Jag vill tacka livet

Det är ute i naturen och den stora kosmiska katedralen vi inser att det inte bara är i kyrkor vi upplever något religiöst. Livet självt har en existentiell, religiös dimension. Det känns så stort att det föds en tacksamhet inom oss. Det har nyblivna föräldrar upplevt när de står med en ny liten sprattlande människa i sina armar som sprungit fram ur deras kärlek.

Om man frågar dessa människor om de tror på Gud kommer svaret ofta blixtsnabbt: Nej, jag är inte religiös! Men om vi samtalar ute i naturen med alla kyrkspiror på behörigt avstånd, då visar det sig att många tror på en vishet och en livsenergi som bär och när Moder Jord. Ja, åtskilliga vänder sig till en Högre Makt och ber om hjälp när det kärvar. Man använder sällan ordet Gud, men man talar om Livet på samma sätt som bibeln talar om Gud.

Det är därför Violetta Parras Jag vill tacka livet och Gabriellas sång av Py Bäckman griper sekulariserade svenskar lika djupt som finstämda psalmer berör kyrkfolket. Stockholm sägs vara en av jordens mest sekulariserade städer, men inte desto mindre är den existentiella beröringen påtaglig när stockholmarna sjunger Evert Taubes Vi gå till Utö för natten – alltunder det att sommarens upplevelser i skärgården passerar revy.

Orsaken är att Roslagens kobbar, skär och höga himmel inte är tysta. Den som glidit fram med vita segel och öppna sinnen i denna värld av klippor, hav och himmel vet att ett budskap dallrar i luften därute. Man behöver varken vara buddist eller baptist för att känna suget från evigheten ute i havsbandet. Nej, dessa upplevelser av livet och skapelsens brusande symfoni ligger vidöppna för oss alla som besöker livets egen ”högmässa”. Det är här vi har hemligheten till att så många fortsätter att tro och be i det tysta.

Det slog både forskare och allmänheten med häpnad när de första undersökningarna kom på åttiotalet att nästan hälften av svenskarna säger sig vara religiösa – men på sitt eget personliga sätt. Ja, att det bes långt mer utanför kyrkorna än innanför i vår tid. En intressant fråga är om Gud hör dessa böner ur folkdjupet? Mikael Agricola, Finlands reformator och det finska språkets fader, hävdade i en tid när det finska folket tvingades umgås med Gud på latin:

Han som ser i allas hjärtan neder,
Nog förstår han ock vad finnen beder.

⇒ Gå till kursen Jordens sång

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Kosmisk trosbekännelse

Under sju års studier i Schweiz bodde jag och Lea, min livskamrat, på Zürichsjöns strand med snöklädda Alper i bakgrunden. Där föddes våra två döttrar och Schweiz blev för oss känslomässigt vårt andra hemland. Landskapet var ett storslaget komplement till hembygdens skärgård och den österbottniska slätten. Otaliga veckoslut längs slingrande passvägar och bland bönder och betande kor i dalarna har laddat vårt inre med skönhet och tacksamhet. Låt mig plocka fram ett tidigt minne från den tiden, en ensam nattlig vandring uppför det populära berget Rigi (1800 m).

Vi börjar vid midnatt och söker oss i fullmånens sken med en lykta i handen upp för de branta, slingrande stigarna. Efter fyra-fem timmar når vi toppen. Det är rysligt kallt och det känns som om svetten fryser till is på ryggen. Vi kurar ihop oss så nära varandra vi kan på en vindpinad stock och betraktar de böljande dimmorna över Zugsjön och Vierwaldstättersjön. Därnere sover människorna fortfarande.

Sakta märks det hur mörkret släpper sitt grepp och hur gryningsljuset ger alperna allt tydligare konturer. Plötsligt dyker solskivan upp, börjar värma oss och solstrålarna spela på dimbankarna. Här under de höga kosmiska valven får den trosbekännelse som är bibelns första hälsning till oss människor en säregen akustik.

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet …
Och Gud sade: ”Varde ljus”, och det vart ljus.

Vi är inte ensamma på berget. När solen börjar värma reser sig korna och deras klingande skällor bekräftar att skapelsen fortfarande fungerar och att en ny dag har grytt. Under dessa mäktiga valv är det lätt för två unga människor att känna sig som futtiga stoftkorn i ett oändligt universum. I Leas mage vävs ett nytt liv som ska bli vår första dotter och vi får alla tre plats i trosbekännelsen:

Och Gud skapade människan till sin avbild …
Till man och kvinna skapade han dem.
Och Gud välsignade dem.
Och Gud sade till dem:
”Var fruktsamma och föröka er …”

Som teolog vet jag att dessa skapelsetexter vävts samman i historiens sköte och befruktats med färgstarka inslag från de omgivande folkens berättelser och religioner. Just denna bibelns första skapelseberättelse fick sin slutliga utformning femhundra år före Kristus. Den speglar språket och tankarna inom prästkretsar i Jerusalem och kallas därför Prästskriften av bibelforskarna.

Även Psalm 8 i bibeln kommer från samma tid och samma gudstjänstfirande församling. Den slår en brygga mellan templet i Jerusalem och två unga människor på en alptopp 2500 år senare. När jag jämför språket och den existentiella horisonten med hällristningarna i Norden vid samma tid grips jag av ödmjukhet och djup respekt:

När jag ser din himmel, dina fingrars verk,
Månen och stjärnorna, som du har berett,
Vad är då en människa, att du tänker på henne,
Eller en människoson, att du låter dig vårda om honom?
Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen,
Med ära och härlighet krönte du honom.

⇒ Gå till kursen Tidsanalys

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Edens barn längtar hem

En annan teolog med imponerande psykologisk insikt sitter vid sitt skrivbord i Jerusalem. Forskarna kallar honom ”Jahvisten”. David och Salomo har med militärmakt skapat ett storslaget imperium med både ekonomisk och kulturell blomstring. Det är då Jahvisten plitar ner den andra skapelseberättelsen (1 Mosebok 2:5ff), men scenen är nu en helt annan.

Enligt Prästskriften börjar skaparverket med att Gud betvingar de farliga och bångstyriga kaosvattnen som täcker jorden, ett scenario som hör hemma i översvämningarnas Mesopotamien. När ridån går upp för Jahvistens berättelse ser vi i stället ett torrt och livsfientligt ökenlandskap som liknar Syrien och Palestina. Skapelsen börjar med att regnet bevattnar den torra jorden så att livet kan göra sin entré.

Som teolog tror jag att varje folk och varje kultur får skildra skapelsen utifrån sin egen plats på jorden och sin givna kunskapshorisont. Om jag fått uppgiften att skriva en skapelseberättelse i hembyns skola, då hade jag börjat varken med torra öknar eller översvämningar – utan med den isande kylan på den vintriga österbottniska slätten. När jag som liten kämpade mot den bitande nordanstormen på mina skidor var det svårt att begripa hur det någonsin kunde växa vete, äpplen och blommor på denna gudsförgätna slätt. Men när vårsolen satte in sin väna kraft på slätten, då fick vi uppleva en explosion av liv och grönska som många andra folk på jorden aldrig får uppleva.

Jahvistens fokus är människosynen, det gåtfulla och motsägelsefulla djupet i vårt väsen. Han är en driven teolog, men skyggar inte för att skildra livet på en överblickbar miniatyrscen (en trädgård) och att ge Gud mycket mänskliga drag. Vi ser Skaparen i fullt arbete vid en lerpöl med att ”knåda” den första människan (på hebreiska: adam) av lera och stoft från jorden (adama). Vi är alltså ”stoftvarelser”, djupt förbundna med jorden, och en dag ska vi lämna ifrån oss stoftpartiklarna till att betjäna nya former av liv.

Men vi är också ”evighetsbarn”. Vi bevittnar hur Gud böjer sig ner över den vackra men ännu livlösa människokroppen och blåser in sin egen livsande i henne. Hon blir en levande varelse, hans egen avbild – ja, nästan ett gudaväsen som Psalm 8 uttrycker det. Det innebär att ingenstans i världen finns en enda människa som är ett missfoster. Det är denna släktskap med Gud själv som är upphovet till vår existentiella längtan och den obändiga livstörst som driver oss – på gott och ont. Vi bär ett sensorium inom oss som avger kraftfulla varningssignaler när vi står i fara att missa djupet, meningen och målet med vår stund på jorden.

Gud och djuren i all ära, men enligt Jahvisten hemsöks Adam fortfarande av en besynnerlig ensamhetskänsla. Trots att alla brokiga djur går i parad framför honom blir han inte kvitt sitt djupa kontaktbehov. Då gör Gud ett nytt mästerligt drag när han skapar kvinnan. Och det märks på Adams kroppsspråk när han får syn på Eva att det är en fullträff. Kärleken mellan man och kvinna speglar Guds eget och universums innersta väsen.

Enligt dessa texter finns livets djupaste mening i människans tre relationer – med jorden, med varandra och med Gud, livets källa. Det kallas shalom, en gudagiven ekologisk ordning och ett samspel där alla behövs för helheten. Alla ger och alla tar emot och ingen är självtillräcklig. Det är därför som minnen av att ha hållit en hand, krupit upp i en famn eller gått längs en strand med någon man älskat kan ge oss ett människovärde i tider av djupaste förnedring. Det är klenoder vi bär med oss som bevisar att vi en gång levt, älskat och varit människor på jorden.

Hur vilse vi än må gå i livet, så kommer Edens barn alltid att längta hem till detta shalom. Vi tycks bära med oss ett ”kollektivt minne” (C G Jung) av en djupare mening, då livet flödade mellan källan (Gud) och alla människor, djur och växter i den finstämda ekologiska ordningen. Det påminner om den fantastiska, grönskimrande snäcka som min älskade morfar hade införskaffat på Stilla Havets kust. Jag glömmer aldrig det högtidliga ögonblick i den röda stugan omgiven av vita björkar när han räckte mig snäckan och bad mig lyssna:

Harry, när det är alldeles tyst i rummet och du lägger snäckan mot örat, då kan du alltid höra oceanens brus i fjärran.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

En livshotande parasit invaderar

Jag njöt av att vandra i Alperna, men jag hade starkt obehag för stigar med branta stup. Om jag tittade ner greps jag lätt av svindel och en sugande tvångstanke att störta ner. Själva möjligheten att falla sög in mig i ett förhäxande grepp.

Jahvisten skildrar ett liknande förhäxande sug mitt i paradiset. Lustgården dignar av frukter, vinrankor, blommor och hälsobringande örter, men Adam och Eva har fått två träd på hjärnan – de enda de inte skall äta av. Äter man av dem, då kan man lämna sin mänskliga begränsning och bli såsom Gud. Men varför i all världen ska man nöja sig med att bara vara skapelsens förvaltare när man kan bli dess herre? Suget tilltar, tanken svindlar och snart räcks en hand ut och frukten knastrar mellan deras tänder.

Med sitt antropomorfa språk skildrar Jahvisten hur Gud sin vana trogen kommer promenerande i lustgården för att hälsa på människorna. Men den här gången är ingen hemma, de har helt enkelt valt att gömma sig. När de kryper fram är blicken skygg och undvikande. En störning i relationerna har ägt rum. Dessutom känner Adam och Eva att de måste börja skyla sig för varandra. I följande kapitel vidgar sig sprickan till en ravin när deras äldsta son Kain mördar sin lillebror Abel. Då Gud frågar vad som hänt svarar Kain med ord som fortfarande rungar kring vår jord: Ska jag ta vara på min bror?

Måste vi tro på talande ormar i fjärran paradis för att ha med Gud att göra? Knappast, berättelsen är ingen bokstavlig filosofisk teori om hur det onda kom in i världen. Däremot belyser den hur det onda, egoismen och mänsklig hybris skadar livets bärande relationer – med Skaparen, varandra och jorden. Dessa skadeverkningar är inga myter utan vi kan alla se dem med egna ögon framför nyheterna om kvällen och bekräfta med egna erfarenheter i relationsväven i vår omgivning.

Enligt bibelns dynamiska helhetssyn besitter ondskan och djävulen ingen egen skapande makt. Deras enda ”makt” är att skada, såra och förstöra det goda liv som Gud skapar och uppehåller på planeten. Precis som en farlig parasit tränger in i en frisk människokropp och börjar sitt nedbrytande verk tills livet är hotat, så tränger det onda in och skadar shalomflödet – med djupa sår som följd.. Enda inkörsporten för det onda är människors beslut och handlingar.

Är shalomordningen eller parasitmakten starkare? Bibelns svar är att Skaparen, livet och kärleken alltid är starkare än ondska, djävul och död. Att påstå att shalom inte längre har en chans är att tvivla på den nordiska våren och Guds närvaro och skapande kraft i vår värld idag. Framtiden ligger fortfarande i våra händer. Planetens öde hänger på om vill återta vår ursprungliga plats i skapelsen – som förvaltare av jorden i ett stimulerande samarbete med Gud och den finstämda ekologiska ordningen.

⇒ Gå till kursen Andlighetens två sidor

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Vårt paradis i Roslagens famn

När häggarna slog ut i blom steg spänningen i min österbottniska hembygd. Alla väntade på beskedet: Nu leker braxen. Det är ett av mina starkaste barndomsminnen att få följa med pappa ut på fjärdarna och under försommarnatten bevittna det oförglömliga skådespelet. När braxarna leker simmar de i vild fart långt upp i vikarna så att vattnet stänker i kaskader.

Att vittja välfyllda nät och bevittna denna explosion av liv i vårens tid, det är att stå öga mot öga med något stort. Suget från evigheten kan bli starkt över en pojke ute på hembygdens fjärdar med sin pappa som nyligen kommit hem från skyttegravarna och döden ute på Karelska Näset.

Om jag idag återvänder till detta barndomens paradis, så blommar häggarna som förr, men braxen leker inte längre. Gäddorna slår inte heller i vasskanten efter sommarregnen och abborrarna går inte i stim på hösten. Det är miljöförstöringen som tagit hem spelet. Jag glömmer aldrig den tysta vår när isen gick och alla stränder fylldes med död fisk. En av mina vänner bar bort tolv hinkar från strandremsan där hans sommarstuga låg.

Än idag kan jag känna indignation välla upp inom mig över att skapelsens liv ebbat ut på detta sätt. Jag känner sorg över att aldrig kunna ta barn och barnbarn för att uppleva en magisk försommarnatt när häggen blommar och braxen leker. Och skulle Gud inte reagera med sorg och helig vrede inför denna skadegörelse, då skulle jag inte vilja tro på honom heller. Därför är det befriande att bibeln så tydligt talar om Guds vrede och kamp mot destruktionen och djävulskapet som släcker det brusande livet på planeten.

Åren har gått och nu är jag morfar och ligger i en hammock i vårt nya paradis i norra Roslagen. Småfåglarna flyger och flänger för att skaffa fram mat åt små vidöppna munnar. Två ekorrar leker tafatt i träden och jag håller ett vakande öga på vårt yngsta barnbarn som sover i vagnen intill. Den övriga familjen är nere på badstranden.

Jag tror inte att fåglarna och ekorrarna var förgyllda i Edens lustgård. Därför tror jag att den värld jag just nu njuter av är vad bibelns skapelsetexter kallar shalom. Inte minst när tre generationer en stund senare möts på verandan för att njuta av saft, bullar och färska upplevelser från stranden känns livet så rikt och fyllt av nåd. Kanske Gud rent av tittar ner från sin höga himmel mot norra Roslagen och upprepar orden från skapelsens gryning: Tänk så fint det blev!

Det fantastiska med vår vackra insjö är att den är så rik på fisk. Här slår gäddorna i vasskanten och det finns gott om abborrar när jag metar med barnbarnen. Faktum är att fiskandet är min nisch där jag känner mig behövd på gamla dagar. Jag är nämligen den enda i storfamiljen som vågar sätta en mask på kroken och ta loss en sprattlande fisk från reven. Jag stortrivs på bryggorna, även om jag blir lite stressad ibland av att hålla koll på tre-fyra metspön som viner genom luften och samtidigt hinna få på mask och ta loss alla fiskar.

Men så kommer den ödsliga vår när ondskans parasit drabbade vårt nya paradis. När isen gick fylldes stränderna med döda fiskar precis som i min forna hembygd. Efter ett par veckor var stanken från stranden dit vinden fört de döda fiskarna så intensiv att ingen ville gå dit. Det var just där jag så ofta metat med storfamiljen. Det var hemskt att se stora gäddor och alla andra fiskar ruttna i solskenet. Sedan dess har jag spanat och lyssnat längs stränderna, men inga gäddor slår i vasskanten. Det blir ödsligt tyst när döden tar hem spelet – både i naturen och i våra relationer.