latinamerika, Afrika och inte minst Mellanöstern där bibelns patriarker en gång levde.

Det är så här Cafégästerna lärt känna Maria – med förkläde och flöjt, alternativt vid pianot.

I källarvåningen huserar under vardagar det sociala arbete som Maria Langefors leder. Hon är kväkare i hjärtat, pastor i Equmeniakyrkan, flyktingars vän och Västerorts kanske mesta brobyggare. Jag bokar in en arbetslunch med henne. När jag denna gång promenerar genom Hjulsta och Tensta är det vardag och jag möter en helt annan värld än en fridfull söndag morgon. På Tensta torg och i gallerian sjuder det av liv i ett samhälle som mera liknar Istanbul än Stockholm. Jag börjar undra om det fortfarande bor några “vanliga” svenskar här?

I Café-våningen finner jag Maria omgiven av kvinnor från Eritrea och Somalia som verkar ha stora bekymmer. När det äntligen blir möjligt att äta vår lunch och påbörja samtalet kommer en uppriven man inrusande. Det är Marias medarbetare som stuckit sig på en knarkspruta när han tömde papperskorgen i en toalett. Nu kommer han raka vägen från Vårdcentralen och är orolig att han blivit smittad medan han väntar på provsvaren. Han säger att han sett en och annan narkoman slinka in på toaletten och nu vet han varför.

Det är inte bara på dagtid Maria omges av flyktingöden, utan även hemma i lägenheten. Där träffar jag senare en kvinna som bott hos henne en längre tid. När vi firar Marias födelsedag kring grillen ute på gräsmattan dyker en ung kvinna upp som sovit ut i hennes lägenhet. En man hade hittat den hemlösa invandrarkvinnan sovande i en park mitt i natten. Han kände till Marias engagemang och förde hit kvinnan. När jag frågar varifrån hon fått denna lidelse svarar hon: Från Jesus och kväkarna. Jag ber henne berätta om sin familjebakgrund.

Föräldrarna, Wolfgang och Anne-Marie Sonntag, var hängivna kväkare. Vi levde i ett flöde av internationella kontakter i kväkargemenskapen i Stockholm. Pappa var av tysk-judisk börd och en av eldsjälarna som tillsammans med Emilia Fogelklou tog initiativet till Internationella Arbetslag, dvs volontärer som sändes ut för att bygga upp förstörda städer och samhällen i Europa efter kriget. I boendet på Harpsund var familjen vänner med Tage och Aina Erlander.

Efter musiklärarutbildning på Musikhögskolan gifter sig Maria med kväkaren, forskaren och industriledaren Ulf Langefors, tidigare vd på Nitro Nobel i Gyttorp. Maria utbildar sig till pastor efter många år som sångerska och musiklärare. De är båda hängivna kväkare och direktörshemmet i Nockeby är öppet för flyktingar, bland annat en syrisk familj på sju personer i nio månader. Hemmet fylls av musik och begåvas med fyra egna barn. Under en bussresa drabbas familjen av en chockerande tragedi – Ulf dör helt oväntat i bussen. Maria lämnar tjänsten i Nora och får tjänst i Andreaskyrkan i Vaxholm. Tio år senare kommer hon som pensionär till Tensta och Tenstakyrkan.

– Harry, om du verkligen vill lära känna Järvas problem och hopp, då måste du absolut möta IofC-teamet som jag samarbetar med, hävdar Maria med emfas. IofC står för rörelsen Initiatives of Change och har sitt svenska center i Sollentuna. Jag upplever Maria som en verklig världsmedborgare, men på Pionvägen i Sollentuna möter jag ett helt team av kosmopoliter. Det känns lite märkligt, nästan genant, att teamet vet mer om Järva än jag som bott här i fyrtio år.

Hassan och Rishabh, IofC

Hassan är muslim från Somalia och har bott i Stockholm i mer än tjugo år. Han berättar om konflikterna mellan olika klaner som är så förödande i hemlandet och hur invandrare tar med sig fiendskapen till de svenska förorterna. Hans dialogarbete i Järva började med att han själv försonades med en representant från en fiendeklan och nu arbetar de tillsammans. Rishabh är hindu från Indien och kommer från en finansfamilj, gift med Tatjiana från Sibirien med ortodox bakgrund. De möttes på universitet i England och trots att de just passerat bara trettio år leder de konferenser på rörelsens centrum i Caux med deltagare från hela världen – om ekonomisk och hållbar utveckling. Nik är svensk och kreativ ledare för barn och ungdom både i Sverige och i Caux. Tillsammans driver de projektet Hopp i Järva som Djupare Liv samarbetar med.

Senare är det bokrelease på Centret och jag får möta en annan kosmopolit som gör ett starkt intryck på mig. Jens J. Wilhelmsen är nittio år, vilket är oerhört svårt att ta in. Han åker fortfarande skidor på Holmenkollen, skottar snö på deras Center i Oslo och håller föredrag på konferenser både i Schweiz och i Japan. Bokens självbiografiska berättelse illustrerar så väl vad rörelsens livsprinciper kan göra – i ett enskilt människoliv och på det globala planet. Därför återger jag hans livsberättelse i förkortad form med författarens tillåtelse.

 

 

 

Försoning – och en annan värld är möjlig

En fredsbyggande kosmopolit, nittio år.

Den sjuttonde maj 1945 hissas den norska fanan för första gången efter år av ockupation. Kriget är över, Hitler har tagit sitt liv och ”skurkstaten” Tyskland ligger i ruiner. Det känns som en enda stor berusning efter år av umbäranden och motståndskamp. Även 18-åriga Jens känner sig som en segrare när han tillsammans med Tönsbergs befolkning ser den norska flaggan hissas på torget och jublet bryter ut i ett folk som återfått sin frihet och sin värdighet.

Ett år senare studerar Jens filologi vid universitetet, men nu har han drabbats av en känsla av meningslöshet och en tilltagande depression. Under krigsåren hade han upplevt att livet hade en mening och att ett helt folk var sammansvetsat i kampen mot ockupationsmakten. Nu tycker Jens att det politiska käbblet, rävspelet och kampen om egna fördelar har ersatt solidariteten. Fredsjublet har förbytts i det kalla kriget och atombomben ruvar som ett hotfullt moln över folken. Han har visserligen gått med i protestmarschen mot atombomben längs Karl Johan i Oslo, men har det någon betydelse? Även i hemmet i Tönsberg är klimatet frostigt eftersom Jens lever ett hemligt liv som skapar avstånd till familjen, inte minst till styvpappan.

Jens närmaste omgivning inser att den deprimerade ynglingen hamnat i en utsatt situation. Då kommer två släktingar med ett förslag som för all framtid kommer att förändra hans livsinriktning. De lovar bekosta en tio dagars konferensvistelse i Caux tillsammans med 500 deltagare från hela Europa och världen. Jens gillar släktingarna, men rörelsens dåvarande namn, Moralisk Upprustning (MRA), får kalla kårar att gå längs hans ryggrad. Ändå nappar han på förslaget och tänker i sitt stilla sinne att han kan ligga lågt med konferensprogrammet och i stället ägna sig åt fjällturer i det fantastiska alplandskapet.

Nu blev det inte så många turer, ty mötet med dessa levande människor från olika kontinenter och religioner fascinerar honom. Och programmet bjöd bland annat på professionella skådespel, bra musik och porlande humor. Det slår Jens att dessa människor har en gemenskap och en målmedvetenhet som påminner om det norska folket under de tunga krigsåren. Men det som verkligen hugger tag i den deprimerade ynglingen är deras smittande tro att en annan värld är möjlig, ja, att varje människa är viktig och kan bidra till den positiva förändringen.

Det är en devis som ständigt återkommer i samtalen: Alla vill att andra ska förändra sig, både enskilda och nationer, men den som vill förändra världen måste börja med sig själv! Det flödar av livsberättelser under de tio dagarna om ärlighet och egen förändring som utlöst försonande processer på arbetsplatser, i samhällen, mellan raser, ja, till och med mellan nationer. Men det som kryper allra närmast är berättelser om förbättrade familjerelationer.

 

 

Att se sig i bergspredikans spegel

Här på Caux hålls det inte bara föredrag om rörelsens stora idéer. I stället delar man livserfarenheter och praktiska verktyg, ofta från man till man. Det är en norsk konferensdeltagare som berättar om rörelsens fyra ledande principer, de så kallade absoluterna. Man har kokat ner Jesu bergspredikan till fyra ledstjärnor: Ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek. I stället för att fokusera på andras fel och brister betraktar man sitt eget liv i denna ”spegel”. Hans vän föreslår att Jens skriver ner de fyra orden på varsitt pappersark och sedan antecknar om något dyker upp som han själv kan ändra på i den låsta situationen därhemma?

En eftermiddag sprider Jens ut de fyra pappren på sängöverkastet. Det dyker genast upp några nödlögner, men dessa skulle man kanske kunna rättfärdiga? Det blir värre när han drar sig till minnes hur han lurat godtrogna släktingar på pengar. Med denna säregna ”spegel” framför sig börjar också flickor dyka upp som han haft relationer med. Hittills har det inte bekymrat honom vad som hände med dem sedan. Smärtsammast blir det när han går igenom hur han behandlat sin familj genom åren.

Tillbaka i Norge känner Jens att han måste lägga korten på bordet med sin styvfar. Men det sitter långt inne och dröjer ett helt år innan han kommer till skott. När han väl gjort det visar det sig att han startat en kedjereaktion. En söndag morgon knackar styvpappan på hans dörr och börjar berätta om saker från sitt eget liv som är allt annat än smickrande. Men det stannar inte med detta. När styvpappan senare lägger korten på bordet med sin fru, då blir det både explosioner och tårar i hemmet i Tönsberg. Men det dröjer inte så länge till dess Jens lägger märke till en ny vår och ett mera kärleksfullt förhållande mellan föräldrarna.

Jens hade gett sin gudstro på båten mitt i tonåren. Den passade inte längre hans livsstil och aptit på livet. Men här på Caux möter han en befriande och livsbejakande andlighet som gör honom lite avundsjuk. En av hans nya vänner kommer då med ett förslag som var typiskt för rörelsen: Varför gör du inte ett eget experiment och ser om Gud finns och talar till dig? En älskad devis inom rörelsen formulerar erfarenheterna så här: När människor lyssnar, talar Gud. När människor lyder, handlar Gud.

I den här rörelsen var det inget oöverstigligt hinder om man är ateist, agnostiker eller sekulariserad sökare – förutsatt att man är öppen och ödmjuk. Jens beslutar sig för att stiga upp tidigare och börja be, läsa en andlig text och lyssna till sitt inre före frukost. Det blir mer av en disciplinerad ökenvandring än att lyssna till porlande källsprång i en oas. Men så småningom växer ändå tron att det finns en Gud som talar till oss människor och som berikar våra möten med andra människor.

 

 

En livsinsats i försoningens tjänst

Vid krigsslutet betraktade Jens, som så många andra, Tyskland och Japan som ”skurkstater”. Men för honom får besöket på Caux omvälvande konsekvenser. Så småningom avbryter han sina filologistudier vid universitetet och beger sig iväg till en insats i hoppets och försoningens tjänst i just dessa två länder – i Tyskland åren 1948-1953 och i Japan 1953-1958.

Politiker och ledare från de stridande nationerna möts i Caux sommaren 1948. Här bemöts inte de tyska deltagarna som paria, utan som likvärdiga medlemmar i den mänskliga familjen. Här spirar en stark tro att ett annat Tyskland kan resa sig ur ruinerna. Samma höst kommer därför en inbjudan till Caux från regeringen i Tysklands största delstat, Nordrhein-Westfalen. De önskar få ett team som sprider atmosfären från Caux och ger vårt folk ett nytt hopp. Teamet ska verka i hela Ruhrområdet men erbjuds ett kontor i regeringskvarteret i huvudstaden Düsseldorf.

Jens är med i teamet på cirka fyrtio personer som kommer till Ruhr hösten 1948. De flesta är från länder som varit i krig med Tyskland, men också ett dussin tyskar ingår, bland dem tre unga som varit med i Hitler-jugend. Åttio procent av Tysklands tunga industri låg i Ruhr, men nu är fabrikerna jämnade med marken. Teamet bor hos tyska familjer och möter en bister verklighet de knappast kunnat föreställa sig. Det råder skriande brist på mat och det finns bränsle endast för matlagning i köket – de övriga rummen där de ska sova har samma temperatur som utomhus.

En tysk minister hade sett skådespelet Den glömda faktorn i Caux. Det hade berört industriarbetare i England och han hoppades nu på samma effekt i Tyskland. I tre års tid framför teamet teaterstycket i små och stora samhällen runtom i Ruhrområdet. De stannar en eller ett par veckor på varje ort och nästan samtliga föreställningar är fullbokade. I Gelsenkirchen ser inte mindre än 25.000 föreställningen, de flesta gruvarbetare med sina familjer.

Direkt när ridån går ner stiger ett par ur teamet fram och berättar sin lifestory med fokus på den aktuella situationen. Sedan minglar hela teamet med publiken och det blir samtal in på småtimmarna. Det är speciellt två inslag som utmanar åhörarna där många är marxister och ateister. Det första är tron att alla människor kan förändras och få nya värderingar, även kapitalister. Det andra inslaget är tron på en högre makt den glömda faktorn är nämligen Gud.

I Caux hör japanska politiker och företagsledare om MRA-teamets positiva insatser i Ruhrområdet. De vet att deras eget folk är sargat och förlorat framtidstron. Därför vädjar de till Caux att få ett liknande team till Japan. För Jens fortsätter resan, först till Japan och senare till de blodiga konflikthärdarna i Sydafrika och Burundi. För denna närmast otroliga livsresa hänvisar jag till den norska boken av Jens J. Wilhelmsen Kunsten å forsones – tidsvittne på tre kontinenter (Solum forlag 2014). År 2001 bytte rörelsen namn från Moralisk Upprustning till Initiatives of Change och Jens bor och verkar fortfarande på deras center i Oslo.

 

 

Hoppets plantor från den forna slavmarknaden

Samma vecka som Jens har sin bokrelease deltar jag i en temadag på landets just nu mest spännande folkhögskola – i Kista, den första med muslimsk profil. Dessutom är skolan hemvist för Paideia, ett judiskt studiecenter, och snart också en judisk folkhögskola. Det var baptisternas Sjövik, en folkhögskola i Dalarna, och dess rektor Lena Lönnqvist som hade kurage att sjösätta den omstridda muslimska filialen – trots skarp kritik från flera håll. På den tiden hade Brommadialogen sina stora midsommarkonferenser på Sjövik i samarbete med rektorerna.

Rob Corcoran flyttade med sin familj till Richmond 1980 och skapade en hoppets modell som sprider sig över världen.

Jag blir både imponerad och inspirerad när jag hör temadagens huvudtalare Cricket White berätta om Hope in the Cities. Det är ett dialog- och försoningsprogram som byggts upp i tjugofem års tid i Richmond, Virginia. Det var i Richmond som slavskeppen från Afrika lade till och sålde sin last för vidare transporter in i landet. Pionjären Rob Corcoran (IofC) har tillsammans med kyrkor och samhällets aktörer skapat en modell som nu sprider sig till andra utsatta städer i USA och världen, inklusive Järva. Cricket hade en ledande befattning i stadens administration, men blev så tagen av vad hon såg växa fram att hon valde att bli utbildningsansvarig inom projektet.

Bland deras olika initiativ är det Healing Walks/Healing History som berör mig starkast. Närmare Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen kan man knappast komma. Det är fråga om mycket annorlunda ”pilgrimsvandringar” där man inte besöker heliga platser och lever sig in i helgonens liv som gått före oss. I stället går rika och fattiga, vita och svarta, tillsammans och under stillhet lever sig in i slavarnas livsöden på de mest laddade platserna – hamnen, slavmarknaden, the Slave Trail, fängelset och gravplatsen.

Precis som i en familjevecka eller recovery-grupp delar  respektive grupp vilka känslor, minnen, skuld och sår man bär med sig från sin historia och uppväxtmiljö. Steg för steg bryts tystnaden kring den skrämmande ”flodhästen” i stadens kultur, när människor börjar se in i varandras ansikten, lyssna till varandras berättelser och själva sätta ord på det de burit med sig genom åren. Precis som vid alkoholism bryter de tillsammans den tystnadens förbannelse som vilat över staden i generationer– i stället för att föra den vidare till nästa släktled.

Harry Ferngren till vänster

De starka mötena med IofC-teamet, Jens och Cricket gör att Djupare Liv redan efter bara ett halvt år arrangerar en konferens tillsammans med Hopp i Järva, Tenstakyrkan och Blå Vägen/Blå Band. Aldrig tidigare har ett arrangemang i vår regi samlat procentuellt så många unga och deltagare med så olika etnisk och religiös bakgrund. På förmiddagen i Tenstakyrkan får vi glimtar från utbildningen i dialog- och försoningsprocesser i Järva av deltagarna själva. Därefter får de sina diplom av en verklig IofC- veteran, läkaren Harry Ferngren (85 år).

Det är en vacker augustidag när vi går i ”kortege” från kyrkan genom Tensta och Hjulsta med den trotsiga visionen att ett annat Järva är möjligt. I fantasin lever jag mig in i tanken att en dag människor från dessa höghus ansluter sig till vår vandring och den förvandlas till en Healing Walk. När den dagen randas får vi lyssna till deras berättelser om hur de tvingades lämna sina hemländer och om deras erfarenheter och framtidsdrömmar här i höghusen. Det blir förvisso många gripande livsberättelser från smärtpunkterna i vår trasiga värld när våra blickar äntligen möts. Det är just sådana möten och upplevelser av Healing History våra utsatta stadsdelar djupast sett behöver.

 

 

 

Blå Vägens Omställningsfestival

Det är lunchtid när vi anländer till Blå Vägens Omställningsfestival på Hjulsta koloniområde som är eftermiddagens program.  Därför attraherar de rykande grillarna och det doftande soppköket de flesta vid ankomsten. Sedan drar festivalprogrammet igång med sång och musik av etniska grupper som varvas med korta föredrag om miljö och andlighet. Det blir presentationer om permakultur, ekologisk odling, fjärilsbäddar, insektshotell och inte minst – hur den beryktade, nedsmutsade Bälstaån som rinner rakt igenom koloniområdet ska renas.

Det var Blå Vägens sociala företag som skötte den uppskattade serveringen under Omställningsgatan inne i Stockholm. Redan då hade ledarna Erik Lindberg och Ulla-Mai Ceder-Lindberg ett seminarium om vikten av att omställning och social ekonomi får gå hand i hand. Själva driver de landets kanske största sociala företag med över hundra anställda från dessa utsatta områden. På Hjulsta koloniområde samarbetar de med Framtidsjorden och utbildar arbetssökande i gröna jobb.

Festivalens höjdpunkt är invigningen av ett Andrum – en rastplats för ”pilgrimer” från olika religiösa färdleder. Den ligger i Sinnenas Trädgård mitt bland vackra blommor, fjärilsbäddar och insektshotell. Det är Blå Vägens Ulla-Mai som leder ceremonin och IofC:s Hassan (muslim), Rishabh (hindu) och jag från Djupare Liv som talar. Precis som AA inbjuder människor från alla religioner att tillfriskna i deras gemenskap, så inbjuder också rörelsen IofC människor med olika religiös bakgrund till samarbete för fred och försoning. Som kristen teolog känner jag mig kallad att leva och verka i denna Guds stora sjudande verkstad – precis som jag gjorde som etisk rådgivare på nittiotalet. I all sin litenhet kom vi här på Hjulstafältet mycket nära rörelsens grundvision när den nådde Norden i sin krafts dagar på trettiotalet.

 

 

FRANK BUCHMAN – FREDSPROFET OCH EVANGELIST

Olika faller ödets lotter. Ärkebiskop Nathan Söderblom, världsekumenen John R Mott och Frank Buchman gjorde alla stora insatser för världsfreden och att tolka kristen andlighet i en ny tid. Men medan Söderblom och Mott höjdes till skyarna och tilldelades Nobels fredspris blev Buchman alltmer en hackkyckling, speciellt därför att han ”moraliserade”.

När det gäller Norden före fredsslutet 1945 är det dock bara Frank Mangs stora väckelser i Norge och krigets Finland som satte fler människor i rörelse än Oxfordgrupperna. Mangs deltog förresten i Oxford-housepartyt på Modum Bad i Norge och inflytandet märks tydligt i hans böcker från den tiden. Är det kanske dags att damma av Frank Buchman? Åtminstone i den miljonhövdade tolvstegsrörelsen lever hans dynamiska arv vidare.

 

 

Norden – ett brohuvud för fred och försoning

Oxfordgrupperna hade sin storhetstid i den engelsktalande världen fram till mitten av 30-talet. Men då vänder plötsligt ledaren Frank Buchman blickarna mot Europa och tycks utse Norden och Schweiz som brohuvuden för att nå världen med fredsbudskapet. Det är den norske journalisten och statsmannen C. J. Hambro som öppnar porten till Skandinavien för Oxfordgruppen. Hambro mötte Buchman ett flertal gånger, skrev om rörelsen och översatte Oxfordböcker till norska.

Samtidigt som Ebby hösten 1934 för hoppets budskap till AA:s blivande grundare, den försupne Bill Wilson (se längre fram), inbjuder Hambro 120 ledare från hela det norska samhället till ett house-party på Hösbjör. Media hade skapat intresse för den nya världsrörelsen och det kommer 1.200! Detta är startskottet för Oxford-team som arbetar i norska städer de följande fem månaderna. Kampanjen avslutas när Buchman talar till 1.200 åhörare i Oslo stads bankettsal och ger ord åt den stora visionen:

– Innan jag landsteg i Norge kom några ord till mig om och om igen i min stilla stund Norge i brand för Kristus. I vår tid behöver vi mer än väckelse. Vår tid behöver revolution. Många som har rest med oss här i landet säger, att de har sett en rörelse, mer genomgripande än en väckelse … Jag tror, att Norge kommer att bära detta budskap vidare till andra länder. Jag tror, att revolutionen kommer att leda till en renässans (Omskapa världen, sid 9).

Helje Kringlebotn Södal, professor vid universitetet i Agder, har skrivit en grundlig och lättläst bok om denna tid med titeln Norge i brann – Oxfordbevegelsen 1934-1940. Direkt efter insatsen i Norge följer en kampanj i Danmark under tre månader. Den avslutas pingstdagen 1935 då Buchman talar till 10.000 på Kronborgs slott i Helsingör och via radio till hela Skandinavien. Här är några axplock ur talet som visar hans bergfasta tro på Guds ledning för enskilda, familjer, företag, regeringar och hela nationer:

Märkligt nog skrev Frank Buchman ingen bok, men hans tal och de sammanhang där de hölls finns i den här boken (på svenska: Omskapa världen)

– Idag lyssnar hela Skandinavien till utsändningen … Vi accepterar som något alldagligt, att en människas röst bärs av radiovågorna till jordens yttersta hörn. Varför inte den levande Gudens röst som en aktiv, skapande kraft i varje hem, varje företag, varje parlament? Gudomlig ledning måste bli vanliga människors normala erfarenhet.

– Vem som helst kan ta in gudomliga budskap, bara han vill göra sin mottagarapparat i ordning. Endast på så sätt kommer ordning i stället för kaos i nationella och internationella förhållanden. Om detta under skall inträffa, måste något land gå i spetsen … Ett sådant land kommer att ha fred inom sina gränser och stifta fred bland folken. Skall det bli ditt land? (sid 13-15)

Det är ingen hemlighet i den engelsktalande världen vad som händer uppe i Norden. Direkt efter korstågen som ”erövrat” Norge och Danmark anländer Buchman med kända nordiska profiler för att avlägga segerrapport i det glansfulla operahuset Metropolitan i New York. Det är Sam Shoemaker, Oxfordgruppernas ledare i USA, som leder gala-föreställningen. Publiken får lyssna till vittnesbörd omden nya anda, som höll på att växa fram i de nordiska länderna”.

Bland talarna märks den norska stortingspresidenten Hambro som rapporterar: – Inflytandet av dessa människor, som förvandlats genom gruppen, kan märkas i varje fylke i Norge. Oxfordgruppen har också erövrat Danmark på ett sätt, som ingen av oss skulle ha trott var möjligt. En annan talare är den kända norska författaren Ronald Fangen som kom till House-partyt på Hösbjör med två buteljer whisky och en roman. Buchman presenterar honom med orden: – Romanen fick han aldrig tid att läsa och sin skotska whisky glömde han bort. Han var tillsammans med oss i tio dagar och blev förvandlad. Nu har han skrivit sitt livs mest betydande bok – En kristen världsrevolution.

 

 

Buchman blir profet – i krigets skugga

Buchman var känd för sin intuition och förmåga att som själskirurg avläsa en människas inre och våga tilldela det förlösande snitt som förvandlade människor. Det är denna intuitiva tidsanalys som i mitten av 30-talet leder Grupprörelsen in i en ny radikal profetisk kallelse. Efter resor i Europa och en längre retreat i tyska Schwarzwald kommer Buchman fram till en skrämmande diagnos om vår kontinent: Europa och mänskligheten är på väg mot en förödande krigskatastrof!

Enda räddningen för en värld som nu rustar till tänderna är en lika beslutsam mobilisering av andliga och moraliska värderingar. Tiden är kort och fokus flyttas från de små grupperna till stora samlingar och massmöten för att snabbt nå världens ledare inom politik, näringsliv, kultur och kyrkor. Det är inte själva grundbudskapet som förändras utan målgrupperna. Att det är samma kärna framgår tydligt i ett tal när Oxfordgruppernas nya namn lanseras – Moralisk Upprustning. Det sker vid den engelska arbetarrörelsens vagga i East Hams rådhus i juni 1938, då Buchman säger:

– Världssituationen kan endast inge oss oro och ångest. Fiendskapen tilltar och skärps mellan folk och folk, mellan arbete och kapital, mellan klass och klass … Kanske finner vi botemedlet genom att vända tillbaka till de enkla sanningar, som en del av oss lärde vid vår moders knä, och som många av oss har försummat och glömt – ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek (de fyra absoluterna).

När Hitler försätter Europa i skräck och högsta beredskap samlas rörelsen till en ny nordisk mönstring i Visby sommaren 1938 med mottot: – Må Sverige och Norden bli ett mönster för demokratin i världen! … Sann demokrati beror av ett beslut hos varje enskild människa att leva för Guds envälde i världen. Sverige under Gud kan bli folkförsonaren.

Frank Buchman talar i Visby med kulturprofilen Sven Stolpe som tolk.

På söndagen den 16 augusti talar Buchman till 3.000 åhörare på den gamla kyrkoruinen mitt i Visby. Det långa talet är radikalt och väcker reaktioner på många håll i Norden och internationellt. Även inom de egna leden väcker radikaliteten blandade reaktioner. Många utmanas och ger sig hän åt visionen, åtskilliga som volontärer i internationella team. Andra ryggar tillbaka och börjar dra sig ur rörelsen. Här är några ”åskviggar” ur Buchmans appell när allt mörkare moln tornar upp sig över den europeiska kontinenten:

– Jag vet, vad en del av er skulle vilja få ut av Oxfordgruppen – ett skönt andligt uppvaknande, som inte kostar något. Ni skulle kalla det väckelse. En bekväm soffhörnsreligion … Siktar vi inte högre än så, är det ute med oss. Nästa steg är revolution. En mängd kristna tycker inte om ordet. De får gåshud. Och dit hör en del av era kritiker. Gåshudskristna med soffhörnskristendom.

– Frågan är nu den: skall de kristna skapa fram en kristen världsåskådning, som kan förmå Europa att slå in på en ny väg? Är ni, som sitter här, kristna av sådan kvalitet, att ni kan driva fram den revolutionen? … Jag ämnar inte locka er, fast jag tror, att Nordens folk kan bli ett mönster för hur man bör leva (hela talet finns i Omskapa världen, sid 70-76).

Anders Jarlert, professor vid Lunds universitet, har skrivit en imponerande bok där titeln anger innehållet The Oxford Group, Group Revivalism, and the Churches in Northern Europe, 1930-1945, with Special Reference to Scandinavia and Germany.

Även i Finland verkar Oxfordgrupperna vid samma tid och där finns två färgstarka profiler som är kända i den internationella rörelsen. Konstnären Lennart Segerstråle är inte bara ledare i Finland utan också känd för sin stora målning på en hel vägg i Caux. Paul Gundersen är Finlands motsvarighet till Jens i Norge med fredinsatser runtom i världen under nitton år, inte minst inom industrin. Han skildrar sin fascinerande livshistoria alltifrån de finska krigen till en ledande positionen inom Nokia-koncernen i självbiografin Tusen vingar – upptäckter i krig och fred. Sixten Ekstrand skrev en pedagogiskt lättillgänglig avhandling med titeln Tro och moral – Oxfordgrupprörelsen och MRA i Finland 1932-1955.

 

 

 

Erfarenheternas andlighet i vetenskapens tidsålder

Hur kommer det sig att över tusen ledande personer från norska näringslivet, politiken och kulturlivet frivilligt söker sig till ett andligt möte på Hösbjör som pågår i tio dagar? När och var förekommer något liknande i våra dagar? Även i den engelsktalande världen arrangerar Grupprörelsen gigantiska möten och houseparties, ibland med 10.000 deltagare. Vid en manifestation i Hollywood Bowl samlas mer än 30.000 i juli 1939 – och ytterligare 15.000 står i kö när portarna stängs.

Ur samma andliga kraftfält uppstår tolvstegsrörelserna som än idag samlar miljoner människor året om. I dessa tolvstegsmöten genomgår deltagarna fortfarande lika radikala livsförändringar som på trettiotalet. På grund av anonymiteten går dock tolvstegsfolket under allmänhetens radar, men bara i Stockholm äger inemot tusen möten rum varje månad med de tolv stegen som bas. Hur kunde Grupprörelsen få ett så stort genomslag? Frank Buchman skrev ju ingen bok och han var ingen lysande talare. Här är några förklaringar:

* I försöket att återuppliva Första århundradets kristna gemenskap (rörelsens ursprungliga namn) lyckas Buchman befria kristen andlighet från det sekeltunga ”kyrkpaketet”. Bland annat undviker han den invanda religiösa vokabulären och använder i stället vardagsord för bibelns livsprinciper.

* Buchman flyttar verksamheten bort från kyrkor och sakrala utrymmen till neutrala arenor – hem, universitet, kursgårdar, hotell och kulturscener. Han inser att djupt personliga samtal om livet och andlighet fungerar minst lika bra längs en skogsstig, i ett hem eller i en hotell-lobby. Detta provocerade förvisso kyrkligt aktiva. Faktum är dock att ingen kyrka ännu var byggd när ”första århundradets kristna gemenskap” spred sig som en löpeld genom det romerska imperiet.

* I Grupprörelsen predikar man inte på sedvanligt sätt utan delar erfarenheter av sin egen brustenhet (synd) och hur man upplever Guds ledning och kraft i vardagen. Denna erfarenhetsbaserade andlighet attraherar studenter när många brottas med existentiella frågor och är i färd att fjärma sig från kyrkorna. Även många utan kontakt med kyrkor berörs av de personliga vittnesbörden, ärligheten och förändringar i människors liv.

* Enligt Buchman kan också en ateist och agnostiker ge sig ut på en andlig resa. Vi lever i vetenskapens era och resan kan därför börja som experiment – att testa om ”arbetshypoteserna” tro på Gud och bönens kraft fungerar. Händer något om jag ber eller lever med de fyra absoluterna som spegel ett halvt år? Här räcker det med en forskares öppenhet, ärlighet och ett ödmjukt sinnelag. Tron föds i en process genom egna erfarenheter och genom att lyssna till andras.

* Denna djärva form av demokratisk andlighet är anti-hierarkisk och tilltalar moderna människor. Enligt Buchman är det inte förbehållet präster, pastorer och en elit i kyrkan att höra Guds röst. Varenda människa är Guds avbild och har ett djup som kan urskilja den verklighet vi kallar Gud. Vem som helst kan därför börja dagen med en stilla stund och lyssna in Guds vägledning.

* Buchman skrev förvisso ingen bok, men han hade en sällsynt gåva att utmejsla sitt budskap i kärnfulla deviser som fastnade i minnet och var lätta att ge vidare. Likheterna med Ordspråksboken och bergspredikan i bibeln är ibland slående. Anonyma Alkoholister använder än idag samma typ av slogans för viktiga insikter och flera av dem härrör direkt från Buchman – ibland i något förändrad form. Insikten i devisen If you want to keep it, you have to give it away är grunden för AA:s tolfte steg.

* Grupprörelsen förmedlade sitt budskap och väckte stor uppmärksamhet genom ny kreativ kommunikation såsom skådespel och musikaler. De talade till både hjärtat och hjärnan. Jens och hans team hade knappast nått särskilt långt om de kommit till Ruhrområdet med en serie föredragskvällar. Däremot fick deras turné med föreställningen Den glömda faktorn ett häpnadsväckande genomslag.

* Grupprörelsen med Buchman i spetsen utvecklade en brobyggande ekumenisk språkvärld som gjorde att troende från olika samfund kunde mötas. Det var denna språkvärld AA kunde anknyta till och Bill Wilson skriver: En stor tur för oss var det faktum att Oxfordianerna var noga med att inte lägga sig i vars och ens personliga religiösa övertygelser. Deras gemenskap, liksom senare också vår egen, insåg vikten av att förbli strängt ickekonfessionell.

* Kriteriet för äkta andlighet är inte i första hand att omfatta en troslära utan att livet förändras – dvs att man omsätter andliga principer i konkret handling. Både inom Oxfordgruppen och bland AA:s pionjärer står därför Jakobsbrevet i Nya testamentet högt i kurs som innehåller devisen tron utan gärningar är död.

 

 

 

HOPPETS STJÄRNOR ÖVER EN UTSATT PLANET

Varje människa är Guds avbild. Med denna gudomliga klangbotten behöver det inte överraska oss att varje religion och seriös livsfilosofi fångat upp något av visheten och musiken i den kosmiska katedralen. I vår tid är det viktigt att vi inte bekämpar varandra utan delar våra insikter och erfarenheter. När vi delar vad vi lärt oss under livsresan och var vi hittat källsprången som ger oss kraft är vi med och bygger en värld av fred, försoning och demokrati – i ett mångkulturellt samhälle.

Med tacksamhet tar jag emot gåvorna både från ursprungsfolkens helhetssyn och påvarnas bidrag utifrån den katolska socialläran. Här vill jag lyfta fram mitt eget andliga arv som bidrog till att befria världen från slaveriet, sådde tidiga frön till den svenska demokratin och betalade priset för att varje människa ska få bestämma sin väg i religiöst hänseende. Många förlorade sina arbeten, fyllde fängelserna och några landsförsades.

 

 

 

The Great Awakening – en andlig Golfström

Roslagen och Grönlands sydkust ligger på samma breddgrad. När det är midsommar i Norden spirar åkrarna och barnen badar i insjöar och havsvikar. Men på Grönland syns inga barn simma bland isflaken i vikarna. En advokat och upptäcktsresande från min hemstad uppmätte -45C på midsommarnatten när han tältade uppe på den tre kilometer tjocka inlandsisen.

Det är Golfströmmen som gör att Norden sjuder av liv medan Grönland vilar i den eviga isens grepp. Denna mäktiga ström som kommer från en varmare värld passerar Mexikanska Golfen och USA:s östkust på sin väg mot oss. Sedan tar sydvästvinden vid och blåser in värme och liv över Norden så att både marken och människorna tinar upp.

Även i andligt hänseende finns det varma och kylslagna strömmar som avgör om våra liv stagnerar eller slår ut i blomning och bär frukt. Med snabba penseldrag vill jag skildra ett andligt uppvaknande i den anglosaxiska världen som i hög grad påverkat Norden, även om många idag inte är medvetna om det.

Den första vågen ägde rum på 1700-talet och nådde Sverige under det följande århundradet. Förgrundsgestalterna John Wesley och Jonathan Edwards bars av ett starkt socialetiskt patos. När slaveriet pågått i århundraden och var basen för Englands blomstrande ekonomi skrev John Wesley det första manifestet mot slavhandeln år 1774. Kort därefter dök en annan uthållig profetröst upp när kväkarnas manifest mot slaveriet kom år 1788.

Vid John Wesleys massmöten i England och USA var angreppen på slaveriet ett givet inslag. Väckelsens intensiva tilltal når människors hemliga rum där värderingarna lever sitt liv. Omvändelsen i detta andliga uppvaknande är inte bara en känslomässig, religiös kick, utan ofta en djupgående förändring av människors livsstil och värderingar. Därför föds folkrörelser i metodismens kölvatten som förändrar samhällen och historiens gång.

Vem kunde tro att slavskepparen John Newton en dag skulle bli en av Englands främsta förkämpar mot slaveriet? När hans fartyg tar in de nya slavarna i Sierra Leone granskar besättningen kvinnornas nakna kroppar vid inspektionen. Utanför arbetstid har de obegränsade friheter att göra vad de vill med den kvinnliga lasten. I en utlämnande självbiografi skildrar Newton hur han själv upptänds av begär och våldtar en flicka nere i lastrummet. Det är ju inte svårt när alla ligger kedjade till händer och fötter.

Det finns vid denna tid inga som helst betänkligheter hos Newton kring själva slavhandeln. Efter en av resorna beklagar han sig över hur dålig affär det blev. Av 218 slavar som tagits ombord har var fjärde dött under resan och slängts i havet. De som togs ombord först hade varit på fartyget ett helt år och dog i allt snabbare takt av utmärgling. Inte ens senare när han blivit kristen, läser teologi på fritiden och arrangerar gudstjänster för manskapet ifrågasätter han slavhandeln.

Trettio år senare möter vi John Newton som kyrkoherde i London och en välkänd förgrundsgestalt i kampen mot slaveriet. Hans insats är unik eftersom han är en av de få på dessa barrikader som kan beskriva slavhandeln inifrån. Att han dessutom har språket i sin makt gör skildringarna ännu mer inträngande om hur det gick till när de afrikanska byarna tömdes på sina unga män och kvinnor, vad som skedde under färden över oceanen och vid slavmarknaderna – när anhöriga slets från varandra och såldes åt olika håll. Då han kallats för att vittna inför parlamentet reste sig ledamöterna i respekt för hans mod och insats.

Men det blev ingen radikal förändring över en natt när Newton först nåddes av den metodistiska väckelsens sociala patos. Han insåg vilken ohygglig utmaning detta innebar i en tid när åttio procent av Englands blomstrande utrikeshandel berodde på ”triangelhandeln” över haven. Men när han efter år av reflektion och inre brottning äntligen träder fram, då har hans ord en profets lyskraft som kastar ett obarmhärtigt ljus över de brutala smärtpunkterna i den dåtida historiska verkligheten. I sin mest älskade sång, Amazing Grace, skildrar han övergången från mörker till ljus i sitt eget liv:

– Oändlig nåd mig Herren gav och än idag mig ger.
Jag kommit hem, jag vilsen var, var blind, men nu jag ser.
Jag kom ur tvivel, mörka djup, ur vanmakt och ur skam.
Den nåd som bar mig intill nu ska bära ända fram.

Det förunnas Newton att ge över stafettpinnen till den yngling som historien utsett att göra slutdistansen i kampen mot slavhandeln i England och imperiet. När han efter en gudstjänst bläddrar igenom lapparna från dem som bett om samtal ser han ett namn som får hjärtat att slå extra slag: William Wilberforce, parlamentsledamot vid 21 års ålder och redan en välkänd talare.

Newton blir andlig mentor åt Wilberfoce och försummar inget tillfälle att skildra de uppslitande scener han sett i Afrika, på slavskeppen och på slavmarknaderna i USA. Wilberforce är en konservativ politiker och för honom kräver den radikala utmaningen en lång tid av reflektion. Men en dag inser Newton att han nu sitter öga mot öga med en ung begåvad man som tror att det omöjliga är möjligt, att historien kan förändras – trots motstånd från alla håll.

Att Wilberforce trots svidande nederlag behåller glöden och tron på förändring hänger samman med gemenskapen i Clapham-gruppen – en eldhärd som Newton tagit initiativet till och där flera eldsjälar som förändrade England hade sin andliga hemvist. Med patos och intellektuell skärpa skriver Wilberforce motioner och blir nedröstad nio gånger. Men året 1807 når han sitt mål, slavhandeln avskaffas i England. Ändå är han inte nöjd, utan angriper slaveriet på alla återstående fronter. Efter fyrtiofem års enveten kamp – i slutskedet även mot en livshotande sjukdom – når han äntligen sitt stora mål i livet. Tre dagar senare är han död.

Metodistkyrkan var länge bärare av det radikala arvet från John Wesley och andra pionjärer. Men när samfundet börjar växa dramatiskt och blir USA:s största kyrkosamfund ger man avkall på radikaliteten ifråga om slaveriet för att kunna bli ett andligt hem för fler. Men det gick inte helt smärtfritt utan ledde till en utbrytning från samfundet. Profetgestalter som Orange Scott och Luther Lee vägrade kompromissa vilket ledde till en ny kyrkobildning – the Wesleyan Methodists.

 

 

Folkväckelsens första eldhärd i Kungsträdgården

När kyrkklockorna dånade över Stockholm för tvåhundra år sedan kunde ingen svensk välja något annat än den lutherska högmässan. En augustikväll hände något oerhört i Sickla by utanför Stockholm. Ett trettiotal samlades till bön och förkunnelse utanför kyrkväggarna. Efterspelet lät inte vänta på sig och det förhatliga konventikelplakatet utfärdades. Det föreskrev dryga böter och fängelse för alla som samlades till ett andligt möte i hemmen. Ledarna hotades med landsförvisning. Varje svensk påtvingades vid denna tid regelbundna kyrkobesök, dop och nattvardsdeltagande – vid försumlighet hotade straff.

Samuel Owen satte inte bara fart på den svenska verkstadsindustrin, han var också pionjär inom nykterhetsrörelsen och öppnade dörren för den svenska folkväckelsen.

Den engelske företagsledaren Samuel Owen och hans medarbetare från England satte inte bara fart på den svenska verkstadsindustrin. Flera av dem var metodister och krävde att utlänningar får fira gudstjänst som de gör i sitt hemland. År 1830 anländer metodistpastorn George Scott och börjar predika i Engelska kapellet i Kungsträdgården.

Det dröjer inte länge tills även den svenska kultureliten och vissa präster smyger iväg för att lyssna till Scotts dynamiska förkunnelse. När han börjar predika på svenska ökar tillströmningen och man anhåller om att få bygga en större kyrka. Ärkebiskop J O Wallin, känd för psalmer som julottans Var hälsad sköna morgonstund, går genast till motattack och försöker stoppa kyrkbygget – dock utan att lyckas.

Engelska kyrkan blir den svenska folkväckelsens första eldhärd som dramatiskt ritar om den religiösa kartan i Sverige. Tre av Scotts medarbetare stiger snart fram som banbrytare för två av landets väckelserörelser, nämligen C O Rosenius för Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) och F O Nilsson och Anders Wiberg för baptismen. När Scott efter ett våldsamt pöbelupplopp mitt under en gudstjänst våren 1842 tvingas lämna landet fortsätter Rosenius verksamheten. Anders Wiberg prästvigs i Uppsala domkyrka och återvänder först till sin hembygd nära Hudiksvall där han blir känd som ”läsarprästen”.

Uppskattningsvis tre miljoner biblar sprids till svenska folket under denna pionjärtid. Tidningen Pietisten som Scott startat och Rosenius nu tar över sprids i 7000 exemplar, att jämföra med populära Aftonbladet som har 4000 prenumeranter. ”Kolportörer” genomsyrar landet och EFS-förlaget blir Sveriges största bokförlag.

I den tidiga metodismen gick kampen mot slaveriet hand i hand med kampen mot rusdryckerna. Även här var industrimannen Samuel Owen pionjär när han år 1832 tillsammans med andra startade Kungsholms Nykterhetsförening. Från denna tid går frikyrkan och nykterhetsrörelsen hand i hand och förstärker varandra. Tillsammans med arbetarrörelsen bryter de isen och lägger grunden för den svenska demokratin.

Ett annat revolutionärt frö till den svenska demokratin sås på Västkusten den 21 september 1848. I skydd av skymningen vandrar ett tiotal människor ner till klipporna vid Vallersvik på Hallandskusten och firar en enkel gudstjänst. Fem följer den danska dopförrättaren ut i det kalla vattnet och det första baptistdopet på svensk mark äger rum. Sedan vandrar sällskapet till den lilla Borekullastugan och bildar Sverige första baptistförsamling. I en tid när endast relativt få män har rösträtt deltar här både kvinnor och män i besluten med lika rösträtt.

Genast går kyrkan och samhället till massiv motattack och tar sikte på ledaren F O Nilsson. Han förhörs i domkapitlet i Göteborg och senare i Göta Hovrätt där domen faller – utvisning ur landet. Han appellerar till Kungen och Högsta Domstolen, men trots tolv petitioner från Sverige och utlandet omprövas inte straffet.

Under trycket av förföljelse och ständiga trakasserier tar många av Västkustens baptister beslutet att emigrera till friheten i USA. I Göteborg finns till slut endast tre kvinnor kvar som samlas i Katarina Brobergs lilla stuga. Men när pöbeln slår sönder den fattiga änkans dörrar och fönster och vandaliserar hennes trädgård, då tar även hon beslutet att emigrera.

Men hon lär sig inte språket och vantrivs. Efter långa år av längtan driver hennes obändiga kärlek till Sverige denna ”Kristina från Duvemåla” hem igen. Midsommarmorgonen är den stora dagen i hennes liv när hon ser den svenska kusten dyka upp. En ny tid har grytt och redan samma kväll firar hon gudstjänst med den växande baptistförsamlingen i Göteborg.

Här såddes ett första radikalt frö till den svenska demokratin en höstkväll 1848.

Exakt 150 år senare är jag talare tillsammans med biskopen i Göteborg på Helsjöns folkhögskola. På kvällen åker vi tillbaka i domkapitlets bil. När vi passerar Borekullastugan undrar jag om de modiga pionjärer som möttes här vid midnatt i september 1848 hade vågat tro sina ögon om de sett biskopen och baptistpastorn komma i domkapitlets bil? Och när vi närmar oss Göteborg hade jag unnat Katarina Broberg att se oss komma och ta till sig att hennes tro och stora umbäranden inte varit förgäves. Historien kan förändras genom idéernas kraft och modiga människor som fått nog.

 

 

Portalgestalten i The Great Awakening

Jag har vuxit upp i en fromhet där John Wesley, Charles Finney och Dwight L. Moody var legendariska bärare av stora andliga uppvaknanden i förfluten tid. Vi såg dem genom ett ”filter” som 1900-talets stilbildande ikoner försett oss med – evangelisterna Billy Graham och Frank Mangs. Jag tog för givet att alla hade samma privatmoraliska omvändelseförkunnelse och kan inte påminna mig att jag någonsin hörde eller läste om Wesleys kamp mot slaveriet.

Redan som tonåring får jag två böcker i min hand som genom sin glöd får en djupverkan på resten av mitt liv. En man blev sänd (1957) skildrar Mangs kampanjer i Norden som rena ”korståg” med hundratals frälsta. I den andra, Människor i kamp (1944), skriver Mangs själv om sina väckelser i Norge och Finland mitt under brinnande krig. På pärmbilden ser man en eldröd sky och människor på flykt med knyten på ryggen. Det är 400.000 karelare som i hast tvingas lämna sina brinnande hem och byar som färgar himlen röd när den ryska armén sätter in sin stora slutoffensiv.

Under studierna nere på kontinenten drabbas jag av bibelns profeter, bergspredikan och befrielseteologin. Jag fjärmas då från både Mangs och Billy Grahams privatmoraliska omvändelseförkunnelse. Profeterna laddar omvändelsen med ett aktuellt och förpliktande innehåll. Jag upplever att profeten Amos som levde för 2700 år sedan talar tydligare in i vår samtid än vad både Graham och Mangs gör.

Ron Sider och Jim Wallis hemma hos Harry Månsus i Barkarby på åttiotalet.

När den världskända teologen Ronald Sider och profetgestalten Jim Wallis är gäster i vårt hem frågar jag Jim hur han kan använda evangelisten Charles Finney som förebild för sin ”profetiska” turné till USA:s storstäder? Vad har Finney med profetisk solidaritet att göra? Då får jag för första gången i mitt liv höra om Finneys radikala kamp mot slaveriet. De tipsar om böcker som jag slukar och mitt hjärta börjar glöda igen.

Enligt Finney är syndens kärna människans själviskhet. Fokusering på det egna välbefinnandet står i bjärt kontrast till Guds karaktär som har omsorg om alla människor och hela skapelsen. Därför leder omvändelsen till en förändring som är till nytta för andra människor och samhället. I kölvattnen på Finneys väckelser föds därför reformrörelser och välgörenhetsföreningar som engagerar sig i aktuella samhällsproblem.

Finney hymlar inte med sina ståndpunkter i talarstolen. I en tid när många kristna försvarar slaveriet och själva äger slavar vägrar han att ge nattvarden till kristna som har slavar. Ingen slavägare får heller beträda predikstolen i hans sammanhang. Det finns idéhistoriker som hävdar att Finney och de hundratals evangelister han sände ut från sin skola var en av de mest utslagsgivande krafterna i kampen mot slaveriet i USA vid denna tid.

Tvärtemot vad jag tidigare lärt mig är inte kampanjerna Finneys viktigaste livsinsats. Det är hans många år som lärare och rektor vid Oberlin College. Han accepterar kallelsen endast på villkor att seminariet öppnas för svarta studenter. Genast börjar progressiva och socialt radikala studenter strömma till lärosätet från många håll. Här bildas en Anti-slaveri-förening med 200 medlemmar och senare startar Oberlins icke-våldssällskap och Oberlins fredsförening. Många lärare och studenter går in för vegetarisk kost – med Finney själv i spetsen.

Oberlin är en transit-ort för slavar som flyr från Södern till Kanada. Trots att det är förbjudet enligt lagen hjälper lärare, studenter och församlingsmedlemmar de svarta att hålla sig gömda och klara resan mot norr. Som tidigare advokat försvarar Finney det berättigade i att lyda Gud mer än människor – om Guds vilja och landets lagar krockar.

Finneys social-etiska rättfärdighetspatos har många av hans arvtagare under 1900-talet tonat ner och ibland helt förtigit. Somliga har gått så långt att de tydligaste sociala texterna strukits från hans skrifter – allt för att slå vakt om ”ett rent evangelium”. Detta står i den bjärtast möjliga kontrast till hur Finney själv beskriver hindren för ett andligt uppvaknande i Letters On Revival (nr 23):

– Det är beklämmande och förbluffande att se i vilken utsträckning kyrkan behandlar olika områden av förändringar (i samhället) antingen med likgiltighet eller med direkt motstånd. Det finns inte på denna jord, vågar jag säga, en inkonsekvens som är mera monstruös, mer vanärande för Gud och mer utstuderad vanvettig än den attityd som många av kyrkorna intar till nästan varje form av förändring som mänskligheten behöver … När vi ser på vilket sätt slaveriet behandlas av kyrkoledningar, missionsorganisationer, församlingar och pastorer över hela vårt land, är det då så märkligt att församlingen överges av Guds Ande?

– Nu är det församlingens stora uppgift att förändra världen – att motarbeta varje form av synd. Kristi församling organiserades ursprungligen för att vara en gemenskap av förändrare. Själva bekännelsen till kristendomen innefattar även en bekännelse och närmast en ed att göra allt som går att göra för en genomgripande förändring av världen … att göra offensiva framryckningar i alla riktningar, att höja sin röst och att satsa energi mot orättvisor på både hög och låg nivå, att förändra individer, gemenskaper och regeringar, och aldrig vila förrän varje form av orättvisa drivits bort från denna jord.

Er broder, C G Finney

 

 

Nathan Söderblom – ärkebiskop och fredspristagare

En kväll i februari 2017 lyssnar jag till ett föredrag i Högalidskyrkan som får två historiska legender att framstå i ett nytt ljus. Det är biskop Jonas Jonsson som skildrar ärkebiskopen, professorn och fredspristagaren Nathan Söderblom utifrån sin stora biografi om honom. Jag känner till Nathans imponerande akademiska karriär, otroliga språkkunskaper och pionjärinsats inom den världsvida ekumeniken. Jag vet att han tillsammans med Dag Hammarsköld är den mest kända svensken, men för mig tillhör han ”de ouppnåeliga”. Ungefär som marskalk Mannerheim i Finland, som det finska folket röstat fram som landets viktigaste person.

Att jag ändå går till föredraget beror på några positiva och starka ord Nathan Söderblom fällt om den unge Frank Buchman, Oxfordgruppernas ledare. Jag blir genast berörd när Jonsson skildrar Nathans uppväxt i väckelsemiljön kring Hudiksvall. Hans pappa är präst och rör sig i samma region som folkväckelsens profiler Anders Wiberg och Paul Peter Waldenström (Svenska Missionsförbundet). Själv står han dock närmast Carl Olof Rosenius (EFS). Enligt föredraget överger Nathan aldrig sin fars och hembygdens innerliga väckelsefromhet som jag själv känner från min egen uppväxtmiljö. Plötsligt börjar jag känna en oväntad närhet till den ouppnåeliga.

Jag kan knappt tro mina öron när Jonsson fortsätter att skildra Nathans möte med den tidens största väckelsepredikant, Dwight L. Moody, som sägs ha nått ut till hundra miljoner före radio och teve fanns. Faktum är att Moody som legend och genom sina böcker var omåttligt populär även i Norden, trots att han aldrig besökte ett nordiskt land. Min mamma, själv evangelist, hade hans böcker. En av dem var stor som ett lexikon där man samlat hans färgstarka och ibland dråpliga predikoillustrationer. Jag använde några av dem som ung predikant. Här sitter jag alltså i Högalidskyrkan och lyssnar till en biskop som skildrar Sveriges legendariska ärkebiskop och plötsligt hamnar jag på väckelsemöten med Moody. Hur kommer det sig?

Hösten 1889 kom en doktorand från Yale-universitetet till Uppsala för att söka en svensk deltagare till ett internationellt studentmöte på en av Moodys skolor i Northfield, Massachusetts. Jag börjar sent om sider inse att Moody inte bara är den store evangelisten utan också den store sociala entreprenören. Han sätter fart på KFUM-arbetet i Chicago med omnejd. Han startar söndagsskolor för tusentals försummade barn i Chicagos utsatta områden. Han bygger ett större ”tabernakel” som kan rymma alla. Senare bygger han två stora internatsskolor i sin hembygd för dessa ungdomars fortsatta utbildning. Det är i en av dessa skolor de 370 studenterna från hela världen samlas till en två veckors konferens där 23-årige Nathan Söderblom är den enda deltagaren från Norden.

På kajen i New York möts Nathan av ledare från KFUM som vid denna tid har en stark social inriktning och samlar unga män som vill ”utbreda Guds rike” bland andra ynglingar. Nathan är djupt imponerad och skriver att KFUM är ”en välsignad institution”. För första gången får han se och uppleva något annat än Svenska Kyrkan. Mötena påverkar honom och lägger grunden för hans ekumeniska pionjärinsats senare i livet. Ändå är det studentkonferensen i Northfield och mötet med Dwight L. Moody som gör det djupaste intrycket. Till en studentledare i Uppsala skriver han om Moody: Den mannen är märkvärdig, han är ett nytt kapitel i mitt liv.

Nathan blir imponerad och inspirerad av Moodys sätt att predika och går själv in för att tala från hjärtat utan manuskript. Framför allt tar han starka intryck av Moodys generösa ”ekumeniska” hållning, långt före den ekumeniska rörelsen fanns. Denne världsevangelist propagerade aldrig för något visst kyrkosamfund och avskydde proselytism och sektväsende i varje form. Han uppmuntrade nyomvända att ansluta sig till den lokala kyrka de tidigare haft någon kontakt med och att stanna där. Söderblom skriver:

– Det var en osentimental och muskulös livskraftig kristendom, en kristendom utan salvelse och söndagsmin och man kunde känna Kristi rikes universalism och samtidigt vidden av en kristens ansvar.

Även Moodys parhäst, sångaren Ira D. Sankey, gör ett starkt intryck på Nathan. Sankey skrev inte mindre än tusen sånger med en vibrerande varm väckelseton. Den mest kända  är The ninety and nine om herden som är ute och söker sitt vilsna får. Nathan ville få med den sången i svenska psalmboken. Han var själv en utomordentlig sångare och väckte stor uppmärksamhet när han långt senare stämde upp Sankeys sång på en stor bankett i New York och kunde alla verserna utantill.

Mott och Söderblom var pionjärer för den världsvida ekumeniken – med fred och rättvisa på sin agenda.

Bland deltagarna på Northfield gör KFUM-ledaren och metodisten John R. Mott det starkaste intrycket på Nathan. Det visar sig vara ömsesidigt, de är jämnåriga och de blir vänner för resten av livet. Snart blir de också den framväxande ekumeniska rörelsens portalfigurer. Båda tilldelas senare Nobelpriset för sina stora insatser för fred och försoning i världen. Mott är en enastående organisatör och en magnetisk talare, känd för sin stora vision: Världens evangelisering under denna generation. Efter Moodys död blir Mott den självklare ledaren för studentkonferenserna på Northfield. Så här sammanfattar Jonas Jonsson betydelsen av Nathans tid i USA:

– Det går knappast att överskatta betydelsen av Amerikaresan för Söderblom. Horisonten vidgades och han blev inlemmad i en intellektuell och kultiverad överklass av evangeliska kristna som tonade ner läromässiga skillnader till förmån för praktiskt samarbete och ömsesidig respekt. Han insåg att tro, teologi och sociala insatser måste gå hand i hand.

– I Northfield blev han gripen av studenternas missionsiver och organisationsförmåga. Han lärde känna en okonfessionell allianskristendom genomsyrad av entreprenörsanda. Den satsade inte på att förvalta en stelbent kyrkotradition utan på att vinna nya människor. Amerikanska samfund påverkade redan svensk frikyrklighet. Söderblom önskade att den traditionstyngda svenska statskyrkan också skulle ta lärdom av den moderna kristendom som han mötte i New England (Jag är bara Nathan Söderblom satt till tjänst, sid 58).

 

 

Golfströmmen når Frank Buchman och Sam Shoemaker

Buchman är den givne ideologen när Oxfordgrupperna byter spår och blir Moralisk Upprustning (IofC) i andra delen av 1930-talet. För Anonyma Alkoholister och deras ”ideolog”, Bill Wilson, är den nya inriktningen helt främmande, ett viktigt skäl till att AA lämnar Oxfordgruppen – i New York 1937 och i Akron 1939. Bill gör nu allt för att markera distansen till Buchman och MRA och framhäver med emfas att det är från Sam Shoemaker han och AA fått sina andliga principer vilket är riktigt. När även Shoemaker bryter upp från Buchman och MRA 1941 ekar den dramatiska nyheten över hela kontinenten.

Nu är det varken Frank Buchman eller Sam Shoemaker som är ursprunget till den andlighet som befruktar AA, även om det verkar så i vissa framställningar. I själva verket är det Northfield-konferenserna och de talare som Moody och Mott rekryterade dit. En av Bill Wilsons närmaste vänner och medarbetare i AA, Mel B, är väl informerad om dessa idéhistoriska sammanhang och har skrivit en verklig ”pärla” med titeln New Wine – The Spiritual Roots of the Twelve Step Miracle. Här är några av de viktigaste personerna:

* Grundtemat i Dwight L. Moodys förkunnelse och teologi är Guds stora kärlek, ett ackord som förstärks genom sångaren Ira D. Sankey, inte minst ”signaturmelodin” om herden som är ute och söker sitt förlorade får. På kvällsmötena medverkar båda och gör ofta det starkaste intrycket på konferensdeltagarna, inklusive Nathan Söderblom. Vid denna tid skrämde många predikanter åhörarna med Guds straff och helvetet.  Moody ville inte att människor skulle komma till tro genom rädsla, utan genom att säga ja till Guds stora kärlek. Det är denna gudsbild vi möter i AA:s böcker och alldeles speciellt hos Dr Bob och AA i Mellanvästern där Moody verkade.

* Under möten i Skottland möter Moody en ung akademisk teolog, Henry Drummond, som ansågs vara farligt ”liberal” eftersom han sökte en syntes mellan kristen tro, evolutionstanken och naturvetenskap. I Northfield (1887) talar Drummond om Kärlekens lov (Första Korinterbrevet 13) och målar nio karaktärsdrag som kännetecknar den människa som lever efter kärlekens livslag. Moody blir så gripen av budskapet att han låter ge ut det i en bok – The Greatest Thing in the World. Den lilla boken tillhör de tre mest lästa och rekommenderade i det tidiga AA. Dr Bob uppmanade en kvinna som ville bli nykter att läsa igenom boken varje dag under den första månaden.

* En annan ung akademiker som grips av Moodys budskap är Robert E. Speer. Han blir senare en uppskattad talare i Northfield och skrev boken om De fyra Absoluten. Det är denna ”spegel” som tillhörde kärnan i den andlighet Oxfordgruppen/MRA/IofC förmedlat till världen. Innan de tolv stegen sett dagens ljus var dessa fyra livsprinciper, Franciskus bön och Jakobsbrevet i Nya testamentet AA:s ”handlingsprogram”. Absoluten tonades tidigt ner i New York, men i Akron och Cleveland kan man fortfarande köpa deras specialversion vilket jag gjorde vid en AA-brunch i Chicago 1993.

* Vid Yale Divinity School (inte så långt från Northfield) verkar en annan inflytelserik teolog, Henry B. Wright, vars liv fick en dramatisk ny inriktning när han lyssnade till Moody sommaren 1898. Han säger senare att Moody är den största personlighet han någonsin mött och ovanför sin kateder i Yale har han ett Moody-citat: Världen har ännu inte sett vad Gud kan göra genom en man vars vilja är helt överlåten åt Honom. Wright sägs ha börjat föreläsningarna med en stilla stund när studenterna fick meditera över dessa ord. Frank Buchman tog starka intryck av Wright och åkte åtta timmar per dag för att lyssna till hans föreläsningar. Det är Wright som förmedlar De fyra Absoluten till Buchman.

* Både Wright och Drummond inpräglar i Buchman att kristen andlighet bäst förmedlas från person till person och genom små grupper. Drummond skriver att ingen kirurg opererar sina patienter på högt, utan ställer först en diagnos vari sjukdomen består och vad som behöver opereras bort. Precis samma empatiska själskirurgi behövs för ett tillfrisknande i andligt hänseende. Moody själv var stilbildande för stora kampanjer i de nya storstäderna, men hans medarbetare och efterföljare i Northfield får frihet att gå i en radikalt annan riktning. Med sitt dråpliga språk uttrycker Buchman nyorienteringen så här: Ett massmöte är som att stå med en vattenkanna på fjärde våningen och hoppas att den törstande nere på gatan ska fånga upp några droppar! Vi kan bara tillägga att han själv senare övergick till massmöten.

* Buchman deltar i sin första studentkonferens på Northfield år 1901, dvs kort efter Moodys död (1899). Då är det eldssjälen och strategen John R. Mott som leder konferensen och det blir ett viktigt vägskäl i Franks liv. Han skriver att besöket ”fullständigt förändrade mitt liv” och ”aldrig tidigare har jag upplevt en så enastående vecka i mitt liv”. Senare var han själv uppskattad talare i Northfield. Sam Shoemaker deltar också i två konferenser (1911-12) och använder lika starka ord:

Bildresultat för I stand by the Door – The Life of Sam ShoemakerMott and Speer are physical and spiritual giants … It seemed to me that I have never heard men of such stature with such a message of the worldwide significance of Christianity … The Christian faith could never again be the small, parochial, denominational affair that it once had been. The Episcopal Church would always be home base, but I could not hold myself away from this which I saw at Northfield (Helen Smith Shoemaker, I stand by the Door – The Life of Sam Shoemaker, sid 47-48).

* Genom Moodys, Motts och KFUM:s strategiska samarbete utvecklades Northfield till en unik smältdegel för andlighet i en ny, global tidsålder. Deltagarna var studenter från många akademiska högborgar som brottades med existentiella frågor och sin kristna tro. De flesta talare var akademiker – med skarp hjärna och brinnande hjärta – som stod i dialog med studenterna vid universitet och högskolor. När år lades till år hade allt fler talare och deltagare själva gjort missionsinsatser bland andra religioner på främmande kontinenter, inte minst i Indien och Kina. Här fungerade inga stora kampanjer, utan relationer från man till man och de små grupperna. Här utvecklades en språkvärld som kunde navigera bland olika kyrkotraditioner och i mötet med andra religioner.

* Sam Shoemaker använde starka ord om sitt möte med giganterna i talarstolen på Northfield. Ändå beskriver han januari 1918 som den största vändpunkten när han möter Frank Buchman i Kina. Om några år är Shoemaker Oxfordgruppernas ledare i Amerika och hans kyrka, Calvary Church, med sitt åtta våningars församlingshus, blir Grupprörelsens samlande eldhärd. Frank och Sam är parhästar på plattformar i USA och på många håll i världen. I MRA-litteraturen skildras Frank som ”solen” och alla andra reduceras till månar och stjärnor. I själva verket var Sam en mera dynamisk talare och det var han som skrev de ”Oxford-böcker” som lästes i hela den anglosaxiska världen. Vid Sams död skrev Billy Graham, själv utnämnd till förra århundradets främsta kristna förkunnare: Jag betvivlar att någon i vår generation har gjort ett djupare avtryck på kristenheten än Sam Shoemaker.

* Hur hade Grupprörelsens framtid gestaltat sig om Frank Buchman hade haft visheten och ödmjukheten att gå in i dialogen med Sam Shoemaker kring den grundfråga som gjorde att deras vägar skiljdes? Shoemaker delade i långa stycken Buchmans allt vassare kritik mot kyrkorna, men samtidigt känner Shoemaker en djup förpliktelse och kärlek till Kristi kyrka i världen – trots institutionens fel och brister. Det är samma grundfråga som senare bidrar till att leden börjar glesna i Grupprörelsen också i de nordiska länderna. Jag har skildrat den smärtsamma processen när denna andliga ”vårflod” delas i tre grenar i Vägar till befrielse (sid 58-63).

 

 

I legendernas skugga – finns det plats för brustenhet?

Sista kapitlet i Jonssons Söderblom-biografi bär rubriken Ett helgons död. Söndagen den 12 juli 1931 avlider den älskade och hårt arbetande ärkebiskopen, endast 65 år gammal. Tidningarna i Sverige och världen fylls med reportage om hans stora insatser. Vid begravningen trängs fyra tusen inne i Domkyrkan i Uppsala och femton tusen följer begravningsgudstjänsten utanför. Svenska folket lyssnar vid sina radioapparater. I processionen med fanborg i täten går familjen, kungahuset, regeringen, landets biskopar, diplomatkåren, professorer och utländska kyrkoledare. Efter biografins mäktiga slutkapitel känner jag att Nathan åter tillhör ”de ouppnåeliga”. Jonsson sammanfattar:

– Han var högt respekterad och omåttligt populär, en förebild i handlingskraft och godhet. Hela landet förlamades av sorg och bestörtning på samma sätt som när Dag Hammarskjöld, Olof Palme och Anna Lindh dog … Berättelserna om Söderbloms sista dagar fick omedelbart karaktär av helgonlegend. Man fick veta att han dött så som han levat, verksam in i det sista. Han hade uthärdat sina smärtor och visat tacksamhet och kärlek. Han sista ord hade varit en bekännelse till den levande Guden och det eviga livet … (sid 436-437).

Direkt efter biografin ger jag mig i kast med en annan stor och lika omskriven biografi med titeln I skuggan av Nathan. Den utkom samtidigt och är skriven av barnbarnsbarnet Omi Söderblom, till vardags domare i Svea Hovrätt. Hon ville veta mer om sin farfar Helge Söderblom, den äldsta bland Nathans och Annas tolv barn, som det varit så märkligt tyst omkring. Mitt i sitt sökande kommer hon plötsligt över en låda med sin farfars handskrivna texter som utgör största delen av biografin. Det är en mycket gripande, men också mycket smärtsam och chockerande berättelse om barnen som växte upp i skuggan av legenden med helgonglorian.

Helge hade många likheter med sin berömda pappa. Han behärskade lika många språk och kunde obehindrat spela på teaterscener i Tyskland, Frankrike och Finland. Hans texter och tal visar en utsökt stilistisk gåva och en oerhört skarp iakttagelseförmåga. Han beundrade sin världsberömda pappa och vill själv nå toppen och bli bekräftad av sin far. Problemet är att han samtidigt kämpar för att frigöra sig från faderns dominans och bli sedd och uppskattad för sin egen skull. Tyvärr gick inte den ekvationen ihop. När Helge gör succé på teater- och cabaret-scenerna är det ett helt oacceptabelt lågvattenmärke för båda föräldrarna. Hans gudagivna begåvning måste investeras för långt högre syften än att underhålla en publik enligt dem.

Helge brottas också med sin sexuella läggning och en ansvarslös extravagant livsföring som inte passar den hyllade ärkebiskopens image, något som skandalpressen tacksamt utnyttjar. Inte sällan får föräldrarna träda till och rädda sonen ur återkommande ekonomiska problem. Med åren sjunker Helge allt djupare i sitt psykiska lidande och vistas långa perioder på Ulleråker i Uppsala och mentalsjukhus utomlands. Han får en son som han inte kan ta hand om med en kvinna som han varken vill eller kan leva tillsammans med. När depressionens dimmor sveper in honom i sitt sorgflor skildrar han samtidigt kulturens tomhet och livets meningslöshet med en skärpa som påminner om Predikaren i bibeln.

Med denna ohyggliga skärpa beskriver han den sjuka och olyckliga familjen i ärkebiskopens residens, där alla drabbas av häxbrygden av beroende och medberoende. Å ena sidan avskyr Helge sin barndom och skildrar sin desperata kamp för ett eget liv, att inte låta sig förintas och utplånas. Å andra sidan förblir han livet igenom patetiskt förbunden med sina föräldrar och söker deras bekräftelse och kravlösa kärlek ända till livets slut. Så här skriver han som vuxen till sin ”Älskade Mamma”:

– Den enda jag har på denna jord är Mamma … När Mamma är borta en gång, börjar helvetet för mig. Vad jag har tänkt många ömma tankar, som stelnat när vi träffas, vad jag har längtat att få komma hem, att få vara hos Mamma och få känna den ljuvliga ömheten från en, som bryr sig om en … Jag behöver höra med ord att Mamma förstår mig och känner mitt sönderslitna arma hjärtas slag … Jag vill att Mamma skall tycka mest om mig av alla. Ty jag har ingen annan än Mamma. Tänk på det (sid 242, 418).

Om den olycksaliga symbiosen med pappan skriver Omi Söderblom: Helges trångmål var att han var beroende av sin pappa som han förtvivlat försökte ta avstånd ifrån. Hela livet trånade han efter en ursprunglig evig fadersförening byggd på bara närhet, inga krav … Sonen strävade efter att bli bekräftad och ville likt sin världsberömda pappa, nå toppen. Han välkomnades in i strålglansen men på villkor att ärkebiskopen fick styra hans liv så att det passade in (sid 419).

Tusentals gäster från det svenska kulturlivet, kyrkan, politiken och dignitärer från den internationella scenen avlöste varandra kring bordet i ärkebiskopsgården. Här förs berikande samtal på många språk med fönstren vidöppna mot den stora världen. Den ”konferencier” som såg till att alla trivdes och kände sig som hemma är ärkebiskopen själv. Men vid samma bord sitter hans livskamrat som längtar efter stunder och dagar då det bara var dom två – som för länge, länge sedan. Barnen kring bordet känner allt mera sällan att det är deras hem där de någon gång får rå om sina föräldrar.

När Helge väl öppnat slussarna börjar också några av de andra barnen ta bladet ur munnen. Så här beskriver en av sönerna den legend som gästerna upplevde så spirituell, empatisk och välkomnande:

– Denna naiva, gränslösa egocentricitet är ett nödvändigt komplement till geniet. Därigenom behärska de världen, men det är synd om dess söner. Otaliga exempel finnas på stora mäns söner, som slutat som dårar, alkoholister eller självmördare. Man kan vara glad om man i vår ställning, som blir dubbelt skev och svår därigenom, att Pappa är en kyrkoman, lyckats bli en vanlig hygglig människa och icke går under. Jag har försökt att hos Pappa få fram ett enda litet uttryck av förståelse för vår situation och i stället fått höra en massa om hur tungt Pappa strävat och knogat och hur stor och djup hans marter är. Vem vet inte och erkänner det? (sid 420).

Även om det endast är dagboken som får veta det, så förföljs Nathan alltmer av skuldkänslor inför misslyckandet och misären i hans stora familj. Trots sviktande hälsa och hjärtproblem flyr han alltmer in i sina många och stora åtaganden, men i ögonblick av klarsyn och ärlighet tillstår han – att komma hem är som att komma till ”skärselden”. På ett tragiskt sätt lever han sin egen pappas liv i repris. Även han gav sista blodsdroppen för gudsrikets höga syften och inpräntade i sonen att satsa allt, att inte deppa och tycka synd om sig själv. Det är brutalt och obarmhärtigt att sändas ut i livet utan verktyg att bearbeta sorg och livets brustenhet.

En lindansare skulle aldrig ta ut svängarna och sätta livet på spel i strålkastarljuset om inte musiken spelade och publiken applåderade. Nathan Söderblom var inte bara fången i rollen han ärvt från sin far, utan också i den roll det svenska folket tilldelade sin älskade ärkebiskop – en roll som kyrkan, kulturlivet och internationella celebriteter lyfte till skyarna. Vi känner igen rollen från Leoncavallos berömda opera Pajazzo där clownen underhåller på scenen och gråter i hjärtat. Nathan får fredspriset i Oslo i december 1930. Trots allvarliga hälsoproblem ger han sitt yttersta ett halvt år till, tills hjärtat slocknar vid 65 års ålder. Helge, som skördat framgångar på de verkliga cabaret-scenerna i Europa, störtar ner i manegen från sin ”lina” ett halvt år senare – endast 35 år gammal.

 

 

 

MINA FYRA ÅR I AA – BRUSTENHETENS GEMENSKAP

Här på Malmgården startade AA i Sverige 1956 och har hållit möten sedan dess, nu minst ett möte varje dag och “öppet möte” onsdag kväll kl 19.30 dit alla är välkomna.

Jag hade gått på högvarv från 15 år till 65 och bestämde mig för att ta det lugnt och forska i mina kulturella och andliga rötter. Samtidigt gick jag till ett förlag med spännande föredrag från de sista dialogkonferenserna jag ansvarade för som ledare för Brommadialogen – i Sunne, Göteborg och tre i Stockholm, den sista i Filadelfiakyrkan. Men på förlaget blev det bryskt tummen ner: Vi tror inte på antologier längre! Om du däremot utökar dina egna kapitel och väver in de andras bidrag i din livsberättelse, då publicerar vi gärna. Vi tror att din självbiografi kan hjälpa många om du på ett ärligt sätt skildrar dina uppbrott och din resa som teolog i ett nytt, större andligt landskap. Sagt och gjort, jag skrev Min resa (2008) och bestämde mig för min nya nisch – att resa bland kristna seniorer.

Vid samma tid får jag ett av dessa telefonsamtal som flera gånger kastat om min planering: Kan du tänka dig att bli vän till Anonyma Alkoholister under fyra år? Jag studsade till, för jag tyckte att jag varit vän till AA i femton år och bland annat tagit initiativet till sinnesrogudstjänster som många av dem älskade. Nu visade det sig att vän till AA är en beteckning för icke-alkoholister som sitter i AA:s Förtroenderåd och deltar i deras offentliga informationsarbete. En AA-medlem ska bevara sin anonymitet och kan därför aldrig framträda med bild och efternamn som media för det mesta kräver. Trots att många brinner och vill föra hoppets budskap vidare till andra alkoholister kan en AA-medlem inte sätta sig i en teve-soffa och berätta om de tolv stegens väg till frihet.

När jag gick in till AA:s regionmöte på Trappan i Vällingby för att presentera mig och betraktade dem som satt där insåg jag genast att detta är ett annat sammanhang än välklädda kristna seniorer nere i Småland. Jag kände knappt någon som efter min presentation, när jag lämnat mötet, skulle avgöra om de ville rekommendera mig till Förtroenderådet. Ändå, låt mig genast avslöja: Detta var starten på en unik resa då jag fick bevittna nådens förvandlande kraft – även i en icke-kyrklig förpackning och gemenskap. Här hoppas jag kunna förmedla glimtar och reflektioner som teolog från denna Guds verkstad där miljoner människor vid vägs ände fått ett hopp och ett nytt liv.

Det visade sig genast att Förtroenderådets möten på AA:s Servicekontor i Stockholm var ganska tidskrävande. Vi började på fredag kväll och höll på till söndag lunch, ibland även eftermiddag. Mycket måste avhandlas under veckoslutet eftersom resor och logi var kostsamma när ledamöter kom från landets alla regioner. Jag uppskattar att jag varje år vigde minst en månads ideellt arbete åt AA under de fyra åren.

Sammanträdena började på samma sätt som alla andra AA-möten över hela världen. Först en stunds tystnad när vi reflekterade över varför vi är där. Sedan läser någon de tolv stegen och avslutar med följande trösterika ord, så typiska för AA-gemenskapens själavårdande atmosfär:

– Många av oss utbrast Vilka krav – det klarar jag aldrig. Tappa inte modet. Ingen av oss har ens tillnärmelsevis lyckats följa dessa principer. Vi är inga helgon. Det viktiga är att vi är villiga att tillväxa i andlig riktning … Vår beskrivning … klarlägger tre viktiga grundidéer:

a) att vi var alkoholister och inte kunde hantera våra liv.
b) att förmodligen ingen mänsklig kraft kunde befria oss från vår alkoholism.
c) att Gud kunde och ville – om vi sökte honom.

Jag minns ett möte när det var allvarlig kris i AA och vår agenda var förfärande lång. Jag undrade om vi inte borde hoppa över det inledande inslag som tog mest tid – delningen, när alla talade personligt om var de finns i livet just nu, både glädjeämnen och bekymmer. Men nej, någon hade drabbats av allvarlig sjukdom, en annan hade fortfarande problem med kronofogden och någon hotades av arbetslöshet. Men det var bjärta kontraster kring bordet – en var knuten till en känd högskola och en annan ansvarade för ofantliga penningbelopp på en av landets största industrier. Men här i AA sitter alla i samma båt – de är tillfrisknande alkoholister, punkt slut. Vi är två ”vänner” från kyrkans värld som genast känner oss välkomna och uppskattade. Vi kände båda att vi hamnat rätt när alla reser sig vid mötets slut, fattar varandras händer och avslutar med Sinnesrobönen:

Sinnesrobönen skrevs av teologen
Reinhold Niebuhr. AA hittade sin
korta version i en dödsannons,
men den ursprungliga bönen
är betydligt längre.

Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
Mod att förändra det jag kan och
Förstånd att inse skillnaden.

Det blåste upp till full stormstyrka med starka spänningar inför en av de årliga Servicekonferenserna. Då dök det upp en term som jag aldrig hört tidigare – man kallade till gruppsamvetsmöte. Vid ett sådant möte försöker alla se bort från sina egon och agendor och helt fokusera på den gemensamma välfärden, en viktig term i gemenskapen. Allt hänger nämligen på att den gemensamma ”AA-skutan” seglar vidare, ty vem som helst kan trilla överbord, ta ett återfall och i värsta fall gå under. Då är det livsviktigt att gemenskapen finns kvar och är intakt så att man kan kravla ombord igen. Minst lika viktigt är det att skutan seglar vidare in i framtiden och finns där för kommande generationer som kämpar med alkoholen och livets brottsjöar.

Utöver att prioritera den gemensamma välfärden ska deltagarna i ett gruppsamvetsmöte lyssna inåt – efter Guds ledning. De vet att det var en Högre Makt som grep in när de stod maktlösa mot alkoholen. De vet också att de behåller sitt nya liv genom att lyssna in Guds vilja individuellt och leva en dag i taget. Men när det är kris i gruppen eller gemenskapen, då samlas man för att lyssna till samvetets spröda röst för helheten utifrån den bergfasta övertygelsen som uttrycks i orden: För vår grupp finns bara en högsta auktoritet – en älskande Gud såsom han kommer till uttryck i vårt gemensamma gruppsamvete.

 

 

Amazing grace i Guds tolvstegs-verkstad  

AA-mötet är hjärtat som pumpar ut nytt friskt liv i den världsvida rörelsen. Det är där man upplever gemenskapens pulsslag, atmosfär och förvandlande kraft. Man behöver inte vara alkoholist för att få uppleva ett sådant möte. Alla som vill lära känna AA är välkomna till deras öppna möten som man hittar i hela Sverige på www.aa.se På en enda timme kan man där lära sig något som är svårt att fånga upp genom föredrag och artiklar. De slutna mötena är endast för alkoholister.

Efter de inledande texterna delar man under en timmes tid sina livsberättelser om hur det var, vad som hände och hur det är idag. Idealet är att alla tre momenten får lika mycket tid. Även om det är frestande och spännande, så vill AA undvika för mycket av vad man kallar ”rövarhistorier”, dvs att man målar ut förfallet med bjärta färger och dramatiska inslag från tiden när svårt alkoholiserade  nådde sin ”botten”. Idag förskonas nämligen många från detta förfall eftersom många unga och även äldre kommer till AA – utan att ännu ha förlorat arbete, familj och hälsa. Det är svårt för sådana att identifiera sig med rövarhistorierna, som lätt kan förmedla intrycket att de tolv stegen är till endast för svårt alkoholiserade som förlorat allt.

När AA-medlemmar delar ”vad som hände” är det ofta gripande berättelser om hur någons livshistoria berört dem och tänt en hoppets låga i förtvivlans natt. Det är ögonblick när de plötsligt insett att de inte ensamma och inga udda missfoster. Inte minst berättelser om andliga uppvaknanden, hur Gud påtagligt gripit in och befriat, ibland som svar på desperata bönerop, har gjort starkt intryck på mig som teolog. Jag inser att den Gud som en gång hörde ett lidande folks klagan och befriade dem ur slaveriet i Egypten verkar än idag. Jag har med egna ögon fått bevittna hur denne Exodus-Gud rör sig i Stockholmsnatten, griper in och befriar från alkoholens och drogernas slaveri samt den förbannelse som drabbar de anhöriga, inte minst barnen.

I början av varje AA-möte ställs frågan om det finns någon nykomling med på sitt första AA-möte. Hur skakig, rädd och skamfylld en sådan nykomling än må vara så får han eller hon höra att man är speciellt välkommen, ja, mötets viktigaste person. På ett varsamt sätt riktar sig sedan de flestas delningar så nära nykomlingens situation som möjligt – om hur hopplöst det kändes för dem själva när de ville men inte kunde sluta dricka, hur hoppet tändes och hur de fick ett nytt liv genom tolvstegsprogrammet. Utan att tränga sig på försöker man också efter mötet få en personlig kontakt, kanske utväxla telefonnummer och uppmuntra nykomlingen att komma tillbaka.

Det som huggit tag i mig som teolog och som väckt många tankar är att se hur AA välkomnar och bemöter dem som tagit ett eller flera återfall. Jag tar ett exempel från Sinnesrogruppen i Stockholm som jag aldrig kommer att glömma. På den tiden hade gruppen sina möten i en kyrka och minst ett hundratal tillfrisknande satt i bänkarna. Majoriteten i Sinnesrogruppen var unga och förvånansvärt fräscha och några som jag tog dit på ”studiebesök” undrade om de verkligen var alkoholister? Än idag hänger ju bilden kvar att alkoholister är sådana som sitter på parkbänkarna – även om dessa utgör endast fyra-fem procent, medan 95 % sitter hemma bakom fina fasader.

Jag var tvungen att gå före Sinnesrogruppens möte var slut och tänkte smita ut bakvägen och ta hissen. Då ser jag tre kvinnor komma ut ur hissen, två av dem stödjande den tredje som är blek och verkar må förfärligt dåligt. Plötsligt börjar kvinnan i mitten spy framför hissen och då känner jag den fräna spritdoften. Jag glömmer aldrig värmen i deras röster och orden till henne som tagit återfallet: Vad fint att du lyckades ta dig hit till din hemgrupp, det är det absolut bästa du kunde göra i det här läget. Du är så välkommen ut ur kylan och in i värmen igen.

Som teolog ser jag plötsligt för min inre syn pappan i en av Jesu liknelser som skyndar ut på slätten sin förlorade och skamtyngda son till mötes. Sonen har levt ett utsvävande liv, trampat på värderingarna hemifrån och förött hela arvet, men pappan hälsar honom förbehållslöst välkommen hem igen utan minsta förebråelse. Ja, han ställer till med en provocerande välkomstfest som får kalla kårar att gå längs ryggraden på alla den tidens fromma. För mig ligger intermezzot vid hissen så nära Jesu berättelse och gudsbild man kan komma – även om det äger rum i en av Guds verkstäder utanför kyrkan. Det är nådens och kärlekens förunderliga atmosfär som framkallar och befriar människor, både nu och för tvåtusen år sedan.

På vägen hem till Barkarby reflekterade jag över hur vi i frikyrkorna förr i tiden behandlat människor i de mest sårbara lägen då de behövt församlingens stöd som allra mest. Det är tusentals och åter tusentals som skambelagts och uteslutits ur gemenskapen, t ex när de blivit gravida före ingånget äktenskap. I stället för att lyfta bort skammen har kyrkan ibland förstärkt den med dramatiska former. Även om situationen är en annan idag kan mötet mellan kyrkan och tolvstegsfolket hjälpa församlingarna att möta vår tids brustenhet och få tillbaka evangeliets våglängd som läker.

 

 

Varför skyggar kyrkfolket för öppna AA-möten?     

Det finns hundratals öppna AA-möten utspridda över Sverige. Även vid AA-konvent då många möts en hel dag finns det varje klockslag möten som är öppna för alla. Jag inbjöds att tala vid sådana konvent om favoritämnet AA:s ursprungshistoria – hur de tolv stegen och AA växte fram ur de kristna Oxfordgrupperna. Kyrkorna i en av de städer där jag skulle tala hade kallat mig till konferenser och temadagar, bland annat när de började erbjuda sinnesrogudstjänster. Med stor frimodighet inbjöd jag kristna ledare till konventet, dels för att möta de tolvstegare som besökte deras sinnesrogudstjänster och dels för att höra mig tala om ämnet Andlighet utanför kyrkväggarna.

Det blev en chock för mig att inte en enda dök upp. Kyrkorna hade bett mig komma och tala om hur de ska nå vår tids sökare, ändå var vägen för lång och tröskeln för hög att möta dem i en neutral och välkänd lokal mitt i deras egen stad. Jag tror ingen kyrkoledare hade varit oberörd om de fått se och höra vad jag sent ska glömma från det konventet. Jag valde att gå på ett öppet temamöte om Andlighet. Jag trodde att personen som inledde skulle hålla ett föredrag på en halv timme, men efter fem minuter lämnades ordet fritt. Då får alla möjlighet att dela egna erfarenheter om ämnet. Här är ett av ”vittnesbörden”:

– Många av er känner mig från tiden när jag var mest nergången. Socialen gav upp hoppet och jag tror min familj också gjorde det. En kväll mådde jag så dåligt att jag tänkte nu får det vara slut – jag orkade inte kämpa längre. Jag befann mig på stationen och som en sista desperat åtgärd gick jag in på toaletten, böjde mina knän vid toastolen och ropade ut min nöd. Tack vare Guds stora nåd och ert stöd har jag inte behövt dricka en droppe alkohol sedan dess. Jag försöker ta en dag i taget, ber om Guds vilja på morgonen, tackar och ber Sinnesrobönen om kvällen. Det är det här som är andlighet för mig.

På nittiotalet inbjöd två direktörer Lea och mig till ett samtal och en förnämlig måltid. Båda var ledare i sin församling och sitt samfund. Vi tog hissen till fjortonde våningen med en magnifik utsikt över skärgården och inloppet till Stockholm. Det fanns konst på alla väggar och i ett av rummen brukade Dag Hammarsköld bo när han var i Stockholm. Efter måltiden presenterar de sitt ärende:

– Vår församling har hög medelålder och kommer att upphöra om ca 25 år, såframt det inte blir ett inflöde av nya människor utifrån. Vi har läst reportage i tidningarna om hur Brommadialogen och sinnesrogudstjänsterna förunnas ett stort inflöde av människor och sökare som inte är kyrkligt engagerade. Nu undrar vi om den där dialog-modellen kan överföras till en vanlig kyrka? Och för att gå rakt på sak, kan du tänka dig en deltidstjänst hos oss för att hjälpa oss med nyorienteringen?

Jag har väl aldrig stått så nära paradisets port som under den första perioden när Stockholms sökare vällde in till själavårdsföredrag, recovery-grupper och sinnesrogudstjänster i den ärevördiga kyrkan. Jag minns det lysande ansiktet på en grånad trotjänare i församlingen som utbrast: Tänk att jag får vara med om dessa fantastiska möten innan resan är slut och att jag får göra det i min egen gamla kyrka. Jag minns också en ung kvinna utan kyrkligt engagemang som jag fått följa på resan ur missbruk och genom stora svårigheter då hon uttryckte sin tacksamhet efter en sådan kväll: Tack för ert arbete – utan er hade jag inte orkat igenom  och mina barn hade inte längre haft någon mamma.

Ingen verksamhet i Brommadialogens sammanhang fick så stort spaltutrymme i den kristna pressen som denna ”filial” mitt i City. Härifrån spred sig recovery-modellen över landet. Det var då jag som projektledare kom med förslaget att ledarteamet skulle besöka två andliga möten utanför kyrksfären, t ex två öppna AA-möten. Jag har väl sällan känt mig som ett ufo som den gången. För en av ledarna som rekryterat mig var tanken så främmande att han spontant utbrast: Harry, skojar du med oss eller menar du verkligen att vi ska avsätta två kvällar för något sådant när vi har så mycket på gång?

Från min sida var förslaget på blodigt allvar. Jag tyckte att rena artigheten krävde några besök hos tolvstegsfolket när de delat vår gemenskap i gudstjänster och grupper under året. Jag ansåg dessutom att kyrkfolket behövde få uppleva hur det känns att gå in i ett annat andligt sammanhang för att få upp ögonen för sin egen subkultur. Men framför allt var det min förhoppning att ärligheten och processen i tolvstegsmötena skulle hjälpa kyrkans folk att våga säga som det är – att uttrycka brustenhet även i den kristna gemenskapen.

Jag vet inte om några av dem som fick utmaningen kom att besöka ett öppet AA-möte, trots att mötena ägde rum i kyrkans egna lokaler? Jag har senare frågat där jag rört mig i sinnesro- och recovery-miljöer i landet om kyrkfolket besöker öppna tolvstegsmöten? Det är en gåta och en sorg för mig att det är så sällan det sker. Återspeglar detta fortfarande en teologi och attityd att kyrkan är Guds enda livsverkstad i världen där människor upprättas och helas inombords? I en tid när kyrkorna desperat hävdar att de vill nå ut till vår tids sökare, är det fortfarande underförstått att mötet måste ske i kyrkan – på kyrkans kulturella och språkliga våglängd?

 

 

John – en anonym trotjänare i AA

Dr Bob och Bill W. är AA:s
grundare, Axel och John var
tidiga föregångare och
veteraner i Sverige.

Genom arbetet i Förtroenderådet, AA:s offentliga information och genom föredrag på många konvent, seminarier och landsmöten fick jag nya vänner i hela landet. De flesta var inte kyrkligt aktiva, men mötet med dem blev ibland en tankeställare om kvaliteten i mitt eget liv som kristen. Jag begränsar mig till att lyfta fram en enda av dem – ”legenden” John, som hade nästan lika lång nykterhet som AA funnits i Sverige.  När AA 2016 firade 60 år hade John 58 nyktra år och vid sin död 59.

Närhelst John delade sin berättelse vid möten och konvent runtom i landet kunde man förnimma hur en vårvind av hopp om ett nytt liv svepte in bland åhörarna. Han var en ung begåvad ingenjör i utlandstjänst för ett stort och välkänt svenskt företag när alkoholen fick allt större utrymme i hans liv med konsekvenser för familjen. Jag bad att få ta med kärnan i hans berättelse i mitt manus och fick följande text vid ett av våra sista möten:

– Vid den tiden bodde jag med min familj i Mexico City. Då fanns det bara två AA-grupper där, en spansktalande och en engelsktalande. Jag fick kontakt med den engelsktalande. När jag kom till mitt första möte var jag inte helt nykter och jag begrep i stort sett ingenting av det som sades. Men jag kände värmen och humorn, det var mycket skratt – och jag fick ett starkt intryck av att de här människorna talade sanning. När vi drack kaffe efter mötet kom Jack och frågade om jag var intresserad att fortsätta att prata en stund på ett café i närheten. Det blev nära tre timmar – och jag har inte druckit alkohol sedan den kvällen.

Jack blev Johns sponsor (mentor, vägledare) under åren i Mexico. Han var amerikan, av irländskt ursprung, hade fru och flera barn och var aktiv katolik. John har senare funderat på varför Jacks sponsorskap fungerade så att han blev nykter den kvällen och fick behålla sitt nya liv i nästan sex årtionden? Det här är vad han kommit fram till:

– Den för mig viktigaste faktorn var att Jack aldrig uppträdde som min instruktör, han talade inte om för mig vad jag borde göra. I stället berättade han om sig själv, om sina egna erfarenheter i liknande situationer. Han kunde i detalj berätta hur han tänkt och vad han gjort i olika situationer – med hänvisning till AA:s Tolv Steg. Han gav mig aldrig råd och talade inte om vad jag borde göra. Detta innebar att jag för min del indirekt uppmuntrades att läsa AA-litteraturen (då fanns bara Stora Boken), att fundera själv och att fråga. Just detta, att ställa frågorna direkt när de dök upp bidrog till att jag under den här första tiden fick en mycket värdefull erfarenhet av att leva i AA.

När jag själv introducerades som vän till AA fick jag ett tips: Då frågor om AA:s struktur och hur det fungerar dyker upp, ta kontakt med din landsman David. Det gjorde jag många gånger och han blev en av mina mentorer i AA. David såg det också som sin uppgift att skjutsa John i sin bil till konvent och möten både i Stockholm och över hela landet. De flesta fredagar åt de dessutom lunch tillsammans på en restaurang och jag fick det stora privilegiet att dela bordsgemenskapen med dem ibland. Jag är tacksam för denna möjlighet att få ställa mina frågor till någon som varit med ända från AA:s första tid i Sverige.

Det började med Axel S. som emigrerade till USA redan i tonåren. Han var ambitiös, skaffade sig utbildning och erfarenhet av det amerikanska näringslivet och fick en eftertraktad anställning på Svenska Handelskammaren i New York City. Där förutspåddes han en lysande karriär, men tyvärr gjorde han också en annan ”karriär” – en accelererande alkoholkonsumtion. Det ledde till att han fick sparken och förpassades till ett jobb på en central förvaltning hemma i Stockholm.

Axels hustru lyckades få honom till en grupp för alkoholister som möttes på Bastugatan. Där hittar han en bok i en skrivbordslåda med titeln Alcoholics Anonymous (Stora Boken). Väl hemkommen sträckläser han boken och det mirakulösa inträffar – Axel dricker aldrig mer en droppe alkohol under resten av sitt liv! Bokens första del beskriver de tolv stegens ”rösade led” med vars hjälp de första hundra AA-medlemmarna i USA tog sig ut ur dimma och töcken till ett liv i nykterhet. Största delen av boken består av deras berättelser om hur det var, vad som hände och hur de hade det som nyktra. Axel kände igen sig, identifierade sig med dem och blev nykter på kuppen. Kort därefter inbjöd han några från Bastugatan till Sveriges första regelrätta AA-grupp på Malmgården. Det var hit John kom när han återvände från Mexico City. Göran H. skildrar den blygsamma starten i AA:s historia i Sverige från begynnelsen fram till 2012 (AA-Förlaget 2013).

John arbetade i många år med ett projekt för AA och en sommar fick jag göra en insats tillsammans med honom. Jag investerade ett par hundra timmar och min fru undrade om vi snart kunde förverkliga våra planer för den sommaren. Ändå var min insats ingenting i jämförelse med de tusentals timmar John ägnade åt projektet i flera år. När slutet på vårt samarbete närmade sig föreslog jag att vi skulle skriva en introduktion till projektet, så att det kunde bli känt för fler och göra det lättare att ta till sig. Det är då John säger något som blev en allvarlig tankeställare för mig. Han sade att han ville förbli ”en anonym och ödmjuk tjänare” åt den gemenskap som gett honom livet tillbaka.

Kontrasten till mitt eget och kyrkans liv kunde knappast bli bjärtare! Jag minns tiden före millennieskiftet när mina böcker låg överst på de kristna bästsäljarlistorna och hundratals intervjuer, recensioner och reportage från konferenser fyllde spalterna i de kristna tidningarna. Den här tiden som ”kyrkkändis” är så långt från ”en anonym, ödmjuk tjänare” man kan komma. Även vår tids kändisfixerade kristenhet står i bjärt kontrast till tolvstegsrörelsens urkristna principer i profan förpackning. Det var förvisso inte Johns avsikt, men hans ord bidrog till att jag svarade nej när jag ställdes inför frågan om jag ville tjäna fyra år till i Förtroenderådet.

I AA finns en viktig princip som kallas rotation. Hur bra en AA-medlem än utför sitt uppdrag på en given förtroendepost, så ”roterar” han eller hon ut från uppdraget efter tre-fyra år. Bakom denna princip finns två skäl. Det ena är att man vill förhindra att egot börjar svälla och bygga ett ”imperium” kring sin egen person – om man sitter kvar år efter år. Det andra skälet är att rotationsprincipen ger fler och inte minst yngre AA-medlemmar chansen att pröva sina vingar och börja växa genom olika serviceuppdrag.

Det finns ett undantag till denna rotationsprincip, nämligen Vänner till AA. Jag har haft kontakt med en Vän till AA i USA, en rektor på ett teologiskt seminarium, som suttit i Förtroenderådet i tre perioder. Det var åtskilliga i AA som uppmuntrade mig att fortsätta fyra år till, men det kändes helt främmande för mig på grund av skälen bakom rotationsprincipen. Vi som kommer från kyrkans värld har nämligen minst lika stor benägenhet att slå på trumman, låta egot växa och bygga ”imperier” kring oss själva. Därför tror jag att kyrkor och andra organisationer skulle må bra av att bekanta sig med AA:s rotationsprincip.

 

 

Från källaren och upp på ”barrikaderna”

Miljardären och filantropen
John D. Rockefeller gav tidigt sitt
stöd åt AA, men räddade också
rörelsen från en förrädisk fallgrop.

Ivern och kreativiteten att föra budskapet vidare under AA:s pionjärår är imponerande och gripande. Bill Wilson började genast bygga broar till de tre aktörer (media, medicin, kyrkor) som gjorde AA känt i samhället och bland professionella. Så snart manus till Stora Boken blev klart sände han kopior till fyrahundra strategiska personer för feedback och för att de skulle känna till AA. Han sökte tidigt kontakt med en av New Yorks stora företagsledare – miljardären John D. Rockefeller, känd för sitt filantropiska hjärta.

Frågan är hur det hade gått för den lilla AA-gemenskapen utan stödet, visheten och publiciteten från dessa udda vänner: Rockefeller-koncernen, ledningsgruppen för Riverside Church och baptistpastorn Harry Emerson Fosdick, en av USA:s mest kända profiler och omstridd för sin öppenhet. Det var i en intervju med Olof Palme jag hörde kyrkan nämnas för första gången. Palme sade att han inte var speciellt religiös, men tillade i nästa ögonblick: När jag är i New York vill jag inte missa ett besök i Riverside Church. Det var Rockefeller som byggde kyrkan som sedan dess varit en profetröst för de fattiga och där Martin Luther King, Nelson Mandela, Desmond Tutu och många andra hållit viktiga tal.

Vid den här tiden ansåg Bill Wilson och dr Bob att AA behövde stora summor pengar till egna anställda, egna sjukhus och spridning av litteratur. Rockefeller var imponerad av den lilla rörelsen och sände Frank Amos till Akron för att undersöka dr Bobs och AA:s arbete i det starkaste fästet på den tiden. Han tog emot rapporten under gripenhet, men drar en slutsats som chockerar och är en stor besvikelse för AA:s grundare: Jag är rädd att pengar kan förstöra detta … Denna gemenskap bör snarast bli självförsörjande … Jag ber er att aldrig fråga mig (om pengar) igen.

Visst är det märkligt att en stormrik koncernchef har visheten och är den förste som formulerar det som senare blev en grundprincip i AA? Så här skriver Bill: John D. Rockefeller Jr fick vid det tillfället vägledning för att rädda AA:s gemenskap från sig själv och från de onödiga risker som pengar, egendomar och professionalitet utgjorde. Detta var en av de stora vändpunkterna i AA:s historia. Hans stora rikedomar hade kunnat förstöra oss. (Anonyma Alkoholister blir myndigt, sid 159).

Rockefeller glömmer dock inte den lilla rörelse på hundra tillfrisknande alkoholister som berört hans filantropiska hjärta. Tvärtom, han tar stora personliga risker för att göra den känd. När Stora Boken är klar bjuder Rockefeller 400 affärsvänner till den berömda Rockefeller-middagen där AA presenteras och alla inbjudna får ett exemplar av boken. Dessa tidiga AA-medlemmar är djärva och lever inte bara ett undanskymt liv i sina lokaler. De kör från Akron 600 km för att tillsammans med AA i New York sprida ut sig vid borden bland finansiella dignitärerna för att besvara deras frågor.

Harry Emerson Fosdick hade i förväg fått manus av Bill och så snart Stora Boken publiceras skriver Fosdick de allra första recensionerna i viktiga tidskrifter. De återges fortfarande i AA:s böcker. Vid middagen håller han dessutom ett kraftfullt tal om den rörelse som nästan ingen ännu kände till. Så här skriver Bill efteråt: Dr Fosdick hade varit den allra första personen inom ett kyrkligt samfund, som erkänt oss och vår verksamhet … Han gav oss med sitt tal (vid Rockefeller-middagen) ett underbart bevis på sin uppskattning och uttryckte sin fasta övertygelse om en ljus framtid för AA.

Hur utmanar denna ursprungshistoria mig som baptistpastor och Vän till AA 75 år senare? Det är nu tankarna börjar ta form om en konferens på min gamla arbetsplats – Teologiska Högskolan Stockholm (THS). Jag sökte vägledning hos AA:s Servicekontor i New York och rektorn på ett teologiskt seminarium i USA, Vän till AA i tre perioder. Ingen av dem såg någon konflikt med AA:s Tolv Traditioner, utan uppmuntrade oss att gå vidare med försöket. Efter beslut i Förtroenderådet inbjuder vi till den första THS-konferensen (2010) med följande formulering:

– AA är helt fristående från varje politisk och religiös bindning, men har från första stund varit angelägen om att nå lidande alkoholister genom olika professionella – även präster, pastorer och diakoner. I Sverige har Teologiska Högskolan Stockholm tagit ett viktigt initiativ och inbjudit AA och kyrkans professionella för att lära känna varandra och söka vägar att nå fler lidande alkoholister och deras anhöriga.

Konferensen blev välbesökt och uppskattad. Visst hade det funnits rädsla för sammanblandning på vissa håll inom AA, men utvärderingen i Förtroenderådet och AA:s organ var mycket positiv. Intresset växte och vid följande konferens kunde THS inte inrymma alla som anmälde sig. Det visade sig att alltfler kom från behandlingshem, sociala myndigheter, kriminalen och några från en av Sveriges största TV-kanaler. Den femte och sista THS-konferensen ”utlokaliserades” till Stadsmissionen i Göteborg och blev en höjdpunkt med 180 deltagare. Läkaren Ingemar Sköld och jag höll föredrag vid samtliga konferenser, i Göteborg också prästen Olle Carlsson.

Ett av mina starkaste minnen under tiden som Vän till AA var förtroendet att tala vid det stora öppningsmötet i den fullsatta aulan vid Landsmötet i Malmö. Även denna gång hade jag ombetts tala om ämnet – De tolv stegens ursprungskällor och kraft . En kvart före mötet ska börja säger någon att jag dessutom bör uppmärksamma att det är ett ”jubileumsår” i AA och jag ska säga något om den första tiden. Då grep jag tillfället att skildra djärvheten hos grundarna och de första AA-medlemmarna och avslutade med en appell till Landsmötet: Låt oss i deras efterföljd inte bara stanna i ”källaren” utan också ge oss ut på ”barrikaderna” – för att nå fler lidande alkoholister!

 

Förhoppningen bakom THS-konferenserna var att andra högskolor skulle anta utmaningen och föra stafettpinnen vidare, speciellt inom vårdsektorn och media-utbildningar.
Foto: Patrik Svedberg

 

 

 

 

MÖTET MED DEN IGNATIANSKA ANDLIGHETEN

Truls Bernhold, präst i Svenska Kyrkan, var pionjär och den första ledaren för “Kumlaklostret” – ett unikt projekt som nu
sprider sig i Sverige och andra länder.

Mina föräldrar var varmt troende och ekumeniskt inriktade. Som tonåring kom jag också i kontakt med en annan fromhet som var hängiven och apokalyptisk där ekumenik var minst sagt suspekt. Jag hörde predikanter med stort patos förkunna att den katolska kyrkan är den förföriska skökan i Uppenbarelseboken som vilseleder jordens folk med sina villoläror. Mina lärare i byskolan stod så långt från denna apokalyptiska fromhet man kan komma, men bidrog ändå till skrämselpropagandan. Den ena var humanist och den andra ärkelutheran, men båda varnade oss för jesuiterna – något av det värsta som finns.

Därför var jag ”immun” mot jesuiter i närmare ett halvt sekel, ända tills jag ”överrumplades” av deras andlighet där jag minst av allt förväntat mig. Jag deltog i en samling på Fryshuset i Stockholm när Katja Wåhlström presenterar en ny videofilm om ett säreget kloster på Kumlaanstalten. Jag kände genast igen ”kommunitetens” ledare, min bohemiske vän Truls Bernhold, stiftsadjunkt i Karlstad stift som tidigt inbjöd till sinnesrogudstjänster i Domkyrkan där.

Det är närmast otroligt och svårt att ta in vad vi ser på filmen. I trettio dagar är Truls instängd med Sveriges farligaste brottslingar i ett program baserat på Ignatius´ Andliga Övningar från 1500-talet. Deltagarna har dömts till straff från åtta år till livstid och gått frivilligt in i det krävande retreatprogrammet. De får inte se på teve, ringa telefonsamtal eller skicka och ta emot brev. De ägnar fem timmar varje dag åt enskild meditation, ofta med utgångspunkt i en bibelvers som Truls gett dem. Undrar om jag själv skulle klara något sådant?

Vi känner alla igen den hårdföra polismördaren från Malexander, Jackie Arklöv. När jag lyssnar till hans eftertänksamma och distinkta formuleringar blir det tydligt för mig att något oväntat har hänt, att han stannat upp och börjat komma i kontakt med sig själv och sin historia. Som etisk rådgivare har jag lyssnat till många kriminellt belastade som tagit till sig processen i de tolv stegen. Därför känner jag igen kroppsspråket, lyssnandet inåt och det eftertänksamma ordvalet som vittnar om en inre ”islossning” – de första tussilagona som förebådar att det är vår i luften i ett människoliv.

 

 

Klostret i Kumlabunkern – ett världsunikt projekt

Jag läser att Kumlaklostret är ett världsunikt projekt inom kriminalvården som initierats av Sveriges Kristna Råd med ett generöst stöd av biskop Bengt Wadensjö och Karlstad stift. Efter fyra år tar Kriminalvården över projektet som spritts till flera platser i Sverige och även utomlands. Flera hundra har sedan dess genomgått kortare eller längre retreater. Så här säger Truls om projektet: Jag har varit missionär i Västafrika och haft olika tjänster i Svenska Kyrkan, men det här är det viktigaste jag gjort i mitt liv och jag ser det som en bra final på min prästgärning.

I Trefaldighetskyrkan på Östermalm ägde varje vecka tjugo
12-stegsmöten rum, även den stora Sinnesrogruppen. I Café Trefaldighet
började också Djupare Liv-arbetet, men kyrkan har nu sålts.

Djupare Liv inbjöd Truls att hålla föredrag om erfarenheterna från Kumlaklostret och om ignatiansk andlighet i Café Trefaldighet på Östermalm. Han kom inte ensam, utan med två av sina ”killar” som gjort retreaten på Kumla. Hans föredrag gestaltar sig mer och mer till en dialog mellan honom själv, de två från kommuniteten och oss i publiken. Det gör ett starkt intryck på oss som lyssnar till vittnesbörden och erfarenheterna.

Sedan dess har jag följt dessa två adepter och imponerats av deras stabilitet och gottgörelse till samhället. En av dem har i flera år varit ledare för ett uppmärksammat socialt projekt i samarbete med den socialförvaltning där han en gång var ett ”problemfall”. Det som är styrkan med honom och Truls är att de båda är lika hemmastadda i tolvstegsprogrammet som med den ignatianska andlighetens verktyg. Så här speglar en tredje av Truls killar sina erfarenheter på Kumla:

– Först kändes det skrämmande, det verkade som så lång tid, men det var det inte. Det var en häftig resa att lära känna mig själv på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Jag lärde också känna den Gud som jag känner idag. Tråkigt bara att det krävdes att jag skulle hamna i ett fängelse för att vakna till liv.

– Ett kloster påminner om ett fängelse med sina rutiner och fasta tider. Samtidigt kan man inte distrahera sig själv med teve och radio. De sju deltagarna talar inte heller med varandra utan bara med sin andlige vägledare Truls en halv timme per dag. Att förlåta sig själv var en ny upplevelse, men samtidigt en smärtsam process, särskilt brevet jag skrev till mig själv. Jag rannsakade mig själv i två dagar och brevet var skrämmande läsning. Men sedan kom den förlösande känslan. Jag var som i ett lyckorus och känner mig fortfarande tacksam, fast det har gått flera år.

Vid den här tiden hade redan många präster i Svenska Kyrkan börjat fördjupa sig i ignatiansk andlighet. Några av dem medverkade i Djupare Liv på Östermalm, bland andra Eva Cronsioe och Sara Jacobsson-Grip. Jag minns speciellt min starka reaktion när jag lyssnade till Cecilia Wadstein, lärare på Pastoralinstitutet i Uppsala, som skildrade gudsbilden och människosynen hos Ignatius. Det slog mig att denna teologiska helhetssyn och terminologi hade kunnat bygga broar till privatreligiösa och nyandliga sökare där den lutherska teologin och terminologin ibland skapade olyckliga blockeringar.

 

 

Jesuitpatern Ed Dowling – ”det finaste exemplet på andlighet”

Både de tolv stegen och Ignatius Andliga Övningar är vad man idag kallar erfarenhetsbaserad andlighet. Båda börjar med att man stannar upp, vågar se sitt liv och sin historia i vitögat och tar risken att börja säga som det är. Vid den här tiden är jag Vän till AA och läser flitigt i AA:s böcker inför olika insatser. Det är nu jag kommer på en bok, The Soul of Sponsership (1995), skriven av jesuiten Robert Fitzgerald, som skildrar den tjugo års långa kontakten och brevväxlingen mellan Bill Wilson, AA:s grundare och jesuitpatern Ed Dowling. Det slår mig vilka starka ord Bill använder om denne mentor:

– Han var den förste prästmannen av sin tro att uppmärksamma den förvånande likheten mellan St. Ignatius´ andliga övningar och Anonyma Alkoholisters Tolv Steg … I mitt liv har han varit en vän, rådgivare, ett gott föredöme och en källa till inspiration som jag saknar ord att beskriva. Fader Ed är gjord av samma virke som helgon … Under åren har jag i fader Ed funnit mycket av den nåd och förståelse genom vilken jag nu kan växa, om än med små steg åt gången. Han är det finaste exemplet på andlighet som jag känner till. Han har många gånger styrt mina steg tillbaka till den rätta vägen när jag varit på väg ut i det vi kallar torrfylla …

Var finns Father Ed:s motsvarighet i Sverige idag, frågar jag mig? Jag bestämmer mig för att söka upp jesuiterna, ”originalet” till den nu så populära ignatianska andligheten. Flera av mina vänner har i åratal fördjupat sig i ämnet och besökt retreater. Någon av dem föreslår att jag börjar med ”nestorn”, pater Rainer Carls. Det är nu en av dessa märkliga ”tillfälligheter” eller ”misstag” inträffar som får betydelse för år framöver. Jag minns inte ens varifrån tipset kom att pater Carls har en ”intro-kväll” om ignatiansk andlighet i Sankta Eugeniakyrkan, jesuiternas kyrka vid Kungsträdgården.

Jag blir genast överraskad att vi inte möts i ett vanligt föredragsrum, utan hänvisas till en sal på övre våningen. Där sitter ett 25-tal deltagare runt ett stort bord. Sakta men säkert börjar det gå upp för mig att alla utom jag är anmälda till en kurs som börjar ikväll och pågår i fyra terminer – en kväll varannan vecka. Jag ser att de flesta redan köpt kursboken Pilgrimens berättelse av Ignatius av Loyola. I all hast granskar jag almanackan och inser att jag skulle kunna vara med samtliga kvällar utom en. Jag anmäler mig på stubinen.

 

 

Mötet med pater Rainer Carls S.J.

Pater Rainer Carls i Manresa, nära
Barcelona, Ignatiusledens slutpunkt.

De första kurskvällarna undrar jag vad jag gett mig in på? Jag hade förväntat mig en andlig flyghöjd direkt, men i stället får vi lära oss var gränserna gick mellan konkurrerande kungariken i Spanien på 1500-talet. Vi får höra om riddarväsendet och livet vid de spanska hoven. Plötsligt zoomar pater Carls in en ung våghalsig och mycket ärelysten riddare som heter Inigo. Riddarens ambition är att utmärka sig i strid och imponera på kvinnor, speciellt en förnäm ”dam” vid hovet. Sakta men säkert inser jag poängen med det överraskande kursupplägget: Denne Inigo är inte det minsta helgonlik när pilgrimens berättelse börjar, men genom Guds stora nåd och pilgrimens egna skarpa iakttagelser av sina inre processer ”utmejslas” Ignatius – ett av kyrkans mest inflytelserika helgon!

Mötet med pater Carls är fascinerande och överraskande. Jag upplever dessa onsdagskvällar som att gå in i en katedral med hisnande intellektuella valv av kunskap. I mötet med denna imponerande idéhistoria och logiska skärpa känner jag mig ibland som en bonde från Österbotten. Ändå är pater Carls inte kyligt intellektuell, utan en engagerad ”evangelist” som brinner för evangeliet och en stridbar apologet när det gäller att slå vakt om arvet från Ignatius. Han blir skarp när han pekar ut avarterna, både tidigt i den katolska kyrkan och det han kallar Ignatius light i kristenheten idag. Detta centrum i hans liv blir tydligt vid releasen för hans stora verk (658 sidor!) med titeln Ignatius av Loyolas teologiska profil (Artos 2013). Redan i förordet formuleras hans livsprogram:

– Denna totala förvandling av den världsliga riddaren … till den helige Ignatius under ledning av Guds nåd har alltid fascinerat mig. Det är anledningen till att jag började skriva denna bok även om mitt specialområde inte är spiritualitet utan filosofi med inriktning på matematisk logik. Boken är också skriven i en anda av djup tacksamhet mot Gud för ett långt liv i Jesu Sällskap, den orden som Ignatius grundade, ett underbart och mycket rikt liv under ledning av hans Andliga Övningar. Mitt tack gäller också alla de människor som jag fick ledsaga i deras förvandling och mognadsprocess till medvetna och frimodiga personer under de andliga övningarnas inspiration.

– Men boken är även skriven i en viss sorg över att Ignatius andliga övningar i modern tid ofta ges vidare i en uttunnad och till och med förvanskad form. Den existentiella dimensionen av Ignatius Andliga Övningar urholkades visserligen redan snart efter hans död, när de användes i en allt mer intellektualistisk form som någon variant av trosförmedling. Men idag är den motsatta risken överhängande, nämligen att de används på ett subjektivistiskt-psykologiserande sätt och ofta med upplevelsebetonat terapeutiskt syfte, så att människans personliga relation till den levande Guden och hela den teologiska dimensionen förbises eller negligeras (sid 11).

 

 

Dialogen – tolv steg och ignatiansk andlighet

De flesta kursdeltagarna är katoliker och några kan ställa sofistikerade frågor inifrån katolsk tro. För mig är det en unik möjlighet att lära känna katolska trossyskon och jag bestämmer mig för att ligga lågt och lyssna. Men det dröjer inte länge förrän jag halkar ur den rollen. Gång på gång slås jag av parallellerna till tolvstegsprogrammet och påpekar detta. Pater Carls svarar respektfullt och verkar faktiskt alltmer intresserad. Vår dialog i klassrummet leder inom bara ett halvt år till vår första offentliga temakväll på Katolskt Forum. Jag talar om AA:s tolv steg och deras ursprung i Oxfordgrupperna, medan pater Carls lyfter fram likheterna med Ignatius Andliga Övningar.

Vid samma tid händer något spännande. Under många år inbjöd AA:s Sinnesrogrupp på Östermalm till ett stort julkonvent med julbord och en gästtalare från USA. Det väcker mitt intresse att talaren denna gång heter Father Tom. Han är jesuitpater, men på konventet talar han främst som tillfrisknande alkoholist och går verkligen hem hos åhörarna. Jag vill få kontakt med honom, men det är lättare sagt än gjort – klungan kring honom är enorm, alla tycks vilja växla några ord med besökaren. När det äntligen blir min tur presenterar jag mig som ”teolog och Vän till AA”. Då plockar han snabbt fram sitt visitkort ur fickan och säger: Vi kan inte samtala nu, men lova att du kontaktar mig efteråt, glöm inte det!

I vår mail-växling presenterar Father Tom sin nära samarbetspartner, jesuitpatern Jim Harbaugh, och dennes bok A 12-step Approach to the Spiritual Exercises of St. Ignatius (1997). De ger retreater för tolvstegare och andra intresserade i USA och Kanada. Plötsligt kommer ett mail från Father Tom att han ska ”vikariera” i Eugeniakyrkan under sommaren och kort därefter ytterligare ett: Jim Harbaugh besöker mig ett par veckor i Stockholm. Djupare Liv och Katolskt Forum smider medan järnet är varmt och inbjuder till en öppen kväll med de två jesuitpatrarna. Det är mitt i semestertider och på kort varsel, men Eugenias Café fylls till bristningsgränsen. Jag undrar hur mina lärare i hembyn och pingstpastorn reagerat, om de fått veta att jag arrangerat en kväll med två jesuitpatrar på Katolskt Forum?

Andreas Carlgren, pater Carls och Mia Andersson
framför porten till Ignatius födelsehus,  början av
Ignatius-leden från Loyola till Manresa. Alla tre
medverkar också i boken Vägar till befrielse.

Samarbetet med pater Carls fortsätter under en Djupare Liv- konferens på Östermalm med deltagare från hela landet och Norden. När dagen är slut kommer Andreas Carlgren, själv katolik och tidigare miljöminister, och Torbjörn Freij, pastor och tidigare journalist på tidningen Dagen, med ett överraskande förslag: Era föredrag är unika och måste ges ut i bokform! Båda ställer upp som bokens redaktörer. Nästa år flyttas konferensen till Katolskt Forum och då är det också release för boken Vägar till befrielse (Artos 2015). Detta är en definitiv höjdpunkt i brobygget mellan AA:s tolvstegsprogram och Ignatius´ Andliga Övningar i Norden.

Andreas Carlgren är hemmastadd i båda livsprogrammen och skriver en finstämd och lättläst introduktion. Jag skriver utförligare än tidigare om de tolv stegens ursprungskällor i Oxfordgrupperna, men också varför rörelserna skiljdes åt. Pater Rainer Carls skriver det längsta bidraget om relationen mellan Bill Wilson, Ed Dowling och de båda vägarna till befrielse och mognad. Detta är den seriösaste genomlysningen jag läst på något språk. Ninna Edgardh, präst i Svenska Kyrkan och professor vid Uppsala universitet, skildrar sinnesrogudstjänsterna och Torbjörn Freij Celebrate Recovery , ett kristet program som förenar de tolv stegen med bergspredikans livsprinciper. Ett citat ur förordet:

– Det är hisnande att se hur pionjärer och vägröjare från tolvstegsrörelsen och den ignatianska andligheten reflekterade över sin väg genom kriser, dimma och töcken så att miljoner kunnat följa deras ”rösade leder” mot befrielse och ett nytt liv. Bokens författare skildrar dessa rörelser och befruktningen dem emellan i en djup tilltro till att de behåller kraften till befrielse för utsatta människor även i vår tid.

 

 

 

Fördjupningsdel:

 

Wounded healers – om Stegens ursprungsflöden och kraft

 

Scott Peck, psykolog och författare:

Jag tror att människor som blir slavar under alkohol eller andra droger är människor som önskar och längtar efter att få återvända till Eden – det vill säga nå fram till paradiset, till himlen, ja hem – mer än de flesta. De längtar förtvivlat efter att återvinna den förlorade varma, mysiga känsla av att vara ett med resten av naturen som vi hade i Edens lustgård …(Vidare på den smala vägen, sid 142).

 

Edens barn längtar hem

Bill Wilsons mamma var kylig till sin läggning. Därför tydde han sig mer till pappan som hade en öppen och varm personlighet.  Men det fanns en oro inom Bill och hans lilla syster. Grälen mellan föräldrarna tilltog i styrka och bådade inte gott för framtiden.

En kväll skulle bli oförglömlig för nioåriga Bill. Pappan kom in och bad honom följa med ut. På gården stod en färdigt sadlad häst. Tillsammans på hästryggen red de upp till de gröna bergen.  Då och då öppnade pappan en whiskyflaska och tog en klunk. Så småningom stannade de i ett marmorbrott som glänste i månens sken.

Bill hade aldrig känt en sådan närhet till sin pappa. Han upplevde en mystisk förening, inte bara med pappan, utan också med förfäderna före honom. Det kändes som om hela tillvaron var besjälad denna magiska kväll. Pappan pekade och berättade om stjärnorna däruppe och kunde deras namn och konstellationer. Och plötsligt vänder han sig till sin nioåriga son och säger: Du förstår, Billy, vi är inte bara medborgare i Vermont och USA – utan i hela detta svindlande kosmos!

Så är det dags att kliva upp på hästryggen igen. I månens och stjärnornas ljus rider de ner för sluttningarna. Även nu öppnar pappan flaskan med jämna mellanrum. På något sätt förknippas hos Bill känslan att höra hemma med sin pappa, med mänskligheten och med ett oändligt universum – med en flaska whisky.

Men paradiset varar inte så länge. Redan följande morgon rivs ett stort, svart hål upp i Bills tillvaro när hans syster väcker honom med beskedet att deras pappa gett sig av och lämnat familjen. Bill blev deprimerad och det skulle dröja nio år till dess han återsåg sin pappa och då fanns det inte längre någon kontakt mellan dem. Men under resten av sitt liv sökte Bill den hemkänsla i tillvaron han en gång upplevde en stjärnbeströdd natt på bergen i Vermont.

I gymnasiet får Bill återigen uppleva en fläkt från Edens lustgård. Hans ensamhet och depression försvinner i ett trollslag genom förälskelsen i Bertha. Tillgivenheten är ömsesidig och här fylls tomrummet efter pappan. Men återigen rivs ett ohyggligt hål upp i Bills tillvaro. En morgon samlar rektorn alla elever i aulan och meddelar att en av deras kamrater är död – Bertha. För Bill leder detta slag in i en ny depression som varar i tre år.

Först vid tjugotvå års ålder tar Bill sin första drink. Då händer något magiskt. I takt med drinkarna försvinner mindervärdeskänslorna och upplevelsen av utanförskap. Plötsligt känner Bill att han inte längre är åskådare, utan med i det brusande livet, en del av mänskligheten och medborgare i ett svindlande kosmos.  Åtminstone för några timmar har whiskyflaskan öppnat porten till det svunna paradis han så brutalt fördrivits från.

Ett år senare börjar två unga människor, Bill och Lois, sin gemensamma färd genom livet. Hon arbetar på ett varuhus i New York och han gör snabb karriär på Wall Street. Men när drickandet accelererar får Bill sparken flera gånger. När börskraschen kommer mot slutet av tjugotalet, då är det också slut med både Bill och hans affärer.

I fem års tid sjunker Bill allt djupare ner i ett alkoholistiskt helvete, som han själv uttrycker det. Hans hustru Lois försörjer dem och de bor nu hos hennes föräldrar. Till slut ger även Bills läkare, Dr Silkworth, upp och klargör det hopplösa läget för det unga paret. Han är en av USA:s främsta alkoholläkare och hade namn om sig att ”älska alkoholister”. Men enligt honom är det nu bara en station kvar på Bills resa, antingen kyrkogården eller inspärrning på ett mentalsjukhus. Så här beskriver Bill sin situation:

– Inga ord kan beskriva den ensamhet och förtvivlan jag fann i denna bittra självömkan. Kvicksand omgav mig i alla riktningar. Jag hade mött min överman. Jag var krossad. Alkoholen var min besegrare. Darrande stapplade jag ut från sjukhuset som en bruten man … Alla gav upp och var säkra på att jag skulle vara tvungen att bli inspärrad eller stappla fram mot ett miserabelt slut. Så mörkt det är före gryningen! (Stora Boken, sid 26)

 

Psykologen C.G. Jung startar en kedjereaktion

En ung affärsman är på väg över Atlanten. Rowland kommer från en släkt med förnäma anor och framtiden ter sig öppen och ljus. Men det finns ett hotfullt moln på hans himmel som inte respekterar förmögenhet, anrika släktband, akademiska meriter och lyckade företag.  Rowland har prövat de bästa terapier i USA för sin accelererande alkoholism, utan framgång. Det är därför han nu är på väg över Atlanten för att få den bästa hjälp han känner till – terapi hos den världsbekante psykoanalytikern Carl Gustaf Jung i Zürich.

Under ett helt år (enligt AA) går Rowland i terapi hos Jung i dennes hem på Zürichsjöns östra strand. Senare forskning ifrågasätter dock att han skulle ha varit ett helt år i terapi hos Jung? Tyvärr dröjer det inte länge förrän han tar ett återfall och snart är dekadansen i full gång igen. Totalt förkrossad återvänder Rowland till Jung som ger honom chockbeskedet att han inget mer kan göra. Med orden Jag har använt alla mina verktyg bekänner den världsberömda psykologen sin maktlöshet inför alkoholistens dilemma. Desperat frågar Rowland om det inte finns någon hjälp för honom över huvud taget?

Det är i detta bottenläge Jung uttalar de ord som idag betraktas som den första grundstenen till rörelsen Anonyma Alkoholister: – Den enda hjälp jag eventuellt kunde tänka mig är en genomgripande andlig upplevelse! Hans ord startar den kedjereaktion som gett miljoner människor vid vägs ände hoppet om ett nytt liv. Rowland återvänder till USA och söker genast upp trettiotalets mest kända andliga rörelse – Oxfordgrupperna. Det är i dessa grupper han gör den andliga erfarenhet och får ett livsprogram som befriar honom från flaskan.

Rowland förblev inte sittande på en kyrkbänk resten av livet. I Grupprörelsen gällde nämligen devisen: If you want to keep it, you have to give it away! Budskapet måste föras vidare till andra, annars blir andligheten egoismens nya förklädnad. Därför tar Rowland kontakt med den svårt alkoholiserade Ebby som levde under hotet om att bli inspärrad på en institution. Det är gripande att läsa om engagemanget för Ebby. Först räddar han honom från ett fängelsestraff genom att ta ansvar för Ebby inför domstolen. De ger sig iväg ut på långa resor och Ebby får tidvis bo på Rowlands ranch – fjärran från storstadens destruktiva miljöer.

I Oxfordgruppen gör Ebby en andlig upplevelse som för en tid befriar honom från missbruket. Även han tar utmaningen att föra budskapet vidare på blodigaste allvar. Hans tankar går till den nedgångne suparkompisen från unga år – Bill Wilson, AA:s blivande grundare. Det är mötet mellan Ebby och Bill hösten 1934 som räknas som den andra grundstenen för AA:s tillblivelse.

 

 

Ebbys möte med Bill Wilson

En blek novemberdag sitter Bill ensam hemma i köket med sina flaskor när telefonen ringer. Ebby frågar om han kan hälsa på och till Bills förvåning verkar Ebby vara nykter. För Bill har det varit en ljusstrimma i mörkret att han trots allt inte är så illa däran som den svårt alkoholiserade Ebby.  Kort därefter öppnas dörren och där står han – nykter och blomstrande. Bill skjuter fram ett glas åt sin vän från tidigare spritorgier, men Ebby tackar nej med ett leende. Bill frågar vad som hänt och Ebby svarar: Jag har blivit religiös!

För Bill känns det som ett slag i ansiktet att Ebby blivit religiös. Bills gudsbild vid den här tiden har likheter med många nordbors i vår tid. Så här skriver han:

– Trots motsägande tecken hade jag få tvivel om att en stark mening och rytm låg bakom allt. Hur skulle det kunna finnas så mycket precision och så många orubbliga lagar och ingen hjärna? Jag var helt enkelt tvungen att tro på en högre makt som styr universum, som var oberoende av tid och rum. Men detta var så långt jag sträckte mig … När man talade med mig om en personlig Gud, en som var kärlek och övermänsklig styrka och som ledde min väg, då blev jag irriterad och avvisade en sådan teori. (Stora Boken, sid 28)

Denna gång är det dock inte lika lätt att avfärda en sådan teori, ty på andra sidan bordet sitter ett mirakel. När man betraktar ödsligheten i rummet och den skamfyllda skuggestalt som satt där med sina flaskor dag ut och dag in, då är det svårt att föreställa sig att just här skulle ett källsprång bryta fram som gett miljoner människor ett nytt liv.

Trots motståndet mot ”Ebbys religion” kan Bill inte skaka av sig Ebbys berättelse och lysande ansikte. Någonstans långt inne föds ett flämtande hopp. En kväll dyker Bill faktiskt upp i Ebbys andliga sammanhang, men först efter besök i flera barer längs vägen. Han blir berörd av livsberättelserna och går själv fram till ”botbänken” och överlåter sig. Han är fortfarande berusad och innan Ebby hinner hejda honom kliver Bill upp i talarstolen och avlägger ett vittnesbörd. Någon avgörande vändpunkt blir det dock inte, först skulle mörkret tätna ännu mer. En kort tid därefter stapplar Bill iväg till sjukhuset och vädjar till dr Silkworth om hjälp – för fjärde och sista gången.

Efter alla heliga beslut och misslyckanden kände Bill i mörka stunder att självmordet var den enda utvägen. Under avgiftningen på sjukhuset slår depressionen sina klor i honom och från sjukhussängen ropar han ut sin nöd i tomma intet – till en Gud, som kanske inte finns? Det är då han får göra den andliga upplevelse som får till följd att han aldrig mer drack en droppe alkohol. Så här skildrar Bill vad som hände:

Plötsligt lystes rummet upp av ett vitt sken. Jag fångades i en extas som inte går att beskriva med ord. Bildligt talat kändes det som om jag befann mig på toppen av ett fjäll, där det blåste en vind, inte av luft utan av ande. Och sedan kom det med kraft över mig att jag var en fri man. Sakta tonade extasen ut. Jag låg på sängen men för en stund befann jag mig i en annan värld, en ny medveten värld. Omkring mig och i mig fanns en underbar känsla av närvaro, och jag tänkte för mig själv ”så detta är den Gud prästerna talar om!” En stor frid kom över mig och jag tänkte: ”Det spelar ingen roll hur illa saker och ting verkar vara, det är ändå som det ska vara. Det är bra med Gud och hans värld.” (AA blir myndigt, sid 66)

För första gången kände jag att jag tillhörde världen. Jag insåg att jag var älskad och kunde ge kärlek tillbaka. Jag tackade Gud som givit mig en glimt av sitt absoluta jag. Även om jag var en pilgrim på färd utefter en osäker väg behövde jag inte längre oroa mig, för jag hade sett storheten därbortom. (För det vidare, sid 117)

Efter den omskakande upplevelsen börjar Bill brottas med frågan hur han ska tolka det han varit med om? Märkligt nog får Ebby lägga ytterligare en grundsten för utformningen av tolvstegsprogrammet. Utan att själv ha läst boken dyker han i rätt ögonblick upp på sjukhuset med en av förra århundradets giganter inom psykologin – William James klassiker Den religiösa erfarenheten i dess skilda former. Boken rekommenderades nämligen inom Oxfordgrupperna.

James bok utkom redan 1902, men dess grundteser om den religiösa erfarenheten har i stort sett stått sig inom religionspsykologin i mer än ett århundrade. Det är framför allt tre insikter Bill tar till sig i denna inte helt lättlästa klassiker. Den första är att andliga upplevelser på ett avgörande och bestående sätt kan förändra en människas hela livsinriktning. Den andra insikten är att andliga upplevelser kan anta mycket varierande former och att de inte är begränsade till kyrkor och religiösa sammanhang. Den tredje och viktigaste insikten är att upplevelserna nästan alltid föregås av en djup kris – ett bottenläge där människan känner sin maktlöshet, kapitulerar och slutar kämpa.

 

 

Oxfordgruppens ursprung och eldhärd i New York

Oxfordgruppen är tolvstegsrörelsens vagga. Det var i dessa grupper AA:s pionjärer hade sin första ”hemgrupp” och sitt brohuvud när de förde budskapet vidare till andra alkoholister. Det viktigaste är att det i båda fallen är fråga om en erfarenhetsbaserad andlighet, dvs. det är personliga erfarenheter som är grunden för både AA och Oxfordgruppen.

Frank Buchman, Grupprörelsens upphovsman, är nybliven luthersk präst när han blir direktor på ett hem för föräldralösa pojkar i Philadelphia. Han älskar sitt arbete och visar barmhärtighet mot de värnlösa killarna. Efter ett par år hamnar han in i en konflikt med styrelsen som vill minska matbudgeten. Detta är helt oacceptabelt för Frank som tvingas lämna sin tjänst. Han upplever det hela djupt orättvist och är till brädden fylld av ilska, bitterhet, harm och självömkan. Alkoholister kunde identifiera sig med dessa känslor och de går som en röd tråd genom Stora Boken.

Med denna ”häxbrygd” sjudande inom sig reser Buchman under det närmaste halvåret till Spanien, Egypten, Israel, Grekland, Österrike, Tyskland och England. I juli 1908 deltar han i den mytomspunna kristna konferensen Keswick Convention i England. Det är inte vid något av de stora mötena med de kända talarna som genombrottet sker. Nej, det som så radikalt kom att förändra resten av hans liv och som blev upphovet till Grupprörelsen är en enkel kvinnlig evangelist som talar till sjutton åhörare i en liten kyrka. Så här skildrar Frank vad som hände:

– Jag hade gått in i kyrkan med blandade känslor, stolt, självisk, hätsk … Kvinnans enkla tal personifierade Korset för mig denna dag och plötsligt fick jag en intensiv uppenbarelse av den Korsfäste … Det framkallade en pulserande känsla inom mig, som om en ström av liv plötsligt sköljt över mig och därefter en känsla av andlig omskakning. Kvar fanns inte längre villrådigheten, beräkningen och hätskheten. En våg av starka känslor väcktes djupt inom mig och tycktes frigöra min själ från själviskhetens bojor …   (Bill Pittman, AA – hur det hela började, sid 110)

– För första gången såg jag mig själv med min stolthet, min egoism, min brist och min synd. Mitt jag var centrum i mitt liv. Om jag ville bli en annan människa måste detta stora jag korsfästas. (Nils Gösta Ekman, Experiment med Gud, sid. 23)

När mötet är slut går Frank till sitt rum och skriver ett av världens kortaste brev till styrelsemedlemmarna i Philadelphia: Käre vän, jag har hyst illvilja mot dig. Jag är ledsen. Förlåt mig. Din tillgivne Frank. Sedan dess har miljoner i AA och Oxfordgrupperna följt detta steg till försoning och gottgörelse.

Tio år senare möts Frank Buchman och den unge Sam Shoemaker i Kina där Sam undervisar i Princeton-universitetets distansprogram i Peking. På kvällarna håller han en bibelklass för studenter intresserade av kristen tro, men den ena efter den andra hoppar av. Han ber Buchman på besök i Peking att tala till bibelklassen en kväll. Men deras möte blir laddat, när Frank dristar sig till att ställa en närgången fråga: Kan det möjligen vara någon synd som står i vägen för processen i din studiegrupp? Frank berättar hur hans egen egoism, bitterhet och självömkan gjorde honom obrukbar att föra Kristi budskap vidare.

Förolämpad och upprörd åker Sam hem igen, men Franks raka fråga har bitit sig fast och går i repris om och om igen. På något sätt känner han sig träffad och kan inte få tag på sömnen. Mitt i natten glider han ner på knä vid sängen och tycker sig då höra Guds egen röst: Du vill utföra mitt arbete – men på ditt eget sätt! Den natten förändras ett ungt människoliv och efter några år dyker Shoemaker upp som Oxfordgruppens dynamiska ledare i USA.

Shoemaker är bara trettio år när han blir ledare för Calvary Church mitt i New York. Många attraheras av hans förkunnelse och det dröjer inte länge förrän den nedgångna kyrkan blir ett dynamiskt andligt centrum. I ett nedlagt kapell med internat startar Sam ett arbete för missbrukare – Calvary Mission. Det är dit Rowland för Ebby som börjar delta i kvällarnas vittnesbördsmöten.

Men Shoemaker har större planer. Han har gripits av visionen att framtidens kyrka har sin bas i små delnings- och stödgrupper. Därför bygger församlingen det monumentala Calvary House, ett sjuvåningshus med grupprum, föreläsningsaula, pastorsbostad och plats för en kommunitet. Det är här Grupprörelsen har sin främsta eldhärd i USA. Otaliga studiegrupper från USA och övriga världen besöker Calvary. Shoemaker är snart Grupprörelsens mest lästa författare i USA.

 

 

Wilsons deltar i Oxfordgruppen i New York

Efter utskrivningen från Towns Hospital den 18 december 1934 börjar Bill och Lois delta i Gruppmötena i Calvary House. De möts av en värme som enligt Bill kändes som ”manna från himlen” efter åren av ensamhet och förnedring. Från talarstolen och i smågrupper lyssnar de till otaliga livsberättelser om förvandlade människoliv. Det dröjer inte länge förrän Bill själv får kliva upp i talarstolen och dela sin life-story.

Oxfordgruppen blir nu deras andliga hem under två och ett halvt år.  Som alltid är Bill hängiven det han gör, så de deltar i två möten varje vecka. Dessutom är de med på stora evenemang, t ex House-partyt (stort konvent) i Stockbridge tillsammans med 10.000 andra. Dessa samlingar har många likheter med AA:s större konvent.

Vi får en unik inblick i den Oxfordgrupp Bill deltog i genom V.C. Kitchens bok I Was a Pagan (1934, kan laddas ner från www.stepstudy.org). Båda är affärsmän och deltog i samma grupp. Det är ur denna andliga jordmån som tolvstegsprogrammet växte fram. När Bill senare ser tillbaka på denna första tid i Grupprörelsen sammanfattar han intrycken så här:

– Man hörde inte mycket om teologi, men vi hörde mycket om absolut ärlighet, absolut renhet, absolut osjälviskhet och absolut kärlek (de så kallade fyra ”absoluterna”). Syndabekännelse, gottgörelse och direkt vägledning från Gud underströks i alla samtal. De talade om moral och andlighet, om Gudscentrering gentemot självcentrering(För det vidare, sid 123)

I uttrycket Gudscentrering gentemot självcentrering fångar Bill kärnan i budskapet som också blev en grundval för AA:s livsprogram. Människans och världens problem bottnar ytterst i att vårt ego står i centrum, att vi bygger ”imperier” kring oss själva och vill ha vår omgivning i vår kontroll – dvs. agera gud. Andlighet är att få ett nytt centrum, att överlåta sig (surrender) och låta Gud leda både världen och våra liv. Det är därför morgonens stilla stund är så viktig då man pejlar in centrum och lyssnar till Guds vilja och vägledning för dagen.

Långt efter det att Bill och Lois lämnat Oxfordgruppen fortsätter de med den stilla stunden. Bill beklagar också att AA tappade bort detta värdefulla verktyg. Enligt Lois blir den stilla stunden faktiskt allt viktigare för dem. Hon berättar hur de stiger upp på morgonen och kokar kaffe. De dricker kaffet i sängen, ber en bön och förblir sedan i lyssnande stillhet ungefär en kvart. Här är bönen de bad tillsammans:

Fader, vi tackar dig för att du är, att vi är från evighet till evighet … Må vi finna och utföra din vilja idag, med god kraft och gott mod. Må din allestädes närvarande nåd igenkännas av familj och vänner – de omkring oss och de som gått vidare, och av våra samfund över hela världen, av män och kvinnor överallt, och bland dem som är satta att leda oss i dessa svåra tider. Åh Herre, vi ser dig som varande ett under, all skönhet, all härlighet, all kraft, all kärlek. Ja, sannerligen är du evig kärlek. Härigenom har Du åt oss byggt vårt öde, att genomvandra många gårdar, med allt större kunskap om dig och ingen separation bland oss själva. (För det vidare, sid 262)

 

 

Hängiven satsning – utan resultat

Med sin Oxfordgrupp i Calvary House som bas kastar sig Bill in i arbetet med andra alkoholister. Han söker upp dem på Calvary Mission, Towns Hospital och på barerna. Bill och Lois låter tidvis flera alkoholister bo hemma hos sig. Bill är övertygad om att en andlig kedjereaktion står för dörren och att Oxfordgruppens andliga principer kan ”torrlägga” delar av New York inom rimlig tid. Men trots alla ansträngningar är det bara Bill själv som uppnått stabil nykterhet när ett halvt år har gått. I sin djupa nöd över uteblivna resultat vänder sig Bill till sin läkare, dr Silkwoth, och får ett rakt besked:

Du ”predikar” för mycket och kommer med dina Oxfordprinciper alldeles för tidigt. Ge dem i stället medicinska fakta – och gör det skoningslöst! Konfrontera dem med denna sjukdoms ödesdigra konsekvenser fysiskt, själsligt, socialt, moraliskt och andligt. Endast den som nått sin botten och insett sin totala maktlöshet är beredd att ta den beska medicin du erbjuder dem med dina andliga principer.

I fem år har Lois försörjt dem genom sitt arbete på ett varuhus. Nu när Bill äntligen är nykter får hon dock inte andas ut. När hon kommer hem trött och sliten om kvällarna sitter ofta flera alkoholister kring bordet. Hennes vänner börjar då försynt fråga om hon – efter att ha försörjt en alkoholist i åratal – nu tänker fortsätta att underhålla en ”missionär” i stället? Så småningom ställer sig Bill samma fråga. Därför styr han åter sina steg till Wall Street och får faktiskt napp direkt.

Samma vår befinner sig Bill i staden Akron, Ohio, för en affärsspekulation. I fantasin är han redan direktör och gläds över att äntligen kunna ge Lois ett helt annat liv efter de slitsamma åren. Men en överrumplande manöver bakom kulisserna gör att en konkurrent tar hem affären i sista stund och allt går upp i rök. Samma dag är det en stor välgörenhetsgala på Mayflower Hotel där Bill bor. Han vandrar fram och tillbaka i foajén och känner sig ensam, bitter och fylld av självömkan. Då fångas han av det glada sorlet från baren där folk pratar, skrattar och klirrar i glasen. Helt plötsligt – för första gången på riktigt – känner han ett starkt sug att dricka alkohol igen och grips av panik.

Intuitivt vet Bill att enda räddningen i detta kritiska läge är att få samtala med en annan alkoholist. Det är bästa sättet att få perspektiv på sin situation och komma loss ur egots och känslornas struptag. Han rusar till telefonen i foajén där han sett en lista på stans präster och pastorer. Bland de många namnen råkar han sätta fingret direkt på den präst i Akron som har den bästa kontakten med Oxfordgrupperna. Dr Walter Tunks kan på rak arm tipsa om tio personer som han kan ringa till.

Ingen av de nio första kan eller vill hjälpa. Det återstår bara ett enda namn – Henrietta Seiberling, medlem i Oxfordgruppen och nyskild från en av sönerna i ägarfamiljen för Goodyear-koncernen. Hon lägger inte förskräckt på luren när hon hör att det är en okänd och uppskruvad alkoholist från New York som är på väg att supa till. Det inger säkert en viss trygghet att Bill kommer från en Oxfordgrupp. Framför allt är det en annan orsak till att hon bjuder hem honom till sig samma kväll.

Henrietta, dr Bob och hans hustru Anne har varit förtrogna vänner i samma Oxfordgrupp i mer än två år. Nyligen har en bomb briserat i den stillsamma gruppen. Genom en bekant har Henrietta fått veta att Bob är hemlig alkoholist. Ett sjuttonårigt lidande för Anne och barnen rullas upp bit för bit. Förr var Bob en skicklig och omtyckt kirurg, men han fick sparken från sjukhuset på grund av sitt drickande. Han öppnade då en privat mottagning, men numera är det ytterst få som vill lägga sina liv i kirurgens skakiga händer. Därför är det en tidsfråga när de måste gå från hus och hem på grund av obetalda skulder.

Drabbad av familjens nöd ber Henrietta, i äkta Oxfordstil, om ledning och ett gudomligt ingripande. Det är då hon sätter allt på ett kort. Hon frågar Henry och Clarace Williams i samma Oxfordgrupp om hon får kalla till ett extra möte i deras stora hem – men nu på onsdag kväll? Hon kontaktar några i gruppen och utmanar dem att dela så ärligt och utlämnande som någonsin möjligt – för att öka trycket på Bob att bli ärlig. Hon avslöjar inte vad mötet gäller, men förvarnar också Anne att vara beredd på ett ärligt delande och att man inte längre ”tassar runt”.

När de flesta delat på djupet om saker som kostade på uppstår en stunds laddad tystnad. Det är då dr Bob tar till orda med sin allvarsamma stämma: – Jaha, ni är alla goda människor som har delat med er av saker och ting som har stor betydelse för er, och jag ska berätta någonting för er som kan kosta mig mitt arbete. Jag dricker i hemlighet, och jag kan inte sluta.

De frågar Bob om han vill att de ska be för honom och om de ska gå ner på sina knän och det vill han. Vännerna föreslår också att Bob ska gå med i en kyrka och trots sin livslånga aversion mot kyrkor gör han det. De uppmanar honom att börja be och det gör han i betydande omfattning. Och ändå, trots att han gör allt fortsätter han att berusa sig varje kväll och förstår inte vad som är felet med honom.

Bob fortsätter att supa fram till lördagen den 11 maj 1935 då telefonen ringer hemma hos Henrietta och en främling säger: Jag är från Oxfordgruppen och jag är en fyllhund från New York. Hon lägger inte förskräckt på luren utan anar att det finns Någon som lystrar till människornas rop på hjälp – en Regissör som leder våra öden på de mest förunderliga vägar.

 

 

Hjärtats språk – när en alkoholist talar till en annan alkoholist

En stund efter telefonsamtalet promenerar Bill in på Henriettas gård, en imponerande anläggning. Hon har nyligen separerat från ägaren av gummikoncernen och flyttat ut ur ”slottet” med sina 56 rum. Hon bor nu med sina tre barn i Grindstugan. Så snart Henrietta hört Bill berätta sin lifestory ringer hon till Anne och bjuder hem dem på middag samma kväll. Men Anne svarar att de kan komma först nästa kväll. Dr Bob har just kommit hem med en blomma på Mors dag och ligger nu på golvet – redlöst berusad. Därmed är vi framme vid den avgörande hörnstenen i AA:s tillblivelse.

Inget tycks stämma när de två män möts som kommer att gå till historien som AA:s legendariska grundare. Dr Bob skakar i hela kroppen och säger att han kan prata med Bill i högst femton minuter. En kvart är inte mycket och de två männen försvinner in i Henriettas bibliotek. Bill har inte glömt dr Silkworths raka besked och nu ”predikar” han inte längre. Han är inte längre en hänförd ”evangelist” – utan alkoholist. Han skildrar åren av förnedring, maktlöshet och hur hjälpen nådde honom i absolut sista stund när alla gett upp hoppet om honom.

För första gången i sitt liv känner Bob att det finns någon som vet – både fakta om alkoholism och hur det känns. Denna okända man från New York har varit där, i skammens och dödskuggans land. Det är här vi står öga mot öga med tolvstegsrörelsens innersta hemlighet: När en alkoholist talar till en annan alkoholist, då uppstår en identifikation som inte kan ersättas av någon annan kompetens – ett igenkännande när sår läggs till sår.

Det sägs att ingen någonsin hört Bob berätta om sig själv. I Oxfordgruppen kunde Anne och han tillföra samtalet insikter om bibeln och Oxfordlitteraturen, men det sägs att de inte delade något personligt från sina egna liv. Men denna kväll äger ett mirakel rum i Henriettas bibliotek. Bob börjar tala om hur det känts genom åren. Timme efter timme går och utanför rummet sitter två kvinnor och undrar vad som händer därinne? Först efter fem timmar öppnas dörren och då går Bob fram till sin hustru och frågar om Bill kan få bo hos dem den natten?

Det blir inte bara en natt, utan en hel sommar. Bill refererar senare till den sommaren som en enda mäktig och varm injektion av andlighet. Varje morgon läser Anne med sin mjuka melodiska stämma texter ur bibeln och Oxford-böckerna. I äkta Oxfordstil har de en stilla stund i tystnad när de lyssnar in vad Gud vill med deras liv den dagen. Genom Annes dagbok kan vi faktiskt följa innehållet i deras meditationer dag för dag. Det är Bergspredikan, Kärlekens lov (Första Korintherbrevet 13) och inte minst Jakobsbrevet i Nya testamentet som är deras favoritläsning – om ärlighet och vardagsnära andlighet.

Plötsligt dyker en oroande fråga upp: Ska Bob, som han alltid gjort, resa till den årliga läkarstämman även i år? Både Anne och Bob känner oro inför tanken. Bill däremot anser att nyktra alkoholister måste lära sig leva i ett samhälle där alkoholen flödar. Det var samma motivering bakom hans tilltag att köpa hem två whiskyflaskor som stod väl synliga i Bobs och Annes kök hela den sommaren. Efter övervägande tog Bob beslutet att resa. Dagarna går och de hör inget från honom, men tidigt en morgon ringer telefonen. En sjuksköterska har hittat Bob liggande vid Akrons järnvägsstation klockan fyra på morgonen – stupfull.

Till råga på allt upptäcker Bill och Anne att Bob ska utföra en svår operation om tre dygn. De kurerar honom efter bästa förmåga och Bill sover i samma rum om nätterna. Den dag Bob opererar sitter Anne och Bill hemma vid telefonen och väntar på besked. Efter operationen ringer Bob och meddelar att allt gått bra. Men timmarna går och Bob dyker inte upp därhemma. De befarar det värsta. Sent på kvällen ringer äntligen Bob att han är på väg hem och då får de förklaringen.

Under deras många samtal hade Bill ofta förundrats över Bobs djupa insikter i andlighet och Oxfordlitteraturen. Men under samtalen hade också Bob insett varför Bill kunde hålla sig nykter tack vare Oxfordgruppens principer, medan han själv fortsatte att supa i mer än två år. Bob insåg att han själv begrep och behöll allt i huvudet, medan Bill omsatte principerna i praktisk handling, dels genom att föra budskapet vidare till andra och dels genom att gottgöra de människor han skadat.

Efter operationen beger sig Bob raka vägen till sina fordringsägare för att tala ut och påbörja gottgörelsen. Detta handfasta handlande fick en dramatisk effekt på resten av hans liv – från den dagen drack dr Bob aldrig mer en droppe alkohol! Därför räknas den 10 juni 1935 som AA:s födelsestund.

Samma dag börjar också en hängiven livsinsats som låter som tagen från sagans värld. Fram till sin död femton år senare tar Bob personlig kontakt med och behandlar mer än femtusen alkoholister på sjukhuset. För många av dem blev Bobs och Annes hem en trygg hamn under den första skakiga resan mot nykterhet. Det sägs att de aldrig visste vilka tillfrisknande alkoholister som kokade kaffe i deras kök när de steg upp på morgonen. Och än idag vallfärdar tiotusentals tolvstegare från hela världen med djup tacksamhet till Bobs och Annes hus i Akron, Ohio.

 

 

AA:s starkaste fäste – en Oxfordgrupp

Det har forskats mycket och skrivits otaliga böcker om AA:s pionjärtid i Mellanvästern. Städerna Akron och Cleveland var rörelsens starkaste fästen när programmet utformades och Stora Boken skrevs (den utkom 1939). Majoriteten av livsberättelserna i första upplagan kommer från Akron och Cleveland. Jag har valt att basera allt i detta avsnitt på AA:s egen historieskrivning i boken Dr Bob och de andra föregångarna.

Faktum är att Grupprörelsen i Akron fick en fokusering på alkoholism från allra första stund. Det började med att Bud Firestone, en alkoholiserad son till stadens stora industrimagnat Harvey Firestone, blev nykter efter ett samtal och en bönestund med Sam Shoemaker i en järnvägskupé under resan från en konferens. Av tacksamhet för detta ”mirakel” bekostade gummifabrikören ett Oxfordteam med förhoppningen att få igång grupper i Akron.

I januari 1933 kommer Frank Buchman i spetsen för ett team på sextio män och kvinnor som under tio dagar ger sina vittnesbörd i Mayflower Hotel, kyrkor och andra lokaler. Inte minst Bud Firestones vittnesbörd om hur han befriats från spritbegäret får uppmärksamhet och stora rubriker i tidningarna. Höjdpunkten på house-partyt är den avslutande middagen med vittnesbörd för 400 inbjudna framstående personer på Mayflower Hotel.

Även hos Anne Smith som lidit i tysthet i femton år väcker Oxford-besöket förhoppningar. Som vi sett får hon med sig sin alkoholiserade man, dr Bob, och hamnar i samma grupp som Henrietta. Men trots de starka vittnesbörden och andliga principerna går livet inte på räls. Entusiasmen svalnar betydligt i Akron när tidningarna, med lika stora rubriker, kan rapportera att ”miraklet” Bud Firestone super igen. Och trots att dr Bob läser bibeln, slukar Oxford-böckerna och annan andlig litteratur fortsätter även han att supa – ända till den dag då han möter ”en fyllhund från New York” i Henriettas bibliotek.

Enligt AA:s historieskrivning räknas den extra Oxfordgrupp som på Henriettas initiativ möttes i makarna Williams hem på onsdagar som historiens första AA-grupp. I den deltog Bill och Bob hela sommaren 1935 och Anne och Bob i mer än fyra år.  När namnet Anonyma Alkoholister kom på förslag var många i Akron-gruppen först tveksamma och förordade i stället James´ Club eftersom Jakobsbrevet hade så stor betydelse som ”program” innan de tolv stegen fanns.

Bill och Bob sätter genast igång arbetet med andra alkoholister. Av inskrivningssköterskan på Akron City Hospital erbjuds de ett ”praktexemplar”, en advokat som varit inlagd sex gånger på fyra månader. Advokaten blir vansinnig när han dricker och ligger nu fastspänd i sängen med ett bälte – efter att ha misshandlat två sköterskor. Det är lite svårt att tänka sig att just denne Bill D ska gå till historien som AA:s medlem nummer tre.

Under pionjärtiden intervjuade man först hustrun för att få reda på så mycket som möjligt om alkoholisten för att kunna planera närmandet så effektivt som möjligt. I en intervju långt senare avslöjar advokatens fru, Henrietta D, att hon genast fick förtroende för Bob och Bill och trodde att de hade en lång nykterhet bakom sig. Senare fick hon veta att dr Bob varit nykter i endast tre veckor vid deras samtal.

Under pionjäråren i Akron och Cleveland kunde man inte bara dyka upp på ett möte och säga att man hade en önskan att bli nykter, enda kriteriet för deltagande i ett AA-möte idag. Alla lades först in i ett enskilt rum på sjukhuset för behandling i cirka en vecka under dr Bobs tillsyn. Det enda som fanns på menyn var surkål och tomater och den enda tillåtna litteraturen var bibeln. Endast i undantagsfall fick man ta emot andra besök än tillfrisknande alkoholister som dök upp ett par gånger varje dag och berättade om sina erfarenheter. När patienten övertygat dr Bob om att han verkligen menade allvar följde den obligatoriska överlåtelsen (surrender). Då böjde man knä vid sjukhussängen, erkände sin maktlöshet inför alkoholen, bekände sin tro på en Högre Makt och bad om Guds hjälp.

Överlämnandet kunde också äga rum i samband med onsdagens gruppmöten. Då gick dr Bob och några av männen tillsammans med nykomlingen upp på övre våningen hos Williams, böjde knä vid sängen och genomgick samma procedur som andra gjort på sjukhuset. Dorothy, gift med en av pionjärerna, säger i en intervju:

– Jag undrar ofta hur många människor som går med i dag som skulle överleva en sådan upplevelse – ett vanligt gammaldags bönemöte? (sid 94)

Ett annat inslag som skiljer sig från senare AA-möten är att kvinnorna följde med sina alkoholister till mötena. Dr Bob var av den bestämda övertygelsen att männen och deras fruar varit skilda från varandra tillräckligt länge och ville inte höra talas om några skilda möten. När alkoholisterna samlades hemma hos Bob tog sig Anne an kvinnorna på ett sätt som i långa stycken föregriper Al-Anon, dvs grupper för missbrukarnas anhöriga. Advokatfrun Henrietta minns att alla älskade Anne.

Både män och kvinnor var medlemmar i Oxfordgruppen och alla förväntades leva efter andliga principer. Att man menade allvar framgår av det raka samtalet mellan Bill Wilson och advokatens fru, Henrietta D, som hon själv minns det:

– En dag sade Bill Wilson till mig ”Nu när din man har bekänt sina synder, hur skulle det vara om du gjorde detsamma?” Jag sade att jag inte hade några synder att bekänna. ”Jag dricker inte. Jag röker inte. Jag går inte på bio och spelar inte heller kort på söndagen”. ”Det är gott och väl”, sade han, men ”hur är det med självömkan och rädsla och oro?” – ”Är det synder?” frågade jag. ”Visst är det det”! – ”Om det nu är det, är jag full av dem, jag har alla”, sade jag. (sid 82)

När man intervjuar dr Bob om tiden för deras ”blindflygning” – före de tolv stegen fanns – sammanfattar redaktörerna det så här:

Dr Bob konstaterade att det inte fanns några Tolv steg på den tiden … Senare sade han att de var övertygade om att svaret på deras problem fanns i Skriften. Man hade Bibeln och Oxfordgruppens regler … Grundtankarna fanns där redan, även om de inte var finslipade och påtagliga. (sid 90)

När folk frågade dr Bob i vilken sorts ”klubb” han och de andra fått sin nykterhet brukade han svara “i en kristen gemenskap, en anspelning på Grupprörelsens ursprungliga namn – Första århundradets kristna gemenskap. Själv är jag teolog och har ägnat åtskilliga år åt studiet av urkristendomen. När jag läser om AA-pionjärernas liv och varma gemenskap, då har jag svårt att tänka mig att någon av kyrkorna i Akron kom så nära Apostlagärningarnas skildring som när Bill Wilson minns den första sommaren:

– Det fanns knappast en kväll, då inte någons hem välkomnade en liten skara män och kvinnor, glada över sin befrielse, ständigt i färd med att tänka ut hur de skulle berätta om sin nya upptäckt för någon nykomling. (Om man misslyckades med någon) vände man sig till mannens familj och försökte få dem att anamma ett andligt levnadssätt – detta befriade dem från det lidande och den oro de bar på (sid 93).

Veckans höjdpunkt var onsdagens AA/Oxfordgrupp hemma hos makarna Williams, ”ett möte som var öppet för alla som var intresserade av ett andligt levnadssätt”(Bill Wilson). Av de fasta deltagarna kom i början hälften från Grupprörelsen och hälften från den så kallade ”alkoholisttroppen”. Den senare började emellertid växa påtagligt, bland annat med deltagare från Cleveland, och detta ledde så småningom till allt starkare spänningar. Ända sedan denna pionjärtid har frågan ställts vilken av AA:s strömfåror som är bästNew York eller Akron?

Dick B har tillsammans med sin son som är teolog forskat och skrivit ett trettiotal böcker om AA:s rötter och pionjärer. Deras böcker är både en guldgruva och en fallgrop – med en egen tydlig agenda. De lyfter fram det Oxford-trogna Akron som det avgjort bästa och kraftfullaste AA-källflödet, medan AA i New York påstås representera en mera urvattnad form med magra resultat. De hänvisar till det faktum att man i Akron/Cleveland uppnådde 75 % tillfrisknande vilket är hisnande i jämförelse med vår tids AA-rörelse. Men med de helt olika ”inträdeskraven” i Akron och i dagens AA är jämförelsen orättvis och grovt missvisande. Dessutom finns i deras böcker en polemisk ton och jämförelser mellan bättre och sämre som rimmar illa med den tolvstegsrörelse där Dick B själv tillfrisknade från sin alkoholism.

Under en studieresa i USA hösten 1993 fick jag bevittna att ”Akron-strömfåran” lever vidare, åtminstone i Mellanvästern. På dagarna besökte jag Minnesota-behandlingar i Chikago-regionen och på kvällarna öppna AA-möten. Vid ett av dessa möten inbjöd man till en AA-brunch följande söndag. Det slog mig vid brunchen att det fanns två bokbord – ett med böcker godkända av AA:s servicekonferens och ett annat där det stod ”Akron-litteratur”. Vid det senare köpte jag en småskrift, De fyra absoluterna, utgiven av den tidiga Akron-gruppen där man i avsnittet om ”Absolut renhet” rensat bort fixeringen vid sexuell renlevnad .

Vid brunchen inbjöd man till ett stort AA-jubileum i en sporthall samma eftermiddag. Viktigaste inslaget där var ett samtal uppe på scenen mellan tre veteraner som var med i den allra första AA-gruppen i Chicago. En av dem var svart och berättade om svårigheter att ansluta på grund av sin hudfärg. Mitt under samtalet slår det mig att AA-möteslistan jag följer har mer än hundra sidor med nästan tvåtusen möten i staden. Plötsligt går det upp för mig vilken makalös tillväxt AA haft här i Mellanvästern på 55 år!

Den gamle afroamerikanske mannen var en av de legender som först spred AA:s program i Mellanvästern. Han fick slutordet i jubileet och när han kom upp i talarstolen blev hans ord bevingade och han påminde om Martin Luther King. Det kändes som en hälsning från ”Dr Bob and the Oldtimers” i Akron när han pekade upp mot myriader av lampor under hallens tak och sade:

– Man brukar höra sägas att vårt program har ”en andlig bit”. Men jag vill påstå att hela AA-programmet från början till slut är andligt. Ni ser lamporna som lyser så fint under taket. De skulle slockna i samma ögonblick som en ”Power station” slutade sända kraft till dem. Precis likadant är det med vår gemenskap. Om inte en Power Station däruppe sände nytt liv till oss – en dag i taget – så skulle det snart vara ute med oss och vi skulle slockna varenda en!

 

 

Efter tjugo år lyfter AA fram sitt ursprung

Det är lätt att förstå Henriettas bestörtning och besvikelse när hon läser den nyutkomna Stora Boken våren 1939. I fyra år har hon varje onsdag deltagit I Oxfordgruppen tillsammans med dr Bob, Anne och den växande ”alkoholisttroppen”. Men i Stora Boken hittar hon inte en tillstymmelse till beskrivning av Oxfordgruppen eller Buchmans och Shoemakers betydelse för AA och deras tolv steg. Till och med i dr Bobs livshistoria nämns endast att han deltog ”i en grupp”. Så konsekvent hade Bill Wilson redigerat bort varje spår av AA:s ursprung i Grupprörelsen.

Stora Boken är under de följande tio åren den enda bok som beskriver rörelsen för de tusentals nykomlingar som väller in när AA mångdubblas flera gånger om. Det innebär att majoriteten av dem inte har någon tillgång till sin egen och de tolv stegens ursprungshistoria – frånsett AA i Mellanvästern där Akron-arvet bevaras levande hela tiden. Först när AA närmar sig sitt historiska 20-års jubileum vågar Bill Wilson lyfta fram ursprunget i Oxfordgruppen. I AA:s tidning Grapevine skriver han sommaren 1953:

– Många av oss minns Oxfordgrupperna som en modern evangelikal rörelse som blomstrade under 1920- och det tidiga 30-talet, ledd av en från början luthersk präst, doktor Frank Buchman. Den tidens Oxfordgrupper lade stort eftertryck på personligt arbete, en medlem med en annan. AA:s tolfte steg hade sitt ursprung i denna livsviktiga praxis. Den moraliska grunden inom Oxfordgrupperna var absolut ärlighet, absolut renhet, absolut osjälviskhet och absolut kärlek.

– De tillämpade också ett slags bekännelse som kallades ”att dela”(share) och gottgörelse för skada man åsamkat kallades ”restitution”. De trodde fullt och fast på sin ”tysta stund”, en form av meditation praktiserad både i grupp och individuellt, i vilken Guds vägledning söktes för varje detalj i ens levnad … Och en stor tur för oss var det faktum att Oxfordianerna var noga med att inte lägga sig i vars och ens personliga religiösa övertygelse. Deras gemenskap, liksom senare också vår egen, insåg vikten av att förbli strängt ickekonfessionell. (Hjärtats språk, sid 275-276)

Men när 5.000 alkoholister och deras anhöriga samlas i kongresshallen i St Louis för att fira AA:s tjugo  år och bevittna hur pionjärerna lämnar över ledarskapet, då låter Bill hela ridån gå upp för rörelsens historiska ursprung. Bland pionjärerna på podiet sitter två av kyrkans män som talare på den historiska söndagen. En av dem, fader Ed Dowling, är jesuit och Bills mentor i tjugo år. Den andra är Sam Shoemaker. Vi vet inte vilka instruktioner Sam fått i förväg, men hans tal är ett märgstarkt koncentrat av vad Oxfordgruppen och Calvary-kyrkan tillförde AA. Bill Wilson svävar inte längre på målet när han presenterar Sam. Här är Bills inledning och Shoemakers visionära slutord.

Bill Wilson:

– Nästan alla medlemmar i AA kommer så småningom till en tro på en Högre Makt som de flesta av oss kallar Gud. Inom AA har praktiskt taget inget verkligt tillfrisknande skett utan denna viktiga förtröstan. Gud, såsom vi uppfattar Honom, är den grundval som vår gemenskap vilar på … Jag har funderat på hur många timmar somliga av oss i detta rum, inklusive jag själv, har använt för att kritisera religiösa människor. Ändå har de lärt oss allt vi vet om andliga ting.

– Det är via Sam Shoemaker de flesta av AA:s andliga principer har kommit. Han har varit förbindelselänken: det är det Ebby fick lära av Sam, och senare berättade för mig, som ger en förbindelse mellan Sam … och oss själva. Hur väl kommer jag inte ihåg första gången jag fick syn på honom. Det var vid en söndagspredikan i hans kyrka… Hans absoluta ärlighet och enorma uppriktighet grep mig djupt. Det är något jag aldrig skall glömma. Jag vill presentera Sam för er som en av de stora kanalerna, en av de viktigaste källorna för påverkan, som har samlats här i vad som nu är AA. Här har ni honom.

Sam Shoemaker:

– För mig är AA ett av de viktigaste tecknen på andligt uppvaknande i vår tid. Till sin natur är den experimentell och inte dogmatisk. Men ingen kan tvivla på att det är Gud som har gjort AA till vad det är idag. Vad som inspirerar det, vad som får det att fortsätta, vad som är den helt osynliga men omisskännliga ande som vi känt gång på gång sedan vi kom hit till St. Louis.

Jag är tacksam för att kyrkan i så stor utsträckning har deltagit i AA:s verksamhet därför att jag tror att människorna i AA behöver kyrkan för sin personliga stabilitet och utveckling, men också därför att jag tror att kyrkan behöver AA som en ständig sporre till levande tro, förväntningar och kraft. De är menade för att komplettera och stödja varandra.

Jag tror att AA har varit kloka då de begränsat sina organiserade aktiviteter till alkoholister men jag hoppas och tror att vi ändå kommer att få se en vidare effekt av AA inom medicin, psykiatri, kriminalvård, utbildning, inom alla områden där den mänskliga naturen skapar problem och krav på lösningar på dessa problem, och inte minst inom själva kyrkan.

Jag tror att AA har hämtat sin inspiration och levande kraft indirekt från kyrkans insikter och tro.  Kanske är det dags för kyrkan att vakna upp och vitaliseras på nytt av de insikter och tillämpningar som finns inom AA. Jag känner inte till något område för mänsklig strävan där inte de tolv stegen är användbara och nyttiga.

Vid detta tillfälle, när AA har nått en historisk punkt, när ledarskapet överlämnas till en större grupp … låt oss tacka Gud för hans godhet mot oss, för det sätt Han har visat vägen, skänkt framgång, berikat och utvecklat denna underbara kraft i vår tid, och för alla löften som AA har till oräkneliga tusentals kanske miljoner människor i framtiden. Må Gud alltid välsigna och hålla sin hand över AA!  (Hela talet finns i Anonyma Alkoholister blir myndigt – AA:s första tjugo år, sid 272-281)

 

Mer info:

Dr Bob Smith dog 1950 och Bill Wilson 1971. Då börjar AA genomföra otaliga intervjuer med sina ”oldtimers” som redovisas i två böcker om deras historiska ursprung. Den första, Dr Bob och de andra föregångarna (1980), skildrar AA i Mellanvästern och är den bästa skildringen av AA:s ursprung i Oxfordgruppen. Den andra, För det vidare (1984), handlar om Bill Wilson och AA i New York. Även den boken skildrar Oxfordgruppen och ger den utförligaste motiveringen varför AA bröt upp från Grupprörelsen (sid 167-169). Bästa resursbanken på engelska för detta kapitel är www.hindsfoot.org

 

 

Studiedel:

LÄSGUIDE – om Oxfordgrupper, AA:s historia och Guds stora verkstad

AA:s tolv steg och Stora Boken har fötts efter befruktningen mellan Oxfordgruppernas (OG) dynamiska andlighet och alkoholisters djupa lidande. Läsguiden riktar sig till tolvstegare, teologer och andra intresserade som vill lära känna AA:s andliga rötter och den radikala utmaningen till fördjupning, både för kyrkan och tolvstegrörelsen i dag. OG hade två viktiga ingredienser: En befriande andlighet och ett konkret program för livsförändring. Enkelt uttryckt, kyrkan finslipade andligheten i teologiska termer medan tolvstegsfolket tog ”verktygslådan” och finslipade programmet som sedan befriat miljoner från lidande och förnedring.

I Läsguiden ingår sju böcker, men i de flesta fall är det fråga om utvalda sidor. Om man inte har tid att läsa allt på en gång ges i slutet av texten ett förslag på ungefär halva omfånget. Det går ju utmärkt att fördjupa sig i resten vid ett senare tillfälle. I slutet av texten finns också anvisningar om hur tolvstegare och teologer kan läsa böckerna i något olika ordningsföljd samt var böckerna kan köpas – tre av dem finns dock att läsa på internet.

 

Arvet från OG lyfts fram i St Louis – efter tjugo år

Bill Wilson, en av AA:s två grundare

Det är först tjugo år efter AA:s födelse som rörelsen tydligt beskriver sitt historiska ursprung i OG, nämligen i boken Anonyma Alkoholister blir myndigt; AA:s första tjugo år. Här knyter Bill Wilson, bokens författare, de tolv stegens ursprung till OG och deras ledare i USA, Sam Shoemaker:
Det var från honom som Bob och jag till en början fått de flesta av de principer som senare skulle bli Anonyma Alkoholisters Tolv Steg. Dr Silkworth gav oss de konkreta kunskaper vi behövde om vår sjukdom, men Sam Shoemaker … gav oss de andliga nycklarna till vår frihet (sid 39).

När Sam Shoemaker ska tala till 5000 alkoholister och deras anhöriga vid konventet i St Louis (1955) introducerar Bill honom med orden:
Det är via Sam Shoemaker de flesta av AA:s andliga principer har kommit. Hur väl kommer jag inte ihåg första gången jag fick syn på honom. Det var vid en söndagspredikan i hans kyrka. Hans absoluta ärlighet och enorma uppriktighet grep mig djupt. Det är något jag aldrig skall glömma. Jag vill presentera Sam för er som en av de stora kanalerna, en av de viktigaste källorna för påverkan, som har samlats här i vad som nu är AA (271f).

Hela Shoemakers tal återges i boken (sid. 272-281). Om du inte har boken finns ett sammandrag på hemsidan www.mansus.se  På samma hemsida finns också ett annat tal som Shoemaker höll under konventet, Vad kan  kyrkan lära av AA?, en radikal utmaning som träffar så rätt och står sig ännu idag. Redan två år tidigare hade Bill skildrat AA:s ursprung i OG i AA:s egen tidning Grapevine (juli 1953) med rubriken ”Ett historiskt fragment: Ursprunget till de tolv stegen” (det finns nu i boken Hjärtats språk, sid. 275-283).

Vi låter Bill Wilson än en gång sammanfatta OG:s och Sam Shoemakers betydelse för AA: Sams framträdande inför oss (i St Louis) var ytterligare ett bevis för att försynen hade använt många kanaler för att skapa Anonyma Alkoholister. Och ingen hade varit mer betydelsefull än den kanal som öppnades av Sam Shoemaker och de övriga i Oxfordgruppen en generation tidigare. … det viktiga är att det tidiga AA fick sina idéer om självrannsakelse, erkännande av karaktärsfel, vilja att gottgöra dem vi skadat, och arbetet med andra direkt från Oxfordgruppen. AA är skyldig oändlig tacksamhet för allt Gud gett oss genom Sam och hans vänner under AA:s barndom (AA bli myndigt, sid 40).

 

 

Djupdykning i AA:s ursprungshistoria – efter ytterligare 25 år

Pionjärerna Bill Wilsons och Bob Smiths möte i Akron den 10 juni 1935 räknas som AA:s födelsestund. Dr Bob dog redan 1950 och Bill, som skrev de flesta av AA:s böcker, avled 1971. Efter Bills död tar AA:s Servicekonferens beslutet att gå på djupet med sin historia medan ”oldtimers” ännu fanns kvar och kunde intervjuas. Materialet svällde ut och det blev så småningom två ”biografier”, den första med titeln Dr Bob och de andra föregångarna (utkom på engelska 1980) och den andra om Bill med titeln För det vidare (på engelska 1984). Båda böckerna utkom på svenska först 2006.

Den viktigaste boken om relationen mellan AA och OG är Dr Bob och de andra föregångarna (framför allt sid. 50-70, 84-113, 122-158, 199-206 och 214-216). Det är i Akron, Ohio, som AA har sitt starkaste fäste när Stora Boken växer fram och det är från Akron och grannstaden Cleveland som majoriteten av första upplagans livsberättelser är hämtade. Det är boken om Dr Bob och Akron som ger oss autentiska och ärliga inblickar i 30-talets Oxfordgrupper. Dessutom ger boken en unik inblick i AA:s ”födslovåndor” där återfall, konflikter och framgång redovisas utan omsvep. Samtidigt är det gripande att läsa om den oerhörda hängivenhet och de stora uppoffringar som kännetecknade dessa ”oldtimers”, t ex hur Dr Bob och hans hustru Anne hjälper inte mindre än 5.000 alkoholister under Bobs femton år i AA.

Anne och Bob Smith, AA:s andre grundare

I boken För det vidare skildras den säregna kedjereaktion som föregick och ledde fram till AA:s födelse i Akron 1935. Den började med Rowlands besök hos psykoanalytikern C.G. Jung på Zürichsjöns strand, sedan förde Ebby budskapet vidare till sin försupne vän Bill Wilson i djup misär. Även i den här boken får vi blicka in i alkoholismens lidande där de anhöriga obönhörligen sugs ner i de svarta hålen. Boken skildrar å ena sidan OG med ömhet och tacksamhet, men å andra sidan blir de negativa inslagen tydliga när OG i New York sakta fryser ut alkoholisterna – i Sam Shoemakers egen kyrka! Medan AA i Akron stannade i OG till 1939 tog gruppen i New York steget ur OG redan 1937. Här väcker boken viktiga frågor värda att reflektera över, inte minst för kyrkorna i vår egen tid.

 

 

Mel B – om tolvstegsmiraklets andliga rötter

En pärla när det gäller OG och AA:s ursprung är en bok av Mel B, New Wine – The Spiritual Roots of the Twelwe Step Miracle (Hazelden 1991). Mel B var nära vän till Bill och dennes sekreterare Nell Wing. Mel B skrev också mer än femtio artiklar för AA:s tidning Grapevine och anställdes av AA för att sammanställa Bill-biografin För det vidare. Han har också skrivit två egna AA-relaterade biografier, Ebby – The Man Who Sponsored Bill W. (Hazelden 1998) och My Search For Bill W. (Hazelden 2000). Mel B har en imponerande inblick i både AA och OG, men också i äldre andliga rörelser som påverkade AA och som bara antyds i AA:s egna böcker.

 

 

Skildringar inifrån OG – relevanta för AA:s ursprung

Det är min övertygelse att endast böcker skrivna under första hälften av 30-talet bör ligga till grund för jämförelser med AA. Vid mitten av 30-talet börjar nämligen en dramatisk ny inriktning i OG då de små grupperna får ge vika för stora samlingar med välkända personligheter. Det är ledaren Frank Buchmans nya vision att genom denna strategi nå världens inflytelserika ledare inom politik, kulturliv och kyrkor för att undvika ett nytt världskrig. Förändringen markeras genom namnbytet 1938 då OG blir MRA (Moralisk Upprustning). Sam Shoemaker som även i fortsättningen vill lägga tyngdpunkten på de små grupperna lämnar MRA 1941 och utvecklar den ”gamla” OG-modellen (där AA föddes) under det nya namnet – Faith At Work.

Den klassiska presentationen av OG som står sig än idag publicerades år 1932, dvs. A.J. Russell, For Sinners Only – The Book of the Oxford Groups (293 sidor). Jag vill dock i första hand lyfta fram två mindre böcker som är mer relevanta för relationen till AA – båda kan dessutom läsas på internet. Den första bär titeln What is the Oxford Group? (74 sidor) och utkom år 1933. Boken är skriven anonymt av ”The Layman With a Notebook”, med förord av en professor och utgiven på Oxford University Press. Det unika med boken är att den speglar stil, tankar och formuleringar som författaren fångat upp dem med sin penna under otaliga OG-möten i England. Boken finns att läsa på www.stepstudy.org

Redan för femton år sedan skrev jag utförligt om de tolv stegens ursprung i OG i boken Den kosmiska katedralen (1996). Därför blev det en chock när jag för ett år sedan upptäckte att det fanns en bok som skrivits i den hetluft där AA föddes. Boken bär titeln I Was a Pagan (1934) och författaren, V.C. Kitchen, deltog i samma OG som Bill Wilson och de blev vänner för lång tid framåt. Kitchens bok ger en unik inblick i det radikala handlingsprogram och den  hängivna andlighet som Bill och hans hustru Lois levde i under den tid när tolvstegsprogrammet  började ta form. Man kan hoppa över inledningen om Kitchens bakgrund (sid. 1-28), ty allt väsentligt återupprepas i hans skildring av hur hans liv förändras i OG (sid. 29-99). Även denna bok kan läsas på www.stepstudy.org

 

 

Glenn F. Chesnut – en ny teologisk gigant på scenen

Åtminstone för präster, pastorer och teologiskt intresserade är enligt min mening den bästa boken om OG, AA:s ursprung och de tidigare andliga rötterna i historien Glenn F. Chesnut, Changed By Grace – V.C. Kitchen, The Oxford Group, and A.A (2006, sid. 1-84). Däremot tror jag att författaren sätter ribban för högt när han skriver att boken är lämplig för studiegrupper inom tolvstegsrörelsen, även om det ligger betydligt närmare till hands i amerikansk kulturmiljö. Jag kan tänka mig att det kan bli spännande och fruktbart om tolvstegare och någon med teologisk kompetens studerar boken tillsammans. Detta kan eventuellt kombineras med ett par offentliga temasamlingar så att fler får stifta bekantskap med OG, de tolv stegen och utmaningen till ett djupare liv i dag.

Glenn F. Chesnut är metodistpastor, har doktorsgrad från universitetet i Oxford och har i trettio år varit professor vid universitetet i Indiana. Av någon anledning slår han plötsligt in på ett nytt spår för tjugo år sedan då han viger sitt liv åt att forska i AA:s historia och startar ett resurscentrum för andlighet och recovery (www.hindsfoot.org). John Barleycorn använder starka ord om bokens stora betydelse: I believe strongly that Changed by Grace is going to prove one of the greatest of our present century. The best way to describe it is to say that it does for us today what William James´ Varieties of Religious Experience did for the world a hundred years ago.

Som framgår av titeln bygger Chesnut sin analys på V.C. Kitchens bok om erfarenheterna i OG vid den tid när Bill Wilson gjorde sin entré i samma grupp. En annan viktig källa är åratal av intervjuer som Chesnut gjort med tolvstegsrörelsens pionjärer i South Bend-, Elkhart- och Goshen-regionen. Han har dessutom forskat i texter och lyssnat till inspelningar bevarade från 40-, 50- och 60-talet där män och kvinnor i AA och andra tolvstegsgrupper skildrat sin väg till en personlig tro på en Högre Makt/Gud som de själva uppfattade Honom. Resultatet av denna forskning finns nu i hans bok The Higher Power of the Twelwe-Step Program – for Believers and Non-belivers (2001). Denna bok kan läsas som ett komplement till AA:s egen bok, Kom till tro, där vi också får lära känna många vägar in i andligheten.

Bill Wilson antyder ofta att AA:s tolv steg har rötter långt tillbaka i historien och Mel B ger i boken New Wine mycket mer kött på benen om detta. Det är på denna punkt Chesnuts bok Changed by Grace har sin största förtjänst. Han visar hur 30-talets OG är en genial språklig och metodmässig förnyelse av 1730-talets stora andliga uppvaknande med Jonathan Edwards i USA och John Wesley i England som portalgestalter. Chesnut skildrar vilken imponerande beläsenhet dessa väckelsens pionjärer hade om sin tid och hur de på ett överraskande nytt sätt bemötte upplysningstidens frontalangrepp på gudstron. De hänvisade inte till sofistikerade teologiska resonemang – utan till förändrade människoliv! Filosoferna kunde angripa gudstron som en illusion, men de kunde inte förneka verkligheten i tiotusentals förändrade människoliv. Det är denna handlingens andlighet som OG och AA förde vidare och Chesnut hävdar att förändrade liv och gemenskaper fortfarande är det bästa sättet att möta utmaningen från sekulariseringen och religionskritiken även i vår tid.

 

 

Tips inför läsningen och inköp

Tolvstegare och andra intresserade (utom teologer) läser böckerna i den ordningsföljd de har i Läsguiden. Den kortare versionen innebär att man väljer följande: Dr Bob och de andra föregångarna, New Wine och What is the Oxford Group?

Präster, pastorer och andra teologiskt bevandrade kan med fördel läsa antingen New Wine eller Changed by Grace först och sedan övriga i samma ordningsföljd som ovan. Väljer man det kortare alternativet föreslår jag följande: Changed by Grace, Dr Bob och de andra föregångarna samt What is the Oxford Group?

För den som har mycket liten kännedom om AA och tolvstegsgrupper föreslår jag ett angeläget komplement: Läs allra först en småskrift som heter En gemenskap som fungerar (13 sidor) och besök, när tid ges, ett par öppna AA-möten eller ett AA-konvent (dit alla är välkomna och du finner dem på www.aa.se över hela landet).

Följande böcker kan köpas endast från AA:s Servicekontor eller vid bokbord i samband med AA-möten och konvent: Dr Bob och de andra föregångarna, För det vidare och En gemenskap som fungerar. Tre böcker kan läsas på internet, de övriga beställs från de förlag som anges eller (smidigast) från www.amazon.com. På hemsidan www.aa.se finns telefonnummer och möjlighet att köpa från Webbshopen samt viktig information om AA i Sverige och världen.

 

 

Exkurs:

Påskveckan då livet ställdes på sin spets – tillägnas fyra sjukhus

Foto: Ingrid Orsholm

Efter nyår 2016 skrev jag febrilt på ett manus och förundrades över effektiviteten på gamla dagar. Jag gick i två ”skift”. Det första började fem på morgonen och efter lunch och siesta gick jag på det andra. Tempot verkade sjukt, men jag mådde bra och påsken i Lofsdalen hägrade. Där skulle jag verkligen koppla av, åka längdskidor på högfjället och umgås med storfamiljen på kvällarna. Nu blev det inte så bra, för i Lofsdalen började jag känna mig rastlös, het i kroppen och blodtrycket steg, när det egentligen borde sjunka.

En vecka senare vaknar jag på natten med en obehaglig hetta i kroppen och ett blodtryck som jag aldrig tidigare uppmätt (220/110). Vi tar taxi till Danderyds sjukhus där jag skulle bli stamkund i ett års tid – fram till följande påskhelg då mitt liv ställdes på sin spets. Om inte Lea ringt ett mobilsamtal från Slussen den långfredagen hade min livsresa kanske slutat då?

Jag har fått vara frisk i hela mitt vuxna liv och blir uppskärrad när de inte tycks få bukt med blodtrycket trots kraftfull medicinering. Personalen döljer inte heller sin förvåning över att trycket inte sjunker. Ändå får jag åka hem på ”permission” över natten och komma tillbaka följande morgon för nya kontroller. Efter dessa säger läkaren att allt ser bra ut och skriver ut mig.

Det känns skönt att vara hemma, men efter 45 minuter svimmar jag mitt i lunchen. Lea ringer 112 och de ber henne behålla luren och följa deras instruktioner tills ambulansen anländer: Andas han, kan du känna pulsen, hur är det med ansiktsfärgen? Försök få ner honom på golvet, och hur hon lyckas med det vet jag inte.

På Danderyds sjukhus får jag ett fint enskilt rum denna gång. Det ligger på tolfte våningen och utsikten över tallskogen och den solbelysta Edsviken är magnifik. Det låter kanske patetiskt men nu är jag rejält uppskärrad och står vid fönstret och gör ett bokslut för mitt liv. Å ena sidan känner jag hur mycket jag älskar jorden, livet och storfamiljen och vill leva vidare. Å andra sidan överväldigas jag av stor tacksamhet för 75 rika år – om detta är slutet?

Symptomen som nu går i repris är en gåta för läkarna. Vi sitter med tända stearinljus, lyssnar på musik och dricker vårt kvällste i allsköns ro. Vi lägger oss och jag somnar gott. Efter bara ett par timmar vaknar jag het i hela kroppen, ”fryser” och skakar om vartannat. Någon gång är blodtrycket så högt att mätaren inte kan registrera det. Vår grundtrygghet eroderas nu månad för månad. Om Lea är vaken och märker att jag går upp om natten frågar hon ängsligt om vi ska till Danderyd? Själv upplever jag sjukdomen som ett vilddjur som slår klorna i mig bakifrån när jag minst anar det.

 

 

Det finns ett Stockholm som aldrig sover

Den akutresa som etsat sig in starkast i mitt minne ägde rum mitt i natten. Ambulansen börjar rulla i ett lugnt tempo mot sjukhuset medan de kopplar in sina instrument och avläser mitt tillstånd. Plötsligt slås blåljusen på och det blir en rivstart. Jag hör hur ett läkarteam på Hjärtakuten kopplas in och där befarar man att en hjärtinfarkt är på gång. När vi anländer mitt i natten står specialister vid ingången och tar hand om oss direkt.

I ett av sina bravurnummer besjunger Frank Sinatra sitt New York – “staden som aldrig sover”. Jag upptäckte att det också finns ett Stockholm som aldrig sover. Mitt i natten tas vi om hand av bästa kompetens. På avdelningar med svårt sjuka rycker personalen ut på nätterna så snart ett övervak piper eller en patient trycker på larmknappen. De smyger in i rummen under småtimmarna och tar prover, ger mediciner och sprutor. Utanför landar helikoptrar flera gånger om natten.

Den gåtfulla sjukdomen gjorde att jag blev sänd på otaliga remisser och hundratals provtagningar. – Du kanske har en tumör på hypofysen eller binjurarna, men lyckligtvis hade jag inte det. Blodet i urinen kan vara en ledtråd, men urologen slog fast att det berodde på överansträngning. Kanske fläcken på en av dina lungor är den allvarliga förklaringen? Själv trodde jag mest på tesen med stresshormoner, men efter många prover konstaterar överläkaren på en specialistavdelning att allt är helt normalt.

När en hjärtspecialist sänder mig till kranskärlsröntgen med isotoper får läkarna napp. Det är något ”skumt” med ett av dina kranskärl, säger läkaren. Du måste genomgå en ny undersökning och då kan det eventuellt bli en ”ballongutvidgning” vid samma tillfälle. Men det är inte så sannolikt eftersom du inte har några symptom på hjärtproblem och nästan aldrig känner dig trött, lugnar han mig.

 

 

Ett oväntat och chockerande besked

Vid undersökningen frågar den kvinnliga läkaren, iklädd sin ”rymddräkt”, om jag tillåter att en annan läkare följer hennes arbete, vilket jag självklart gör. Hon lovar förklara för oss båda vad hon gör och ser den närmaste halvtimmen. Efter fem-tio minuter får jag onda aningar när hon börjar tala så dämpat att jag inte längre uppfattar vad hon säger. När allt är över vänder hon sig direkt till mig med beskedet: “Det här är mycket allvarligare än vad vi kunnat föreställa oss. Alla dina tre kranskärl är skadade och ett mycket svårt. Du måste genomgå en bypass-operation med förtur så snart som möjligt.”

Efter läkarteamets möte med en kirurg utlovas mer information. Jag ringer och ber Lea komma så att vi båda får lyssna till läkarnas besked och ställa våra frågor. Det är ingen överdrift att påstå att vi såg våra liv och vår framtid i ett annat ljus när vi satte oss i tunnelbanetåget på färd in mot City och Barkarby. Hemma börjar jag genast läsa på nätet vad som väntar:

“- Efter nedsövning sågar kirurgen upp bröstbenet och en hjärt-lungmaskin tar över hjärtats och lungornas arbete. Sedan stängs hjärtat av från blodflödet och en kall vätska sprutas in som får det att stanna och kylas ner till 10-15 grader. Därefter tar kirurgen nya blodkärl (i mitt fall från vänstra benet), syr fast dem på kranskärlen och kopplar dem till stora kroppspulsådern så att hjärtat får tillräckligt med syresatt blod. När blodflödet till hjärtat släpps på igen startar det av sig självt. Gradvis stängs hjärt-lungmaskinen av och såret sys igen med ståltråd.”

Vid nästa besök hos min hjärtläkare får jag raka besked om tiden fram till operation: Inget gym, ingen gymnastik, inga höga backar och ingen som helst ansträngning, allt jag gör ska in på ”nöjeskontot”. Han skriver ut högre doser och fler mediciner för att förhindra en överhängande hjärtinfarkt. Jag var faktiskt tvungen att använda mitt ”bondförnuft”. Om jag tagit alla medicinerna enligt ordination hade jag nog svimmat varje vecka på grund av lågt blodtryck.

Motion sänker blodtrycket och jag blev en mästare på att parera medicin och motion. Men den kväll vi skulle fira med vår dotter på en grekisk restaurang känner jag direkt att blodtrycket är oroväckande lågt. – Du är väl inte på väg att svimma? frågar Lea. Jag vill inte förstöra festkvällen och svarar nej, men svimmar i nästa ögonblick. Jag kvicknar till på en yogamatta på golvet med restaurangchefen böjd över mig. Ändå lyckas jag intala alla att det är OK med mig nu. Jag sätter mig vid bordet, njuter av vitlöksbrödet och svimmar igen. Vår dotter blir förskräckt och inser vilken oro och ”medberoende” Lea fått leva med i ett års tid. Givetvis blir det ytterligare en akutfärd till Danderyd.

 

 

Bypass-operation på Thorax-kliniken

Vi tar avsked utanför Thoraxkliniken med en selfie
Foto: Astrid Månsus

Efter operationen får jag inte lyfta mer än ett mjölkpaket den första tiden. Det blir heller ingen bilkörning på närmare två månader. Dessutom ska jag vara inspänd i en hårt åtsittande ”Thoraxväst” kring bröstkorgen dag och natt lika länge. Därför tar jag genast itu med praktiska saker som kräver tunga lyft och bilkörning. Men mesta tiden ägnas dock åt det som nuförtiden kallas ”dödsstädning”. Jag vill bespara våra döttrar att sortera tusentals brev och dokument som ligger i lådor på vinden.

Sista dagen hemma är en solig, varm och vacker söndag i början av april då Lea och jag promenerar längs Mälaren. På eftermiddagen kommer döttrarna till ”avskedsfikat”. Det ligger ett visst allvar i luften. Jag har under veckan gått igenom fyrtio dagböcker om vårt liv och vår dialogrörelse under 25 år. Jag ger familjen en ”guide” vad som kan bevaras och eventuellt göras tillgängligt – om det förestående ingreppet misslyckas. Vi kramar varandra, jag vinkar farväl till Lea och sedan kör vår yngre dotter mig till Karolinska. Stämningen är förtätad när vi tar några bilder och säger adjö.

På Thorax-kliniken har patienterna stora enskilda rum med teve. Efter nyheterna och den invecklade duschproceduren med olika schampo för olika kroppsdelar sover jag gott hela natten. Operationen är inplanerad på morgonen, men skjuts upp till eftermiddagen på grund av ett akut fall. Jag är förvånansvärt lugn och skissar på mitt bokmanus. Det är en välkänd kirurg som jag tidigare sett på teve som opererar. Efter fyra timmar vaknar jag på intensivavdelningen och kirurgen meddelar familjen att allt gått bra.

Det var ett stort ögonblick att få återse vår
förstfödda dotter efter operationen.
Foto: Lea Månsus

Följande dag kommer vår äldre dotter som jobbade på Karolinska i sin ”uniform” och hälsar på. Kort därefter kommer Lea och hon blir generad när jag presenterar henne för personalen som ”Här kommer hon som varit mitt livs stora `hit´ i 52 år”. Jag är kvar i ”morfindimmorna” och vet inte vilken dag det är eller hur gammal jag är. På natten är jag övertygad om att Thorax-kliniken ligger i Luleå, kanske därför att den ena sjuksköterskan var från Hemavan och även den andra talade norrländska?

Sannolikt var det morfinet och medicinerna som gjorde att jag kände mig så lättad och välmående de första två dagar? Jag hade läst att man blir nedstämd och deprimerad, så när personalen frågade hur jag mår svarade jag skämtsamt: “Jag mår bra och ligger här och väntar på mina depressioner!” Men det visade sig snart att det upprymda välmåendet var vilseledande.

Mitt i natten ser jag två bekymrade läkare överlägga och ibland titta mot min säng. De kommer fram till mig och säger att de måste ge mig blod. Ett normalt HB-värde ska vara minst 134, men på Thorax störtdök mitt till 73. – Vi kan inte ta ansvar för något under 80, säger läkarna. Dessutom har jag börjat samla på vätska i kroppen. När jag senare kopplas bort från aggregaten för transport till Danderyds sjukhus drabbas jag av ett kraftigt förmaksflimmer.

 

 

Vid vägs ände på Danderyds sjukhus?

Harry efter operationen den 3 april på Thorax-kliniken
Foto: Ingrid Orsholm

I normala fall är en undersökning med ultraljud ingen match, men har man ett stort sår på bröstet som inte får gå upp och inte får stödja på armarna är det en pärs. Under fyrtio minuter beordras jag svänga mig i olika lägen och är nära att svimma. Efteråt sitter jag i rullstolen och väntar att någon ska hämta mig. Ett uppsluppet ungt vårdteam passerar förbi med wienerbröd och kaffekannor för att fira något i rummet intill.

Plötsligt kommer en av dem utrusande och formligen skriker i sin mobil att en ”galning” mejat ner folk på Drottninggatan. I nästa ögonblick kryllar det av oroliga människor omkring mig som försöker få kontakt med sina barn och familjer. Sjukhuset har försatts i ”stabsläge”, personalen får inte gå hem och inga besökare släpps in. Lea är på väg hit och jag ringer att hon måste vända om hem igen. Nyheterna sänder oavbrutet och från Danderyd kan vi se polishelikoptrarna hovra över innerstaden.

Följande dag är det fest i storfamiljen när ett av våra barnbarn fyller 18 år. Alla tycker synd om mig som inte kan vara med, men våra döttrar och jubilarens två systrar lovar skildra allt i ord och bild nästa dag. Samma kväll blir jag plötsligt så sjuk att jag börjar tvivla på om jag orkar till nästa dag? Jag drabbas av ett förmaksflimmer och mitt HB är så lågt att avdelningen beställer två blodpåsar på en gång.

Det är en säregen känsla att betrakta blodet som sakta sipprar ner från dropp-ställningen i väl en timmes tid. Jag känner stor tacksamhet till den människa som bland alla vardagens plikter tagit sig tid att ge blod. Det känns bra att den personen just nu får ett sms att blodet kommit till nytta. Det är påskvecka och tanken går till orden vid nattvarden i sinnesrogudstjänsterna hemma i Kyrkan vid Brommaplan:

“- Gud, vi tackar dig för vårt blodomlopp. För blodet som renar vår kropp och ständigt pumpar ut nytt liv. Tack för denna bägare som påminner oss om hur Jesus renar oss från synd och ger oss nytt liv.”

När sköterskan kommer med den andra blodpåsen har hon ett dystert besked: “Vi har just fått ett provsvar från labbet att din rumskamrat har vinterkräksjuka.” Jag tvingas avboka Leas, döttrarnas och barnbarnens besök på obestämd tid. Döttrarna med familjer åker till Lofsdalen. I tre dygn ligger jag instängd på några kvadratmeter med ett blått plastskynke som enda skydd mot den smitta som i mitt hälsoläge kan få de mest ödesdigra konsekvenser. Jag spritar de svidande händerna som blir uppsvullna, rödflammiga och såriga. Bakom skynket hör jag ”återfallen” dag och natt och undrar om jag någonsin kommer ut härifrån med livet i behåll?

 

 

Visionen om en ny hjältegala i Globen

Ett par sköterskor har fått den otacksamma uppgiften att vårda oss. Jag beundrar speciellt den äldre kvinnan med samma accent som Zlatan som nätterna igenom tar hand om toabesök och kräkningar på andra sidan skynket. Hur en patient som idkat sport i hela sitt liv hamnat i detta ömkansvärda läge är obegripligt. ”Ett, två, tre” räknar sköterskan och så försöker de med gemensamma krafter få upp patienten från sängen inför ett toabesök. Mellan utryckningarna skuras golvet.

Det var under dessa sömnlösa nätter jag i fantasin planerade för en ny hjältegala i Globen. Ingen anade att den lilla gumman som satt trött och hopkrupen i tunnelbanan följande morgon var en av Stockholmsnattens stora hjältar. Jag tänkte också på olika stämningar i Sverige när det gäller invandrare. Därför tänkte jag mig ett representativt urval av 150 läkare, sjuksköterskor och övrig vårdpersonal på Globens stora scen där man genom klädseln kunde se hur många procent som kom från andra länder.

Jag hoppades att den kungliga familjen ville hedra galan med sin närvaro då statsministern håller sitt stora tacktal till vården. Mot slutet riktar han sig speciellt till invandrardelen: “Utan er hängivna insats skulle vården på de flesta av våra sjukhus kollapsa – likaså hemtjänsten.” Svenska folkets älskade hjälte Zlatan som är van att röra sig i rampljuset i Globen skulle få eskortera och presentera en av Stockholmsnattens dolda hjältar från sin egen släkts forna hembygd.

 

 

Från vinterkräksjuka till Solsidan

Även om krafterna inte räckte längre än halvvägs till
Grand Hotel så var det en stor upplevelse att
vara ute i det fria igen.
Foto: Lea Månsus

När de till slut hittade ett rum åt min medpatient och proven visade att jag inte smittats blev det snabb avfärd till rehabilitering på Saltsjöbaden. Det kändes som om jag plötsligt hamnat i ”paradiset” med eget fint rum, utsikt över Baggensfjärden och det anrika Grand Hotell som granne. Jag njöt av den goda maten, speciellt salladsbordet. Det var berikande att få lyssna till andra patienters erfarenheter som gått genom liknande sjukdomsförlopp.

Men på skärtorsdag kväll drabbas jag av en obegriplig trötthet. Följande morgon är jag så slut att jag med nöd och näppe hasar mig fram med rullatorn efter en kopp kaffe och en smörgås. Jag orkar inte äta med de andra utan går tillbaka till rummet. Lea har ringt tidigt på morgonen och hört om min extrema trötthet. Det är långt mellan turerna på långfredagen och medan hon väntar vid Slussen ringer hon igen, men får inget svar. Då larmar hon avdelningen.

En sköterska skyndar till rummet och ser mig sitta med frukostbrickan framför mig, men hon får inget svar på sina frågor. Hon kallar på hjälp. Saltsjöbadens läkare kommer först och tror att jag drabbats av en stroke eftersom jag sitter så snett ihopsjunken i stolen. En snabbtest visar dock att HB sjunkit till katastrofala 63 och då inser man att det rör sig om en större inre blödning.

Jag vaknar upp på golvet med rummet fullt av vårdpersonal. En akutbil med läkare har tillkallats. Ambulanspersonalen har hunnit anlända och vårdteamet på Salstjöbaden är där. Enligt journalen kvicknar jag till förvånansvärt snabbt och kan räkna upp mitt personnummer. När jag bärs ut genom korridorerna undrar jag var Lea befinner sig? Hon är då på väg uppför backen och blir orolig när hon ser akutbilen och ambulansen vid ingången.

När jag bärs ut genom ytterdörren ser jag henne komma. Det går en våg av värme genom mig, men samtidigt tycker jag så oerhört synd om henne efter allt hon varit med om under året. Hon påstår att mitt ansikte är gulblekt och den här gången överdriver hon inte, eftersom det står likadant i journalen. Det blir en färd för oss båda till det fjärde sjukhuset i april – Södersjukhuset. Efteråt har vi frågat oss hur det hade slutat om hon inte ringt sitt larmsamtal från Slussen?

 

 

Guds livsverkstad vid Årstaviken

Påsken på SÖS: “Inte ens i den mörkaste dal fruktar
jag något ont, ty du är med mig …” (Psalm 23 i bibeln)
Foto: Lea Månsus

Jag tas väl om hand på Avdelning 56 på SÖS, men är fruktansvärt trött. Påsklördag morgon kommer en vänlig sköterska och säger att hon ska köra mig liggande i sängen till gastroskopi. Hon blir förfärad när jag svarar: “Jag ber om ursäkt, men jag orkar inget mer – allra minst börja svälja några instrument!”

Hon svarar att jag inte ska svälja något och vädjar till mig att följa med och ställa frågorna till vårdteamet däruppe. När hon rullar in sängen på gastroskopin står läkarteamet beredda att söva ner mig och operera. Två timmar senare vaknar jag med fläskläpp och de ber om ursäkt för att de varit så hårdhänta när de tryckt ner instrumenten genom mitt svalg. De menar att de lyckats ”limma igen” det blödande såret på tolvfingertarmen. Vid en uppföljande kontroll, denna gång utan narkos, fanns det inte längre något färskt blod i magen och tarmarna.

Våra döttrar i Lofsdalen följer utvecklingen med växande oro. De ringer och säger att de överväger att avbryta fjällvistelsen och komma till Södersjukhuset. Det förbjuder vi på det bestämdaste. Först senare har vi förstått att vår äldre dotter som själv arbetar i vården hade en mycket klarare bild av mitt utsatta hälsoläge än vad vi själva hade. Hon ringde till avdelningarna på de berörda sjukhusen och lade sig in i medicinska fakta på nätet. Att de övervägde att avbryta fjällvistelsen hängde samman med en medicinsk uppgift: Majoriteten av personer som fyllt 75 år överlever inte vad jag nu går igenom.

Nätterna efter operationen på Thorax levde jag i ett säreget ”flow” och sov inte en blund. Att sova instängd med en kräksjuk patient som hostar förfärligt på natten kan man bara glömma. Övriga nätter sov jag endast tre timmar. Till slut är jag så trött att jag börjar gripas av panik. Jag ber om en sömntablett och får en av de vanligaste.

Den natten sover jag djupt i åtta timmar och har de mest fascinerande hallucinatoriska upplevelserna. I rymden ovanför sängen ser jag en stor skara glada människor, ungefär som den berömda Mormon Tabernacle Choir. Allt är så oändligt vackert och andas idel ljuvlighet. Följande morgon har jag större förståelse för narkomaner som fastnar och längtar efter fler intensivupplevelser. Samtidigt var det obehagligt och jag bad att tabletten skulle strykas från min medicinlista.

Jag kunde fylla en bok med berikande existentiella samtal med patienter och personal på de fyra sjukhusen. Till läkare och övrig personal uttryckte jag ofta min tacksamhet. Jag nämnde att jag är teolog och att de inte måste köpa mina termer – men som jag ser det arbetar de i ”Guds livsverkstad” som räddat mitt liv. Några fortsatte sitt arbete som om de inte hört vad jag sagt. I andra fall ledde det till samtal som gett mig en större förståelse vad som rör sig i folkdjupet. En som hade ansvaret för avdelningen den natten lade armen om mig och sade: “Jag blir alldeles varm inombords när du talar om oss på detta sätt.”

Så här skrev jag på ett utvärderingspapper: “I mitt livs värsta hälsokris hade jag den stora förmånen att hamna hit till avdelning 56. Jag är imponerad av den professionalitet och djupa respekt för människor jag mött hos er. Jag är teolog och för mig är Södersjukhuset en av Guds verkstäder. Ett stort tack från mig och min hustru Lea.”

 

 

När vitsippsmattan rullas ut

Foto: Harry Månsus

Efter en vecka får jag återvända till Saltsjöbaden. Mina blodvärden är fortfarande dåliga och jag bär på fem liter extra vätska i kroppen. Därför blir jag andfådd på promenaderna med rullator och måste vända efter hundra meter. Men mitt i veckan återvänder krafterna sakta och jag kan gå några hundra meter till Grand Hotell och bjuda familjen på kaffe. Där på terrassen i det flödande solskenet känner jag – nu är jag en del av livet igen.

Jag minns avskedssamtalet med den kvinnliga läkare som först kom in i rummet när jag hade svimmat: “Harry, det kommer att ta resten av året innan du är på banan igen. Om du respekterar ”spelreglerna” fram till dess, då kommer du att få ett bättre liv än de senaste åren och du kommer att fylla nittio!” Jag vet till vilken återvändsgränd stressen och min egen agenda fört mig, så jag tar till mig hennes ord som jag hört folk i AA säga: “Försök bli lite ödmjuk, lyssna och gör som de säger.”

Lea och Harry åter i Roslagen, här på naturreservatet
Prästängen vid Singöfjärden med sina orkidéer
Foto: Ingrid Orsholm

Hela april hade varit kall med kyliga nordliga vindar och naturen hade i det närmaste stått stilla. Men i början av maj slår våren och värmen upp sina portar på vid gavel. Jag får inte köra bil, men vår dotter och svärson tar oss ut till vårt älskade Roslagen. Redan på motorvägen till Norrtälje möter vi ett hav av tussilago. Som alltid hälsar vi vårens ankomst på den vackra Borgmästarholmen i Norrtälje. Det är svårt att förklara, men den här gången är vitsipporna vitare och blåsipporna blåare än jag någonsin sett dem tidigare.

Vi fortsätter med strandhugg ute på öarnas smultronställen. Vi dricker kaffe i gamla fiskelägret Nothamn på Väddö. Det är där Ålands hav öppnar sig och ger en känsla av evighet. I Grisslehamn köper vi rökt lax med rosépeppar och njuter av lunchen ute vid lotsstationen på Singö. Där på en kulle är utsikten över norra skärgården med dess fyrar, kobbar och skär magnifik. Att få avsluta dagen med en smaklig måltid i kvällssolen på sommarstugans veranda – det är ögonblick av nåd.

 

 

Cirkeln är sluten – åter på Kreta och i Lofsdalen

Foto: Johnny Jonsson

I september lyfter vi från Arlanda till vårt andra ”paradis” på Kreta. Där lever vi i en ”kommunitet” med goda vänner och äter tillsammans på tavernorna. Morgon och kväll vandrar jag ensam en timme med sandalerna i handen längs den flera kilometer långa sandstranden. Den här hösten känns det som rena ”pilgrimsvandringar” i tacksamhet för livets stora gåva, hjärtats regelbundna slag och dyningar som ger sinnesro.

Foto: Ingrid Orsholm

Julen 2017 är Lea och jag åter med storfamiljen i Lofsdalen. Solen lyser över vidderna när jag spänner på mig längdskidorna igen. Första dagen känns det osäkert och jag testar försiktigt med en mil på jämn mark uppe på högfjället. Det känns som ett ”mirakel”. Följande dag satsar vi på ”klassikern” som är betydligt längre och har två långa uppförsbackar. Det är ett nytt mirakel som våra döttrar tycker att vi ska fira samma kväll.

Och ändå – om jag ska vara ärlig – livet kommer aldrig att bli som förr. Jag delar inställningen och känslan med så många hjärtpatienter i världen: Vi vågar ta bara en dag och en vecka i taget! Även när det gäller mitt manus inser jag att evigheten inte står till mitt förfogande. Därför publicerar jag texterna direkt här på hemsidan.